13 februari, 2013 av Mats

Gjutning

Tisdagen denna vecka var en varierande dag. Förmiddagen tillbringades med att stycka och förpacka månadens slaktko som skall levereras till direktförsäljningskunderna. Det var hygien, renhet, handdesinficering och prydligt antecknade vikter för hela slanten. Eftermiddagen var det gjutning av golv. Det var klottigt, svettigt, bökigt och betongstänk i ansiktet. Rätt olika upplevelser.2013-02-12_13-01-32_196

Själva gjutningen var ur den mindre omfattande ändan. Det handlade helt enkelt om att gjuta igen gödselrännorna i gamla båsladugården som skall bli ”tonårsgård”. Tanken är att när fjolårets kalvar avskiljs från sina mammor i slutet av februari får de flytta in gamla ladugården istället för i ungdjursavdelningen. Orsaken är att jag vill ha möjlighet att hålla årskullarna lite mer åtskilda. I nuläget har jag bara två grupper, vuxna djur och ungdjur från c. 6-18 månader. Den där ungdjursgruppen är egentligen lite för bred åldersmässigt, det blir onödigt stor skillnad mellan individerna i övre och nedre ändan av rangskalan. Genom att ha två ungdjursgrupper får den ena bli nåt i stil med 6-12 månader och den andra 12-18. Skillnaden är inte jättestor och skulle det kosta stora pengar att göra den här indelningen skulle jag förmodligen låta bli. Nu består insatsen endast i att gjuta igen gödselrännorna och montera lite grindar och så pass mycket kan jag väl satsa på social jämnvikt.

Avdelningen blir inte perfekt, bl.a. kommer djuren att få gå på ströbädd i en isolerad byggnad med begränsad takhöjd. Det är inte helt säkert att den lösningen kommer att fungera riktigt bra och det är fullt möjligt att årets grupp blir både första och sista årskullen i avdelningen.  Trots det är betongen som pumpades in idag inte bortkastad. Om ladugården inte funkar till tonårsavdelning får den väl bli nåt annat och då är det förmodligen inte heller till nackdel att ha fyllt igen gödselrännorna.

10 februari, 2013 av Mats

Att ta genvägar?

Mat är det mest centrala för mänskans dagliga liv och det gör också att jordbrukandet innehåller en del lite kniviga etiska spörsmål.  Ett dylikt som skymtar kring hörnet är genmodifiering. Jag skriver ”skymtar” eftersom gmo i det stora hela är förbjudet i EU och frågan därför inte är aktuell för den enskilda bonden. Men trycket på att släppa gmo fritt är hårt och det är inte helt osannolikt att det så småningom finns gmo-odlingar och -djur också i Finland. På Yles svenska nyhetssite finns ett par väldigt välgjorda artiklar på temat, som tar fram både för- och nackdelar.

Å enda sidan finns det oerhörda möjligheter. Vi kan skapa växter som tål sjukdomar, innehåller mer näringsämnen än normalt, ger större skördar och bättre kvalitet.

Å andra sidan är farorna stora. Det kostar multum att ta fram de här gmo-sorterna och de företag som gör det vill tjäna pengar på dem, några idealister är de inte. Det innebär också att de vaktar sina alster som hökar och ser bl.a. till att jordbrukare inte tar undan eget utsäde för kommande år. Det här ger i praktiken några stora företag total kontroll över vissa växter, vilket inte känns helt bekvämt. Eftersom företag som Monsanto, Du Pont o.dyl. kontrollerar utsädet och har upphovsrätt på växten spelar det egentligen ingen roll att jordbrukarna äger sin mark själv, de är strängt taget ändå livegna torpare. Inte som förr under den som äger marken, utan under den som äger växten.

Å tredje sidan (?) finns det vissa rent etiska frågetecken. Får vi mixtra med något så centralt som organismers gener?  Är växter och djur bara klumpar av kolhydrater och protein som vi får plocka om hur vi vill eller finns det moraliska begränsningar. Innebär det faktum att vi kan också att vi får?

