Tidningar

Landsbygdens Folk

Vi får vanligen tre exemplar varje fredag av Landsbygdens Folk. Det är inte alls för mycket för Henrik och brorsan skall också ha eget exemplar. Vår postlåda är alltså postcentrum här. Både Heimbackas och Riibackans post kommer till den. Men i fredags kom det FEM exemplar …

Datamaskinerna fattar inte att Nisse Husberg och Nils Gustaf Bernhard Husberg är samma person. Likaså kommer det ett exemplar till Bernhard Husbergs dödsbo och ett till Bernhard Husbergs sterbhus.

Snart kommer vi att få SEX exemplar för jag har nyss bytt namn och då får naturligtvis “Nisse Nils-Gustaf Bernhard Husberg” också ett eget exemplar :-). Namnbytet blev nödvändigt eftersom de enkelspåriga byråkraterna inte kan få in i sina trånga skallar att mitt namn alltid varit Nils-Gustaf och tilltalsnamnet Nisse. Det står till och med Nisse Husberg på min doktorsavhandling men byråkraterna kan absolut inte flexa nånting. Man kan bra byta ut dem mot datamaskiner och det skulle inte bli ett dyft sämre. En del säjer att de inte vill prata med en datamaskin utan vill ha en levande människa att diskutera med i all service men då har de inte tänkt på att en byråkrat är ännu värre än en maskin.

Landsbygdens Folk är en utmärkt tidning men fem exemplar är ändå litet i överkant …

Lantmannen

Idag inföll månadens höjdpunkt ur ett lantbrukstidskriftsmässigt perspektiv, idag kom nämligen den svenska tidningen Lantmannen med posten. Tidningen ges ut av LRF Media, som har en rätt varierande tidningsbukett. Samma förlag ger ut tidningar som Lantmannen och Tractorpower, men också Båtnytt, Drömhus& trägård och Cosmopolitan(!).

Lantmannen är definitivt den sista agrara tidning jag skulle ge upp om jag var tvungen att skära ner på prenumerationerna. Visserligen måste jag hålla med det som Nisse konstaterade i en tidigare kommentar att tidningen helt klart fokuserar på stora gårdar. Det är niometersharvar och sexmeterssåmaskiner som gäller och de flesta skördetröskor är bredare än en normal finsk tröska är lång. Det oaktat får jag ut massor av att läsa den. Dels ger det inblick i hur de stora gårdarna hanterar verksamheten. Jag kan förstås vanligen inte kopiera deras lösningar rakt av, men ofta kan man överföra tänkesättet och anpassa det till mina förhållanden. Dels ger det inblick i teknik och metoder som ännu inte kommit hit, men bör kunna vara användbara eftersom klimatet är likartat. Och för det tredje är de svenska böndernas företagsmässiga tänkande rätt sporrande att ta del av.

Därtill har tidningen till och från haft rätt intressanta journalister på redaktionen, bl.a. saknar jag fortfarande Per Emgardssons traktortester med formuleringar som “70-talsförare blir både nostalgiska och lomhörda när de provkör nya Belarus med sina 87 dB i hytten”.

I senaste nummer fanns intressanta artiklar om spannmålshanteringen på en 800 ha:s gård, analys av en odlingstävling mellan olika maskinlösningar där plogen klarat sig bra i jämförelse med lättbearbetning trots att den inte borde göra det och en del annat läsvärt. Det ser ut att bli en bra fredagskväll. 🙂

Mats har i flera inlägg presenterat lantbrukstidningarna. Jag har i tiderna läst de flesta av dem men slutat med en stor del. Det har jag börjat undra över litet. Varför sluta ? Är jag så fullärd (he-he, bra skämt) eller har jag blivit så slö att jag inte ids lära mej nytt mera ?

Huvudsakligen har jag sagt upp prenumerationerna då jag tyckt att tidskrifterna börjat gå en annan väg än den jag är intresserad av. Lantmannen fick gå då den började skriva enbart om 500 hektars jordbruk och jättemaskiner. KM (den praktiska lantmannen) fick gå samma väg då den också var alltför intresserad av dyra maskiner – i en tid då lönsamheten var under noll. Att köpa dessa maskiner skulle förstås ha gjort pinan kort – konkursen hade kommit snabbt.

Egentligen finns det inga tidskrifter som gått in för att hjälpa vanliga jordbrukare att överleva – om man inte gör så att man nogsamt undviker de system som dessa artiklar presenterar och gör precis tvärtom. Och MT (landsbygdens framtid) tyckte jag var onödig eftersom det viktigaste kom i ett bra sammandrag i Landsbygdens Folk (som jag fortfarande får). Koneviesti kommer ännu för där finns ren teknik som är intressant – även om en del storhetsvansinne också smittat av sej på den.

Det som fortfarande läses här är tidskriften Land (Sverige). Den höll på att stryka med också eftersom den började likna en veckotidning med kändisar allt mer men då jag prövade på Skogland och Lantbruksland så fick den nåd. Speciellt Skogsland gillar jag fastän den är väldigt tunn. Tanken är att vi alltid följer Sverige – med tio års fördröjning – så man får litet förvarning. ATL (Affärstidning för Lantmän) fimpades däremot då finländska posten chockhöjde utdelningskostnaderna för svenska tidningar. ATL är nog bra men för dyr (och går att läsa på nätet).

Land har dessutom fått en ny chefredaktör, Lisbet Lundahl, som har glimten i ögat och skriver träffsäkra kåserier om sin man lantbrukaren som man minsann känner igen sej i. Det är Sveriges största veckotidning och om man får nog av kändisarna så kan man alltid övergå till bilagorna Skogsland eller Lantbruksland.

