Sida 133 – Bondbloggen

Lönsamheten.

Sent i natt fick jag den femåriga växtföljdsplanen klar och nu fungerade Vipun snabbt och till belåtenhet också. Satte trots allt ner lite arbete på planen för att ha lite nytta av den själv också. Den går annars i samma anda som tidigare med samma gamla odlingsväxter som den senaste tiden. Planen uppgjordes med tanke på bibehållande av jordens bördighet, sjukdoms-, skadedjurshantering och arbetsbörda. Det låter väl OK? Tyckte att jag lyckades riktigt bra då jag genom att minska textstorleken litet fick in de 32 basskiftena gånger 5 på två A4 sidor 🙂

När jag idag sen slår upp Vasabladet på datorn så slår de svarta rubrikerna om jordbrukets lönsamhet emot på första sidan och jag börjar fundera om jag också borde ha beaktat lönsamheten. Kanske till och med försökt mig på lite stödoptimering?

Artikeln som jag tyvärr inte hittar nån länk till för ickeprenumeranter beskriver bra läget inom näringen. Men det är inget man vill gå och tänka på nu när säsongen står inför dörren trots att likvideten ställer till med problem vid anskaffandet av odlingsförnödenheterna.

Det blir nog ett bra år i år, vädermässigt kan det knappast bli sämre än i fjol i alla fall? Här håller tiltorna på att ljusna upp och det blir nog vårbruksstart i veckan som kommer.

Vill härmed önska läsare och kolleger en trevlig första maj och god start på vårbruket!

Tillägg: Nu kom det länk till Vasabladets artikel

Kraftsamling våren 2016

Skogsarbetet tog slut och våren 2016 kom – eller kom den ? Som vanligt så tog vi en tur till Medåker för att kolla om huset står kvar och sätta igång vattnet. Fast det lyckades inte. Åtminstone behövde vi inte vara rädda för att vårsådden skulle börja för tidigt.

Så här såg det ut på lördag morgon. Vädret var riktigt aprilväder. Solen sken och det kom ordentligt med hagel tillika. Grannen Lars-Eriks höstsäd mår inte riktigt bra då det ligger vatten i svackorna då solen smält haglet på eftermiddagen.

Vi pratade med Lars-Erik på tisdagen och han berättade att han kom igång med harvandet men så började det komma nederbörd och alla vårsåddsplaner är uppskjutna. På torsdagen då vi kom var det en grym åska. Ett nedslag i kraftledningen norr om vårt hus och ett i den nya höga masten bredvid Lars-Eriks hus gjorde stor skada. Telefonerna formligen exploderade och ledningarna hade bara koppartrådarna kvar. Vi var just då i Köping så vi upplevde inte åsksmällarna.

Masten på Djurberget är nu igång och vi har äntligen bättre signal. Vår kopparledning slutade fungera för många år sedan och Telia river bort alla gamla ledningar så fort de hinner så vi är illa tvungna att använda trådlöst som hittills varit erbarmligt dåligt. Jag upptäckte att masten bara har 2G och 4G medan mitt Ålcomkort bara har 2G och 3G. Alltså fungerar bara det långsamma 2G i mobilen. Men i modemet har jag Comviqs kort och där fungerar 4G så datanätet är OK nu.

Här syns den nya masten bredvid vårt gamla bergslagshus från 1850-talet. På sommaren hinner vi aldrig vara där så det är mest i skarvarna mellan vinter-och sommararbeten som vi hinner ta en snabbtur dit. Och koppla av med att bygga och plantera (lika som hemma …). Man kan ju undra om det är stor idé att åka till Sverige för att göra ungefär samma saker som i Hindersby – och det undrar många också högljutt. Men lustigt nog är det ändå en avkoppling att åka bort för en tid. Om man åker tillräckligt långt.

Alla äppelträd som planterades i fjol tycks ha överlevt. Inte en enda topp var avbiten men så var de också skyddade av ståltrådsnät och sorkskydd runt stammen och björktjära som sorkarna inte gillar. Vitsipporna blommade över hela gårdsplanen då vi kom men sedan började de huka sej i haglet och kylan (det var som kallast -6,4 grader på natten). Och nu hade vi med oss hem 30 nya ympade äppelträd som fanns på Pomologiska sällskapets avdelning på Trädgårdsmässan i Stockholm.

