27 mars, 2013 av Mats

Höjden av lastbarhet

Häromdagen körde jag hem ett par lass rundbalar inför påsken. Rundbalar är överlag ganska hårda och formstabila, men om de är gjorda av väldigt vått eller kortstråigt foder kan de bli lite mjuka (som stora mozzarellaostar). Det här gör att de blir en aning opålitliga i transporten, det finns en viss risk att man kan hamna att stanna längs vägen för att möblera om i lasset. Just det parti foder jag använder för tillfället hör till den mer opålitliga kategorin.

Hemvägen från åkern går längs riksväg åtta och det kändes inte helt lockande att riskera att få stanna upp längs den för att korrigera lutande balar. Därför valde jag att ta en liten omväg längs gamla riksvägen som löper parallellt med riksåttan. Den vägen är lite längre, betydligt krokigare men också mindre trafikerad vilket kändes som en fördel i sammanhanget.

Sedan jag senast körde den vägen med traktor och lass för några år sedan har vägen förändrats en hel del, bl.a. har en järnnvägsövergång ersatts med en underfart. Den där underfarten är väl inte direkt den högsta i kommunen, men det borde inte vara några problem att få ballasset att rymmas. Borde inte.

Transporten gick hur bra som helst, de befarade formsvagheterna i balarna lyste glädjande nog helt med sin frånvaro. När underfarten dök upp inom synhåll noterade jag varningsskylten med texten ”3,5 m”. Inga problem, traktorn är c. 2,7 och lasset är bara lite högre än den. Fast vänta nu, exakt hur mycket högre är det?? Ungefär samtidigt som traktorn rullade in i tunneln insåg jag att det åtminstone är en halvmeter som skiljer. Det här kan bli trångt..

Som tur är hände inget och eftersom nån annan trafik inte syntes till beslöt jag mej för att stanna och kolla hur mycket marginal jag hade. Den var betryggande, måste ju röra sig om minst 3-4 frimärken.

Och tur var väl det. Det hade varit måttligt roande att gå till byahistorien som ”han som kilade fast ett ballass i järnvägsunderfarten”. Stället hade förmodligen fått heta ”Björklunds undergång” i åratal…

Notera annars märkena i taket på tunneln. Nån har kommit från andra hållet och inte haft fullt så tur som jag hade.

25 mars, 2013 av Mats

Ungdomsgården öppnad

I förra veckan fick ett par kvigor flytta in i ”ungdomsgården” jag skrev om tidigare i vintras. Det finns ännu ett par till ute i ladugården som också skall följa med, men eftersom hela arrangemanget med ungdjur i gamla båsladugården är lite av en fusklösning på prov tyckte jag det var lika bra att testa med endast ett fåtal till att börja med. Går det bra för testpatrullen får resten följa efter i ett senare skede.

Jag har använt mej av de gamla foderbordsstolparna från mjölkkornas tid och kompletterat med ett par rör, lite stabila plankor och några lättgrindar. Framförallt lättgrindarna är mycket temporära, de måste bytas mot nåt stabilare om vi skall ha det så här på längre sikt. Vattenförsörjningen består av en balja jag brukar ha i beteshagen och en trädgårdsslang. De sover på halmbädd och äter ensilage ur en bal som jag ställer in åt dem. Mycket simplare än så här blir det inte. Flickorna verkar dock uppskatta det hela, de håller sig rena och torra och de fuktproblem jag oroade mej för har inte synts till. Vem vet, kanske det funkar riktigt bra det här.

2013-03-23_09-48-25_242

.

 

19 mars, 2013 av Mats

Reläodling

Våren kommer närmare för varje dag och det börjar vara dags att spika grödorna för nästa odlingssäsong.  En sak vi tänkt prova i vårt växtodlingssamarbete är höstrybs och idag införskaffades utsäde för det ändamålet.

På våra breddgrader odlas rybs normalt som vårsådd, d.v.s. man sår den på våren och skördar till hösten. Höstrybs är höstsådd, alltså sås på hösten, övervintrar under snön, växer följande sommar och skördas följande höst. Fördelen är att tröskningen infaller betydligt tidigare än för vårrybs samt att skörden borde kunna bli lite större. Nackdelen är förstås övervintringen, det finns inga garantier för att rybsen klarar vintern.