Men vi skall inte glömma våra egna tidningar. Landsbygdens Folk och Skogsbruket läser jag grundligt och gärna. Jag tycker alla viktiga saker finns där och de verkligt nya maskinerna hittar jag på nätet.

Två nackdelar är det i alla fall med att dra ned på papperstidningarna:

1) vad skall man lägga under oljebyttan ? och

2) vad skall man ha till “eildsteend” (att tända eld med) ?

Praktisk lantman

Tjong sa det i postlådan och så ramlade veckans första lantbrukstidning ner. Denna gång handlade det om Käytännön Maamies, en tidning vars namn jag faktiskt inte känner till nån nedsättande omskrivning av (till skillnad från vissa tidigare nämnda).

KM, som tidningen kallas, ges ut av rådgivningsorganisationen Pro Agria (som sysslar med upplysnings- och rådgivningsverksamhet för jordbrukare) samt Agrologien Liitto. Tidningens profil är som namnet antyder tydligt inriktat på praktiskt jordbruk, politik lyser nästan helt med sin frånvaro. Innehållet består oftast av gårds- och maskinpresentationer, tester och annat som direkt berör vardagen. I veckans nummer som var en byggspecial visade man upp en del intressanta bygglösningar för olika djurslag, ett par spannmålstorkar och en ombyggnad av ett gammalt 70-talshus. I viss mån tar man också upp skogliga frågor, men tyngdpunkten ligger på jordbruk.

En skillnad jag åtminstone tycker mej notera när man har förmånen att ösa ur både finländska och svenska tidningskällor är att de finska är mer inriktade på produktion, de svenska på ekonomi. När en ny metod presenteras i KM förklaras ingående hur man gör, vad som krävs o.s.v., medan de svenska kollegorna alltid har en notering om hur många kronor/ha man kan spara med det nya tillvägagångssättet. Jag inbillar mej att det på vår sida Bottenhavet finns en större tilltro till teknik. Den senaste tekniken är alltid den bästa, följaktligen behöver man inte räkna så noga på de ekonomiska effekterna eftersom det senaste per definition alltid är bäst. Samma mönster finns när man ordnar odlingstävlingar (ett fenomen som börjat dyka upp i tidningarna allt oftare de senaste åren) där ett antal odlare får tävla i vem som “odlar bäst”. I de finländska tävlingarna sätter man vanligen fokus på vem som får den största skörden medan de svenska fokuserar på vem fått störst inkomst/ha.

Trots den här skillnaden är KM definitivt en tidning jag gärna har i tidningshögen, enligt min mening är de ett av de bättre inhemska bladen inom näringen.

Maaseudun

Idag var det igen dags för en lantbrukstidning i postlådan, nämligen Maaseudun Tulevaisuus (eller “Masennun Tulevaisuudesta”).Om jag beskrev Landsbygdens Folk som den mest spridda svenskspråkiga jordbrukartidningen är Maaseudun Tulevaisuus/MT den mest spridda på finskt håll. Till skillnad från Landsbygdens Folk kommer MT ut tre gånger per vecka och har betydligt fler sidor, så följaktligen är den mängd information man får via den tidningen betydligt större och innehållet är också betydligt bredare. Tidningen är nära knuten till finska lantbruksorganisationen MTK, men är till skillnad från LF ingen regelrätt medlemstidning.

En intressant detalj med MT är att den faktiskt är Finlands tredje största dagstidning, om man accepterar att definiera en tidning om utkommer tre gånger per vecka som dagstidning. Det innebär också att den fungerar lite som glesbygds-Finlands Kauppalehti. Många småföretag meddelar t.ex. personalutnämningar i MT trots att företaget inte har nån egentlig koppling till jordbruket.

I det nummer som kom idag kan man bl.a. läsa om att djurägare borde märka ut sina fodersilos tydligare och att sex jordbrukare av tio är negativa till genmodifierade grödor, men även ett stort uppslag om det instundande församlingsvalet samt en insändare om vikten av att teater blir ett ämne på skolornas läsordningar.

Nötkött

Idag låg tidningen Nötkött i postlådan. Nötkött är en rikssvensk tidning som specifikt handlar om nötproduktion, inget annat. Växtodling tas upp i den utsträckning det har med nötproduktionen att göra. Det är fråga om en månadstidning.

Svenska lantbrukstidningar är intressanta men knepiga. De tar ofta upp teman som inte kanske ännu riktigt slagit igenom här och dessutom är det rent företagsmässiga tänkandet ofta längre utvecklat hos svenska jordbrukare. Å andra sidan beskriver de ibland saker om inte känns helt relevanta här hos oss, exempelvis har jag begränsad nytta av att veta hur man hanterar vallodlingen i Skåne. Dessutom avviker vissa delar av produktionsplaneringen så pass att man inte alltid riktigt förstår vad de säger, t.ex. värderar man fodrets näringsinnehåll på helt olika sätt i Sverige och Finland.

Det oaktat har jag åtminstone hittills tyckt att tidningen är tillräckligt intressant för att motivera prenumerationsavgiften, speciellt för mej som är nybörjare i den här branschen. Fast skulle jag absolut tvingas gallra i mitt tidningsställ är Nötkött förmodligen en av de tidningar som skulle ryka först, trots att den tillför en hel del.

Nu skall jag fördjupa mej i säker hantering av lösa djur, läsa om killen som hoppade av jobbet som fondförvaltare och blev ekobonde och en del annat intressant. 🙂