Det blev mest inomhusarbete på grund av vädret. Vi hade limmat bitar av grålumppapp på väggarna i trappan och nu hade de torkat så att vi kunde måla. Vi använde Linus emulsionsfärg som visat sej vara mycket bra och inte innehåller lösningsmedel utan bara linolja, vatten, cellulosa och naturliga pigment. Man blandar alltså pigmentet själv – det kan man köpa i påsar. Linusfärgen torkar på ett dygn och kan målas överallt inomhus – också på kakelugnar.

Vi valde ett ljusblått pigment eftersom trappan är ganska mörk. I nedre kanten ser man hur de rivna bitarna grålumpppapp bildar ett mönster. Första lagret med färg var tungt att dra på för pappen sög alldeles förskräckligt. Penseln ville inte röra sej alls över väggytan för vattnet i färgen sögs in direkt. I motsats till ren linoljefärg så kan man sätta på tjockt med Linus varje gång och det behövdes på pappen. Men andra strykningen var lätt. Då sög inte ytan mera så kraftigt och färgen täckte snyggt.

Det blev ganska så ljusblått … Fast i verkligheten var väggen mindre blå och litet mera grå och ljusare så fotot ger inte riktigt rätt intryck. Sista dagen målade vi själva trappan gammelblå och på trappstegen måste man använda riktig linoljefärg som alltså inte innehåller vatten utan enbart linolja. Linoljefärg tål nämligen nötning mycket bättre än Linus emulsionsfärg.

Det är väl klart att den hemska rödaktiga färgen skall målas över – troligen med någon nyans i grått liksom på panelen. Möjligen gör vi trappan litet ljusare i andra strykningen.

För övrigt hade jag roligt uppe på vinden där jag städade bort gammalt skräp och isolerade mellantaket med cellulosaull (Ekoull). Den är helt annorlunda än mineralull för cellulosan är hygroskopisk och fungerar bra ihop med sågspån. Den både suger i sej och avger fukt så den skall absolut inte ha någon fuktspärr av plast. Och fuktspärr kan man inte ha i ett hus som lämnas kallt över vintern. Då är nämligen huset ibland kallare än uteluften och fukten vandrar in och om det finns fuktspärr så kondenseras den inne i väggen eller isoleringen med mögel som följd. Man skall hindra luften att röra sej och täta springor men absolut inte hindra fukten. Vindskiva men inte fuktspärr.

Uppe på vinden hittade jag två gamla skor. Troligen var de från 1920-talet för där fanns också en fjäderfätidskrift från 1922. Vi har ju en av Sveriges största äggproducenter i grannbyn Smedsby. Skorna är ditsatta med avsikt. Det bringar tur om man sätter gamla skor på vinden – helst barnskor som är ordentligt slitna. Och slitna var de utan sulor men med träpliggar.

’Nu nästan hundra år senare sätter vi förstås tillbaka skorna och hoppas på tur i hundra år framåt.

Och vattnet ? Där gick jag bet för den lilla pumpen som tar upp vattnet ur tunnan började aldrig suga. Vi har bara en tunna utanför väggen och den måste fyllas på med ämbar ur brunnen. Sedan skall en liten 12V pump suga vattnet ur tunnan och föra det genom ett litet reningsverk som med omvänd osmos tar bort allt ur vattnet – inklusive salter – så vi får kaffevatten. Det ger bara nån liter i timmen så det mesta vattnet måste bäras in med ämbar (eller hink som det kallas i Sverige). Pumpeländet har krånglat ända sen vi köpte den så nu beställde jag ny pump på nätet och nästa gång så får vi hoppeligen kaffevatten igen.

Det var kallt och regnigt då vi kom tillbaka till Åbo och det lär regna i tre dagar ännu. Först nästa vecka skall det bli litet varmare och torrare väder. Det är bra för nu har jag bråttom att byta fläktar i torken och då det blir sol så skall fjolårets vete torkas ned. Det blev så sen skörd att det inte gick att torka så mycket på hösten. Men vårsolen brukar vara mycket effektiv. Säden klarar sej bra så länge den är kall. Mögeltillväxten är noll om det är minusgrader och vete håller kyla länge – ibland är det iskallt ännu vid midsommartiden om man inte blåser varm luft igenom det. Så det skall inte blåsas förrän det blir torkväder.

Nu är det spännande att se om vädret blir varmt i maj eller om vi får en kall vår. Direktsådd blir det knappast i brådrasket.

Växtföljdsplaner.

