Bondbloggen – Sida 92

Lennart

Han heter Lennart. Hans mamma tycker inte om honom. Han är flasklamm.

Så kan man sammanfatta Lennart i tre meningar. Det är han nere till vänster. Hans första dygn matade jag i honom råmjölk från tackan på det här sättet…

Vänster ben framför bogen, lyft bakbenet med vänster arm, stöda upp det hela med höger ben och hjälpa lammet hitta spenen med höger arm. Och så tycka in hela tackan mot väggen och hoppas att hon står stilla, iallafall en liten stund… Det gjorde jag några gånger, sen fick det va… Han har alltså ätit bara flaska som liten. Många gånger blir flasklamm ”inte till någonting”, men inte vet jag… tycker han har tagit sej rätt så bra ändå

Lennart, det är han till höger. Han var väldigt ”mammig” med mej och Mathias medan han åt flaska. Sen när han fick börja klara sej utan flaska så hade vi inte på samma vis kontakt. Han bodde bland de andra fåren och vi var ganska sällan in till dem. När man gick in dit kom han visserligen alltid fram till en och ville blir skrapad men sen kunde han bra gå vidare och äta. Han blev inte stående vid min sida.

för några dagar sedan kom den stora dagen för Lennart och alla de som bodde i samma kätte. Våren har kommit och det var dags för dem att gå ut. Tackorna rusade omkring som yra höns, lammen ännu mer yra, stod mest och skrek, och vid min sida ställde sej Lennart. Lite liten i världen kom han och ställde sej vid mina ben och visste inte riktigt hur han skulle göra. Alla de andra lammen skenade runt runt skrikandes efter sina mammor som galopperade runt runt utan start och utan mål, de bara skenade och lammen fattade ju ingenting. Småningom lugnade de ner sej och man kunde börja få dem med sej ut på betet. Lammen förstod ju inte riktigt någonting av det hela, men följde med sina mammor så gott det gick. Det var lite trassligt, för alla ropade i mun på varandra och i och med det hörde inte lammen varken sej själva eller när rätt mamma svarade. Gissa vilket kaos… Men, Lennart, han hade inget kaos. Han stod som parkerad bredvid mina ben. Jag tänkte nog för mej själv att hur i hela fridens tider ska det nu gå… Om han inte släpper mina ben och följer med de andra får jag väl hämta sovsäck och sova på norrängen i natt… När vi äntligen hade fått alla med oss ut genom grinden till betet gick vi ner till norrängen. Jag tänkte att det kanske skulle kunna vara en bra plats för fåren att beta på i alla sköns ro… trodde jag… Nå, vi kom ner till norrängen, tackorna började beta. Lammen förstod inte riktigt att man kunde äta det där gröna, men småningom såg man att de fattade även det. Det är roligt att se hur de går längs med sina mammor, studerar dem ivrigt hur de gör när de betar och sen själva prövar göra likadant. Dom lär sej nog dom 🙂

Men Lennart då… Ja, inte kröp jag runt och betade… Tänkte att jag väl nog får lov att börja med det också… Han stod fortfarande som klistrad vid mina ben. Men mitt i allt, när fåren gått iväg ca 30 meter, då började han sakna dem. Det blev tomt kringom honom. Där fanns bara jag och jag stod blickstilla. Han flockinstinkt tog överhand och han sprang för att komma ikapp de andra. Jag smög mej bakåt några steg, och in bakom en gran. Där stod jag sen som värsta spionen och kikade på hur det gick för lille Lennart. Han verkade inte sakna mej, utan gick och spatserade mitt i flocken med huvudet neråt. Han tuggade och åt… SKÖÖÖNT! Han klarar sej! Och jag behöver inte sova på norrängen. 🙂

Ibland behövs det så lite som ett ätande lamm för att man ska få lugn i kroppen.

Senare på dagen skulle vi sjösätta båten. Mitt i allt kom hela flocken rusande. De hade kanske hört ljudet av traktorn. För en liten stund tänkte jag att nej nej, bara inte Lennart blir fastnande här nu om han hittar mej och mina ben… Men, nä, tackorna hade bråttom… någonstans… så de galopperade raskt vidare. Kanske var de ute och rekognoserade stängslen… Eller bara ville kolla hur stort området var… Eller så kanske det helt enkelt bara sprang vintern ur sej. 🙂

Alla är med och ser på när båten ska ut!

Vårbruket igång.