För mej som ekoodlare är frågan inte aktuell, eftersom ekologisk produktion inte tillåter gmo i nuläget (även om det finns forskare som hävdar att just ekoproduktion kombinerat med gmo skulle kunna vara det smartaste mänskligheten kan göra). Men jag äter också mat som inte är ekologiskt producerad. Hur kommer den att vara sammansatt i framtiden?

4 februari, 2013 av Mats

Tomgång

Idag är det full rulle i ladugården  i.o.m. att kvigan Hujeedamej är brunstig. I sej är det trevligt eftersom det borgar för kommande kalvar, men faktum är att hon borde varit dräktig redan i fjol höstas. Jag hade räknat med att hon skulle kalva senast i slutet av maj. Med nio månaders normal dräktighetstid är det lite osannolikt att det lyckas. Just  den här sårbarheten är en av nackdelarna med att ha dikor; en missad kalvning innebär att hela kons årsproduktion blir noll, en försenad kalvning innebär en försenad produktion. Hujeedamej är dock ung och frisk, så jag antar att det är nåt oförutsett som förorsakat en kastning. Förhoppningsvis går det bättre framöver.

På temat ”Kalvar från tidigare säsonger” kan jag också passa på att nämna Attityd. Hon fick sitt namn av att hon var en rätt envis och temperamentsfull kalv, men har faktiskt utvecklats i exakt motsatt riktning. Den självsäkra kalven blev en mycket försiktig och tillbakadragen kviga som helst undviker kontakt med mej och även i övrigt inte tar desto mera rum i ungdjursgruppen. Faktum är att jag senaste veckan satt en del tid på att försöka umgås med henne och få henne med bekväm med mej. Att ha alltför skygga djur är inte bra, de kan bli lättskrämda och oförutsägbara. Attityd och jag är nu så långt på väg att hon vågar nosa mej lite försiktigt i ansiktet, men det är fortfarande en bit kvar innan jag t.ex. skulle få klia henne i pannan. Men också det här hör till, vissa behöver lite mer social träning än andra.

30 januari, 2013 av Mats

Vem fixar biffen?

På tisdagskvällen kom en i mitt tycke oerhört intressant dokumentär på Yle Fem, nämligen ”Vem fixar biffen?”.  Patrik Skön har dokumenterat olika former av köttproduktion med dikor, grisar och broilers. I filmen visas mänskorna runt själva djuren; uppfödare, slakterier, avelsrådgivare, djurtransportföretagare o.s.v.

Från min horisont kändes filmen väldigt saklig, bilden av produktionen var rätt långt korrekt. Ingenting förskönades, men ingenting vinklades heller värre än det är. Mitt blodtryck steg visserligen en aning när man i slutet av filmen sköt och slaktade en kviga i den övriga flockens åsyn, vilket nog inte är praxis (eller ens lagligt tror jag). De ambulerande gårdsslaktarna är numera väldigt sällsynta och framför allt brukar de sköta sitt värv sakligare än så där.  Men i övrigt var bilden av produktionen rätt långt sån som jag uppfattar den. Djuren skall ha så goda förhållanden som möjligt, trots att de kommer att ätas upp i slutändan. Intressant var också att bonden bakom djuren fick komma fram. Johan Backlund konstaterade att banken och finansieringsbolagen äger förvånansvärt många traktorer, och det kan jag inget annat än hålla med om.

Har du inte sett filmen så rekommenderar jag den varmt. Den ligger kvar på Arenan ännu ett par dagar. Blev du riktigt intresserad och vill ha nåt att jämföra med kan man hitta filmen Food Inc. t.ex. på Youtube. Den visar upp den storskaliga amerikanska kött- och matproduktionen, som avviker rätt långt från vår europeiska eller finländska.

23 januari, 2013 av Mats

Pop-up torg med förhandsbetalning

På tisdagskvällen var det informationsmöte om REKO-konceptet som jag nämnde om i ett tidigare inlägg. Det var rätt god uppslutning av såväl bönder som konsumenter och visst var idéen intressant.

