Suck!

Man kunde kanske tänka sig att jag suckar över vädret, och är väl nog fallet också, men inte i just nu. Detta är en suck över människor djupa, kanske inte okunskap, men låt oss säga tanklöshet.

Händelseförloppet var följande:

Jag diskuterade en helt annan sak än lantbruk på Facebook häromkvällen. Som sig bör kom ju vänners ovänners vänner med i diskussionen, som dessutom initierats av någon mig obekant. Vad det handlade om minns jag inte ens. Plötsligt var det en för mig helt främmande ung tjej som behövde en metafor för ett dumhuvud och då tog hon till termen ”outbildade bönder”. Detta gjorde att jag surnade till och kanske något fult upplyste henne om att de som hon benämnde ”outbildade bönder” nog har gett henne flera tallrikar mat än vad hennes fina ”utbildade” vänner någonsin kommer att förse henne med..

Det kanske var lite onödigt provokativt men det häpnadsväckande svaret fick mig att inse att så var nog inte fallet. Hon skrev:

”Det finns nog ingen bonde som nånsin försett mig med en tallrik mat. Jag skaffar min mat av mellanhänderna”

Ridå

Att falla utanför ramarna.

Det är inte enbart när man kämpar med följderna av vädrets makter som man känner ett visst utanförskap här i samhället.

Vi bönder blir allt färre och allt fler verkar sakna förståelse för hur följderna kan bli av olägligt väder för att nu ta ett exempel. Minns mycket väl hur meteorologen i Sveriges TV uttryckte sig för tiotalet år sen. Det var ungefär den här tiden på året och vi hade haft en lång och fin sommar och nu stod skördetröskningen för dörren. Meteorologen beklagade att nu ser det ut som om sommarvädret tar slut då flera djupa lågtryck sveper in över landet med mycken nederbörd och starka vindar ”men det gör väl ingenting då de flesta hållit sina semestrar vid det här laget”. Det kändes onekligen som ett slag ansiktet, som om inte vi bönder vore värda ett fint skördeväder. Är det här bara ett europeiskt eller kanske rent av ett nordiskt fenomen undrar jag för jag brukar ibland kolla in väderrapporterna hos min släkt i Amerika och tycker mig ha noterat att lantbruksvädret betonas mera än semestervädret ”over there”.

Vädret är det nu inte mycket att göra åt men också i övrigt känner man i bland sig som lite udda och att inte passa in i de för de flesta så vedertagna ramarna. Detta fick jag en ytterligare påminnelse om häromdagen då jag via mail från YLE fick mig tillsänd en enkätförfrågan med följande inledande text: ”Vi hoppas att sommaren har varit avkopplande och skön och att du har fått njuta ordentligt och ladda batterierna! Så här inför hösten är det dags för en ny undersökning och den här gången vill vi höra dina åsikter om språket i våra nyhetsprogram.”

Undrar smått om jag missat nåt i sommar för jag känner mig nu varken avkopplad eller uppladdad?

Men jag skall väl ändå kolla in frågorna och kanske hittar jag nåt svar också 🙂

Syndafloden?

Jag har, speciellt med tanke på fjolåret, varit relativt nöjd med vädret så här långt i sommar och det sa jag också i radiointervjun för ett par veckor sen. Det borde jag kanske inte ha sagt för sen dess har det regnat och regnat och uppehållsvädret ska snarare räknas i timmar än i dagar.

Ifjol slog vi nytt nederbördsrekord för Långmossen med över 800mm nederbörd under året. Långtidsmedeltalet under de senaste 50 åren ligger nånstans kring 550-560mm. Nu ser det ut som om vi knäcker fjolårsrekordet om det fortsätter regna. Redan nu ligger vi över fjolårets noteringar för den här tiden på året. Sen början av augusti har vi fått 180mm vilket är mängder som jag aldrig tidigare uppmätt under en månad och månaden är inte slut än.

Översvämningar.

