Sida 161 – Bondbloggen

Odlandets mysterier

Trots 60 års odlande (nåja …) så blir man ännu bara överraskad. Jag körde i natt och i morse flyghavremedel. Det är bättre att inte sätta det i tankblandning. Trots att det bara är ett par dagar sedan jag körde över samma åkrar med ogräsmedel så är skillnaden stor. De senaste dagarnas värme (hetta – vi hade över 30 grader) fick det svagt lidande vetet att grönska och växa till snabbt. Då var det svagt gult men nu är det mörkgrönt med breda blad. Visst vet man att det behövs vatten och värme men ändå blev jag förvånad över förändringen. Zebran som såg usel ut på torsdagen ser nu ganska hyfsad ut.

Men allt är inte lika bra. På en åker tog gödseln slut och då jag bara hade en liten triangel kvar så brydde jag mej inte om att åka tillbaka och bättra på. Men för att visa hur det ser ut på ogödslad åker så sätter jag in den här bilden. Nånting att tänka på för dem som ivrar för minskad gödsling (eller ingen gödsling alls). Det skulle åtminstone lösa alla överproduktionsproblem.

Fast om gödselpriserna stiger och vetepriserna går ned ännu mer så kan det gå så att våra åkrar ser ut som i triangeln. Förstås kan man ha gröngödslingsvall men det betyder att vartannat eller vart tredje år så kommer det inget vete alls från åkern.

Nu är de bara att vänta på hösten. Byggsäsongen går snart på högvarv men jag har faktiskt varit inomhus där det är litet svalare – bara + 26 grader i det svalaste rummet.Nu är – under över alla under – köket snart i skick i sin helhet. I dag tapetserade vi baakstuvun (grovköket) och snart kan vi bära in de sista skåpen och arbetsbänken. Och så flyttar vi kvarnen dit för den för en massa oljud. Men ännu värre är vattenkokaren som underligt nog är så högljudd att man inte kan prata med varandra då den är påkopplad …

Det blev paus i byggandet för det blev litet bråttom med sprutandet eftersom det skall komma regn i morgon. Det blir svalare vilket jag personligen gillar men vetet behöver bara mera värme för att hinna mogna i tid.

”Hittills har det gått bra”, sa förra pojken som föll från elfte våningen då han kom till andra …

Återkomst med liten avstämning

Det är nästan så att man borde inleda med att skriva ”Hej”

Det är oförskämt länge sedan jag skrivit några rader här men nu skall jag försöka reparera detta. Orsakerna till detta är flera, men den största är nog att det inte funnits direkt något att rapportera om. Någon gång i begynnelsen fattade jag ett principbeslut om att detta inte för min del skulle bli något gnällplank, och att hitta något positivt att skriva om odlingssäsongen såhär långt har varit så utmanande att det inte lyckats. Det är med undantag av 1985 den mest problematiska vår och försommar som jag har upplevt och problemen är väl långtifrån över än, och nästan det allra värsta är att det finns många som drabbats hårdare än mig av vädret. Redan en tur genom Pörtom visar många fält som redan lidit oåterkallelig skada av allt vatten kombinerat med utebliven värme.

Min status just nu ser ganska hyfsad ut, med det undantaget att nästan allt är så fruktansvärt försenat. Vi har just firat Tomatkarneval på bygden och just den helgen brukar vara indikatorhelg för när rypsen borde börja blomma och stråsäden gå i ax. Bilderna nedan visar att vi är en rejäl bit bort från det ännu i de flesta fall fall. Fortfarande finns det nog hopp, men nu står nog hoppet tillsammans med det villkoret att det skall vara toppenförhållanden resten av säsongen och att det skall bli en lång höst. Något rypströskande innan oktober finner jag nog mycket osannolikt just nu.

Årets nya gröda, vårrågen Juuso är den som ser allra bäst ut. Den kom i jorden 9. maj och ser riktigt bra ut nu, axgången och klar.

Rypsen är lite lustig. Jag provsådde 4 ha tidigare än vanligt och använde småfrölådan, dvs i princip bara strödde fröna på marken. På samma skifte fanns ett område som inte var körbart de 20. maj utan fick vänta till 4 juni.

Skillnaden är makaber. Kortet är taget i förrgår, alltså 2. juli. Det tidigt sådda småfrölåderypset är riktigt ok, något man verkligen inte kan säga om det andra. Den lilla ogrodda inbuktningen några meter fram i bilden är en skorpbildning som blev över efter en vattensamling och som då är omsådd tillsammans med det längre till vänster i början på juni.