Påbörjade det egentliga vårbruket idag…… och i riktigt goda förhållanden dessutom 🙂 Kunde gott ha börjat igår men dagen gick åt till spannmålssortering, däcksbyten, diverse underhåll och ett försök till att köra upp de övervintrande palsternackorna med löklossaren. Det stannade vid ett försök för det ville inte gå i vår heller, problemet var detsamma som i höstas det vill säga jorden föstes framför maskin istället för att gå upp över sållmattan. Så idag blev det taktikbyte och kultivatorlossning vilket gör plockandet lite drygare då de måste plockas upp ur jorden.

Efter att personalen ”stämplat ut” så körde jag igång med bäddfräsningen efter att ha modifierat utrustningen lite i och med att jag i år ämnar köra bäddarna med New Holland istället för Samen. Modifieringen som i huvudsak bestod i att bygga fästen för kontrollboxen och ordna strömförsörjningen är ju nåt som man tänkt på hela vintern men min vana trogen inte fått gjort i tid. Nu for ett par timmar värdefull vårbrukstid till spillo på grund av min försummelse. Värdefull är tiden nu då det torkar snabbt och speciellt småfröna borde fås i jorden medan fukten ännu finns kvar för att gro jämnt och bra.

På tal om grobarhet så var senaste hösts skörd lite svagare än året innan, det överåriga kornet ”mältade” 98% medan höstens låg på 82% men det får duga ändå fast utsädesåtgången på så vis blir lite högre. Den överåriga havren grodde väldigt dåligt så jag överväger att lämna bort havren helt och hållet vilket i så fall innebär att den femåriga växtföljdsplanen spricker redan 2 dagar efter att den uppgjorts. Så gammal blir den i så fall. Alternativet är att köpa lite utsäde men det är ganska värdefullt så jag vet inte om det är lönt.

3.5.2016 Vårbruket inleddes med bäddfräsning för sålök. "GPS:en" verkar i alla fall fungera efter vinteruppehållet :) — 3.5.2016 Vårbruket inleddes med bäddfräsning för sålök. ”GPS:en” verkar också fungera efter vinteruppehållet 🙂

Om sopor och ett oväntat besök

Som medelålders lantbrukare har man kanske inte alltid så lätt att ta till sig alla nya påfund som kommer i miljöns namn. Det handlar förstås inte om ovilja, miljön är extremt viktig för vår miljö och som lantbrukare är man väldigt beroende av att världen fungerar som det är tänkt. Hårda stormar, slagregn och extremtorka gör ingen bonde glad, utan lite av varje så hålls vi på gott humör.

Problemet är då mera att miljöpromemoriorna står som spön i backen och man vet inte riktigt vad som är saga eller sanning. Man kan naturligtvis försöka förstå, men det är inte det lättaste. Dessutom finns det ju en inbakad skepsis mot allt nytt, och där är jag väl en företrädare om någon. Allt nytt betraktar jag som dumt ända tills motsatsen är bevisad.

Det gällde även Botnia Rosk.

I slutet på nittiotalet stängde våra kommunala avstjälpningsplatser. Dessa hade varit till stort nöje fram till det, så att dom stängdes var inte speciellt populärt. Fördelarna var uppenbara, dit kunde man slänga precis vad som helst, ingen kontroll och ej heller några regler. Allt från bananskal till spillolja var välkommet, även om bananskalen nog for i gårdens grisar, såsom allt annat hushållsavfall.

En annan klar fördel med avstjälpningsplatserna var såklart att man kunde ta med sig vad man ville hem därifrån. Och det var det många som gjorde. Det var ganska vanligt att man kom hem igen med lika stort lass och ett leende på läpparna över alla ”fynd” man gjort ”åp dompin” Själv minns jag att jag i flera veckor försökte få min far att hämta hem ett bilvrak som jag förälskat mig i på ”Risåsdompin” Som tur var vägrade han. Än idag kan jag rysa till när jag tänker på vad man förmodligen hade för sällskap i den bilen utan att riktigt tänka på det.

På tal om råttor ja. Det var den tredje fördelen. Där fanns råttor. Många. Stora. Arga. Vi yngre tonåringar brukade åka dit och skjuta på dem med luft- eller miniatyrgevär. Vet inte om vi gjorde oss skyldiga till något jaktbrott, men definitivt vapenbrott. Därför fick jag i egenskap av polisson inte vara med på det roligaste utan då blev jag hemschasad av mina kompisar. Så mitt samvete är ganska rent. Jag har aldrig avlossat ett enda skott på nån avstjälpningplats, varken förr eller senare. Råttor sköt jag annorstädes under mera kontrollerade former.

