Ytterholm – Sida 52 – Bondbloggen

Start, någon?

Det tidiga vårbruket uteblev. I alla fall i den här landsänden. Vad som är normalt är svårt att svara på, men nog brukar löksättningen vara igång vid typ 15 april, som det är nu ser en möjlig start ut att bli om typ en eller två veckor… Nypotatisen har visserligen varit i jorden flera veckor, men i övrigt är det nog ingen, vad jag vet, som kört igång.

Eller är jag helt ute och seglar, hur är det, någon som kört igång???

Ibland skulle man vilja säga, va va de jag sa, men eftersom jag mest gick hemma och mumlade för mej själv om att det kommer att bli en seg och utdragen vår, tänker jag låta bli 😉 Men, jo, nu tänker jag komma dragandes med dom där planeterna igen. Dom står i förhållande till varandra som att det ser ut att bli en våt och kylig fortsättning på våren. Nåja, vi får se hur det går, sommarvärmen kommer nog den också, men jag tror det räcker ända till juli innan vi ser den. Det brukar bli värme i juli, hur planeterna än står, och om inte jorden ramlar omkull, så en sån spådom kan man nästan skriva namnet under på 😉

En gris bland fåren

Recept:

Ett får (av den lite rundare modellen…)

En fårsax

Klipp fåret och simsalabim så har du ett djur som snarare liknar en gris än ett får.

Fårsaxen klipper inpå skinnet och lämnar endast några mm kvar. Då det rosa skinnet kommer tydligt fram ser fåren ut som små grisar, förutom i öronändan. Här ovan är det rundebullan Anne som fått sommarfrisyren fixad. Eftersom jag inte kollar upp hur många lamm som tackorna väntar får man ge extra foder lite sådär ditåt. De som väntar 4 lamm kanske skulle behöva lite mer havre, medan de som får ett lamm skulle behöva få mindre. Inget att göra åt i det skedet, utan vänta och se 0ch sen försöka dela upp tackorna smartare när de lammat. Oftast är det ingen katastrof fast tackorna som får tre – fyra lamm är på mindre sidan, dom håller sej snarare piggare och mer ”normala” i hullet, det är dom som får bara ett lamm, men som måkat i sej havre som om de väntade fyra som blir som bollar. Inget att föredra då lammningen kan bli mer komplicerad om lammen är drygt stora och konditionen och flåset är lågt. Tids nog jämnar allt ut sej när de får komma ut och skena. Anne, här ovan, fick bara ett lamm, hon är snäll som få, av den större modellen och inte blyg av sej… Hon brukar fara fram som en ångvält om det finns godsaker i närheten, vilket helt tydligt har resulterat i en kroppsform som snarare liknar en övergödd gris än en spänstig tacka.

Ingen varg, men här kunde man tro att det var en panter som gömt sej i fårakläder.

Det här är Agneta. Hon har svarta ben och huvud medan resten av damen är ljusgrå. Som nyklippt kan man se att det inte är vartannat strå som är svart/vitt, utan varannan toss. Lite småroligt på sitt sätt. Men när ullen växt ut en bit försvinner bollarna och det blir jämngrått igen. 🙂

Pappersbonde

Ja, inte var det det här jag drömde om som ung när jag sökte mej till Naturbruksskolan…

Jag hade hört talas om ”EU-bord”… Nu har jag en hel sal 😉

Eftersom jag inte ännu fått ordning i huset så jag skulle kunna ha någonting som kunde liknas en kontorshörna så får salen tjänstgöra som kontor mellan varven. Kaoset är ändå organiserat och enklast att hålla ordning på alla planer, analyser, signum, siffror, kartor och så vidare är att breda ut allt så man enkelt ser det man söker på en gång, och sedan när man är färdig mappar man allting i ordning. Kanske låter rörigt för en annan bonde, de flesta har alla siffror i datorerna men till saken hör att jag inte gillar att sitta och bläddra och söka och så har jag diverse betesplaner och skötseldagböcker för betena att hålla ordning på och fylla i osv. Nya områden, gamla avtal som skall uppdateras, lantraser som skall anmälas skilt och… ja, en salig soppa.

Men nu börjar det vara klart, och tur är det, tiden rinner iväg och ”deadline” är snart här. De vanliga stödansökningarna har skickats elektroniskt i år och nu skall jag ”bara” skriva ut en blankett och kopiera några kartor som skall planeras och så skall det postas diverse kuvert… men sen är jag färdig för årets pappersrumba och kan börja koncentrera mej på utomhussysslorna igen 🙂

Elektroniskt förresten, det är tidens melodi… Lite sen i starten är jag alltid, väntar gärna och ser hur det börjar gå för andra med nya påhitt. Ännu ifjol fyllde jag i min stödansökan för hand och körde till kansliet och lämnade in. I år tänkte jag att nog skall väl även jag vara kapabel att få iväg det elektroniskt och jo, verkar så 🙂 Lite funderingar hade jag, tex på några roskisar som stod utplacerade i programmet, men efter ett snabbt och effektivt samtal till ”helpdesk” där en mycket trevlig tjej svarade på någonting jag tyckte liknade begriplig österbottniska, var mina frågor besvarade i en hast och jag kunde fortsätta klicka mej vidare genom alla krumbukter, och så swishade det iväg. Enkelt, effektivt och helt begripligt även för en holmlolla som jag 😉

Välkommen i gänget

En ny arbetskamrat, INTE alla dagar det inte!