Rypsbladen däremot ser riktigt fina ut, fria från både skadedjursangrepp och sjukdomar. Dessutom med ett SPAD- värde runt 40 vilket är bra för ryps.

Resten av rypsen som inte kunde sås (pga regnet) före den 5 juni ser ganska medioker ut. Ja, eller egentligen inte för allt har ju grott och det är ganska jämnt, men nåt så fruktansvärt försenat. Betänk att rypsen borde blomma nu. Denna åker är sådd ”konventionellt” dvs via radbillarna på Simulta och det kommer jag nog inte att göra mera efter detta, utan småfrölådan är nog det som kommer att användas i eventuella framtida rypssådder.

Ryps förresten, jag blir inte klok på om det heter Ryps eller Rybs. Användningen varierar.

Kornet däremot är en riktigt sorgesam historia. Bilden nedan är trist på flera vis. Dels är det som sagt tid för axgång och såhär ser det ut. Sen borde det också finnas fånggröda i bilden, men den ser jag överhuvudtaget ingenting av. Undrar varför? Här finns 4,5 kg rödklöver per ha som lyser med sin frånvaro.

Det som nu närmast sysselsätter mina hjärnceller är vilket vägval man skall göra med ovan avbildat korn. Det finns ju två möjligheter. SPAD värdet på bladet är bra så någon direkt näringsbrist har vi inte, men frågan kvarstår. Skall man nu ösa ut alla möjliga tilläggsspårämnen och sjukdomsmedel preventivt för att försöka boosta växten eller är det bättre att spara dom pengarna och konstatera fallet hopplöst. Om jag känner mig rätt kommer jag att inse att att det senare alternativet är vettigare, men ändå genomföra planen enligt alternativ B.

Man är ju ändå Bonde med rätt att odla…….

Hur blev direktsådden ?

Då man sprutar mot ogräs så ser man ganska bra hur sådden lyckades. Den tidiga brodden ger ännu inte så mycket att gå efter. Fastän den ser jämn och fin ut så kan ett åskregn förändra allt på ett dygn. Men då plantorna fått bättre rötter så ser man redan hur skörden blir. Visst kan mycket hända än men större plantor med djupare rötter klarar både torka och regn mycket bättre än den första brodden.

I det stora hela blev det bättre än den katastrof jag var rädd för. Speciellt där vi sådde i alldeles för våt jord trodde jag det inte skulle komma nånting alls. Och vår lerjord är stenhård av allt regnande. Jag bara förundrar mej över att vetet alls växer i den cementen … På många håll ser man stora gula fläckar på åkrarna och visst har vi det också men inte alls så mycket som jag befarade. Vissa ställen är brodden gles men det är inget att undra över. Att köra med den tunga såmaskinen över våt lera måste ju vara illa men vi kunde inte vänta mera då det var 27 maj …

Inget katastrof även om det är dåligt på många ställen. Men nu ser man också alla felen i sådden. De är också ganska få med tanke på att jag ibland inte hade en blekblå aning om var jag hade sått och var jag skulle köra. Markörerna på såmaskinen är nämligen alldeles för dåliga för direktsådd. De består av klena pinnar som kanske ritar en fåra i välharvad och mjuk mylla men för direktsådd behövs tuffare don. Möjligen en ordentlig harvtinne eller något ännu större som orkar dra en fåra i oharvad jord.

I år fungerade sprutspåren ganska bra. Jag stänger alltså inte någon bill utan lämnar helt enkelt ett litet mellanrum mellan två slag var fjärde varv. Då blir bredden 12 meter och det passar precis för sprutan. Egentligen behövs inga stängningsmekanismer alls på såmaskinen ! Det går fint att följa mellanrummet då man sprutar och sätter ena hjulet i det osådda. Man bör förstås alltid köra på samma sida om den osådda remsan. Då passar allt ihop.

Här ser man hur jag kör. Det här mellanrummet blev onödigt brett men det var som sagt problem med körmarkeringens synlighet. Man bör se till att man inte lämnar mellanrum mellan slagen där det inte skall vara sprutspår för då måste man hoppa ur traktorn och mäta var man skall köra. Så sprutspåren fungerar bara vi får körmarkeringarna att synas bättre.