Om man däremot kände för att riktigt utsätta sig för en skräckfilm i verkligheten kunde man åka till ”dompin” efter mörkrets inbrott. Att låta billyktorna vandra över avskrädeshögarna på nätterna och se på hundratals ögon som glödde i ljuset, det fick de allra mest hårdhudade att gärna stanna kvar i bilen. Det rörde sig överallt.

Med helt vanligt folkvett inser man att detta var ohållbart och ett totalt mord på miljön. Därför stängdes avstjälpningsplatserna i slutet på nittiotalet. Till mångas förtret. För nu kom ju då Botnia Rosk med sina krav på sorteringar och allsköns avgifter. Det uppskattades inte av speciellt många. Själv tyckte jag väl inte heller att det var någon höjdare precis, men med tiden har man vant sig och idag tycker jag faktiskt att sophanteringen är helt enastående jämfört med förr i tiden. Vart alla avstjälpningsplatsråttor flyttade är för mig en gåta, men jag har hört lite viskande på slätten om att utrotningen var ganska effektiv på de kommunala avstjälpningsplatserna.

Nuförtiden behöver man bara sortera lite och sen åker man iväg och lämnar av avfallet och kan ta med sig samvetet hem. Enkelt och lättfattligt.

Jag har några dagar nu hållit på och rivit det sista minkhuset och där finns ju en hel del galler. Jag vet precis vad som skulle ha hänt med gallret på sjuttiotalet. Det skulle ha deponerats i skogen.

Skopan på bilden innehåller ca 10 procent av gallret från ett vanligt minkhus, därtill hoptryckt, så det blir en del. Det känns som rena välsignelsen att kunna köra iväg med det till metallåtervinningen. Man är för gott av med eländet och det kommer förhoppningsvis till nytta igen.

Så allt blir nog inte sämre

Häromdagen fick jag förresten Gevaliafrämmande. Uttrycket kanske inte är känt i södra Finland med betyder alltså oväntat besök och härstammar från en reklam i SVT. När man bor lite vid sidan om landsvägen är det ganska sällan någon ”svänger in” 99% av dom som passerar gör det några gånger per dag och även om det är trevligt folk skulle det kanske bli lite tjatigt i längden. Därför förstod jag först ingenting när en för mig obekant Ford (ja ja New Holland då) svängde in på tomten. Såpass att det inte tände riktigt direkt, men rätt snabbt kom jag ju nog på att det handlade om traktorglobetrottern och bloggkollegan Christer som återigen en gång var ute på långfärd. Jag känner ingen annan som återfinns runt hela landskapet med traktor, själv tycker jag det är långt in till Näsby Centrum (18 km). Nåja, vi fick nu språka en stund och kul var väl det. Tyvärr blev det inget Gevalia denna gång pga min tidsbrist, men det kan väl repareras nån gång i framtiden.

I övrigt skriver vi idag 2 maj, och jag vet fortfarande inte vad jag skall så i vår. Men det är en annan historia.

Lönsamheten.

Sent i natt fick jag den femåriga växtföljdsplanen klar och nu fungerade Vipun snabbt och till belåtenhet också. Satte trots allt ner lite arbete på planen för att ha lite nytta av den själv också. Den går annars i samma anda som tidigare med samma gamla odlingsväxter som den senaste tiden. Planen uppgjordes med tanke på bibehållande av jordens bördighet, sjukdoms-, skadedjurshantering och arbetsbörda. Det låter väl OK? Tyckte att jag lyckades riktigt bra då jag genom att minska textstorleken litet fick in de 32 basskiftena gånger 5 på två A4 sidor 🙂

När jag idag sen slår upp Vasabladet på datorn så slår de svarta rubrikerna om jordbrukets lönsamhet emot på första sidan och jag börjar fundera om jag också borde ha beaktat lönsamheten. Kanske till och med försökt mig på lite stödoptimering?

Artikeln som jag tyvärr inte hittar nån länk till för ickeprenumeranter beskriver bra läget inom näringen. Men det är inget man vill gå och tänka på nu när säsongen står inför dörren trots att likvideten ställer till med problem vid anskaffandet av odlingsförnödenheterna.