Dylika regnmängder leder oftast till översvämningar här på plattlandet så och denna gång, senast vi hade lika högt vatten var i oktober 2012. Då var det mesta förutom grönsaksbondens grödor skördade medan åkrarna nu översvämmades innan tröskningen inletts. Så värst stora arealer har det dock inte lagts under vatten här i Långmossen då vi till all lycka rensade ett par kilometer bäckar och utfall i våras. Jag vågar  inte ens tänka på hur det skulle ha sett ut här utan den rensningen. Som syssloman fick man då höra bland annat att tidpunkten för rensningen var fel vald men nu tror jag nog de flesta är nöjda att det blev gjort i alla fall. Några klagomål nedströms kom det nu denna gång förstås (det är inte lätt att som syssloman vara alla till lags) men orsaken till problemen där är inte att underhållet är eftersatt utan mest beror det på att trummorna på kommunala och statliga vägar är underdimensionerade. Får försöka få till en skrivelse till berörda myndigheter så att saken beaktas när trummorna förnyas.

Video från rensningen i början av april 2016. Regn efter snösmältningen gav olägligt lite onödigt stort flöde men vi ville ha rensningen utförd innan vårbruket. Tror alla nu är nöjda med att vi inte väntade tills efter skörden 🙂

8.4.2016 Långmossbäcken rensas vid norra vägåkern.
8.4.2016 Långmossbäcken rensas vid norra vägåkern.
14.8.2016. Vattnet i Långmossbäcken vid norra vägåkern börjar stiga mot kvällen.
14.8.2016. Vattnet i Långmossbäcken vid norra vägåkern börjar stiga mot kvällen…..
15.8.2016. Under natten hade vattnet stigit ytterligare en meter.
…..och under natten hade vattnet stigit ytterligare en meter……..
......för att några timmar senare ytterligare stigit så att delar av sallatsåkern lagts under vatten.
……för att några timmar senare ytterligare stigit så att delar av sallatsåkern lagts under vatten.
Bevattningsmaskin på hemåkern kommer knappast mera till användning denna säsong...........
Bevattningsmaskin på hemåkern kommer knappast mera till användning denna säsong………..
.... också löken som annars behöver rikligt med vatten torde ha fått vad den behöver.....
…. också löken som annars behöver rikligt med vatten torde ha fått vad den behöver…..

Rågåkern som hitintills sett lovande ut gör det inte längre…… det är inte precis så här man vill att det låter när man vandrar runt på åkern när skörden börjar stå för dörren……..

…. trots att det naturligtvis är tråkigt att grödor mer eller mindre förstörs när skörden just ska inledas vill jag inte för egen del tala om katastrof, jag har ju redan skördat under ett par månaders tid och torkar det upp lite nu så kan också de grönsaker som fortfarande växer ge riktigt bra skörd.

Det är liksom en av fördelarna med att ha en diversifierad produktion även om det naturligtvis medför en hel del extra jobb med ett 50-tal grödor på små arealer. Det finns flera sätt att ”se om sitt hus” vilket är speciellt viktigt nu när skördeskadesystemet satts på undantag.

 

 

 

Om ved, sommartid och lite väl mycket regn

Det finns ett talesätt som säger att man märker att en bonde blivit gammal när han inte pratar om något annat än ved. Huruvida det stämmer eller inte så vet jag inte, men hursomhelst, nu skall jag  tala om ved.

Precis som allt annat så har ju behovet av ved ändrats över tid, och uttrycket ovan kommer säkert från den tiden när man stod och föll med att klara vintern beroende på om man hade tillräckligt med ved. Som med så mycket annat är det inte lika på-liv-och-död idag, men visst, vedhanteringen tar nog sin gilla tid även den.

Själv är jag uppfödd på olja. När jag var barn på sjuttiotalet var oljan billig, har sett en anteckning om ett brännoljepris på 9 penni litern vilket gjorde att ingen drogs med ved, annat än i sytningshus och hos backstugesittare (har alltid undrat vad en backstugesittare är för något, benämningen användes ofta förr) Idag har ju oljan fått stå tillbaks för andra energiformer, och hus värms ju med både det ena och andra, själv har jag faktiskt skam till sägandes oljeeldningen kvar.