Huvudlinjerna är ungefär följande: bonden och konsumenten gör ett avtal där man kommer överens om vilka livsmedel kunden vill köpa, hur ofta de vill ha dem och till vilket pris. Varje kund gör en enskilt avtal med varje producent han vill anlita. Det låter lite omständigt, men eftersom avtalen löper på rätt lång tid är det inte så ofta man gör upp dem. Kunden betalar hela beställningen på förhand.

En gång per vecka träffas sedan alla konsumenter och alla bönder på ett och samma ställe för varuleverans. Bönderna ställer upp sina bord och radar upp varorna. Därefter är det bara för kunderna att gå runt och plocka åt sej av de varor de bokat. Allt är färdigt betalt, så några pengar behöver inte byta ägare i det här skedet.

Själva konceptet startades i Japan på 70-talet och har därifrån spritt sig till olika håll i världen, bl.a. till Frankrike där det kallas Amap.

Det finns onekligen en del intressanta sidor på den här grejen. Dels slipper man en massa mellanhänder, kunden får öga mot öga träffa den som odlat maten, ingen behöver bygga dyra butiks- och lagerutrymmen, spillet blir mindre eftersom odlaren bara har med sig det som garanterat går åt o.s.v.

Jag var lite skeptisk till den där tanken på förhandsbetalning, men när det finns en tanke med tillvägagångssättet. Att kunden betalar maten på förhand garanterar att hon också hämtar ut sina varor. Odlaren behöver alltså inte vara rädd för att plötsligt stå där med några kg morötter som blir över, det som folk redan betalat hämtar de också.

Intresset var stort och resultatet av kvällen blev att en liten grupp skall planera framåt och se hur man kunde gå vidare. För egen del är jag inte helt säker på att det här är det mest effektiva sättet för mej att marknadsföra mitt nötkött, men det finns ju andra produkter man kunde marknadsföra via en sån här kanal. Jag har gammal tanke om ett småskaligt, mobilt hönshus med ekologiska sprätthöns som skulle passa finemang…. Vi får se, vi får se.

22 januari, 2013 av Mats

Säsongsöppning

Idag var det säsongsöppning av kalvningskarusellen hos oss då Celin kalvade. Celin har kalvat först av alla de tre senaste åren och 2013 blev tydligen inget undantag heller. Kalvens kön kan jag inte uttala mej om i nuläget, Celin vaktar den med besked och verkar anse att könet inte är nåt jag behöver bekymra mej för i nuläget. Den kraftigaste försvarsinstinkten brukar lägga sig inom ett par dagar efter kalvningen, så jag får nog ännu tillfälle att kolla upp kalven närmare.

Årets säsongsöppning infaller dock exeptionellt tidigt. Normalt brukar kalvningarna inledas i början av mars, en snabb koll ger för handen att det gamla rekordet är 3.3. Celin har hållit ett rätt stabilt intervall och kalvat 22.3.10, 3.3.11 och 14.3.12. Årets kalvning avviker alltså rätt påtagligt eftersom det bara är 314 dagar (eller 10,5 månader) mellan kalvningarna 2012 och 2013. Direkt onormalt är det ändå inte. Korna är dräktiga drygt 9 månader, så om ägglossningen kommer igång direkt efter kalvningen skall ett kalvningsintervall på 10 månader inte alls vara omöjligt. På sätt och vis är det t.o.m. eftersträvansvärt eftersom det minskar tiden kon går utan kalv och inte producerar nånting. (Fast det här resonemanget gäller endast dikor, mjölkkor behöver ett längre intervall för att hinna vila upp sig ordentligt mellan kalvningarna.) Å andra sidan, om Celin kortar intervallet även nästa år kan följande kalv i värsta fall komma nångång i julhelgen 2013 och att passa kalvningar mellan julklappsutdelningarna är ju ingen höjdare precis. Det blir att upplysa Celin (och tjuren Znork) om att minst 12 månaders intervall är önskvärt följande gång.

Kalven förefaller må bra och börjar på tisdag eftermiddag ta sina första stapplande steg. Lite gemytligt är det att ha en lillkalv i ladugården igen, det påminner om att vårvintern är i antågande.