Det blir nog ett bra år i år, vädermässigt kan det knappast bli sämre än i fjol i alla fall? Här håller tiltorna på att ljusna upp och det blir nog vårbruksstart i veckan som kommer.

Vill härmed önska läsare och kolleger en trevlig första maj och god start på vårbruket!

Tillägg: Nu kom det länk till Vasabladets artikel

Kraftsamling våren 2016

Skogsarbetet tog slut och våren 2016 kom – eller kom den ? Som vanligt så tog vi en tur till Medåker för att kolla om huset står kvar och sätta igång vattnet. Fast det lyckades inte. Åtminstone behövde vi inte vara rädda för att vårsådden skulle börja för tidigt.

Så här såg det ut på lördag morgon. Vädret var riktigt aprilväder. Solen sken och det kom ordentligt med hagel tillika. Grannen Lars-Eriks höstsäd mår inte riktigt bra då det ligger vatten i svackorna då solen smält haglet på eftermiddagen.

Vi pratade med Lars-Erik på tisdagen och han berättade att han kom igång med harvandet men så började det komma nederbörd och alla vårsåddsplaner är uppskjutna. På torsdagen då vi kom var det en grym åska. Ett nedslag i kraftledningen norr om vårt hus och ett i den nya höga masten bredvid Lars-Eriks hus gjorde stor skada. Telefonerna formligen exploderade och ledningarna hade bara koppartrådarna kvar. Vi var just då i Köping så vi upplevde inte åsksmällarna.

Masten på Djurberget är nu igång och vi har äntligen bättre signal. Vår kopparledning slutade fungera för många år sedan och Telia river bort alla gamla ledningar så fort de hinner så vi är illa tvungna att använda trådlöst som hittills varit erbarmligt dåligt. Jag upptäckte att masten bara har 2G och 4G medan mitt Ålcomkort bara har 2G och 3G. Alltså fungerar bara det långsamma 2G i mobilen. Men i modemet har jag Comviqs kort och där fungerar 4G så datanätet är OK nu.

Här syns den nya masten bredvid vårt gamla bergslagshus från 1850-talet. På sommaren hinner vi aldrig vara där så det är mest i skarvarna mellan vinter-och sommararbeten som vi hinner ta en snabbtur dit. Och koppla av med att bygga och plantera (lika som hemma …). Man kan ju undra om det är stor idé att åka till Sverige för att göra ungefär samma saker som i Hindersby – och det undrar många också högljutt. Men lustigt nog är det ändå en avkoppling att åka bort för en tid. Om man åker tillräckligt långt.

Alla äppelträd som planterades i fjol tycks ha överlevt. Inte en enda topp var avbiten men så var de också skyddade av ståltrådsnät och sorkskydd runt stammen och björktjära som sorkarna inte gillar. Vitsipporna blommade över hela gårdsplanen då vi kom men sedan började de huka sej i haglet och kylan (det var som kallast -6,4 grader på natten). Och nu hade vi med oss hem 30 nya ympade äppelträd som fanns på Pomologiska sällskapets avdelning på Trädgårdsmässan i Stockholm.

Det blev mest inomhusarbete på grund av vädret. Vi hade limmat bitar av grålumppapp på väggarna i trappan och nu hade de torkat så att vi kunde måla. Vi använde Linus emulsionsfärg som visat sej vara mycket bra och inte innehåller lösningsmedel utan bara linolja, vatten, cellulosa och naturliga pigment. Man blandar alltså pigmentet själv – det kan man köpa i påsar. Linusfärgen torkar på ett dygn och kan målas överallt inomhus – också på kakelugnar.

Vi valde ett ljusblått pigment eftersom trappan är ganska mörk. I nedre kanten ser man hur de rivna bitarna grålumpppapp bildar ett mönster. Första lagret med färg var tungt att dra på för pappen sög alldeles förskräckligt. Penseln ville inte röra sej alls över väggytan för vattnet i färgen sögs in direkt. I motsats till ren linoljefärg så kan man sätta på tjockt med Linus varje gång och det behövdes på pappen. Men andra strykningen var lätt. Då sög inte ytan mera så kraftigt och färgen täckte snyggt.

Det blev ganska så ljusblått … Fast i verkligheten var väggen mindre blå och litet mera grå och ljusare så fotot ger inte riktigt rätt intryck. Sista dagen målade vi själva trappan gammelblå och på trappstegen måste man använda riktig linoljefärg som alltså inte innehåller vatten utan enbart linolja. Linoljefärg tål nämligen nötning mycket bättre än Linus emulsionsfärg.

