8 januari, 2016 av Charlotta

Enkelt och fungerar prima

-19,6. Mer har jag inte sett på min mätare. Pappa (som alltid ska vara värst här på holmen 🙂 ) hade väl nog ner till -22. Det räcker riktigt bra till. Idag står mätaren på – 8, och de närmaste dagarna utlovas det lite humanare temperaturer. Låter riktigt bra det, med tanke på att jag har ”bara” 2 oöppnade ensilagebalar inne och måste sparka igång någon traktor endera dagen. En bal räcker till ungefär 4-5 mål, beroende på hurdan bal det är, så jag behöver inte starta traktor och köra in balar alltför ofta när jag kan sätta upp 4-5-8 balar på vinden. För kunnas skull, skulle jag kunna sätta upp fast 20 balar på vinden, men de är så tunga att rulla runt på, så jag brukar nöja mej med en rad av balar i mitten.

Hur klarar sej fåren nu när det är såhär kallt? Frågar folk ibland.

Ibland funderar jag också. De har väldigt lite ull på magen och benen, men det är nog bara att konstatera att de klarar sej väldigt mycket bättre än vad man själv gör. A och O är ju dock att de får mat. Ordentligt med mat. Och vatten. Vattnet är en av de saker som är mest problematiskt med när det blir såhär kallt. Jag har får, och de är inte lika kräsna och vattenkrävande som tex. mjölkkor. Eller ko-djur över huvud taget är det annat med. Får är rätt enkla att hålla med vatten, men, dom ska ändå också ha sitt. Utan vatten blir det inte heller bra. Att hålla en vattenbalja ofrusen i -20 grader är inte sådär bara huxifluxi. Det finns alla de möjliga fina, dyra vattenkoppar och baljor det inte skall frysa i, men jag har som vanligt ett eget enklare, billigare system på det hela. Det fungerar hur bra som helst ända tills lamningen kommer igång, då blir det lite justeringar, men inte mycket.

Jag har baljor, helt vanliga mjuka plast-gummibaljor. Hård plast knäcks och går sönder så fort de får en stöt när det blir kallt, så de är värdelösa, men sånadär mjuka baljor håller hyggligt. Dessa placerar jag ut där jag vill ha dem på hösten och sen flyttar jag dem inte. Med tiden växer ströbädden runtomkring baljorna och det börjar värma sej i ströbädden. Den värmen är superbra när det blir kallt, den ser till att det inte fryser längst ner i baljan och det håller vattnet ofruset. Visserligen fryser vattnet uppe på ytan rätt fort i -15-20 grader, men många gånger håller sej vattnet ofruset flera timmar. När lamningen drar igång går det inte att ha baljor nere i ströbädden, då blir det att lyfta upp baljorna så inte något lamm går och druttar i. När lamningen drar igång är det sen mer hålligång i fårhuset, jag går där oftare och kan ge vatten flera gånger om dagen, och fåren dricker då också mer, så då hinner det inte frysa på samma sätt, och fryser det, så är jag ändå där ganska snart igen och kan ge dem vatten. Men, när det blivit is i baljan, lagat ett islock på, så brukar jag hacka bort isen, ösa upp den med en stor hålslev, eller såntdär frityrgaller och så håller sej vattnet bättre ofryst en lite längre tid igen. Jag fyller på vatten i baljorna från vattenposten med en vanlig trädgårdsslang som jag tömmer efter varje användning, eller så bär jag ut det med ämbar. Vattenposten, där vattnet kommer in till fårhuset är försedd med elvärme en bit ner i slangen så att det inte skall frysa. Fryser den slangen är jag ”so in deep shi..”. Då är jag utan vatten i fårhuset. Det har hänt en gång för länge sedan, som tur är har jag en händig far som den vintern tinade fler slangar, så jag var inte ensam om det, men kul var det inte att öppna kranen och inget vatten kom… Det blev att ta upp kranen och fara med het vattenånga in den vägen och tina upp proppen som inte var så långt borta, fel på värmekabeln i röret? Ja, inte vet jag men jag slapp iallafall ta till ”vatten-till-djuren-lösningen” från 1930-talet. Många gånger när jag öppnar kranen och vattnet forsar, tänker jag på när min moffa berättade hur han hade haft som uppdrag när han var ung att sköta om hästen. Han var äldsta barnet här på gården och fick ta hand om hästen och mycket av det jobb som skulle göras med hästen. Bland annat skulle han och hästen se till att de andra djuren fick vatten. Vattnet i brunnen skulle vara åt folk, så det var att ta släden med tunnor på och fara ner till sjön, hacka upp vaken, ösa tunnorna fulla med vatten och sen köra upp det till djuren.