Det kommer sig av att jag mellan åren 93-05 arbetade ett dygn och var ledig tre, och således hade bra tid att både fixa ved och elda. I början på 2000-talet hade jag funderat klart, oljepannan skulle ut och här skulle byggas värmecentral. En värmecentral som skulle försörja båda bostadhusen på tomten och sedan en varm hall som då ännu fanns bara i andanom. Det gör den för övrigt än idag. Jag hade räknat och räknat och åter räknat och kommit fram till att det skulle vara en kombinerad värmecentral med ved och olja som reserv, det var det enda vettiga. Således kontaktade jag husrörgurun Östen Ivars som blankt vägrade ens lyssna på mig. ”Du skall inte bygga nånting, du skall elda med olja så länge pannan håller, det är enda vettiga alternativet för dig” menade han. Och inte ens han anade hur rätt han skulle få, ett år senare var katastrofen ett faktum när mitt arbete ändrades till kontorstid, fem dagar i veckan med lediga helger. Vem står då och hugger 70-100 m2 ved och eldar alla kvällar. Inte jag åtminstone. Det tog dock ett antal år innan jag riktigt insett hur rätt han hade men än idag har nog den befintliga oljeeldningen stått pall mot alla uträkningar gällande alternativ. Detta berodende på olika omständigheter som bla att vårt hus är nästan för stort för att bergsvärme skall bli lönsamt etc etc.

Det som däremot är väldigt synd är att jag inte har ett dubbelsystem där man kunde elda tex sommartid med ved för varmvattnet men som huset är byggt så skulle det bli så opraktiskt så det skulle vara nästan omöjligt.

Det som däremot finns i huset är en Tulikiviugn och den används flitigt vintertid, både som mysugn och värmekälla även om jag nog är lite besviken på dess funktion som det senare.

Så till själva veden. Av någon anledning har jag lyckats åstadkomma en vedhanteringskedja som är för effektiv för mig. Trots att jag i de flesta fall är lite på efterkälken och allmänt senfärdig så är det lite tvärtom med veden. När jag har hållit tillbaks så mycket jag kan med vedproducerandet en säsong, då har jag tillverkat cirka 3 ggr mer än vad jag eldar upp. Mycket av det beror på att det runt gården finns en uppsjö av träd, mestadels björkar som borde bort av rent estetiska skäl, och redan där har jag för mycket vedmaterial.

Jag kallar inte mig själv för vedhuggare, vedfabrikör passar bättre.

IMG_20160723_131811

Den blivande veden lyfts upp med Avanten till vedklyven som gör sitt jobb och sen åker den ner i storsäckar som jag sen lagrar eller fäller omkull, lite beroende på dag. På något sätt måste det finska lynnet passa väldigt bra för att bygga och konstruera vedklyvare, det finns ju en uppsjö på markanden och alla verkar vara väldigt bra. Jag har haft min sedan 2002 och varit nöjd hela tiden. Om jag skulle vara tvungen att göra motsvarande mängd ved med Fiskarsyxan och motorsågen skulle det nog ta sin tid – man borde nog använda enheten år istället för som nu ett par kvällsstunder. Det tar ungefär 20-30 minuter att göra en löskubik, lite beroende på utgångsmaterialet. Hur som helst, jag producerar mera ved än jag konsumerar och borde väl egentligen fundera på att sälja, men då borde det nog vara lövträdsved och inte den saliga blandning som jag håller mig med, dessutom borde man nog ha nån form av maskinell tork om det skall funka bra. Som det nu är väntar min ved ca 4 år på att bli uppeldad och det funkar bra, men någon större lönsamhet ligger nog inte i den verksamheten.

Om man nu skall se en baksida med dylika maskiner så kan det väl nämnas att vedmaskinen är den enskilda maskin som förorsakar flest dödsfall och svåra personskador i de finländska jordbruken. (störst antal lindriga skador uppkommer när man hoppar ner från traktorhytten) och det kan jag nog tro. Även jag har fått uppsöka vård efter närkontakt med bettet och det blev några stygn i handen för något år sen. Men en viss försiktighet rekommenderas nog.

Bara för att nu då bevisa att jag ännu inte är gammal så skall jag också tala om lite annat än ved. Nämligen om sommar- och vintertiden. Jag brukar försöka framhålla att jag är Finlands största förespråkare av klockomställningen, jag tycker den är rent ut sagt genialisk i den form som den nu används. Sen kan jag väl förstå vissa yrkesgrupper där den kan var till nån slags harm, djurhållare och folk med tidtabeller ja, men åtminstone för mig funkar den utomordentligt utmärkt.

