Kategori: Östensö

Vad skall man hitta på?

Det är tydligen städtema på Bondbloggen för tillfället, somliga plockar och andra radar, och det gäller även i Östensö. Den gågna veckan har jag (eller i ärlighetens namn min pappa) lagt en del tid på att städa upp i min gamla ladugård.

Ladugården byggdes vintern 1979-80 och tjänade som mjölkladugård till 2003, då ligghallen där korna bor nu byggdes. Efter det fungerade gamla ladugården som mjölkstation, sjukstuga och kalvladugård tills mjölkkorna försvann från gården 2009.  Under året som gått har jag lite i taget tömt huset, använt vissa grejer till annat, sålt en del och slängt en del. Nu återstår ännu att ta ner lite mjölkrör, få ut ett par kalvkättar och allmän uppstädning, men sen börjar det bli dags att grunna på vad jag kan göra med huset.

Själva huskroppen är alltså 30 år gammal men i hyfsat skick. Huset är 25×11 m och har 2,4-2,5 i takhöjd beroende på var man mäter. Det är isolerat och där finns vatten, el och bra belysning.  Man borde med andra ord kunna använda det till nåt vettigt ändåmål.Visserligen har tomma utrymmen en tendens att fylla sig själva med allehanda bråte om man bara väntar, så i princip kan jag slå mej till ro och låta ladugården ombildas till cykel- och skräpförråd men det känns lite fantasilöst. Nåt vettigt borde man kunna hitta på att göra med byggnaden.

Det kunde fungera som verkstad, men tyvärr räcker takhöjden inte till för traktorerna och då har jag inte riktigt full nytta av den. Att använda utrymmet som bilgarage går, men då måste man köra in genom foderladan och det blir lite komplicerat. Jag kunde föda upp tjurar eller hålla får där, men börjar jag föda upp nåndera av de två har jag dem hellre vid samma foderbord som korna. Grisar, höns eller kalkoner kunde däremot gå för sig. Nån gång har jag funderat på att bygga om utrymmet till kalluftstork, men nu har ju Nisse lärt oss hur en sån skall se ut och en renlärig ”Nissetork” ryms inte på 2,5 m i tak. Som enbart spannmålsförråd kunde det däremot duga. I Kronoby torde finnas en ladugård som byggts om till bowlinghall, så kanske en skjutbana skulle vara ett alternativ? Eller inomhuspaintball?

Eller har Bondbloggens läsare några bättre förslag? 250 m² golvyta, 2,4 m i tak, el och vatten finns, vad gör man??

Otursförföljd

Tjurkalven Hannibal är en otursförföljd krabat. Under sin första levnadsvecka hann han få muskeldegeneration, sen följde en lunginflammation eller liknande som han tydligen fick bestående skador av och nu har stackarn dålig mage och diarre. Mjölken går rätt igenom honom, till synes nästan utan att processeras alls. Man riktigt ser på honom att han mår illa. Motdraget från min sida kommer att vara att ta bort honom från mamman så att hans mage får stanna upp och lugna ner sig. Han kommer inte att gilla det och hans mor kommer att vara om möjligt ännu mer upprörd, men det hjälps inte. Dessutom får han en saltlösning som håller vätskebalansen i skick och torrhö, så helt på svältkur hamnar han inte. När han mår bättre igen får han flytta ihop med mamma igen, i första hand dock på prov. Det är nämligen inte helt omöjligt att han inte tål mjölken och i så fall kommer det att märkas genom att han får återfall. Skulle det gå den vägen är lösningen att avvänja honom helt från mjölken redan nu. Han är två månader gammal, äter hö och idisslar så mjölken är inte helt livsnödvändig för honom längre, speciellt inte om han blir sjuk av den. Vi skall se hur det blir.

I övrigt är det fullt pådrag i ligghallen. En handfull kor är brunstiga och det går hej vilt till. De springer runt, hoppar upp på varann, hoppar på tjuren, stångas och är allmänt uppspelta. Resultatet är också att vissa av de mer aktiva är nåt hiskeligt smutsiga, eftersom de snubblar och trillar omkull för jämnan. Bojan som är en helvit Charolais är faktiskt helt gråbrun för tillfället, på precis hela kroppen. Trisse är t.o.m. smutsig i pannan….

Idag märkte jag förresten att jag gjorde en miss när Randies kalv fick namnet Halvan. Det namnet var faktiskt upptaget, det fanns redan en Halvan i besättningen. Så eftersom Randies kalv är den andre som fick samma namn får han från och med nu heta Halvannan.

Nyodling

Grannen Jonas har i flera års tid stört sig på en skogsdunge som står mitt i ett sammanhängande åkerområdet och därför bestämt sig för att odla upp den. Han har avverkat träden och kört bort alla stockarna redan tidigare och idag dök grävmaskinsentreprenörern som skall sköta själva nyodlingen upp. Grävmaskinens främsta uppgift är att dra upp alla stubbar och gräva ner dem igen djupt i marken. Ifall mängden stubbar är riktigt stor brukar man ibland placera dem i högar så de får torka och sen köra bort dem. Om man kör bort stubbarna direkt följer en massa matjord med och därför brukar man låta dem torka över nästa sommar så jorden lossnar. I det här fallet är mängden stubbar inte så stor så det räcker med att gräva ner dem. Dessutom finns förstås en del stenar som behöver endera grävas ner eller forslas bort.