-ja, he va ti hack hål i vaakin me bildn, å öis tunnåna fulla, å så va he ti kör åpp ti föuse. Men, för vart stig som hästn to, skvimpa he över å sledan blei som ein enda isklomp innan vi va näär föuse. He vaa int naga viidare alls int.

Jag kan knappt skriva svenska, och skriva dialekt blir nästan obegripligt, men jag minns så bra hur moffa berättade om vattenkörandet som han inte alls tyckte om. Är glad så länge jag slipper börja dagen med att hacka hål i en vak för att få vatten åt djuren.

Vid vattenposten har jag en 200 l. tunna stationerad. Den är vadderad med bergull och fårull så den inte ska frysa. Ibland har det hänt, när kyla pinar sej in överallt, att det vill slå en krans av is längs sidorna, men ännu, trots kylan, så har den hållit sej isfri riktigt bra. Den försöker jag alltid ha lite drygt halva i så att jag alltid har vatten att ge ifall någonting frusit någonstans, och så är det så lyckligt att kranen börjar bli lite otät så den står och droppar lite sakta.

DSC_1255[1]

Man ska inte göra det så invecklat om man inte måste. Som lock har jag en skiva bergull i en sopsäck. Fungerar prima 🙂 Visst är det lite bökigt med slang och balja, och nog är de fina dedär frysfria vattenkopparna/baljorna. Men jag föredrar att ha allt så enkelt som möjligt, det tar inte länge att ge vatten såhär heller, kanske 5-10 minuter om dagen. Har man mer och fler får, då är det klart att man kanske måste ha ett system som fungerar smidigare. Eluppvärmda vattenkoppar/baljor osv… men, om det blir strömavbrott då? Då sitter jag i smeten också, men jag lenar hellre 5 meter fruset rör, än 50 meter fruset rör.

Avslutningsvis, till alla er som kämpat med frusna rör i kylan… Hejja hejja, kämpa på!

3 december, 2015 av Charlotta

Skutt skutt

Hopp och tjolahej!

DSC_1112[1]

ALLA TACKOR UT!!!!

Det blev lite skutt och hopp, och sen följde dom med mej ner till huset. Jag passade på att ta några bilder, men det var allt jag hann med, sen svängde de om, rusade i full galopp upp tillbaka till fårhuset och där stod de resten av dagen. Solen sken och fåren stod, orubbliga uppe vid fårhuset och ville in.

Jag har haft ut de lite nu och då för att de ska få röra på sej, men, det blir mer och mer hopplöst att få de att röra på sej. De vill helt enkelt inte. Ut vill de nog, men gå längre än runt husknuten verkar de inte vara så intresserade av. Visserligen inget problem, de springer ju inte till skogs, men lite längre tycker jag de skulle kunna gå när de får möjligheten. Men. Nä. Och vill de inte, så vill de inte. Röra på sej får de iallafall, men, de rör inte på sej mer än nödvändigt. Nåja, de får gå in och äta till kvällen och natten och så får de gå ut igen imorgon på dagen, om vädret tillåter. Det börjar bli glest om dagar då fåren med glädje går utanför dörren, de dagar det regnar vågrätt lönar det inte ens att försöka, någon kanske går utanför dörren, men, helst ligger de inne hela dagen, de dagarna 🙂

10 november, 2015 av Nisse

Katten är bondens bästa vän

Jag försöker fixa mitt lokala datanät som omfattar flera hus inklusive torkar, växthus, lada och verkstad. Just nu är det härvor av kablar och trådar som tillkommit så småningom sedan 1980. Och vad hittar jag på kabeln mellan de två viktigaste maskinerna i huset och i folatjettan  (där min farfar höll sina föl men där jag nu har arbetsrum och en massa datamaskiner) ?

DSCN5369

Något jäkla möss har gnagt på nätkabeln ! Det är genomgångarna genom väggarna som är värst utsatta för där försöker gnagarna komma igenom och då de försöker förstora hålet så börjar de gnaga på kabeln. Om det är en elektrisk kabel så blir det riktigt farligt. Jag har hittat flera ställen där koppartrådarna varit bara …

Numera sätter jag metallrör runt kablarna så att ändarna sticker ut 10-20 cm från väggen på bägge sidor. Då får kabeln vara ifred mycket mera. Men det finns gamla installationer som inte har metallrör.

Det allra bästa är i alla fall att ha en mängd ungkatter. Sedan vi fick våra två ungkatter (som av naturliga orsaker sedan blev tre) så har gnagarna minskat radikalt. Jag har satt plankor mellan dörrarna så katterna kommer in överallt – speciellt under kalluftstorkarnas plåtar. Det är rent otroligt så gnagarna har minskat. Jag har fällor som man fick tömma varje dag på hösten förr men nu står de tomma fastän jag satt chips i dem – vilket mössen älskar. Man smular en chipsbit på fällan och låter litet falla ned under den så slår den säkert fast då mösset försöker komma åt smulorna under fällan.