Om en vecka ska åter ett nytt påfund i byråkrativäg vara insänt till landsbygdsmyndigheten….. det vill säga den 5-åriga växtföljdsplanen. En plan som mest lär vara till för att hålla oss bönder sysselsatta eftersom vi inte behöver följa den på något vis. Med snöflingorna dalande utanför fönstret tänkte jag ta tjuren vid hornen och göra den redan ikväll……. joo Ni läste rätt…… en hel vecka på förhand 🙂

Men om jag nu en gång ville, njaa egentligen ville jag ju inte, så ville inte myndigheterna vara mig behjälplig ikväll i alla fall. Växtföljdsplanen ska nämligen börja med året som gick alltså 2015 och jag tänkte att fjolårets växtförteckning får jag kanske enklast ut från Vipun men nu ville inte Vipun ens släppa in mig utan meddelar att utrymmet inte räcker till. Nu är det bara det att jag inte vet vilket utrymme som avses? Mitt utrymme i cybervärlden, i mitt huvud eller utrymmet i min dator? Tänkte att det kanske är lättast att åtgärda det sistnämnda och avinstallerade några mindre nödvändiga program och fick några gigan till förfogande men inte hjälpte det, så växtföljdsplanen får nog bli ogjord även ikväll. Sparar energin till morgondagens kålpackande istället!

Någon som blir klokare av följande meddelande?

Tjälen gick, vita rosen kom och våren kom av sig.

Förra veckans fina vårväder förbyttes i snö, slask och regn samt kalla nordanvindar under veckan som nu är till ända. Få se vad inkommande vecka för med sig?

Det blev nästan bråttom med vårbruksförberedelserna och man tyckte sig ha en hel del på slarv, som vanligt, men när sen våren kom av sig så fick man lugna ner sig lite igen. Almanackan menar att det ännu är tidigt men när tiltorna börjar gråna upp och större delen av vårfåglarna anlänt så börjar det knycka lite i vårbruksnerverna. Fredagen den 15:e var jag ute på den normala tjälmätningsrundan och det visade sig att all snö var borta och även största delen av vintertjälen. Den kalla natten innan mätningen hade dock lett till att ett par cm ny tjäle bildats vid markytan men den smalt antagligen under dagen. Kalla nätter har vi haft de flesta nätter faktiskt ända ner mot en 9 till 10 minusgrader och senaste tisdag fick vi 5 cm blötsnö som både ställde till det i trafiken och satte stopp för den planerade skörden av palsternackorna. Snö, regn och slask har gett oss lite på 20 mm nederbörd sen medlet av månaden så det har inte gett oss anledning till att beträda åkern, man vill ju inte packa till det som vinterns tjäle luckrat upp.

19.4.2016. "Takatalvin" slog till med snö och slask. — 19.4.2016. ”Takatalvin” slog till med snö och slask.

På tal om snö- och tjälmätningar så har mina mätningar som jag påbörjade hösten 1988 föranlett Finlands miljöcentral att förorda mig en prenika. Republikens president tilldelade mig således Finlands vita ros orden senaste självständighetsdag och det fysiska beviset överräcktes förra onsdagen av vattenresurschef Liisa Maria Rautio och vattenhushållningsexpert Ulf Höglund från Österbottens NTM-central. Trots att jag knappast kommer att delta i några tillställningar där jag kunde stoltsera med medaljen så visst värmer det att arbetet med mätningarna uppskattas. Speciellt uppskattar jag kommentaren från de ansvariga på Finlands miljöcentral ”olet todella ansainnut kunniamerkin huolellisella ja tarkalla havaintotyölläsi! Sinun mittaustuloksiisi voimme aina luottaa, mikä on arvokas asia. Toivottavasti yhteistyö jatkuu vielä pitkään!”, då jag tycker att gör man ”vetenskapliga” undersökningar så bör man göra dem så noggrant som möjligt för att de ska ha nåt värde. Och även om medaljer brukar utdelas när man är på slutrakan av karriären så får jag tydligen förtroendet att fortsätta några år till 🙂 Fast det vet man ju aldrig, det har gjorts försök att automatisera mätningarna men det har inte lyckats nåt vidare. Statens sparåtgärder har också hotat verksamheten men när några hallar rasade av snötyngden för några år sen fick plötsligt snömätningarna betydelse igen. Hur som helst så bockar jag och tackar!

En medalj åt snö-och tjälmätaren. — En medalj åt snö-och tjälobservatören.

Veckan som gick tog också morötterna slut i lagret och visst hade det gått åt morötter en tid till men det har varit en dryg säsong med stora kvalitetsproblem så jag tror nog personalen är glad över att dom tog slut. Det har varit mycket sorterande och täljande för att få dem handelsdugliga och egentligen har vi balanserat på kanten av kvalitetsnormerna en längre tid. Riktigt goda har dom ändå varit så åtgången har varit bra trots lite brister i utseendet, jag får tacka våra trogna kunder som hållit ut till slutet.