Varför skriver jag om sommartiden nu då, i augusti när inte omställning är det minsta aktuell. Jo för att jag vill påminna om att det är just nu i dessa tider som vi konsumerar största nyttan av densamma. Det klagas ofta högljutt just när klockorna skall ställas, men få pratar om det nu i augusti. Därför vill jag försynt påminna om att här i Österbotten skulle vi ha mörkrets infall redan runt nio nu om vi inte hade sommartid. Det tycker jag är på tok för snabbt denna årstid. Man vill nog gärna jobba till 22-tiden i dagsljus när möjlighet ges.

Till sist ett konstaterande. För några veckor sedan konstaterade jag att vi haft en fin sommar utan dess mera regn. Borde jag inte ha gjort. Sen dess har det regnat nästan dagligen här hos oss, men mest bara just här. När man passerar Saxbacken söderut eller Fållbäcken norrut upphör regnet för att sen börja på samma plats igen när man kommer hem. Nu räcker det med regn – tack

Vårbruket avslutat.

Senaste natt klockan 2:47 förklarade jag årets vårbruk avslutat. Ett vårbruk som inleddes med bäddfräsning för direktsådd lök den 3 maj. Egentligen brukar jag hålla 5 augusti som avslutningsdatum men tidsbrist och regnskurar sköt fram avslutningen några dagar. Får vi en fin höst hinner nog sallatsplanteringarna som gjordes tidigare på dagen och nu nattens sådd av bland annat spenat bli färdiga innan vintern kommer. Det var ändå nära ögat att avslutet skulle ha skjutits fram ytterligare litet för just som jag vid midnattstid stod i beråd att fylla frön i såmaskin kom det en regnskur men friska varma vindar torkade sen upp vätan så att ett par timmar senare gick det att så.

Både jag och personalen började nog bli lite led planterandet som nu försiggått så gott som varje vecka och oftast flera gånger per vecka sen början av maj för jag märkte nog att koncentrationen tröt och tankarna fanns på annat håll. Skönt hur som helst att ha ett arbetsmoment och därtill hörande plantdrivning, som inleddes redan 6 veckor innan vårbruket, bakom sig för säsongen ty det finns alldeles tillräckligt med jobb med att hålla odlingarna i skick och ta hand om skörden. Sen ligger ju inte heller rågsådden med där tillhörande höstbruk alltför långt borta heller.

9.8.2016 Kl.2:47 Årets vårbruk avslutas med sådd av spenat i något för fuktig jord.
9.8.2016 Kl.2:47 Årets vårbruk avslutas med sådd av spenat i något för fuktig jord.

När nu såmaskin och planteringsmaskin kunde stuvas undan var det så dags att ta fram morotsupptagaren i stället för att på allvar inleda morotsskörden. Morötterna har växt betydligt bättre i år än i fjol och nu kunde upptagningen inledas som brukligt till skolstarten.

9.8.2016. Morotsupptagaren togs i bruk för säsongen.
9.8.2016. Morotsupptagaren togs i bruk för säsongen.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna….

….släkten följa släktens gång (eller hur det nu var skalderat)

På fredagen i förra veckan (29.7) var det en större dag än vanligt på hemmanet. Då var det dags att välkomna tredje dottern till världen. När sånt sker är det ju alltid en spänning inblandad och hopp om att allt skall gå bra, vilket det också gjorde. Glädjen över det undret är svårt för en tystlåten österbottning att sätta ord på, men utöver det så börjar ju också andra tankar ta plats i hjärnan när sådana saker passerar i livet.

Utan att på något sätt förringa andra privatföretagare och även andra så inbillar jag mig (kanske i brist på bättre vetande) att detta med släktled och fortsättningar känns speciellt viktigt för en jordbrukare, och kanske ännu viktigare för en konservativ jäkel som mig. Det skulle ju vara en ren lögn om jag skulle gäspa och säga att det inte spelar någon roll om döttrarna -eller någon av dom – fortsätter det värv som tilldelats släkten i form av jord- och skogsegendom. Tack och lov har ju tiden där ändrats till det bättre, även om inte jag är äldre än jag är i ålder minns nog jag mycket tydligt hur det talades om hur strikt det var upplagt här i byarna gällande generationsväxlingarna. Äldsta sonen ärvde – och resten fick antingen försöka gifta sig till ett jordbruk, eller betydligt mera förutsättningslöst försöka söka sig ut på arbetsmarknaden. Här var det Sverige som gällde för många yngre söner eller döttrar. Ännu i min barndom kan jag inte minnas något jordbruk som drevs av en kvinna, om det inte handlade om fall där ”husbonden” genom dödsfall ryckts bort i unga år.

