Bondbloggen – Sida 81

Kortvarig höstplöjning.

Som det ser ut nu så blir årets höstplöjning blott två dagar lång.

Friluftsverkstaden 3.11.2016. Förbereder höstplöjningen med att demontera dubbelhjulen.

På torsdagskvällen hade det blivit så pass kallt att det började vara kört med skördandet, väderprognosen utlovade dock varmare väder om en vecka så eventuellt kunde det gå att återuppta skördandet av det sista då. Under tiden som det inte går att skörda kan man ju inleda höstplöjningen, tänkte jag. Demonterade därför dubbelmontagen och monterade plöjningsdäcken på torsdagskvällen och hämtade bolagsplogen på fredag förmiddag efter att ha satt igång arbetet åt dom andra här hemma. Tog en morotspåse med och for för att plöja där jag kommer att odla grönsaker nästa sommar, det är ju viktigast att få dom åkrarna i skick, spannmålsåkrarna kan jag plöja i vår om det visar sig nödvändigt.

Solfå-åkern 4.11.2016. Här ska det odlas grönsaker nästa sommar.

Åtta timmar senare har jag 8,5 ha plöjt, bränsletanken tom och morotspåsen halväten. Åkte hem för att fylla på bränsle och äta lite varm mat, morötter i all ära men det kan bli för mycket av det goda om kosten blir alltför ensidig. Vi hade främmande så det blev att tillbringa en timme med dem innan jag åter for för att plöja vidare, denna gång till grannkommun Malax där jag har en åker. I kyrkbyn hade det gått riktigt bra att plöja under dagen men i Malax hade jorden redan börjat frysa till, termometern på banken i Övermalax visade -7° då jag vid ett-tiden hade plöjt klart. Iddes ändå inte påbörja plöjningen av ytterligare åkrar utan gick till sängs. I morse var det tio grader kallt så jag betvivlade att det skulle gå att plöja längre, tog ändå spaden och åkte till åkern där rågen skördats och kunde konstatera att det inte var alltför mycket fruset då den rikliga halmmängden isolerat bra. Så den åkern har jag plöjt närapå klar idag, återstår ett par vändtegar. Jorden var inte stelfrusen men ändå lite seg idag så det gick nog tyngre än igår men det kan också bero på att åkern inte plöjts på tre höstar då rågen föregicks av kummin och rågen direktsåtts.

Rågåkern 5.11.2016 Höstplöjningen avslutas?

Jorden var inte lika följsam idag så det blev inte så snygg plöjning men det är förövrigt inte lätt att plöja liggväxtrågåkrar annars heller. Nu gjorde kylan halmen spröd så det var inga problem med att den skulle ha fastnat i plogen som annars brukar vara fallet vid plöjning i lång halm.

Kör försiktigt!

Där kom den! Årets första snö 🙂

Ett litet tunt lager snö har vi på marken idag morgon, och det blåser en kall vind som går genom märg och ben. Men det är väl så det kan, ska och brukar vara i när det är november. Vintern kommer och jag är av den åsikten, att hellre lite snö på marken än det där klottiga, tradiga, eviga regnandet. Nå, man ska ju inte ropa hurra för 3mm snö, för den far väl lika snabbt som den kom, men för stunden känns det riktigt bra med lite vitt på marken. Det lyser upp lite och påminner om att vintern kommer…

Vintern… Ggggrrraaaassshhhh!!!! Och jag som inte har frostvakten i potatiskällaren på ordning, inte ha klippt alla fåren, inte ha tömt kaninburen, inte har alla bollar hemma, inte har varken det ena eller det andra… Men, jag bytte till vinterdäck i måndags, och resten lär jag väl hinna med… Och hinner jag inte så lär det väl bli ogjort då. Det är bara att prioritera och få undan det viktigaste och se vad man hinner med.

Har du alla hemma?

