19 januari, 2013 av Mats

Att ha en egen bonde

På senare år har ju som bekant närmat och direktförsäljning blivit mer i ropet än nånsin förr. Det här har också gjort att en hel del intressanta koncept som man inte sett tidigare dykt upp, exempelvis finns det förmodligen fler gårdsbutiker idag än för 10 år sedan.

De riktigt kreativa har hittat olika metoder för att koppla ihop konsumenten med en specifik producent. Matköparen får ”sin egen bonde” som producerar ett eller flera livsmedel just för den kunden. Ett exempel nämndes i svenska tidningen Land idag, när man berättade om dataforskaren Kristofer Franzen som ville förverkliga sin dröm och tillverka egen korv av egna grisar. Grisproduktion och korvtillverkning kräver dock ett visst startkapital. Han löste problemet genom att låta de blivande kunderna vara med och finansiera projektet. Intresserade privatpersoner fick satsa pengar i hans företag och de kommer i framtiden att få tillbaka pengarna i form av kött och korv.

Förutom att det är ett smart sätt att skaffa fram pengar gillar jag själva upplägget. Det knyter ihop jord och bord på ett synnerligen påtagligt sätt och allt som ökar vår medvetenhet om det vi äter är sådär i princip positivt enligt min mening.

En lite spännande tanke vore om en eller ett par bönder kunde åta sig att producera mat specifikt åt ett antal familjer.  Konsumenterna skulle veta vem som odlat deras mat och odlarna skulle redan i odlingsskedet vara medvetna om vem som kommer att äta det de producerar.

Inkommande vecka kommer det att ordnas ett möte i mina hemtrakter om en just en sån här form av ”skaffa-din-egen-bonde”, nämligen REKO-avtal. REKO är ett ursprungligen franskt koncept där konsument och producent ingår ett sorts förhandsavtal och varorna levereras senare. I normala fall är vi bönder vana med att först odla grödan och därefter försöka få den såld, men i det här scenariot kunde man i vissa fall t.o.m. tänka sig att avtala om avsättningen innan man sått eller planterat nåt. Producenten får en garanterad avsättning, konsumenten får tillgång till produkter man vet varifrån de kommer och vad de varit med om och man slipper en del mellanhänder. Det låter inte så illa faktiskt.

15 januari, 2013 av Mats

Hönsnamn

Hönsbesättningen jag berättade om kring julen fick som tidigare nämnts sin upprinnelse i början av sommaren när junior fick överta tre vita Leghorn-hönor och en tupp av en bekant. Alla djur skall ha ett namn, så även hönsen. Sonen gav dem rejäla hönsnamn som Värpan, Vita Madammen och Kam-illa (hon hade en ovanligt stor kam). Tuppen fick det mer kulturellt klingande namnet Tuppelius. Den nyblivna hönsägaren gick in för projektet med hull och hår, vi byggde ett litet hönshus (som förstås fick heta Kuddnäs), ordnade utehage och han tillbringade timmar med att umgås med hönsen. De fick hålla till i ett hörn på gräsmattan och det var riktigt gemytligt att följa deras pickande, kluckande, sandbadande och vilande under syrenbusken hela sommaren.

Tyvärr blev vi tvungna att avliva Vita Madammen och Kam-illa  under sommaren och i stället införskaffades Nougat (en Faverolle-kyckling) och Vanilj (en liten blandrashöna som vi inte riktigt vet vad hon är). De fick sina respektive namn på basen av färgen, Vanilj är naturvit och Nougat – ja, nougatfärgad. I slutet av sommaren dog också Tuppelius av hög ålder och vi behövde alltså en tupp. Där införskaffades Choklad (en brun Leghorn) och en Faverolle-tupp. Tuppens namn förorsakade en del huvudbry eftersom vi tyckte han borde få nåt i linje med damernas Choklad/Vanilj/Nougat-serie. Skall han heta Mignon eller Tryffel? Kinuski? Dajm? Till sist kläckte sonen det uppenbara namnet; han skall självfallet heta Tuppla. Tuppla Shuffle, om man skall vara riktigt nogräknad.

11 januari, 2013 av Mats

Driftsbolaget

Igår var det allmän upprednings- och idéspånardag för Östensögårds växtodlingssammanslutning. Namnet till trots är det inte ett registrerat företag utan endast ett inofficiellt samarbete.

