Kategori: Hindersby

Lera, gropar och optisk fiberkabel

Det högteknologiska optisk fibernätet är i praktiken mest leriga gropar. Där har jag tillbringat de senaste dagarna. Först försökte jag parkera traktorn med “hönsburen” (fibersvetsningsskjulet) på vägen men kablarna var för korta (om jag hade kunnat få traktorn att sväva ovanför gropen så hade det gått). Så det blev att ta spaden i vacker hand och börja gräva fram mera kabel. Det var litet bråttom för i natt blev det minusgrader och därefter gräver man inte mycket för hand.

Lera är ett kapitel för sej. Det har vi mycket av – lera och stenbackar. Den är hård som sten i sommartorkan och vinterkölden – men segare. Och nu på hösten så är den klibbig. Den fastnar på stövlarna så man blir ett kilo tyngre för varje steg. Om man alls lyckas lyfta stövlarna. Så det var “roligt” att gräva i gropen. Eller “gräva” … Leran fastnade förstås också vid spaden och det var ett större företag att få bort den för varje spadtag.

Inte världens värsta actionbild men en del av bondens vardag.

Men det har inte bara varit lera de senaste dagrna. Jag skruvade ihop Ducaton (paketbilen) och hällde i kylarvätska – men den rann ut tillbaka. Kylaren måste lödas och en slang hade definitivt sett bättre tider – den var full av sprickor. Men löda kan man göra själv och slangar hade jag hemma så det var ingen större sak. Nu hålls kylarvätskan i motorn (tillsvidare) och den startade genast då jag vred om nyckeln. Jag gillar dieslar för där finns ingen förbaskad tändning.

Det värsta var i alla fall att Internetanslutningen slutade fungera 10:38 i går. Vårt nät fungerade bra men TDC:s förbindelse till Kouvola försvann. Reserven slog på automatiskt men den är 20 gånger långsammare än den riktiga förbindelsen. Dit for min dag för det är två firmor inblandade och det tar tid att först kontakta den ena och vänta och sedan säjer de förstås att deras förbindelse fungerar bra och så måste man kontakta den andra. Och det är TDC som inte känner till hela förbindelsen varje gång jag tar kontakt – inte ens det kundnummer de själva gett oss.

Så de utreder saken i många timmar – och halva Lappträsk ringer hit och frågar vad som är fel. En del jobbar över nätet och behöver snabb anslutning (också uppladdning vilket operatörerna inte fattar alls). Andra behöver betala räkningar och det är numera över nätet eller så måste man köra långa vägar till staden för att hitta ett bankkontor. Trots allt måste de ha hittat förbindelsen för på kvällen började det fungera.

Men i morse fick jag ett meddelande om att de tagit emot min felanmälan. Tack så mycket men det var lite väl sent. Snart så skicka väl systemet ett meddelande att de skall reparera felet och senare kommer väl flera meddelanden att de hittat felet, reparerat felet och avslutar felbehandlingen. Mycket bra, men en dag för sent. Trots blixtsnabba nät så blir kundservicen bara krångligare och sämre för varje dag inom alla företag. De måste ha speciella konsulter som sysslar på heltid med att göra det krångligare. Vem har de senaste åren kunnat ringa ett nummer till en person som vet vad det är frågan om ? Utom småfirmor förstås – ju större de är desto sämre fungerar de.

Morgonen ljusnar så rosig och fager

Då jag steg ut på trappan för att hämta in tidningen i morse så flög mej i hågen raderna från Jonatan Reuters visa (till en bröllopslåt från Borgåtrakten). Troligen är den avsedd för en försommarmorgon men den passade utmärkt också denna novemberdag. Dimman låg kvar över de våta åkrarna men solen började redan tränga fram.

Morgnar som denna tycker man att man är rikare än nån miljonär – han har ju bara pengar på banken (eller närmast bitar i en datamaskin).

Byggplanering

Vi tycks vara inne i planeringsfasen nu. Jag har hittat ledningen till “tyyttån” (signalhornet) på Ducaton och skruvat fast kylaren. Lamporna skall ännu kontrolleras men sedan blir det (i morgon ?) att beställa besiktning så fort som möjligt för jag måste åka efter skivor och stenull för flislagret. Men först måste jag planera hur jag skall bygga väggarna och exakt hur mycket material jag behöver.