För att göra det ännu lite intressantare tänkte vi så rybsen på våren tillsammans med vanligt korn, s.k. relägröda. Man plöjer och harvar som vanligt men sår sedan både korn och rybs i samma körning. Kornet växer upp snabbare och skördas första hösten, höstrybsen får övervintra och skördas nästa år. Om det lyckas får man alltså skörda två gånger efter samma vårbruk. Om det går åt skogen har man ”bara” förlorat rybsutsädet och det är en rätt liten risk i förhållande till den möjliga vinsten. Redan bränsleinbesparingen gör det här lite småintressant.

Det finns en hel del forskning på området och en del andra odlare i våra trakter har redan sysslat med det här i några år, så helt utan hållpunkter är odlingen inte. I Sverige har det gjorts en del försök med att så höst- och vårvete i samma körning och även det förefaller att funka, åtminstone ibland. Det här är onekligen lite intressant och det skall bli riktigt spännande att se hur det hela utfaller.

11 mars, 2013 av Mats

Kycklingar

Efter tre veckor (tre orimligt långa veckor enligt nioåringen) var det äntligen Dagen D. På måndagen hördes ett försiktigt men mycket tydligt tjirpp ur värpredet. Vaniljs kycklingar hade sett dagens ljus!

Under ruvningen har hon dels kastat ut ett ägg ur redet (undrar om hon visste att det var tomt?) och ett har krossats av sej själv (antagligen för att det ruttnat). I nuläget har vi två kycklingar, en gyllengul och en svart, samt ett ägg som ännu inte kläckts. Med lite tur skall det alltså kunna tjirppa ännu en gång inom nåt dygn.

De gågna veckorna har gett mej en ny illustration till begreppet tålamod. I tre veckor har Vanilj inte gjort nånting annat än ätit och ruvat. Oavsett vad som hänt i hönshuset, vilka godsaker som bjudits i foderskålen med matrester och vad de andra hönsen sysslat med har hon stannat på sin post. Äggen skall hållas varma och det har första prioritet, allt annat är ovidkommande.

Kycklingarnas ankomst har också ändrat min syn på begreppet hönsmamma. Normalt avser man med det uttrycket nån som är lite orolig och nervös för sina avkomlingar, och det är väl fullt tänkbart att Vanilj är det. Vad som är mer iögonfallande är dock hur hon försvarar dem. Vi är goda vänner normalt och Vanilj kan både sitta i knäet och äta direkt ur handen på oss, men nu verkar det umgänget vara bortblåst. Så fort jag kommer nära redet hackar hon mej i händerna och det med besked. Jag flyttade henne och kycklingarna från värpredet till en mer skyddad vrå och utan handskar på händerna hade den manövern nog inte låtit sej göras. Hårda tjejer, de där hönsen.

 

20 februari, 2013 av Mats

Vanilj ruvar

 

I lördags inleddes tre spännande veckor hos oss. Hönan Vanilj ansåg nämligen att våren var så pass långt framskriden att det var dags att börja ruva.

Jag har räknat med att nåt sånt är i antågande i takt med att dagarna blir längre och vi har därför inte plockat bort äggen riktigt varenda dag.  Synen av en lite större mängd ägg kan väcka ruvlusten till liv hos vissa höns, och precis så gick det ju. Planen var att när ruvningen väl inletts flytta hönan till en skild ruvningshörna, men det lyckades inte alls. Vanilj hade påbörjat ruvningen i ett av värpredena och hon blev helt rabiat när jag flyttade äggen. Jag var tvungen att låta henne få sin vilja igenom. Nackdelen med att hon ruvar i värpredet är att hon dels inte får vara helt ifred från de andra hönsen, dels att kycklingarna riskerar att trilla ur redet när de börjar röra på sig. Men det skall säkert gå bra såhär också.