Det jag lade märke till vara att sprutandet före sådd fungerade utmärkt. Synd bara att jag inte körde överallt. Vid direktsådd måste man spruta precis all kvickrot och all baldersbrå som man ser för dessa formligen exploderar senare. Där jag lämnade en ynka liten tuva kvickrot obesprutad före sådden finns nu ett stort område där kvickroten redan gått i ax. Jag börja fundera om man borde spruta precis allt utan undantag före sådden ? Direktsådd är ju i allmänhet ganska sen så en stor del av ogräsen hinner gro före det. I år hann tyvärr kvickroten växa till alldeles för mycket innan sådd så vetet har inte en chans att konkurrera ifall kvickroten inte blev besprutad.

En sak som jag måste fundera på är åkrarnas yta. Vid direktsådd är ytan precis lika slät eller ojämn som på hösten efter tröskandet. Jag kan tänka mej att en våt höst så måste man bearbeta jorden för att få bort spåren från tröskan. Jag undrar om en styv pinnharv skulle kunna användas för att jämna åkern. Problemet är bara att den på nolltid blir full av halm.

I det stora hela är jag riktigt nöjd med direktsådden. Otroligt litet arbete och litet bränsle behövdes. Skörden vet man inget om förrän den är inne men den kan bli mycket mindre än med vanliga metoder och det lönar sej i alla fall med de nuvarande priserna. Vi har 38 % överproduktion på vete och ju större skördar vi får desto lägre blir priset. Så jag sysslar i stället med att minska på utgifterna och arbetet. Det är mer lönsamt än stora hektarskördar där firmorna plockar in största delen av pengarna.

Nu vet man ännu inte hur direktsådd fungerar andra år med annat väder. Det kan ju vara rena nybörjarturen. Men jag tänker fortsätta på den här linjen tillsvidare. En otrevlig överrraskning var hur dåligt Zebran växer. Den gamla sorten Reno går mycket bättre. Jag undrar om Zebra kräver mulljord och massor av gödning ? Då passar den inte alls här hos oss. Där ser man att man inte skall stirra sej blind på sortförsök. De kan vara gjorda på helt andra jordar. Det som gäller är förstås hur sorten går på just mina åkrar. Och det är styv och ytterst besvärlig lera som är fullständigt annorlunda än den blommylla som Christer har – och Kalle med för den delen. Det finns lera och lera men den lera vi har är just nu nånting som liknar cement.

Katastrofturist

Jag brukar inte vara mycket för att katastrofturista men alla pratade om lerbadet på årets Suviseuramöte som hölls på Söderfjärden under senaste veckoslut så att få se det med egna ögon kändes som ett måste. Det har förövrigt skrivits spaltmetrar om detta evenemang så jag ska inte desto närmare gå in på detaljerna utan vill närmast återge lite personliga reflektioner.

Att ett dylikt möte hålls så pass nära att det, trots att man inte annars intresserar sig för evenemanget, är enkelt att göra ett kort besök och antagligen få uppleva en ”en gång i livet upplevelse” ledde till att jag under söndagen besökte tillställningen. Jag har aldrig tidigare upplevt en sån folkmassa, det pratades om 75000 besökare, det närmaste jag kommit dylika folkmängder har varit under lantbruksutställningarnas glansdagar som till exempel i Seinäjoki 1991.

Kanske kan följande video lite beskriva stämningen. Det stora antalet barn och ungdomar samt de många barnvagnarna är väldigt påtagligt, lite annat än Finlands befolkningsstruktur i övrigt 🙂

Markstruktur.

Det som mest intresserade mig som bonde var att få se hur marken klarade belastningen och trafiken efter onsdagens 65mm’s regn. Så riktigt farligt som jag hade hört ryktesvägen var det nu inte men visst fanns det partier där marken körts sönder ordentligt och jag är rädd att spåren nog kommer att ses flera år framåt. Det är min erfarenhet för här på gården hade förra ägaren sålt matjord innan vi köpte stället och jag minns att effekterna av lastbilstrafiken syntes ännu 10 år efteråt, både på växtligheten och också som ökat dragmotstånd vid jordbearbetningen. Att en massa folk trampar på åkern är kanske inte det största problemet, dess skadeverkningar syns nog främst på ytan. Men logistiken kring förnödenhetstransporter och iordningställandet och nedmonteringen som sker med tyngre fordon kan nog komma att ge efterverkningar, speciellt som det nu blev så blött väder. Jag får väl försöka göra ett återbesök eller höra med markägarna hur fallet blev här efter något år.

15500 husvagnar!!!