Det är inte så enkelt för väggarna måste uppfylla brandklass EI60. Nåja, måste kanske inte men det är bättre om de uppfyller den för då blir lagret en skild brandcell (Kalle får rätta mej om jag har fel …). Så jag har surfat på nätet och laddat ned och lusläst allting om konstruktioner som uppfyller dessa krav – både i Sverige och Finland. Sedan är det ju inget bostadshus utan väggarna bör tåla litet mekanisk påverkan också. Gipsskivor är jag inte så förtjust i på grund av dålig hållbarhet så jag tittar på OSB-skivor – eller “strimleskivor” som de kallades i Sverige. Det är spånskivor men med riktigt stora “spånor”. Fibercementskivor är bra men svindyra och jäkliga att bearbeta – jag har sådana i pannrummet.

Det är roligt att följa med diskussionerna på olika byggforum. Ibland slåss folk så stickorna yr – men man lär sej mycket för där finns också väldigt bra experter. Och som vanligt så är de “dumma” frågorna oftast de allra knepigaste.

Nu är BricsCAD-programmet för ritningar i användning igen. Jag ritar in varenda skiva och då märker man snabbt vilka tankefel man har gjort. Nån påstod att människan skiljer sej från djuren därför att hon bygger sitt bo i huvudet först. Det anser jag inte vara så väldigt smart för jag bygger en hel del underligheter i huvudet som märks först på ritbrädet (alltså datamaskinen).

Sedan då paketbilen är besiktigad så blir det att köra till Lahtis till Byggmax. Jag blev bekant med firman i Sverige då vi byggde bastu där och nu finns de i Finland  – också i Vasa och Åbo. Det är intressant att rikssvenska firmor slagit igenom ganska grundligt här – från IKEA till Biltema och nu Byggmax. Finländarna får snart börja skärpa sej och nätet har stor betydelse. De inhemska firmor som klarat sej bäst är just de som har fullständigt varusortiment på nätet som Motonet och IKH (Isojoen konehalli). Härifrån kör man inte hundra kilometer bara för att se om nånting råkar finnas i en butik. Och att sitta i telefon är inte min melodi – speciellt som jag planerar på nätterna för det mesta.

Oljetryck tjohoo !

Nu är det oljetryck i Ducaton ! Efter grundligt surfande på nätet på svenska, engelska och tyska så började det klarna ifråga om oljepumpen som krånglat sedan i mars. På våren hade jag öppnat den och konstaterat att den var i prima skick men inte gav tryck. Men så kom vårsådden och en väldigt bråd sommar – huvudsakligen med torkbygge och arbete att få bort två års vete samt flisen in i den nya torken. Och där stod Ducaton (paketbilen) i verkstaden utan att jag ens hann titta på den.

Ibland är det en nackdel att ha utrymme. Det ryms två fordon tillika in i verkstaden så jag kunde sköta nödvändiga reparationer på sommaren i alla fall. Men till vintern måste jag ha bort den stora paketbilen så jag var fast besluten att nu skulle det ske – om jag än måste byta motor i den. Jag har en gammal Ducato med samma motor stående också och motorn i den gamla Ducaton är bara hälften så mycket körd. I de gamla bilarna var plåtarna inte galvaniserade och de rostade så in i norden.

Men jag har lärt mej att det lönar sej att först surfa på nätet. Många andra har haft liknande problem och det finns en massa forum där maskinreparationer diskuteras grundligt. Allt finns på nätet men det är problem med att hitta det. Sökmotorer i all ära men man får vanligen två-tre miljoner träffar så det gäller att pröva med olika sökord. “Oljepump” eller “oil pump” eller “Ölpumpe” ger miljoner träffar och de flesta bara reklamer.

Tricket är att hitta ord som bara används i ett forum – inte i en annons. Man kan försöka med “utbyte”, “wechseln”, “change” eller något liknande. Bara man börjar komma in på diskussionerna så hittar man nya ord som verkar lovande. Det är snart en sak som måste läras ut i skolan och på kurser …

I alla fall så kom jag in på tyska diskussioner där folk höll på att byta sina oljepumpar. Det var inte Ducato men intressant i alla fall. Man lär sej mycket för där finns otroligt kunniga personer som kan förklara väldigt bra. Och så kan man fråga själv förstås. Men det anses vara oartigt enligt nätiketten (nät-etiketten) att inte först läsa allt som är skrivet om saken – så de stackars guruna inte behöver förklara samma sak på nytt hela tiden.

