Bondbloggen – Sida 92

När tre blev ett.

Den minnesgode kanske minns att jag rörlade lite diken på senhösten. Nu har jag också fyllt igen dem med bland annat grävmassor från rensning av bäcken. Lite återstår att fylla igen men jag plöjde ändå åkern idag för nu tror jag att det får räcka med dylika projekt för en tid. Det är ändå trevligt att få tre små lappar sammanslagna till ett enhetligt skifte det sparar en hel del tid när kryssandet runt tegdikena bortfaller.

Såmaskin lär vara ledig så de närmaste dagarna blir det att satsa lite tid på spannmålssådden mellan varven jag bistår personalen med grönsaksplanteringen. Ogräsbekämpningen i rågen är också högaktuell konstaterade jag i samband med att jag hämtade plogen. Och kvickroten i kumminet borde också få sitt………det är mycket nu……..och svårt veta vad man ska prioritera.

Efter regn

Kommer solsken.

Jadå. Det stämmer ännu. Det har regnat några dagar och jag kunde idag se att det samlat sej 35-36mm regnvatten i mätaren. Hurra hurra, det var ju riktigt som på beställning! Inte ofta en bonde är nöjd med vädret, men, vet ni vad. Idag är jag riktigt nöjd. 36mm i mätaren och morgonens moln har seglat vidare och nu skiner solen. Kan hända den snart går i moln igen, men, roligt så länge det varar iallafall.

Jag brukar följa Mathias till skoltaxin varje morgon, och ibland far jag på samma gång ut på en promenad eller cykeltur med Olle, hunden. Idag blev det cykel. Det var lite småkyligt, men efter någon kilometer fick jag nog upp lagom värme. Luften var så fräsch, och allt var så lugnt och stilla. Tanken var att cykla upp till Kirjais byn med ett brev som skulle postas, men väl där drog jag vidare ner till österudden. Om inte annat så för att hålla koll på grannens åkrar.

Väl hemma igen har jag nu svept i mej 4 limpsmörgåsar med laxröra. Bakade limpa igårkväll. Vanlig traditionell ”skärgårdslimpa” men på mitt eget lilla sätt. I receptet ska man ha en liter apelsinjuice eller surmjölk. Det är sällan jag har någon av dessa hemma, så jag har börjat blanda ihop mitt eget spad på 3dl självpasserat nyponmos, 5 dl osockrad heimkoka äppelmos, och så några dl vatten. Vidare ska det vara vetemjöl. Vetemjölet har jag bytt ut till en blandning av kornmjöl, semlemjöl och vetemjöl odlat och malet på en gård här i Nagu. De övriga ingredienserna, sirap, kli och jäst håller jag mej ganska nära receptet. Saltet glömde jag sätta i igår, men det märker man ingenting av när man smockar på rejält med laxröra. En creme fraise, lite citronpeppar, lite senap och så dill. Och jo, lax naturligtvis, kallrökt som man skär i små små bitar och så rör man ihop allt till en mumsig ”småckå”. Är man riktigt i tagen så brer man smör på limpan först, sätter in den i mikron några sekunder så smöret smälter och limpan blir lite varm, sen småckå på och … ja, jestas. Vardagslyx så det räcker till, en helt vanlig måndagsmorgon. ☺

Vårbruket tog time out.

Hej på Er igen.

Sol och värme satte fart på åkerarbetena och det blev lite paus med bloggandet så Nisse och Charlotta har fått hålla ställningarna en tid. Här i trakten börjar vårbruket vara på slutrakan för spannmålsbönderna och gröna ränder brodd skymtar redan på de fält som såddes först.

Grönsaksbonden har dock inte ännu inlett spannmålssådden då jag väntar på såmaskin, i stället har jag och personalen skördat övervintringspalsternackorna, sått nya palsternackor, morötter och lök. Och naturligtvis planterat en del kål, broccoli och sallat. Däremellan har jag hållit vårbruksnerverna i styr med att övergödsla råg och kummin, köra bort dikesvallar och brutit sten.

Jaa å så blev det ett par halvt sömnlösa nätter när vinden vände mot norr och nattfrosten slog till. Onsdag morgon hade vi ett par minusgrader och jag nöjde mig med att täcka de planterade grönsakerna med täckväv kvällen innan. Det har varit så varmt med dagstemperaturer över 20 grader att jag inte täckt planteringarna i samband med planteringen som brukligt för de tidiga planteringarna. Följande natt misstänkte jag att skulle bli kallare så vi riggade upp frostbevattningen och den kom väl till pass då temperaturen sjönk ner mot -6°C på torsdag morgon.