Traktens bönder som ställde upp med bogsering var i alla fall väldigt uppskattade för utan draghjälp hade stor del av de 15500 husbils- och husvagnsekipagen inte fåtts på plats. Jag hade inte trott att det fanns så många ekipage i hela landet ens och nu var de samlade på en åker i Söderfjärden noggrant parkerade i precisa rader.

Det som också slog mig var att ordningen och arrangemangen verkade löpa fint trots regnet i onsdags, det fick till och med minnesbilderna från militärtiden i Dragsvik att blekna. Det verkade inte alls att vara samma ”yrsel” här 🙂

Kanske är det nåt med att hårt tro på en sak som gör att ett dylikt arrangemang går att genomföra, under militärtiden var målet kanske lite diffusare. Lite påminner ändå just drivkraften hos mötesdeltagarna den drivkraft som vi bönder besitter, i dagens läge så behövs nog lite tro för att få jordbruken att gå runt och för att varje vår tro på en god växtsäsong.

Infrastruktur.

Att traktens befolkningsmängd fördubblas under ett veckoslut sätter naturligtvis sina spår, det har till exempel tidvis varit lite si och så med trådlös kommunikation. Det fanns de som oroade sig över att nödsamtalen inte skulle gå fram men det verkade ändå gå att ringa från området medan surfande på ”nätet” inte fungerade under mitt besök. Gummistövlarna lär också ha haft god efterfrågan i nejdens butiker.

Det som märktes mest var ändå trafikmängden. Trots att det leder många vägar till Söderfjärden så blev det onekligen lite trångt. Det var stundvis svårt att ta sig över vägen vid åkern i kyrkbyn som på denna video från söndagskvällen då returtrafiken började komma igång. Jag råkade lämpligt filma just som nyheterna aviserade om returtrafiken 🙂 Här uppe i Långmossen där jag håller till har det däremot inte just noterats.

Någon katastrof blev det nu inte vad jag förstått även om det säkert var lite besvärligt då alla anlände till de våta fälten. Personbilarna stod nog inför en hopplös uppgift att dra de tunga husvagnarna på plats.

Ett imponerande arrangemang för några dagars samling är den minnesbild jag har efter detta.

Undan för undan

Det är speciellt bråttom för alla bönder på sommaren. Det är hötid och Christer har fullt upp med alla sina 40 sorter (eller är det ännu mera ?). Många bönder är numera på jobb och semestern går till att sköta jordbruket. Jag har kanske mest ledigt men allt byggande gör att det inte just blir tid över. Och så är nätterna så korta att man plötsligt märker att klockan är halv tolv på natten.

Jag började alltså med den stora 40-årsstädningen. Sedan 1975 har vi bara burit ut allt till den stora ladan för att sortera ”senare”. Men då jag skulle börja så gick det som vanligt. Först måste torken på bodvinden rivas så jag kunde spika upp hyllor att sätta allt materialet i (en del kallar det skräp :-). Men då jag fått upp första hyllan och skulle börja städa ladan så blev jag tvungen att först laga golvet i baakstuvun för att få bort de sista köksskåpen. Och så går det undan för undan med en massa saker som skall lagas ”först” …

Nu hade jag i alla fall en oförtjänt tur. Då jag började planera in diskbordet i baakstuvun så märkte jag att jag inte satt tillbaka rören till vattnet. Så då måste jag ta bort den stora fibercementskivan på nytt och visst mumlade jag över det men det var en oförskämd tur. Då jag skruvade ut en av skruvarna så stod det en stråle vatten tvärs över rummet. Till all tur hade jag satt stängare så det vara bara att snabbt stänga vattnet. Det hade varit mycket illa om jag inte upptäckt att skruven gått mitt genom röret. Då hade det läckt litet hela tiden och efter ett antal år hade hela köksgolvet varit ruttet.

Vanligen sätter jag aldrig mer rör och elkablar inne i väggarna för jag har haft mycket dåliga erfarenheter av att bygga in dem. Här var det illa tvunget att sätta rören inne i mellanväggen mot köksdiskbordet. Men det är så att då man täcker in nånting så glömmer man var det finns inom en timme eller mindre. Tur att jag glömde sätta vattenrören till det andra diskbordet bakom skivan.

Mot fördelarstockarna har jag en lucka i fibercementskivan och en plast som skall leda ut eventuellt läckvatten så det genast syns på väggen. Där jag skruvade genom röret så har jag nu en tjock plåt så det inte skall hända igen.