Tack och lov är det inte så mera. Idag finns det exempel både på att sönerna vänt gården ryggen och någon dotter tagit över, eller så har det bara varit så att dottern antingen varit enda barnet och fortsatt, eller helt enkelt varit den enda i gården som visat intresse för verksamheten. Vad kan vara bättre än det? Ingenting förstås, tiderna är ju förhoppningsvis för alltid över när jordbruket var beroende av en förvaltare med god fysik och muskelstyrka och, handen på hjärtat, hur många pojkar skulle iddas dras med jordbruket om det inte vore så än idag? Jag gissar att jag själv kan ställa mig i den raden. Knappast hade det varit så attraktivt att fortsätta om den luftkonditionerade hytten bytts ut mot en vandring på många kilometer bara för att plöja en åker, eller om tröskan togs ifrån en och man placerades i en dammig ria med ”slugon” och 35 råttor som enda kompisar. Då tror jag nog stadslivet hade tett sig ganska attraktivt för många.

Egentligen är dessa ovanstående funderingar helt onödiga, för egentligen är det ju en ”ikkefråga” alltihop. Den som har de minsta tvivel på kvinnors förmåga att bli lantbrukare kan ju bara bläddra lite bakåt i denna bloggserie så torde nog både Lotta och Sonjas skriverier  definitivt få Er på rättare tankar.

Detta om detta. Enda orsaken till att det ens behövdes ödas bokstäver på ovanstående så beror på att jag nog kan läsa tankarna hos vissa äldre (+80) som nog nästan borde få beklaga att jag inte har någon bonde (son) som kommer efter mig. Dessa antydningar kan få mig smått galen faktiskt.

Nog om detta.

Det finns ju en annan verklighet också. Vill nån överhuvudtaget bli bonde om 20 år och är det ens möjligt? Om någon vid äldsta dotterns födelse hade frågat mig om jag tänker fostra henne till jordbrukare hade jag tveklöst svarat ”naturligtvis” och dessutom tyckt att frågan var både oövertänkt och korkad. Idag bara 12 år senare är allt annorlunda.

Visst finns mycket kvar och det ansvar man har jämtemot tidigare generationer väger lika tungt som förr, men hur är det egentligen?  Har våra i sammanhanget små jordbruk ens en chans att överleva i kommande samhälle? Själv tycker jag förstås att det är en totalt galen frågeställning, för svaret borde ju vara helt uppenbart, men när man tänker på hur verkligheten idag ter sig känns det nästan som om inälvorna dör – ingenting tyder ju på att samhället gör något annat än vänder småbruken ryggen. Visst, vi får EU stöd för att kunna konkurrera på lika villkor och vackert så, men när hela EU cirkusen mest börjar likna en fars och man hellre skulle vara jordbrukare än komediant så känns det kanske inte så motiverande.

För mig handlar det ändå inte om att man skulle kräva något av nästa generation. Men jag skulle unna dom att kunna fortsätta. Om jordbrukarens yrke är världens bästa, den frågan finns det väl många svarsdimensioner på,  och det är klart, när all spannmål ligger platt på marken och regnet öser ner dag efter dag och torken krånglar och tröskan sitter fast i leran och man tycker att ens enda kompis är en mus i torkrian, då är det väl inte så hejsan-svejsan, men alla dagar är tack och lov inte sådana.

Om man istället tänker på kvällen då första tofsvipan skriker i vårmörkret, eller på hur kornet luktar när det blommar. Om man tänker på att man är sin egen lyckas smed och chef, och att det man förvaltar har förvaltats av egen släkt sen 1600-talet, eller om man tänker på att det är precis på samma åker där man själv satt som nyfiken femåring på traktorskyddaren när pappa vände hö, där får man nu kan lära sin egen dotter hur man kör traktor, då blir historiens vingslag så påtagliga att dom nästan känns i ansiktet.

Just då, när solen går ner över vetefältet en fuktig julikväll, då handlar det inte om att tvinga någon att bli bonde – utan att unna dom att bli det.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna…….