Sen blev det tal om rikliga regn så jag iddes inte påbörja harvningen då rörd åker oftast torkar långsammare upp efter regnet. Men det verkar som om regnet kom av sig med endast 2 mm i mätaren i morse men det fick i alla fall vårsådden att ta time out. Idag har det kommit några stänk till men det är långt ifrån de flera tiotalet millimetrar som meteorologerna förutspådde. Jag kunde gott ha haft någon av säsongjobbarna i arbete idag om jag vetat att regnet skulle så gott som utebli. Nu kommer några på jobb i morgon istället, vi får se om det utlovade uppehållet också infinner sig.

Lägger till några bilder på det som vi jobbat med sen sist. God fortsättning på veckoslutet.

6.5.2016. Sallatsplanteringen inleds i soligt och varmt väder.

10.5.2016 Planteringarna täcks med täckväv inför utlovad nattfrost. Babak hanterar skyffeln.

11.5.2016. Några av skyddslingarna hade lämnats otäckta och står nu frusna i gryningen.

12.5.2016. När det blir riktigt kallt så räcker det inte med enbart täckväv utan fordras bevattning för att hålla frosten borta. Nymånen står för belysningen.

I väntan på såmaskin kan man ju hålla sig syselsatt med till exempel stenbrytning. — I väntan på såmaskin kan man ju hålla sig sysselsatt med till exempel stenbrytning.

Lennart

Han heter Lennart. Hans mamma tycker inte om honom. Han är flasklamm.

Så kan man sammanfatta Lennart i tre meningar. Det är han nere till vänster. Hans första dygn matade jag i honom råmjölk från tackan på det här sättet…

Vänster ben framför bogen, lyft bakbenet med vänster arm, stöda upp det hela med höger ben och hjälpa lammet hitta spenen med höger arm. Och så tycka in hela tackan mot väggen och hoppas att hon står stilla, iallafall en liten stund… Det gjorde jag några gånger, sen fick det va… Han har alltså ätit bara flaska som liten. Många gånger blir flasklamm ”inte till någonting”, men inte vet jag… tycker han har tagit sej rätt så bra ändå

Lennart, det är han till höger. Han var väldigt ”mammig” med mej och Mathias medan han åt flaska. Sen när han fick börja klara sej utan flaska så hade vi inte på samma vis kontakt. Han bodde bland de andra fåren och vi var ganska sällan in till dem. När man gick in dit kom han visserligen alltid fram till en och ville blir skrapad men sen kunde han bra gå vidare och äta. Han blev inte stående vid min sida.

för några dagar sedan kom den stora dagen för Lennart och alla de som bodde i samma kätte. Våren har kommit och det var dags för dem att gå ut. Tackorna rusade omkring som yra höns, lammen ännu mer yra, stod mest och skrek, och vid min sida ställde sej Lennart. Lite liten i världen kom han och ställde sej vid mina ben och visste inte riktigt hur han skulle göra. Alla de andra lammen skenade runt runt skrikandes efter sina mammor som galopperade runt runt utan start och utan mål, de bara skenade och lammen fattade ju ingenting. Småningom lugnade de ner sej och man kunde börja få dem med sej ut på betet. Lammen förstod ju inte riktigt någonting av det hela, men följde med sina mammor så gott det gick. Det var lite trassligt, för alla ropade i mun på varandra och i och med det hörde inte lammen varken sej själva eller när rätt mamma svarade. Gissa vilket kaos… Men, Lennart, han hade inget kaos. Han stod som parkerad bredvid mina ben. Jag tänkte nog för mej själv att hur i hela fridens tider ska det nu gå… Om han inte släpper mina ben och följer med de andra får jag väl hämta sovsäck och sova på norrängen i natt… När vi äntligen hade fått alla med oss ut genom grinden till betet gick vi ner till norrängen. Jag tänkte att det kanske skulle kunna vara en bra plats för fåren att beta på i alla sköns ro… trodde jag… Nå, vi kom ner till norrängen, tackorna började beta. Lammen förstod inte riktigt att man kunde äta det där gröna, men småningom såg man att de fattade även det. Det är roligt att se hur de går längs med sina mammor, studerar dem ivrigt hur de gör när de betar och sen själva prövar göra likadant. Dom lär sej nog dom 🙂