Grannen Jonas och jag har i åratal samarbetat kring växtodlingen. Jag harvar åt honom, han sår och tröskar åt mej, vi äger en vält tillsammans o.s.v.. Med tiden har samarbetet blivit så omfattande att vi blivit rätt beroende av varandra. Om den ene gör ett visst beslut kan det få konsekvenser också för den andre, även om han inte får vara med och ta själv beslutet. Därför gick vi 2012 ett steg längre och slog ihop våra åkerarealer när vi gjorde planeringen för årets odling. Båda gårdarnas areal betraktas som en helhet och ingår i samma växtföljd. Vi brukar hela arealen tillsammans som om det vore en gård och delar sen på försäljningsinkomsterna enligt areal.

Dels eliminerar det här dragkampen mellan ”dina grödor” och ”mina grödor” eftersom alla är ”våra grödor”. Dels ger det oss bägge en mer varierad växtföljd än nån av oss kunde ha ensam. Vi har fem-sex grödor vi laborerar med och det ger rätt goda möjligheter att få en vettig och fungerande växtföljd. Dessutom är det faktiskt ganska kul att plötsligt ha en arbetskompis i fältarbetet. Skattetekniskt och i EU-stödrumban är det fortfarande två enheter, det är bara det praktiska arbetet vi slagit ihop.

Namnet Östensögård är ett numera utdött efternamn som funnits i byn och vi tyckte det passade bra, speciellt om vi i framtiden börjar med nån form av egen förädling. (Min försäljning av nötkött har faktiskt redan skett under namnet Östensögård.) Ett alternativ som länge var med i namndiskussionen var ViAgro, men det avstod vi från efter långt och utdraget övervägande. Fast visst hade det varit ett klangfullt namn…

Saldot för dagen var att vi borde fundera lite mer på logistiken kring tröskningen för att höja kapaciteten, eventuellt borde vi också ha en blåsvagn till. Vi skulle gärna pröva på att odla lite senap nåt år och vi överväger att ändra strategi i gödselspridningen. Alltid finns det nåt att fila på.

6 januari, 2013 av Mats

11 dagar

11 dagar – så länge höll mitt gamla bilinnerdäck tätt. På fredagen hördes igen ett bekant strilande från vattenkoppen. Nu var det dock betydligt lämpligare tid på dygnet och betydligt varmare så jag kunde åta mej att göra en lite ordentligare reparation. Eller ordentlig och ordentlig, jag plockade bort träkilarna och fixerade istället vattenkoppen med en burk polyuretanskum.  Inte precis som på Strömsö, men jag tror det duger.

Märkligt nog fick jag nu den nya packningen att täta, så mitt påstående att det var en spricka i gjutgodset kom på skam. Jag har faktiskt ingen aning om varför det vägrade fungera den där natten, kanske det bara berodde på mina frusna fingrar som var lite för fumliga. Teorin om att det gått hål på innerslangen visade sig däremot hålla tätt, det fanns ett litet hål som släppte igenom behövlig mängd vatten.

Polyuretanskum måste ju för övrigt vara det närmaste man kan komma ondska på burk. Det låter så bra på pappret: ett spraybart skum som utvidgar sig och fyller ut vilket utrymme som helst, fixerar, isolerar och går att forma med kniv. Verkar finemang ända tills man har det kladdiga eländet på händerna, kläderna, i håret o.s.v.  Jag slår vad om att det står ”Made in Gehenna” nånstans på burken om man skulle orka läsa det finstilta. Tur att det var i ladugården man höll till… 🙂

Hursomhelst, koppen sitter stadigt som vore den bultad i urberget och den håller tätt. Ordningen är åtminstone härvidlag alltså återställd.

4 januari, 2013 av Mats

Work-out

Den här tiden på året är det rätt många som bokar in ett par extra löprundor eller gymbesök för att förbränna julmaten. För egen del har jag inte planerat några större insatser (därmed inte sagt att de inte skulle behövas) men korna sköter ju den biten åtminstone till viss del.