Den här dagen gick till att sätta tillbaka rören och skruva fast skivor på golvet. I morgon skall plastmattan på och så kan jag bära in två rader skåp och arbetsbänkar. Det blir ett slags grovkök. Och sedan kan jag fortsätta med att städa ladan.

Tanken var också att idag börja spruta men det kom regn. Så det blev uppskjutet. Nå, jag städar ladan då det regnar och sprutar då det blir bättre väder. Men det tycks bli en kall och regnig sommar och tydligen sen trösktid. Kanske jag får städat riktigt mycket den här sommaren ?

På tal om undan för undan och det och det och det skall göras först så kom jag att tänka på Harry Belafontes ”There’s a hole i my bucket” som är en verklig klassiker. Det är en mycket gammal sång som lär ha rötterna i 1700-talets Tyskland och kom till USA med utflyttarna. Ett ytterst allmänt fenomen som handlar om att Liza (Liese på tyska) vill att Henry (Heinrich) skall hämta vatten. Men det är problem för det är hål i ämbaret. Henry vet inte hur han skall lösa problemet då men den praktiska Liza förklarar vad han skall göra. Henry har alltid nya problem som just går ut på att först måste han göra det och det och det. Nu är Henry en filur och till sist får han det till att han inte kan slipa yxan för att lappa ämbaret utan vatten – och det är hål i ämbaret … Jag hoppas jag inte hamnar i en rundgång likt Henry så jag inte får nånting gjort:

Harry Belafonte&Odette: There’s a hole in the bucket

Sedan har jag en massa maskiner som står och väntar på att bli reparerade. Bakrutan på MF165 kom loss och skall ersättas med en plastglasskiva. Jag har också jobb vid sidan av jordbruket – men jag gör det åt mej själv.

Upp till axlarna

En traktor låter: brrrrr… Ni vet… En traktor med slåtterkross låter: skrammelwuuiiibrrrr, säg det på en gång och ni vet hur det låter, sådär, med god fantasi. Idag lät min traktor: skrammelwuuiiibrrrrRRRRRRRRåååååååå…. Man måste ha mycket fantasi för hur det låter, om man inte suttit i en traktor som går lite tungt. Det var just det vad traktorn ville göra idag. Gå tungt. Jag hann liksom inte riktigt me… Det va tjockt med gräs på hemåkern. ”Valle” har aldrig ”marrat” förut att jag använt för lite schwung på pedalen, förrän idag. Gräs. Så 17 19 14 med gräs 🙂 Han är inte så stor och mallig av sej min Valle, men han är prima att slå gräs med 🙂

Gräsglad-selfie i motljus blev det inge bra bildkvalitet på, men kanske ni ser en hint av en glad bonde 🙂 (nej vi är inte alltid sura och marrar över vädret… bara lite om dagen 😉 ) Gräs upp till axlarna. Nog är jag kort, men nog är det längd på gräset också 🙂 Yes yes yes 🙂 Tycker om gräs jag 🙂 Idag i alla fall 🙂 Roligt att jobba 🙂 Det blev många glada smileys här 🙂

Det var bara en liten ruta jag slog idag, det övriga på holmen tog jag tidigare. Sen blev det regnsjukt igen. Jag skrapade ihop 45 balar på de andra åkrarna här hemma på holmen, helt ok med tanke på min snåla gödsling och att vallarna är gamla som gatan. Nu återstår det att se hur många balar det blir på hemåkern, den är på en liten ynka ha, när den är balad bär det av till Anisor med alla maskiner. Mycket möjligt är det att jag får ihop balar vad jag behöver på bara de få ha jag har på hemholmen i år, jag har 26 balar kvar från ifjol också… Men, nog ska jag över till Anisor och sylta ihop lite balar där ändå, det kan vara bra att ha. 🙂 Roligt är det att det kommer gräs, även om jag snart blir tållo av allt detta småregnande. Vill gärna ha ensilage mot det torrare hållet, men då behöver det torka nån dag, och det har inte varit för många dagar med uppehåll den senaste tiden. Skulle gärna slå en signal till ”han som bestämmer vädret” och tacka så hjärtligt för det vatten som kommit, men också berätta att det räcker nu, för en tid. Låt regna, några dagar, men låt det för 1000an va uppehåll en vecka sen emellanåt. Lite skralt med telefonnummror bara…

Nu återstår då att se om det hinner kasta ner lite vatten imorgon innan jag får balat, eller om det kanske kan få ligga till måndagen… hmm… Ja, det återstår att se…