Men Lennart då… Ja, inte kröp jag runt och betade… Tänkte att jag väl nog får lov att börja med det också… Han stod fortfarande som klistrad vid mina ben. Men mitt i allt, när fåren gått iväg ca 30 meter, då började han sakna dem. Det blev tomt kringom honom. Där fanns bara jag och jag stod blickstilla. Han flockinstinkt tog överhand och han sprang för att komma ikapp de andra. Jag smög mej bakåt några steg, och in bakom en gran. Där stod jag sen som värsta spionen och kikade på hur det gick för lille Lennart. Han verkade inte sakna mej, utan gick och spatserade mitt i flocken med huvudet neråt. Han tuggade och åt… SKÖÖÖNT! Han klarar sej! Och jag behöver inte sova på norrängen. 🙂

Ibland behövs det så lite som ett ätande lamm för att man ska få lugn i kroppen.

Senare på dagen skulle vi sjösätta båten. Mitt i allt kom hela flocken rusande. De hade kanske hört ljudet av traktorn. För en liten stund tänkte jag att nej nej, bara inte Lennart blir fastnande här nu om han hittar mej och mina ben… Men, nä, tackorna hade bråttom… någonstans… så de galopperade raskt vidare. Kanske var de ute och rekognoserade stängslen… Eller bara ville kolla hur stort området var… Eller så kanske det helt enkelt bara sprang vintern ur sej. 🙂

Alla är med och ser på när båten ska ut!

Vårbruket igång.

Påbörjade det egentliga vårbruket idag…… och i riktigt goda förhållanden dessutom 🙂 Kunde gott ha börjat igår men dagen gick åt till spannmålssortering, däcksbyten, diverse underhåll och ett försök till att köra upp de övervintrande palsternackorna med löklossaren. Det stannade vid ett försök för det ville inte gå i vår heller, problemet var detsamma som i höstas det vill säga jorden föstes framför maskin istället för att gå upp över sållmattan. Så idag blev det taktikbyte och kultivatorlossning vilket gör plockandet lite drygare då de måste plockas upp ur jorden.

Efter att personalen ”stämplat ut” så körde jag igång med bäddfräsningen efter att ha modifierat utrustningen lite i och med att jag i år ämnar köra bäddarna med New Holland istället för Samen. Modifieringen som i huvudsak bestod i att bygga fästen för kontrollboxen och ordna strömförsörjningen är ju nåt som man tänkt på hela vintern men min vana trogen inte fått gjort i tid. Nu for ett par timmar värdefull vårbrukstid till spillo på grund av min försummelse. Värdefull är tiden nu då det torkar snabbt och speciellt småfröna borde fås i jorden medan fukten ännu finns kvar för att gro jämnt och bra.

På tal om grobarhet så var senaste hösts skörd lite svagare än året innan, det överåriga kornet ”mältade” 98% medan höstens låg på 82% men det får duga ändå fast utsädesåtgången på så vis blir lite högre. Den överåriga havren grodde väldigt dåligt så jag överväger att lämna bort havren helt och hållet vilket i så fall innebär att den femåriga växtföljdsplanen spricker redan 2 dagar efter att den uppgjorts. Så gammal blir den i så fall. Alternativet är att köpa lite utsäde men det är ganska värdefullt så jag vet inte om det är lönt.

3.5.2016 Vårbruket inleddes med bäddfräsning för sålök. "GPS:en" verkar i alla fall fungera efter vinteruppehållet :) — 3.5.2016 Vårbruket inleddes med bäddfräsning för sålök. ”GPS:en” verkar också fungera efter vinteruppehållet 🙂

Om sopor och ett oväntat besök

Som medelålders lantbrukare har man kanske inte alltid så lätt att ta till sig alla nya påfund som kommer i miljöns namn. Det handlar förstås inte om ovilja, miljön är extremt viktig för vår miljö och som lantbrukare är man väldigt beroende av att världen fungerar som det är tänkt. Hårda stormar, slagregn och extremtorka gör ingen bonde glad, utan lite av varje så hålls vi på gott humör.

Problemet är då mera att miljöpromemoriorna står som spön i backen och man vet inte riktigt vad som är saga eller sanning. Man kan naturligtvis försöka förstå, men det är inte det lättaste. Dessutom finns det ju en inbakad skepsis mot allt nytt, och där är jag väl en företrädare om någon. Allt nytt betraktar jag som dumt ända tills motsatsen är bevisad.

Det gällde även Botnia Rosk.