I all fall så började det klarna att orsaken kan ha varit den hårda kylan i mars då Ducaton stod länge i ladan. Oljan kan ha blivit så stel att pumpen inte orkade ta upp den utan började pumpa luft. Det är ett relativt vanligt problem i skogsmaskiner. Och det borde jag förstås ha tänkt på men jag har inte tidigare haft sådana problem med Ducaton. Fast det har sällan varit så kallt och så är den ju snart körd en halv miljon kilometer …

Det som fick mej på rätt spår var klagomål över hur svårt det var att få nya oljepumpar att ta upp olja. Det är förstås en märkesberoende grej men jag lärde mej hur man luftar oljepumpar och insåg sedan att det fanns en fin lucka på Ducatons pump där man enkelt fyllde på olja till pumpen efter utbyte. Det tog en stund att köra oljepumpen med startmotorn – och ladda ackun däremellan – men till sist fick jag tryck i oljerören.

Så nu är det bara att skruva ihop motorn, tuta och köra. Nåja, då allting är åtskilt måste man ju laga en hel del som blivit ogjort – till exempel dieselvärmaren åkte ut på service. Det betyder att jag skruvade den i bitar och smorde och putsade och bytte rostiga skruvar samt doppade dem i rostskyddsmedel så de inte skulle rosta på nytt.

Men det är mindre jobb än att byta motor  – även om den andra motorn var mindre körd med – så jag är ganska nöjd. Det lönade sej att surfa …

Lådor efterlyses

Det är inte alltid man sysslar med världsomspännande saker i jordbruket – just nu är jag bara på jakt efter lådor. Att det skall vara så omöjligt att hitta hyfsade förvaringslådor då alla butiker är fullproppade med allt möjligt. I dag tog jag ett varv runt butikerna utmed Ring III och resultatet var magert. Den bästa lådan är fortfarande den som farsan spikade ihop av fyra brädstumpar och en bottenskiva.

Den är förstås specialgjort hantverk och alltså väldigt värdefull. Det är bara att ta en bunt mjölburkar och skära av dem på ca. 7-10 cm höjd (lika höga som bräderna är breda) och mäta hur stor lådan skall vara så burkarna passar precis i lådan. Det bästa är att man kan ta bort dem en och en då de behövs.

Mest har jag skruvar i sådana lådor (ett tiotal). Då får man massor av olika sorter att rymmas på ett litet utrymme. Visst finns det “plockbackar” och “sortimentslådor” men alla har sina svagheter och de jag nån gång köpt har blivit utkonkurrerade av de “heimlaga” (hemmagjorda) lådorna.

Hela problemet började förstås på grund av städandet. Under sommaren har det samlats stora mängder skruvar och verktyg som nu måste få en plats. Det är hemskt hur antalet olika skuvar ökar. Förr hade man infällda huvuden och kullriga huvuden och lite olika dimensioner. Nu finns det krysshuvud (av två olika sorter !) och Torx-huvud och fler är på kommande …

Man drunknar snart i olika sorters material – inte bara skruvar. Sedan skall det förstås vara specialverktyg för alla sorterna. Verktygen har jag förskt sätta upp på tavlor på väggarna men snart tar väggarna slut och vad gör jag då ? Det har inte varit så bra att sätta verktygen i hyllor – möjligen specialverktyg som behövs sällan. Och med tydliga etiketter. Annars går det mera tid åt att söka än att göra nånting.

Det absolut sämsta (som man aldrig skall förfalla till) är att förvara nånting i plastpåsar. Det är ekvivalent med att kasta bort för då hittar man aldrig sakerna. Vad det beror på vet jag inte men även om plastkassen hänger framför näsan så hittar man den inte.

Nu måste jag i alla fall hitta litet större burkar än mjölkburkarna som nog är bra för små skruvar men inte för 20 cm långa M20 (20 mm tjocka) skruvar. Där behövs större och starkare lådor. Jag har räknat ut att jag behöver ungefär trehundra (till – förutom de jag har). Så det blir väl att surfa på nätet tills man hittar rätta sorten (kakaoburkar är för svaga – det har jag prövat :-).

Det är väl huvudsakligen en bra lagerkarl som saknas …

material    verktyg   och mer verktyg