När jag drog ut gödsel ur ladugården på torsdagen noterade jag att Damona hann smita ut genom dörren. Det händer sig ibland att nån ko eller (vanligen) kalv smiter, men de brukar inte gå så långt. Kor är flockdjur och ett ensamt djur vågar sig sällan några längre sträckor, de ser sig omkring lite och sen återvänder de blixtsnabbt till ladugården. Damona verkade dock ha gripits av nån sorts individualistisk eufori eller behov av att självförverkligande och satte av runt hörnet med svansen rakt upp i luften som en radioantenn. Att korna har svansen i den positionen är inte ett bra tecken, det brukar nämligen innebära att sunda förnuftet rätt långt är urkopplat.

Innan jag tog upp jakten på Damona riggade jag ett par fällor; jag öppnade två dörrar in till ladugården samt grinden till övningshagen bakom fähuset. Att fånga henne lyckas garanterat inte, hon måste luras i nånstans där man kan stänga in henne och med tre öppna portar borde nyfikenheten ta överhanden i nåt skede.

Trots mina goda förberedelser fick jag förfölja henne tre varv runt gårdstunet innan hon gick i fällan. Hon körde konsekvent rutten gödselplattan-gamla mjölkkammarn-gungställningen-kohagen-gödselplattan- o.s.v. Jag lunkade efter och försökte schasa henna mot nån av mina ”fällor”, men hon var envis och vägrade låta sig luras. Snödjupet är ungefär 40-50 cm och vi har skare på ytan så det blev länk med höga knän för min del. Damona skred däremot fram som en älg, det är inte klokt hur snabba de är då de vill. Svettigt? Jo tack, lite.

Till sist förirrade hon sig dock in i övningshagen och jag kunde dra igen grinden efter henne. För att slippa skrämma henne ännu mera beslöt jag att inte driva in henne i ladugården direkt. Istället öppnade jag dörren och släppte ut alla andra djur också. De sprang runt ett tag, hoppade, skuttade och stångades i snön så det stod härliga kring. Till sist gick alla in igen i samlad tropp, inklusive Damona som då kom in utan att jag behövde jaga henne desto mer.

Händelsen gav dock inspiration till en företagside så här i julbantartider; borde man satsa på nån sorts ”Farmer’s Work-out”-verksamhet? Som pulshöjare får man jaga förrymda kor i djupsnö, muskelträningen består i att mocka gödsel i kalvavdelningen och koordinationsförmågan tränas genom att försöka fösa tio småkalvar i en  förutbestämd riktning (det tränar också reaktionsförmågan, kan jag meddela).

Eller finns det bättre förslag på träningsmoment? 🙂

21 december, 2012 av Mats

Julpynt

Julafton närmar sig med stormsteg och det börjar dyka upp allt mer pynt både inomhus och utomhus. Hos oss är utepynten faktiskt inte så rasande många, eftersom vi bor lite för oss själva är det ändå inte så många som skulle se dem. Vi brukar satsa på pynt inomhus istället.

En nyhet för i år är dock att det skulle ordnas julgran till hönshuset. Eftersom vi inte haft höns tidigare är det följaktligen första året den julseden är på tapeten hos oss.

Hönsbesättningen fick sin upprinnelse när junior i somras fick överta en äldre hönsbesättning av en bekant.  De ursprungliga hönsen var till åren komna och under sommaren byttes de successivt ut mot yngre förmågor.I nuläget består gruppen av fyra höns och en tupp. Av hönsen är det faktisk bara en som lägger ägg för tillfället, de två andra har uppehåll och en är så pass gammal att hon tydligen slutat med äggproduktionen. Hon får dock vara kvar som sällskap eftersom hon är rätt social och trevlig.

Hönsen har, förutom ägg, gett en hel del trevnad och goda stunder. Därför ville vi inte göra oss av med dem till hösten, utan den gamla skogsbaracken tömdes och gjordes om till hönshus. Den är isolerad och var faktiskt förberedd för el från tidigare. Så nu har hönsen ett någorlunda varmt krypin med både belysning och ett litet värmeelement.

Junior har ansvaret för hönsen och han har verkligen tagit uppgiften på allvar. Också nu under vintern skall han absolut en runda via hönsen och klappa varenda höna innan han åker till skolan på morgonen. Och det var också han som proppsade på att hönsen skall ha en egen julgran.