I slutet på nittiotalet stängde våra kommunala avstjälpningsplatser. Dessa hade varit till stort nöje fram till det, så att dom stängdes var inte speciellt populärt. Fördelarna var uppenbara, dit kunde man slänga precis vad som helst, ingen kontroll och ej heller några regler. Allt från bananskal till spillolja var välkommet, även om bananskalen nog for i gårdens grisar, såsom allt annat hushållsavfall.

En annan klar fördel med avstjälpningsplatserna var såklart att man kunde ta med sig vad man ville hem därifrån. Och det var det många som gjorde. Det var ganska vanligt att man kom hem igen med lika stort lass och ett leende på läpparna över alla ”fynd” man gjort ”åp dompin” Själv minns jag att jag i flera veckor försökte få min far att hämta hem ett bilvrak som jag förälskat mig i på ”Risåsdompin” Som tur var vägrade han. Än idag kan jag rysa till när jag tänker på vad man förmodligen hade för sällskap i den bilen utan att riktigt tänka på det.

På tal om råttor ja. Det var den tredje fördelen. Där fanns råttor. Många. Stora. Arga. Vi yngre tonåringar brukade åka dit och skjuta på dem med luft- eller miniatyrgevär. Vet inte om vi gjorde oss skyldiga till något jaktbrott, men definitivt vapenbrott. Därför fick jag i egenskap av polisson inte vara med på det roligaste utan då blev jag hemschasad av mina kompisar. Så mitt samvete är ganska rent. Jag har aldrig avlossat ett enda skott på nån avstjälpningplats, varken förr eller senare. Råttor sköt jag annorstädes under mera kontrollerade former.

Om man däremot kände för att riktigt utsätta sig för en skräckfilm i verkligheten kunde man åka till ”dompin” efter mörkrets inbrott. Att låta billyktorna vandra över avskrädeshögarna på nätterna och se på hundratals ögon som glödde i ljuset, det fick de allra mest hårdhudade att gärna stanna kvar i bilen. Det rörde sig överallt.

Med helt vanligt folkvett inser man att detta var ohållbart och ett totalt mord på miljön. Därför stängdes avstjälpningsplatserna i slutet på nittiotalet. Till mångas förtret. För nu kom ju då Botnia Rosk med sina krav på sorteringar och allsköns avgifter. Det uppskattades inte av speciellt många. Själv tyckte jag väl inte heller att det var någon höjdare precis, men med tiden har man vant sig och idag tycker jag faktiskt att sophanteringen är helt enastående jämfört med förr i tiden. Vart alla avstjälpningsplatsråttor flyttade är för mig en gåta, men jag har hört lite viskande på slätten om att utrotningen var ganska effektiv på de kommunala avstjälpningsplatserna.

Nuförtiden behöver man bara sortera lite och sen åker man iväg och lämnar av avfallet och kan ta med sig samvetet hem. Enkelt och lättfattligt.

Jag har några dagar nu hållit på och rivit det sista minkhuset och där finns ju en hel del galler. Jag vet precis vad som skulle ha hänt med gallret på sjuttiotalet. Det skulle ha deponerats i skogen.

Skopan på bilden innehåller ca 10 procent av gallret från ett vanligt minkhus, därtill hoptryckt, så det blir en del. Det känns som rena välsignelsen att kunna köra iväg med det till metallåtervinningen. Man är för gott av med eländet och det kommer förhoppningsvis till nytta igen.

Så allt blir nog inte sämre

Häromdagen fick jag förresten Gevaliafrämmande. Uttrycket kanske inte är känt i södra Finland med betyder alltså oväntat besök och härstammar från en reklam i SVT. När man bor lite vid sidan om landsvägen är det ganska sällan någon ”svänger in” 99% av dom som passerar gör det några gånger per dag och även om det är trevligt folk skulle det kanske bli lite tjatigt i längden. Därför förstod jag först ingenting när en för mig obekant Ford (ja ja New Holland då) svängde in på tomten. Såpass att det inte tände riktigt direkt, men rätt snabbt kom jag ju nog på att det handlade om traktorglobetrottern och bloggkollegan Christer som återigen en gång var ute på långfärd. Jag känner ingen annan som återfinns runt hela landskapet med traktor, själv tycker jag det är långt in till Näsby Centrum (18 km). Nåja, vi fick nu språka en stund och kul var väl det. Tyvärr blev det inget Gevalia denna gång pga min tidsbrist, men det kan väl repareras nån gång i framtiden.

I övrigt skriver vi idag 2 maj, och jag vet fortfarande inte vad jag skall så i vår. Men det är en annan historia.