Ja, inte vet jag, verkar jag vara lite som om jag inte hade ”alla hemma”? Alltså, ”alla hemma på övre våningen”, ”alla indianer i kanoten”, ”alla bollar i julgranen”, ”alla kottar i granen” osv… Det finns ju oändligt många varianter… Men, jag tror, hoppas och förstår ju att det är fåren folk frågar om 😉

Att sen svara ”nej det har jag inte”. Får väl den som frågade tolka hur den vill, men just nu har jag alla hemma… Alla får iallafall. Det beror lite på årstiden det där, om jag har alla hemma på övre våningen eller inte. För nog är det lite så, att om somrarna så är det nog frågan om, om man har alla hemma. Huvudet brukar snurra på lite mer än vanligt om somrarna och då kan det nog hända att det faller någon kotte ur granen och nån indian ramlar ur kanoten emellanåt…

Men nu är alla fåren hemma. På ett sätt skönt att veta att man har dem på hemholmen, men å andra sidan så betyder också det att det är lite trångt på holmen så länge jag har så många olika gäng. Jag har ett gäng tackor som går med Romeo, ett gäng tackor som går med Lari, ett gäng som innehåller både slakttackor som ska åka iväg i slutet av november och tacklamm, och så har jag baggarna. De baggar som varit för små att skicka till slakt nu, får vara kvar och bli lite större innan jag skickar iväg dem. Alltså, 4 olika gäng. Som inte skulle få blanda ihop sej… Att sätta ut baggarna till lika som något annat gäng får är ute är uteslutet. Känner dom doften av brunstig tacka någonstans så kryper dom under, igenom eller flyger över vilket stängsel som helst på något vänster och vis. Dom kan vara helt otroligt uppfinningsrika att ta sej ur en rymningssäker hage som värsta små houdinisarna. På nolltid dessutom. Så dom får vara innanför 4 väggar och tak. Med betonggolv. Då hålls dom. Någorlunda. Eller så är bara dom ute, och alla andra inne. Samma gäller avelsbaggarna. Dom kan mangla ner nästan vilket stängsel som helst om dom kommer på den iden, och då skenar ju naturligtvis alla deras tackor också ut… Så dom är det också bäst att hålla inomhus, eller så bara dom ute. Alltså ett gäng ute i taget. Så för tillfället är det cirkulerande schema vem och vilka som får gå ute vilken dag. Ett rysligt rännande i grindar och dörrar, men, så får det lov att vara nu en tid…

Nå, småningom ska det skickas lite djur till slakt igen, och avelsbaggarna går att skilja från tackorna, dom börjar ha gjort sitt, och sen kan jag fast ha bara som två gäng, eller tre, beroende på hur det börjar se ut på utsidan så beslutar jag mej för hur jag gör sen. Det börjar inte finnas så mycket för dem att äta utomhus mera heller. Lite vildäppel och löv finns det, men det är ju ingenting de klarar sej på, men nog mår de ju bättre av att vara ute och röra på sej, gå och strosa än att stå inomhus hela tiden. Så dom som är ute har ensilagebal utomhus och så har det eviga tradiga inomhusutfodrandet dragit igång…

Svetsdags

Dags att svetsa ihop 400 kg stål till lastarfästet. Det blev litet avbrott med en hel del andra jobb och så var jag en vecka i Sverige. Nu är i alla fall hålen borrade i alla plattorna – det måste göras medan man ännu orkade lyfta upp dem till pelarborren.

Det blev en hel del diskussion om mina ritningar och jag började fundera på nytt och rita om. Genom att flytta lastaren framåt kunde jag hålla processorn tillräckligt nära traktorn och fick rum för bättre stödplattor. En platta på 20 mm håller inte mycket utan det är vinklarna som är det viktiga. Nu lyckades jag få övre processorfästet bakom övre stödplattan och behöver bara ta ur ett par centimeter ur stödplattan för processorn. Den får absolut inte flyttas mera nedåt.

Fästet bakifrån.

Fästet från sidan.

