Så är då andra advent på inflygande – redan i morgon faktiskt. Precis hand i han med allt annat har även denna höst försvunnit alltför fort, undrar när och vart dom långa tråkiga höstdagarna försvann, numera hinner man knappt stava till november före även den månaden är historia.

Konstaterar i övrigt att allt går sin gilla gång i vår lilla bloggarvärld. Nisse svetsar sig framåt med nya projekt, Christer plöjer och skidar i en märklig blandning, Lotta håller ordning på sin holme och sina vintertrötta får, och jag sitter mest och grubblar. Det har nästan blivit min favoritsysselsättning att fundera över dåtid, nutid och framtid. I dåtiden finns mycket man vill ha tillbaks, i nutiden finns alldeles tillräckligt med ogjorda jobb, och om framtiden vet man bara mindre och mindre.

I det mikrouniversum som kallas mitt liv är det ju mycket som snurrar runt jordbruket. Man funderar över gamla misstag och framgångar och försöker komma underfund med hur dom hängde ihop – oftast med ganska klent resultat. Gällande nutiden går man igenom hur man ligger till nu och funderar över om något radikalt behöver göras just nu – idag eller i morgon (och sådant finns alltid) och vad gäller framtiden handlar det väl mest om oro, både på lång och kort sikt, men även förstås ett hopp om att allt skall ordna sig en dag – annars skulle man knappast orka en minut till.

En sak i taget:

Dåtid – fjolåret

På något konstigt sätt tror jag det gick rätt bra ändå. Det som var nytt för mig med fjolåret var ju att köra plöjningsfritt till stora delar. Plöjningsfriheten sparar en del pengar och framför allt en massa tid, men var nog lite bångstyrig i vårbruket. All vår början bliver svår gällde nog för mig där också. Jag provade ju lite ett och annat i metodväg, tallriksharvning, s-pinnharvning och riktig direktsådd (utan direktsåmaskin) och fick väl mig nog några smällar. Det visade sig bland annat att där man tallriksharvbehandlat fjolårsstubben på våren var det rena katastrofen att s-pinnharva efteråt. Harven drog upp all halm som tallriksharven jobbat ner, och att så i den röran var värre än värst, inte så mycket för att det packade, det gjorde det nog också, men främst för att det var hart när omöjligt att se var förra körstråket gått. Resultatet blev ändå gott konstigt nog, både vad gällde jämnheten och slutresultatet i växtligheten.

Det som kanske förvånade mest var ändå den åker där jag hoppade över all jordbearbetning och sådde korn direkt efter ryps. Jag har skivbillar både på gödsel- och utsädessidan på såmaskinen, men förstås inget hävt billtryck. resultatet blev ändå 5,2 ton fint korn.

Nutid – lägesrapport.

Det blev nog att fortsätta på det ovanstående, det mesta lämnade oplöjt i år också, man kan inte dra några som helst slutsatser av en säsong, nästa kan var precis tvärtom, eller annorlunda på något annat sätt. Nu borde man då göra nån slags planering för nästa år och få lite förnödenheter inköpta före nyår, och det är minsann inte det lättaste. Vad i helsefyr skall man odla i nästa år – och framför allt hur. Helst skulle jag odla oljeväxter på hela arealen, men tyvärr går inte det av flera olika orsaker, men får inte för EU och så går det inte heller för växtsjukdomarnas skull. Egentligen borde man väl köra på grönträda och gröngödsling nu då priserna är som dom är, men det känns också konstigt att bara odla något för syns skull. Visst skulle jorden må bra av det, men då ser man ju framför sig ett spannmålspris på 200 euro tonnet nästa höst och även om man inte tror ett dyft på det så hoppas man ju i alla fall. Sen flimrar begreppet bondböna framför ögonen också som ett alternativ. Allt mynnar ändå ut i ett stort ”jag vet inte” Jag har i varje fall 1500 kg obruten utsädeshavre i lager så den borde nu åtminstone bäddas ner i fädernesjorden nästa vår.

Framtid – drömtid

Någon slags framtidstro måste man väl ha i alla fall för lite överraskande för alla, främst för mig själv, så köpte jag tre hektar odlingsjord till här i slutet på november. Visserligen tycker jag att odlingsjorden är alldeles fruktansvärt överprissatt, men denna gång var geografiska belägenheten på skiftet sådant att det var omöjligt att stå emot. Jag ligger från tidigare i rå åt två håll med det nu inköpta och kan på sikt få ett skifte på 8 ha istället för två rutor på 3 respektive 2 ha och det lockar förstås. Dessutom är 3ha såpass lite att totalsumman ändå på något sätt är hanterbar. Alltså är jag rätt nöjd ändå. Det går ju liksom inte att låta sig sjunka sålänge man har någonslags flytkraft kvar, för om jag skulle avsluta karriären skulle jag nog vakna på morgnarna och inte begripa vem det var som just vaknade. Bonderötterna sitter djupt – bevisligen minst 430 år bakåt i tiden. Sånt skojar man inte med.

Nu är det i varje fall arbetspaus och jag sitter nersyltad i stolen och skriver ner virriga tankar och tittar på ”Bonde söker fru” i Svt4. I år samma iakttagelse som förr om åren – John Deere är överrepresenterad som traktor hos bönder med kärleksproblem i Sverige.

I brist på vettiga saker kan man fundera på dumma.

Ha det gott! Mörkertid är semestertid!