DSCN5372

Skuttan i sin favoritgungstol.

Man tycker att katterna bara ligger i gungstolen och sover hela tiden men de jobbar nog också. Ibland möter jag dem i den gamla ladugården eller i torken. Gnagarna har nog det svårt nu. Speciellt Skuttan (eller Mjau-Skuttan) är vild på att springa och klättra. Den är helt otroligt snabb. Visst stryker det med en och annan fågel också – tyvärr – men ifråga om sjitutrastana (björktrastarna) så sörjer ingen för de äter upp alla våra bär innan de ens hinner mogna.

Må så vara att ”hunden är människans bästa vän” men jag anser definitivt att katten är bondens bästa vän. De klarar sej dessutom bra på egen hand och man slipper höra skällandet och daltandet med hunden. Visst var våra  lapska vallhundar  Buki och Hobbe (saliga i åminnelse) trevliga men inte är de nyttodjur på samma sätt som katterna. Sorry nu bara alla hundälskare …

8 november, 2015 av Charlotta

Nu är alla hemma… tror jag…

Punkt för holmbete, säsong 2015. Inga större katastrofer. Känns bra. Nu är dom då hemma allihopa. Tror jag.

Alltså, varje höst blir jag lika fundersam, har jag glömt nån? Finns det något gäng ännu nånstans? Eller är verkligen alla hemma nu? Den här bilden tog jag när vi nästan var hemma med sista gänget. Ytterholm till höger i bild. I fören på båten har vi en några plankbredder bred lava, den fungerar som landgång ibland, och sen sätter vi den i fören på båten. Nu var lavan en bit bakåt och det blev en perfekt utkiksplats tyckte den här tackan 🙂 Hon stod ganska länge med huvudet upp genom hålet och drog in luft för allt vad näsborrarna var värda, och sen frustade hon ut luft, m.m, så det stod som ett litet regnmoln runt öronen på henne. Kanske vädrade hon flocken hemma på holmen? Eller kanske hon kände lukten av ”hemma”. Eller så var det bara skönt att få in mängder av frisk luft utan att behöva anstränga sej det minsta 🙂

DSC_1017[1]

Enklaste sättet att ta reda på om alla är hemma är att ta alla öron nummror från fåren, och kolla på Web Lammas. ”Hålla-koll”-programmet för fårägare. Många gånger har jag mårrat åt weblammas, främst när det var nytt och vissa funktioner var lite tassiga och många funktioner hittade man inte, och inte fick man något redband med det fast man ringde ”experterna” och frågade heller, men sakta men säkert har det blivit riktigt bra och själv har jag lärt mej hur jag ska trycka och söka för att få fram det jag vill ha. Förut skrev jag allt jag ville ha uppskrivet i ”mina heliga häften”, men, med tiden har jag märkt att jag börjar gå över till weblammas mer och mer, printar ut papper därifrån som jag tar med mej till fårhuset, klottrar på dem och för sedan in uppgifterna till programmet när jag går in… Skulle man vara riktigt hurja, sku man ju skaffa sej en platta och skriva in allt direkt på plats och ställe där man står i fårhuset, men, jag är lite gammalmodig ändå och vill kunna breda ut mina papper ibland och stå och fundera och överväga när jag har allt framför mej. Det är ändå lite annan överblick på det än om man ska stå och bläddra på en platta. Plus att jag vet att jag skulle vara livrädd att häva plattan i golvet så det säger kras. Men, vem vet, om något år kanske jag står där med en platta i bakfickan och söker upp öronnummror, beställer ersättande märken och kollar stamtavlor på plats och ställe. Om någonting blir bättre av det vet jag inte, men, möjligheterna börjar finnas 🙂

7 augusti, 2015 av Nisse

Odjur av alla de slag

Det finns trevliga djur (som kossor) och mindre trevliga djur och så har vi odjuren. Allt beror förstås på perspektivet. Av naturliga skäl känner jag en mängd biologer och en del av dem är fascinerade av det som vi bönder anser vara skadedjur. En biolog var här på besök och jag ursäktade mej att jag inte hunnit städa tröskhuset men han var imponerad av de fina spindelvävarna som där fanns.

Fåglar kan vara väldigt trevliga såsom tofsvipor och svalor. Svalor hade vi i mängder i år och de byggde bo överallt. Jag lät dem hållas även om de skiter ned alldeles förskräckligt. Fast det fixar man lätt genom att sätta en pappskiva under boet. Tyvärr så har vi också skator och liksom hos Christer så förstörde de skurkarna svalornas bon och tog alla ungarna. Utom ett som fanns längst inne i gamla torken utanpå påfyllningsröret.