Hacket i sidoplattan visar att lastaren är flyttad framåt. Det ger inga egentliga nackdelar men tyngdpunkten blir bättre. Det är bara bakrutan som inte kan öppnas så mycket men det är inte så viktigt. Oljefiltret utanpå processorn går nu att öppna också då den är fäst vid ramen vilket inte var fallet ifråga om den ursprungliga monteringen. Man fyller också på olja den vägen så underhållet blir lättare. Att flytta processorn nedåt är helt uteslutet för den vill redan nu ta i stubbar och stenar. Jag har brutit av kedjan för svängning ett par gånger då jag backat och inte sett hindren. Ofta är hela området kring processorn täckt av kvistar då man kör ludna granar genom processorn.

Det var litet problem med att skära kanterna för den dubbla V-fog (X-fog) som jag svetsade i 20 mm fästplattan. Det var betydligt svårare att skära snett än rakt genom plattan fast man kunde tro att det är lätt att skära av kanten. Jag var tvungen att sätta fullt flöde på acetylenet med det största skärmunstycket (nr.4 i AGA X11). Det var förvärmningen som inte fungerade så bra då munstycket var snett riktat. Det gick bra ett par centimetrar men sedan måste plattan värmas på nytt. Jag kollade på nätet och visst kan man skära snett också riktigt snyggt men med dyr utrustning med tre munstycken …

Till sist hittade jag ett bra tips att sätta ett järn som stöd för munstycket och det gick mycket bättre än med AGA:s stödrulle.

Det ser inte så vackert ut men man kan lätt knacka bort dropparna med huggmejsel.

Här ser man skillnaden mellan rullstöd (nedre sidan) och linjalen i förra bilden (övre sidan). Till höger är kanten slipad litet med vinkelslip men till vänster är den enbart skuren. En riktig svetsare får väl slaganfall av den dåliga skärningen men med många sliptrissor lyckas jag så småningom få till stånd en svetsbar fog.

Svetsningen kan börja och jag har skruvat fast ett mellanstycke vid plattorna för att få dem på exakt rätt ställe. Mellanstycket behöver jag egentligen inte eftersom lastaren kommer direkt på den här plattan. Det är avsett att fästa lastaren vid en vagn. Då jag dragit två bottensträngar på var sin sida om mellanstycket kan det skruvas bort. En svetsfog får alltid till stånd en dragning och då jag svetsat bottensträngen på ena sidan så vänder jag plattan och svetsar bottensträngen på andra sidan så att bitarna dras tillbaka. För den här X-fogen på 20 mm platta behövs det två breda svetssträngar och sedan två sidosträngar.

Till svetsandet använder jag 4 mm elektroder OK46. Jag svetsar med den gamla transformatorsvetsen som farsan köpte på 50-talet. Jag har också en ny inverter men den var en besvikelse för det är betydligt lättare att svetsa med den gamla. Intressant nog diskuterade vi svetsar med vår granne i Medåker som är svetsare till yrket och han tyckte också att gamla svetsar är bättre än de nya med elektronik och rackerier. MIG tyckte han inte alls om för svetssträngen blir så hård att den är besvärlig att bearbeta. Så jag håller mej till den gamla transformatorn och OK46 fastän OK48 lär ha bättre hållbarhet. Det kan hända att de är bättre för riktiga svetsare men för en klåpare som jag är OK46 (rutil) lättare att använda.

Strömstyrkan är litet oklar för den gamla transformatorn har en mindre exakt skala – det är bara en koppartråd som går upp och ned tillsammans med transformatorns kärna. Noggrannheten är väl kring 30-50 A. Jag körde 4 mm elektroder med 200 A (tror jag). Åtminstone sprakade och spottade de alldeles tillräckligt så det kan hända att strömstyrkan var litet högre men jag ville inte dra ned den för att inte minska inträngningen i plattorna. Tjocka plattor kyler ganska effektivt svetssträngen och den får inte bli för kall. Sedan kom jag på den lysande idén att över nätet beställa en tångamperemätare med max hold, dvs. den håller kvar visningen av maximala strömstyrkan. Då kan jag efter svetsningen se ganska exakt vilken strömstyrkan varit – får man hoppas. Det är svårt att se på mätaren tillika som man svetsar.