Vanilj är själv en korsning av vit Leghorn och dvärgkochin medan tuppen är en Faverolle, så kyckligarna kan bli lite hur som helst. Dessutom har vi placerat ett par ägg från de andra hönsen under henne också så om allt klaffar kommer vi att ha en rätt brokig skara höns så småningom. Det här är dock första gången vi har en ruvande höna, så vi försöker undvika att ta ut några framgångar i förskott. Mycket kan gå fel, men om allt klaffar borde vi ha kycklingar i god tid till påsk. Hönsen ruvar c. 21 dagar så nån gång 9-10 mars kan det börja pipa i hönshuset.Vanilj

Att höns ruvar är förresten ingen självklarhet. Hos många förädlade raser har man medvetet avlat bort ruvningsreflexen, men just dvärgkochin är pass primitiva att de fortfarande ruvar. I modern hönsproduktion kläcks kycklingarna utan undantag i kläckningsmaskiner, att hönsen ruvar själva förekommer nog endast i hobbyhönshus.

17 februari, 2013 av Mats

Felläge

På söndag förmiddag såg jag att kon Ussa började ladda upp för kalvning. Vattnenpåsen hade redan gått och man kunde skymta en klöv som började synas under svansen på henne. Jag föste in Ussa i kalvningsboxen och gick in för att fixa söndagslunchen, det brukar gå bäst bara korna får sköta kalvningen själva.

Två timmar senare gick jag ut för att kolla hur det gick för henne och det verkade faktiskt inget vidare. Kalvningen hade inte alls framskridit sen tidigare på förmiddagen, man kunde fortfarande bara se en klöv som stack fram. Det är lite oroväckande dels eftersom kalvningen borde vara långt på väg vid det här laget, dels emedan nötkreatur i regel brukar vara utrustade med två framben, inte ett. Förmodligen ligger kalven fel inne i kon och hon klarar inte av att föda fram den.

Det finns inget annat att göra än att kavla upp ärmarna, bokstavligt talat. Jag fångade in Ussa och band henne med grimma vid en stolpe för att hon skulle stå stilla och sen var det bara att köra in högra handen i slidöppningen och börja leta. Första anhalten var att kolla leden på benet som stack ut. Yes, det ledades bakåt och var alltså ett framben. Kalven föds inte med baken före, det var ju glädjande. Därefter fortsatte jag längre in i kon och hittade en nos, näsborrar och tunga. Yes igen, huvudet ligger rätt! Om huvudet ligger fel fordras det oftast veterinär, nu kan det tänkas att jag och Ussa fixar det här själva.

Fortsätt leta. Nos, pannben, öga. Längre in hittar jag hals och bogparti, och jajamän! Där är benet. Vid det här laget hade jag kört in armen till ungefär strax över armbågen. Och nu hittade jag också felet. Kalven låg med frambenet vikt framför sig och i den ställningen ryms benet inte ut genom bäckenet på kon. Ju mer hon krystar desto hårdare kilas det fast mot bäckenöppningen. Benet satt också som i ett skruvstäd och jag kunde inte får det uträtat, oavsett hur mycket jag försökte. Motdraget är att göra som i handboken: jag väntade tills Ussa gjorde en paus i krystningarna, knuffade snabbt tillbaka kalven längre in i kon, grep snabbt tag i klöven och drog benet rakt innan hon började krysta igen. Inom loppet av en sekund hade jag båda klövarna ute, livmodern drog ihop sig med ett gurglande schlabb! och kalven pressades ut nästan 20 cm längre än den varit innan. Den känslan, när man inser att vi kommer att fixa det här, är svårslagen. För ett par sekunder är man så genomlycklig att det nästan inte finns ord. Det är VM-guld och Eurovisionsseger i exakt samma ögonblick.

Vid det här laget var Ussa så pass trött att jag ansåg det klokast att hjälpa till med resten av kalvningen också. Jag lade ett rep om klövarna på kalven för att ge draghjälp, och nån minut senare hade vi en pigg tjurkalv på golvet. Inga problem med benen och inget annat att anmärka i övrigt heller.

2013 skall kalvarna som föds ha namn på K. Kalven som föddes i januari fick heta Krut och dagens nykomling fick efter familjerådets behandling namnet Kanon. Nästa tjurkalv får följaktligen heta Krevad.Lillen skall slickas torr också.