Det är väl klart att den hemska rödaktiga färgen skall målas över – troligen med någon nyans i grått liksom på panelen. Möjligen gör vi trappan litet ljusare i andra strykningen.

För övrigt hade jag roligt uppe på vinden där jag städade bort gammalt skräp och isolerade mellantaket med cellulosaull (Ekoull). Den är helt annorlunda än mineralull för cellulosan är hygroskopisk och fungerar bra ihop med sågspån. Den både suger i sej och avger fukt så den skall absolut inte ha någon fuktspärr av plast. Och fuktspärr kan man inte ha i ett hus som lämnas kallt över vintern. Då är nämligen huset ibland kallare än uteluften och fukten vandrar in och om det finns fuktspärr så kondenseras den inne i väggen eller isoleringen med mögel som följd. Man skall hindra luften att röra sej och täta springor men absolut inte hindra fukten. Vindskiva men inte fuktspärr.

Uppe på vinden hittade jag två gamla skor. Troligen var de från 1920-talet för där fanns också en fjäderfätidskrift från 1922. Vi har ju en av Sveriges största äggproducenter i grannbyn Smedsby. Skorna är ditsatta med avsikt. Det bringar tur om man sätter gamla skor på vinden – helst barnskor som är ordentligt slitna. Och slitna var de utan sulor men med träpliggar.

’Nu nästan hundra år senare sätter vi förstås tillbaka skorna och hoppas på tur i hundra år framåt.

Och vattnet ? Där gick jag bet för den lilla pumpen som tar upp vattnet ur tunnan började aldrig suga. Vi har bara en tunna utanför väggen och den måste fyllas på med ämbar ur brunnen. Sedan skall en liten 12V pump suga vattnet ur tunnan och föra det genom ett litet reningsverk som med omvänd osmos tar bort allt ur vattnet – inklusive salter – så vi får kaffevatten. Det ger bara nån liter i timmen så det mesta vattnet måste bäras in med ämbar (eller hink som det kallas i Sverige). Pumpeländet har krånglat ända sen vi köpte den så nu beställde jag ny pump på nätet och nästa gång så får vi hoppeligen kaffevatten igen.

Det var kallt och regnigt då vi kom tillbaka till Åbo och det lär regna i tre dagar ännu. Först nästa vecka skall det bli litet varmare och torrare väder. Det är bra för nu har jag bråttom att byta fläktar i torken och då det blir sol så skall fjolårets vete torkas ned. Det blev så sen skörd att det inte gick att torka så mycket på hösten. Men vårsolen brukar vara mycket effektiv. Säden klarar sej bra så länge den är kall. Mögeltillväxten är noll om det är minusgrader och vete håller kyla länge – ibland är det iskallt ännu vid midsommartiden om man inte blåser varm luft igenom det. Så det skall inte blåsas förrän det blir torkväder.

Nu är det spännande att se om vädret blir varmt i maj eller om vi får en kall vår. Direktsådd blir det knappast i brådrasket.

Växtföljdsplaner.

Om en vecka ska åter ett nytt påfund i byråkrativäg vara insänt till landsbygdsmyndigheten….. det vill säga den 5-åriga växtföljdsplanen. En plan som mest lär vara till för att hålla oss bönder sysselsatta eftersom vi inte behöver följa den på något vis. Med snöflingorna dalande utanför fönstret tänkte jag ta tjuren vid hornen och göra den redan ikväll……. joo Ni läste rätt…… en hel vecka på förhand 🙂

Men om jag nu en gång ville, njaa egentligen ville jag ju inte, så ville inte myndigheterna vara mig behjälplig ikväll i alla fall. Växtföljdsplanen ska nämligen börja med året som gick alltså 2015 och jag tänkte att fjolårets växtförteckning får jag kanske enklast ut från Vipun men nu ville inte Vipun ens släppa in mig utan meddelar att utrymmet inte räcker till. Nu är det bara det att jag inte vet vilket utrymme som avses? Mitt utrymme i cybervärlden, i mitt huvud eller utrymmet i min dator? Tänkte att det kanske är lättast att åtgärda det sistnämnda och avinstallerade några mindre nödvändiga program och fick några gigan till förfogande men inte hjälpte det, så växtföljdsplanen får nog bli ogjord även ikväll. Sparar energin till morgondagens kålpackande istället!

Någon som blir klokare av följande meddelande?