Det blev långa strängar och lustigt nog tog det mest på bakbenen. Man måste spänna alla muskler för att föra elektroden jämnt och precist framåt utan avbrott och det tar på. Jag försökte få en så bekväm ställning som möjligt men det var svårt eftersom jag inte orkade lyfta upp plattan på bordet. Och ju mera jag svetsar ihop desto tyngre blir fästet.

Så här ser svetsen ut förrän den är slipad. Inte så vackert men man får hoppas att det håller. De streck som man ser ovanför svetsen är då jag ritsar med den nya pinnen så att den skall tända ordentlig förrän jag börjar svetsa.

Nu är det bråttom att svetsa ihop fästet för det har blivit kallt och lär bli ännu kallare. Litet misstänksam är jag för ett kallt oktober och november slår sedan tillbaka så vi får en alldeles för varm vinter med dåliga vintervägar i skogen. Jag skulle föredra en varmare höst och en kallare vinter.

Grönt e skönt.

Jobbar man med grönsaker så är det kanske inte så underligt att det mesta går i grönt och det blir lätt att man får egna benämningar på de olika gröna nyanserna. Benämningar som säkert känns främmande för den som inte dagligen hanterar gröna produkter som grönsaker.

Grönt e skönt sägs det och en tidigare anställd menade att grönt också ger energi och då var det inte energi via magen som han menade för grönsaker är ju de facto ganska energifattiga utan en form av energi som förmedlades via synen. En grön energi som gjorde att vi orkade arbeta långa dagar menande han. Nån färganalytiker kan säkert spinna vidare på dessa funderingar kring grön energi. I övrigt pratas det ju en hel del om grön energi idag och den typens energi är också något jag förespråkar då jag anser att det i förlängningen gynnar oss primärproducenter.

Men tillbaka till de gröna nyanserna. Vi har ju under sommaren mest hanterat sallat och då är det en något ljusare nyans av grönt vi har jobbat med men nu har vi börjat lägga in purjo till lager och då är det ”purjogrönt” som gäller en mörkgrön nyans eftersom de sena purjosorterna oftast är riktigt mörkgröna.

Purjon är annars en av de mest arbetskrävande grödorna och det har varit svårt att konkurrera med purjon från mellaneuropa där odlingarna är stora med möjlighet till rationell hantering. Om jag minns rätt så fanns det närmare 250ha purjo i landet innan EG-/EU-inträdet medan odlingen nu rör sig kring knappa 40ha. Under min tid på trädgårdsskolan odlade vi en hel del purjo, till den grad att en del elever upplevde den som en förbannelse men vi hade många händer och inget skolar tålamodet som att putsa och packa purjo. På den tiden hade vi på skolan en hel del riktigt arbetsamma elever som gärna mätte sin snabbhet och styrka med lärarens 😀 Det har dessutom gått riktigt bra för dessa elever men det behöver ju nödvändigtvis inte vara purjons förtjänst…….

Jag har envist hållit fast vid lite purjoodling och det finns en efterfrågan på inhemsk sådan. Men som sagt det är svårt att få den lönsam, som exempel kan jag nämna att det för några veckor sen när vi fick ny personal så blev timlönerna med omkostnader 10 Euro dyrare än vad jag fick i betalt för den pall som dom då fick putsad och packad. Jag frågade om dom hade några förslag på hur vi ska göra för det går ju inte i längden om jag skall plocka 10 euro ur fickan för varje leverans. ”Kanske vi måste jobba lite snabbare” va det en som föreslog och visst har det nu börjat gå lite snabbare, det tar ju lite tid att lära sig nya saker men nån guldgruva är det inte.

Blev ett litet sidospår där….. här nedan lite bildmaterial över vad jag menar med purjogrönt.

Purjoskörd till lager.

Putsad, tvättad, förpackad och klar för leverans.