Nyodling är nåt som inte förekommer varje år, helt enkelt därför att all mark inte passar för ändamålet. Marken skall vara någorlunda bördig för att vara värd att nyodla och helst inte alltför vattensjuk. Oftast rör det sig om den här typen av småprojekt, som snarare handlar om att räta upp en åkerkant än att få mer odlingsmark. Men visst sker också regelrätt nyodling av större åkerskiften ännu. Fast tack och lov har man sluppit ifrån treenigheten ”kärret, gräftan och Jussi” och övergått till ”kärret, grävmaskinen och Jonas”. 🙂

Vinterstegen

På tisdagen hämtade jag ett lass rundbalar från Sandsund. I samband med det fick jag igen en påminnelse om att vintern närmar sig då jag hängde fast stegen under balvagnen.

När man transporterar rundbalar längs väg är det oftast skäl att surra dem på något sätt, åtminstone när man som jag radar dem i flera lager. Balarna väger c. 700 kg/st och det är ingen direkt höjdare att tappa dem ute på landsvägen. Visserligen innebär ju vikten också att de ligger rätt så stilla på sin plats om man lastat ordentligt, men ett par remmar brukar ändå kännas som en befogad säkerhetsåtgärd.

Under de varma månaderna går det bra att klättra omkring på ballasset när man spänner fast remmarna, men när plasten på höstkanten börjar täckas av rimfrost, is och senare snö blir den hal som en såpad ål och då kommer klättrandet i en helt annan dager. Dels är det hopplöst att komma upp på balarna och dels är det om man kommer upp svårt att hållas kvar. I fjol lyckades jag faktiskt trilla ner från lasset med huvudet före. Som tur var ju snötäcket djupt i vintras vilket gjorde att jag inte skadade mej, annat än lite skrapningar i ansiktet (det var självfallet skare). För att slippa liknande upplevelser brukar jag på vintern haka fast en stege under balvagnen. Stegen passar perfekt över bakaxeln och kan sedan låsas med en karbinhake i framändan. När balarna är lastade är det relativt enkelt att få remmarna på plats när man har stegen med sig. Men följaktligen är det en markering av att hösten sjunger på sista versen när stegen hängs på.

Fast för närvarande börjar jag nästan längta till lite svalare väder. Heller -10 än nollföre.

Maaseudun

Idag var det igen dags för en lantbrukstidning i postlådan, nämligen Maaseudun Tulevaisuus (eller ”Masennun Tulevaisuudesta”).Om jag beskrev Landsbygdens Folk som den mest spridda svenskspråkiga jordbrukartidningen är Maaseudun Tulevaisuus/MT den mest spridda på finskt håll. Till skillnad från Landsbygdens Folk kommer MT ut tre gånger per vecka och har betydligt fler sidor, så följaktligen är den mängd information man får via den tidningen betydligt större och innehållet är också betydligt bredare. Tidningen är nära knuten till finska lantbruksorganisationen MTK, men är till skillnad från LF ingen regelrätt medlemstidning.

En intressant detalj med MT är att den faktiskt är Finlands tredje största dagstidning, om man accepterar att definiera en tidning om utkommer tre gånger per vecka som dagstidning. Det innebär också att den fungerar lite som glesbygds-Finlands Kauppalehti. Många småföretag meddelar t.ex. personalutnämningar i MT trots att företaget inte har nån egentlig koppling till jordbruket.

I det nummer som kom idag kan man bl.a. läsa om att djurägare borde märka ut sina fodersilos tydligare och att sex jordbrukare av tio är negativa till genmodifierade grödor, men även ett stort uppslag om det instundande församlingsvalet samt en insändare om vikten av att teater blir ett ämne på skolornas läsordningar.

Bättre och bättre dag för dag

Kalvarna som figurerade i Amningsakuten börjar så sakteliga klara sig på egen hand. Randie och hennes kalv Halvan har flyttat ut med de övriga korna, till den oroliga moderns fasa. Hon våndas och lockar oavbrutet när han söker sig ut på egna äventyr, vilket han gör rätt ofta. Fortfarande diar han enligt min mening ganska korta stunder, men det kan förklaras av att han är rätt liten till växten (därav namnet). Han kanske inte orkar mera än så här per mål.

Cinderella och Cherry har hela veckan fått hjälp med att få digivningen att funka. Cinderella är duktig och lärde sig systemet ganska snabbt. När jag kommer ut i ladugården kommer hon självmant fram till mej och så letar vi tillsammans upp mamma. När jag sen tvingar in Cherry i ett hörn och håller ett vakande öga på dem får Cinderella dricka. Hon har fortfarande fått en spark i huvudet och ett horn i baken ibland, men hon är seg och ger sig inte. Till Cherrys försvar skall sägas att ett delproblem är att hon varit rätt svullen i juvret. Hon sparkar mest i början av digivningen, när Cinderella diat bort en del av mjölken och juvret inte längre är lika spänt går det bättre. När juvret börjar bli tommare ser hon riktigt ut att njuta av processen.

På torsdag och fredag började Cinderella bli allt mer ointresserad av mina hjälpinsatser, vilket tyder på att hon inte är hungrig. Det i sin tur tyder på att hon endera får dia Cherry också när jag inte är till hands eller att hon hittat en annan ko som tillhandahåller mjölken. Jag skulle föredra det förstnämnda, men oberoende av så börjar min insats vara överstökad för den här gången. Ifall att hon hittat en annan ko som fungerar som amma kommer hon inte längre att vara lika intresserad av att jobba med Cherry. Varför kämpa med en motspänstig mor när det finns enklare sätt att få mat?