Riktigt tomt är det ändå inte i lagret, lite vita morötter, rödbetor och vitkål har vi kvar och då det inte blev av att skörda palsternackor så passade vi på att packa bort lite kål i väntan på vårbruksvädret.

Avslutar med en länk om morötter för den intresserade.

Ögonen på skaft

Den som nån gång försökt pressa in huvudet mellan rör och axlar på en maskin för att komma åt att se var felet ligger skulle gärna ha ögonen på skaft. Nu fick jag en kamera med en två meters kabel och belysning som jag kunde koppla till USB-porten på min nya mobil. Den fungerar som en lokal TV och jag kan se vad som helst ur vilken vinkel som helst så länge kabeln (7 mm) ryms in. Bildkvaliteten är fin och jag kan ta foton eller video för att senare kolla i lugn och ro.

Jag håller i själva kameran (svart). Bilden på skärmen är mycket bättre än på fotot ovan som togs i ganska dålig belysning. Ett problem lade jag märke till och det är svårigheten att hålla kameran stilla. Men det kom med en magnethållare som det kan vara all idé att använda. Speciellt då man ser på nånting nära gör också små rörelser i kameran att bilden hoppar. Själva kameran ställer automatiskt in fokus från fyra cm till oändligt.

Grunkan kallas endoskop och är ganska billig – under 20 euro. Jag köpte från Kina och då var frakten gratis. Det tog inte heller så lång tid – litet på en vecka. Det finns ju hundratals olika prylar till mobilerna men den här är faktiskt nyttig i verkstaden.

Lillary

När hon föddes, och stod där, lite upputsad, men bortstött från sin mamma efter att syskonet fötts, vilsen och våt… Vem ska trösta knyttet? Tänkte jag då, till lika som jag visste att det är jag eller ingen, och är det ingen så blir det ett utdraget slut för den lilla, eller bultbössan. Det var inget svårt beslut, och hjälp har jag fått. Mathias, som för bara någon månad sedan mycket allvarligt förklarade för mej att bonde, det skulle han INTE bli när han blev stor, ”det är för jobbigt!” han har börjat mjukna och insett att det är kanske inte så tokigt ändå… Lamm i badrummet är ganska få förunnat, och känslan av att rädda livet på någon, även om det ”bara” är ett lamm, är inte heller en känsla som går av för hackor.

Lillarys mamma är en mycket envis tacka och hon ska ICKE ha Lillary. Det bara smällde i boxväggarna som hon stångade bort Lillary från sej, så först fick Lillary flytta in hos grannkärringen. Det var ju inte så mycket bättre där, hon hade ju egna lamm, men hon buffade bara bort Lillary, sådär nätt som endel tackor gör. ”-kom inte hit, du är inte min, du får gå till din egen mamma”-buff. Men Lillarys mamma är av en sådan sort som stångar till rejält om någon kommer nära, ” -gå härifrån snorunge, du hör tamme tusan inte hemma här, du kan dra dit pepparn växer och så vill jag inte se att du ens kommer nära mej och mitt synnerligen välskapta superlamm för då åker du på en propp!!!”

Så Lillary fick bo i badrummet några nätter, bara av den enkla orsaken att jag inte orkar dra på mej alla kläder och springa upp till fårhuset titt som tätt hela nätterna, men ner till badrummet kan jag bra gå och då somnar jag också med en gång igen när jag lägger mej i sängen. Ska man ut i +2 grader piggnar man i och somnar inte så säkert sen. På dagarna fick Lillary vara i fårhuset, hos grannkärringen, och det gick bra. Lillary förstod att mamma är pöurå i huvudet, ”-dit ska man inte gå, grannkärringen låter mej vara här, men jag får inte gå till henne, så då lägger jag mej väl här då”. Hon hittade sin plats bredvid gången, så hon såg när jag kom, och in under, nära foderhäcken där det känns tryggast. Sen kunde hon stiga upp och leka med grannkärringens två lamm emellanåt. Nu har lillary växt till sej och har fått flytta till en större kätte precis som de andra. Hon bor inte längre heller i badrummet om nätterna, utan får vara med de andra hela tiden. Det är bäst så. Så för tillfället ser det lite mer ljust ut för lilla Lillary, men många faror lurar längs livets väg för ett litet lamm.