Ssscchhhh…. klonkklonkklonk…

Ett sakta klonkklonkklonk hördes det. Ibland. Körde sakta framåt, hörde ingenting. Men så mitt i allt, när jag körde saktare och de gällde kanske på lite mer, så hördes det, klonkklonkklonk… Jag lokaliserade ljudet bakifrån. Från vänster. Men va va det som klonka? Svårt att se när man till lika ska köra. Och bara ibland, ett sakta, klonkklonkklonk.

Gick bakom mönkkisen och kikade, såg inget udda. Körde sakta framåt, och inte ett klonk-ljud. Körde på som vanligt någon dag, och klonkljudet kunde mitt i allt höras. Men jag hann inte riktigt börja söka mera varifrån ljudet kom just då. Men, nu! Nu har jag hittat det, kanske. Den där gummitrissåmyssån som sitter vid drivaxeln är kaputt!

Skulle det kunna vara orsaken till klonkeriet?

Ingen aning, men varför inte? Bort med hjulet, skruva löst diverse grejjer, men sen sa det stop för mej. Tusan, där hade jag ”själva själven”, som gick att vrida och vända på lite som ett ben man styckar löst från en hjort. Sku det ha varit en hjort vet jag ju nog exakt hur jag sku burit mej åt för att få löst den, men, nu va det metall och diverse låsringar och kråkel som sku löst innan man fick ut själva själven, och fick sett om det var nåt som var skadat. Pappa kom till undsättning och kunde på fem minuter peta löst grunkan, och konstatera att jag antagligen kanske skulle komma undan med ett nytt såntdär skyddsgummi för 80e. Dyrt kilopris på det, men utan blir det inge vidare. Är glad att jag kanske inte behöver mer grejjer och delar. Kanske. Inte är det ju någonting som är säkert? Kan de verkligen ha börjat klonka sådär bara för att det där skyddsgummit brakat och de blivit dåligt av smörja? Eller finns det någonting annat som är slut? Inte har varken jag eller pappa hittat något annat fel, så det blir att reparera det fel som hittats och se om det hjälper.

Skruva är inte min grej, men påta lite kan man ju alltid göra… I synnerhet som man vet att det finns hjälp att få ifall man ”kör fast”. Att ha mönkkisen ur bruk är ju ingen katastrof. Men, nog saknar jag den ganska mycket varje dag, främst på morgonen när Mathias ska till skolan.

Varje morgon klockan 07.15 brukar vi starta från köksbordet. Klär på oss, går ut, upp på mönkkisen och kör med den till bron. Utan mönkkis blir starten tidigarelagd med ca 10 minuter. 07.05. Senast. Till bron är det ca 1/2 kilometer. Första morgonen utan mönkkis hade jag bara en liten skruttig ficklampa. Det var lite äventyrligt att försöka lysa åt både mej och Mathias, genom grinden och förbi alla stenar där man inte kan cykla bredvid varandra, utan måste cykla före och efter varandra. Men bra gick det, och fram kom vi i tid. Vi lämnar cyklarna vid bron, och går sedan den andra halva kilometern dit som taxin hämtar Mathias. Det går bra att ta cyklar över bron, men då måste man släpa dem uppför den branta backen och det brukar få vara jag som ska släpa två cyklar eftersom Mathias inte är så pigg på morgonen, utan mer trött och smågrinig. Det bara gör jag inte. Så därför cyklar vi till bron, och sen promenerar. I tid kom vi. Taxin kommer 07.35. Skolan börjar 08.35. Nu har jag utrustat Mathias med en pannlampa, och sku jag bara få mina cykelhjul pumpade till så sku det nästan börja gå bra. Men, den dagen som mönkkisen springer igen, så tänker jag nog inte cykla i mörkret klockan 7 på morgonen, sådär bara för att det är roligt, utan då är det nog mönkkisen som gäller igen.

Man ska använda det man har, men man kan ju inte bli handfallen ifall det går sönder heller 🙂

Mitt i mörka skogen, står ett litet hus med en lykta, med ljus i. Där står vi några minuter varje skolmorgon och väntar på Taxi-Kalle som kör Mathias till skolan.