Då jag skulle tömma nya torken så gick det inte alls för det satt en svalunge på varje handtag till alla tre omkopplarna ! Jag stod rakt under men de rörde sej inte. Nästa morgon var de i alla fall borta och jag kunde börja tömma. Men sedan blev jag mindre glad över fåglarna (jag vet inte exakt vilken sort). De hade skitit på den nya blanka plåten i torken och det måste ha varit rena svavelsyran för den frätte bort galvaniseringen och plåten var alldeles rostig.

DSCN5118

Det måste göras nånting för annars måste jag snart byta plåt och det är både dyrt och arbetssamt. Så jag tog en stålborste och rostskyddsfärg och målade över fläcken. Då var jag inte vän av fåglar. Troligen måste jag sätta upp fågelnät för alla luckor i torken.

Vildsvin har vi redan diskuterat. Nu är stängslet kring potatislandet styrt av en klocka som kopplar på strömmen bara till natten. På dagen rör sej vildsvinen knappast. Men jag hörde i dag att de varit bakom grannens uthus så de börjar nog röra sej på åkrarna.

I morse plockade jag flyghavre och då hade man förstås sällskap av en massa flugor och bromsar. Även om de inte förekommer i sådana mängder som då vi hade djur så räknar jag dem absolut till de värre odjuren.

I trädgården rör sej en flock trastar som ser till att bären inte hinner fara illa. Förstås skulle vi hellre plocka dem själva …

Inomhus har vi sällskap av sockermyror och jag provar olika metoder att hålla dem i schack. Gift vill man inte använda inomhus men de lär ogilla kanel. Jag prövar också curry i pulverform. De klättrar upp längs alldeles blanka kakel och sitter under hyllorna …  Sådana fötter borde man ha då man bygger och klättrar på husen.

Men man får väl bara vara glad att vi inte har skallerormar och krokodiler i våra trakter. Även om man aldrig kan vara säker. Man läser ju om folk som har de mest underliga husdjur – som allt emellanåt rymmer.

 

19 juli, 2015 av Charlotta

Pamplona

Tjurrusning i Pamplona, det vet väl de flesta vad det är.

Direktkopierad text från nätet beskrivs tjurrusningen såhär:

Tjurrusning (på spanska el encierro = inhägnad/avgränsning) är en spansk tradition som innebär att man springer framför en mindre grupptjurar som tvingas springa längs en i förväg avgränsad följd av gator. Tjurrusningen sker tidigt på morgonen och är inledningen på tjurfäktningsfesterna i många byar och städer. Ursprunget till traditionen är tjurarnas vandring från de inhägnader utanför städerna där de har tillbringat natten (eller i modern tid från transportbilar som kör in till utkanten av städerna) in till tjurfäktningsarenan där de senare på kvällen dödas i tjurfäktningen.

Ja, inte har jag tjurar, men man tager vad man haver…

DSC_0400[1]

 

Ett gäng baggar som skall in i fårhuset för att sedan åka till slakteriet. Ingen ”baggfäktning” utan en kort transport till slakteriet.

Jag går in i hagen, skramlar lite med havreämbaret och efter en stund kommer de 20 baggarna springande i full galopp rakt mot mej. Skulle jag inte vara får-van, skulle jag garanterat springa undan allt vad jag förmår. Även om dom inte är så stora, så är de inte heller några små lamm som kommer skuttande, man ska nog ha respekt för dem. Om man springer och dom kommer springandes lite för nära kan det lätt hända att de kommer mot benen och man står på näsa. Det vill man inte. Till lika skall man inte gå för sakta, då kan de tycka att det är tråkigt, ”-vi skippar den havren och går och äter färskt gräs här borta istället” och så tar de en annan riktning, t.ex. rakt ut på åkern, till närmaste blomland eller nåt, och sen kan de vara knepigt att få dem att ändra kurs om de inte är alldeles jätte begeistrade i havre. Så jag joggade i sakta mak, med full koll bakåt så jag inte skulle få någon puff i baken. Sånt händer lätt, och är man inte beredd kan det knycka till i hela ryggen fast puffen inte är så kraftig. Inget man önskar sej det heller. Ett knep är att vifta med en pinne, eller handen ”tvärs över” bakom rumpan för att inte få nån knuff. Det kollrar bort en stång-benägen bagge. Dom kommer helt enkelt av sej om det viftar sådär lagom just där de har siktet inställt. Till fårhuset kom jag iallafall med hela flocken och så kom svarta boken fram…