Vi möttes, sådär på riktigt och bekantade oss med varann lite efter att beslutet fallit… Det kom lite hastigt på, men när man äntligen hittar någon man gillar skarpt, efter att ha småletat i två år så var det ganska självklart när allt gick omkring. Vi kände inte varann. Setts lite sådär på håll nån gång, men då inte alls haft en susning om att vi skulle börja jobba tillsammans. Däremot kände Mats honom, och har många både bra, roliga och ledsna historier om hans tidigare arbetsliv. Han har jobbat med jordbruk förut, så han borde känna sej varm i kläderna här på gården, även om den är mycket mycket mindre än det han varit van med.

Att hitta jobbarkompisar är inte alltid så lätt. Man vill ju ha någon man kan lita på. De han jobbat hos förut har, vad jag förstått, inte haft någonting större att klaga på hos honom. Några små incidenter händer ju vem som helst, det kommer man ju aldrig ifrån. Han har bara jobbat hos två tidigare. Men de han jobbat med har nog sett till att han fått veckans timmar fyllda. Och när jag hör på Mats historier om hans tidigare arbetsplatser har han också fått ta i. Han har inte bara stått och slöat vid något dike, utan troget arbetat ”på riktigt”!

Det känns bra att man känner till honom lite. Jag vet lite hur han har haft det och vet att framtiden kommer att bli helt annorlunda. Visserligen har han jobbat på kogård förut, så djur känner han till, men det är ändå helt annat det jag håller på med. Främst kommer han att få sköta slåtterkrossen när ensilaget skall slås, och så kanske gödselspridandet, både konstgödseln och stallgödseln. Han är inte något större muskelknippe, men jag tror nog han kommer att visa att liten är stark. Eller, så kanske man inte kan säga, liten och liten… Det är väl som att kalla honom ung eller gammal, inte vet jag, det beror helt på hur man jämför. 1996 var i alla fall årtalet då han såg dagens ljus för första gången. Ung eller gammal.. Hmm… Det får var och en bestämma.

I alla fall kommer arbetstimmarna bara att bli en bråkdel av vad det har varit. Men jag tror inte det blir så högljudda protester. Vi kommer nog att trivas bra tillsammans, bara han kommer hit till lands. Han e från ”finska fastlandet” sådär ursprungligen, men har hela livet varit på Åland. Han kom hit tillika med mej och Mats i söndags. Han hade med sej en egen balgrip och konstgödselspridare också. Nu väntar han snällt på Kirjais att jobben skall börja, och det är snart det. Snart får vi börja se hur bra vi börjar trivas med varann, min ”lilla” Valmet 465 och jag 🙂

På bus!

Bushumöret är på topp! När tackorna äter passar lammen på att busa runt tills dom slocknar. Fullt ös! Hopp och studs och studs och hoppsan!

Som om de hade fjädrar i klövarna studsar de runt, upp på tackorna i någon vända, om de så sover eller äter spelar ingen större roll, mera fart på klövarna bara om de står. Det skall stångas och skenas. Ibland landar någon i vattenbaljan, men där blir de inte långvariga 😉

Kommer man in för att fylla på vatten behöver man inte känna sej ensam.

De hoppar och trängs för att få komma nära och testa tänderna i byxorna. Det är mitt knä man ser på bilden och knäskydden är perfekta att bita i. Normalt bits inte fåren, men som för alla små skall de sylvassa tänderna testas, och det mesta smakas på 🙂

Å nu då?

Ja, vad händer nu då? Inte så mycket sådär egentligen… Dagarna fylls med än det ena, än det andra. Påsken kom och for. Alla tackor har lammat. Anne fick ett bässlamm och satte punkt för tillökningen för stunden. Våren kommer sakta mak och sysslorna som hör till tidig vår är stängselarbeten, fårklippning och matning, matning och åter matning. Och vispning av mjölkpulver! Helt otroligt hur mycket mjölk dom häver i sej på en dag. Hur många som äter ur barerna vet jag inte riktigt. Dom lär varann och den som är hungrig lär sej fort var de andra får åt sej mjölk och ställer sej med. Ungefär 15 liter sörplar dom i sej, lite skillnad från dag till dag.

Här tuttar ett ”bargäng” i ullen jag klippt av deras 2 mammor. Ena tackan hade fyra lamm, ena – Hagbard, han som inte ser något, ligger mätt och nöjd längst bak. Hans tre syskon, två svarta och en brun tuttar tillsammans med ”wrestlingdamens” tre lamm.

Trots att de alla har lite problem, fyrlingar, varav en blind och de andra har en mor som bara godkänner en som sin, så har de tack vare lammbaren klarat sej riktigt bra. De bor tillsammans i en egen kätte, med egen bar.

Hagbard bukar jag ha ut lite och spatsera runt. Han håller sej så nära mina ben som han bara vågar. Antagligen för att kunna känna och höra vart jag går. Blir han efter och tappar bort mina ben blir han helt till sej, börjar gå i cirklar och vrålar allt vad han orkar så han inte hör mej fast jag står 2 meter ifrån honom och ropar på honom. Framför mej ser jag dagen när han skall få gå ut i hagen med sin mamma och syskonen. Tackan skenar iväg, efter följer tre skuttande lamm och kvar utanför dörren står hagbard och går i cirklar, vrålar och hittar … ingen. Hur det kommer att gå för honom då har jag ingen aning om, men jag funderar på det morgon, middag, kväll.

Hagbard, mitt lilla gryn. Åter igen en gång kommer jag att få äta upp mina egna ord. Man SKA inte fästa sej vid såna här … Men, hjärnan säger ett, hjärtat ett annat, och ”Hagge”, han vrålar!