Sida 231 – Bondbloggen

Min ifyllda blankett

Jag förstår den ju, men…

Ja, såhär ser min ifyllda blankett ut. Inget jag skäms över i någon ända. SLC-medlemsundersökning är vad det är.

Den kommer på posten, och ska antagligen hjälpa organisationen att utvecklas, det gör den säkert bara så många som möjligt får iväg den i retur. Så, hörni bönder, se till att skicka in den! Annars kan ni va tysta sen också när det skall diskuteras om organisationen gör tillräckligt eller inte.

Problemet med sånahär blanketter är ju att jag alltid vill motivera mina svar. Som tex: hur nyttiga anser du att följande av SLC medlemstjänster är, ge svar för de tjänster som du använt under de senaste året. Jaahha, jodå, tidningen landsbygdens folk är ju bra, den kommer hem i lådan och man behöver inte ”göra ngt”, annat än läsa den, och får på det viset information om vad som händer och hänt runtom med betoning på det jordiska. Så det är en full femma. Medlemsbrev, nyhetsbrev, hemsidor, facebook etc. Janå, medlemsbrev får man nästan främst när räkningen kommer, annars vet jag inte om det i dem, står något sensationsartat. Att de finns på Facebook upptäckte jag för bara nån månad sen, nåja, sisådär, lite halvnyttigt. En trea… eller 3+, men det finns inte, så 3. Medlemstillställningar. … Vänta nu, vilka av alla tillställningar är de nu då? … Ha jag varit på nån sån? Jo.. Men under vilket år var det? Hur ska jag svara om jag inte varit så mkt. Dom jag varit på var väl ok, men inte hinner man alltid ta sej till tillställningar, även om de kunde vara bra… Är lite dålig på sånt där, och är det nånting är jag ändå oftast på Åland just då. äh, de får en 2a. Jag vet inte… Nyttigt? Nyttigt och nyttigt… Nyttigt och roligt, är det samma sak? Nä.. en tvåa. Rådgivnings och experttjänster… Experttjänster på får undrar jag ännu i denna dag om finns? Jag ringd en gång nån, vem va de månne, men han va på semester. Så, njah, men dom e ju bra att dom finns, en 3a. Medlemsförmåner… Alla företag slåss om medlemmar med diverse förmåner så man blir alldeles slut i huvudet, om man ska jämföra alla medlemsförmåner i alla ändar. Den enda riktiga nyttan jag har är svetsgasbyttorna man får medlemsrabatt på. Annars är de mer så att jag använder mej av andra firmor som man andra vägar får alla världens rabatter på. Förmårrade rabatt/medlemsförmånssystem!!! Jag blir så slut när det hela tiden ska vara ena eller andra rabatten, ena kortet och andra kortet, medlemsnummer och …. GGRRRAAASCCHHHH… Nu har jag blivit småarg också. Det är ju inte deras fel, men, nä, det blir en tvåa.

Sådär håller jag på tills jag stakat mej igenom hela blanketten, så jag hoppas verkligen att den som sen drar ihop allt verkligen tänker på alla som suttit hemma och funderat.

Sista sidan tycker jag alltid är så komisk på något vis. Ingen ska bli ”avslöjad” för sina åsikter, men det finns en hel sida med bakgrundsfrågor. Som tex. produktionsinriktning, åkerareal, födelseår, antal djur, utbildning osv osv… Inte för att jag tror att nån hinner sitta och klura ut vems blankett det är, men inte skulle det heller vara så svårt! Poststämpeln på kuväret avslöjar region och i dessa trakter – kvinna född 1981 med 65 får. Hmmm… VEM månne det kan vara… Löjligt. Skrev jag också, och OM de nu skulle va nån som skulle vilja veta, vem det är som kladdar blanketten full med konstigheter, så för att dom ska få det enklare skrev jag namn under. Jag står för mina åsikter. Även om dom kanske inte är de hyggligaste och smartaste, men, så är det nu bara. 🙂

I novembermånens sken

Dagarna blir kortare och utomhusarbetena färre. Det finns nog att göra men ibland ställer man bara till elände i mörkret så jag pysslar inomhus där allt som sköts upp över sommaren är ogjort. Tröskan är äntligen på sin plats i ladan. Den stod en tid i verkstaden men så märkte jag att de ¤#¤#%¤ råttorna börjat bygga bo i den (katterna kan inte komma in i verkstaden men det kan råttuslingarna). Så det blev att blåsa ren den riktigt ordentligt. Jag använder tryckluft för det är torrt och förstör inte lagren. Sedan körde jag in den i hörnet på ladan. Men först blev det en hel del städande för att alls få rum för tröskan. Under höstens lopp hade dess plats ”tillfälligtvis” blivit full med allt möjligt som man snabbt ville få undan.

Snabbt blev det kväll men i dag är det månljust. Så jag plockade fram den nya kameran (Nikon P7700) och en fjärrstyrning som jag köpt på nätet. Min lilla skogskamera är litet för dålig för månskensfotografier. Nu tänkte jag testa både långtidsexponering (upp till en minut) och fjärrstyrning. Jag har fotograferat en hel del under årens lopp men är själv nästan aldrig på något foto. Det är svårt att hitta nån annan fotograf. Men här är jag nu i månens sken:

Inte så fasligt tydligt men det blev i alla fall nånting. Kanske månen inte är riktigt bra fotobelysning i alla fall … Det röda ljuset kommer från fjärrkontrollen.

Jag tycker inte om blixt – det blir riktigt dåliga bilder med den. Stämningen går helt förlorad. Hellre då mörka bilder som ger rätt ljus och skuggor.

Fjärrkontrollen får godkänt. Den lär fungera upp till 30 meter. Kameran får också godkänt. En smart grej är att skärmen kan vridas åt sidan och framåt så man ser den också då man tar bilder med fjärrkontroll vid sidan eller framför kameran. Men jämför man med det mänskliga ögat så blir kameran ännu tvåa. Då synen vant sej vid månljuset så ser man ganska bra – bättre än kameran med 30 sekunders exponering. Fast det dröjer säkert inte länge innan kameran är lika ljuskänslig. Utvecklingen är snabb på det här området.

Hiljainen kylätie

Vet inte varifrån uttrycket kommer, men det är ett vedertaget uttryck på andra sidan Teuva-rån.

Vi bor vid en grusväg. Eller rättare sagt, en grusväg går rakt genom vår gård. Bodelen och gårdsverkstaden på östra sidan, produktionsbyggnader på västra sidan. I sak har jag inget emot en grusväg, den håller nere trafikvolymen en del och hastigheten en annan del, men ibland under menförestid kan påfrestningarna på nerverna bli stora. I höst har vägen varit nära sina egna personsämstarekord, just i skrivande stund är den nog i det sämsta skick den varit i under min mansålder.

Aggregationstillståndet för vägen ligger någonstans mellan gröt och välling och hela upplevelsen är så mjuk att det faktiskt inte går att framföra fordon på ett vettigt sätt. För ca 10 år sedan gjordes en grundförbättring av vägen då det lades ut duk och leran byttes ut mot krossgrus som sedan fick en yta av bra grus. Innan det var vägen så miserabel att jag vid åtminstone två tillfällen satt fast med skolbussen i leran och fick använda kunskaper från TPK i Dragsvik för att komma loss. Efter grundförbättringen har dock vägen varit helt godkänd. Några dagar på hösten och några dagar på våren har den varit lerig, men inte desto värre än att man kunnat leva med det.

Vad som riktigt har hänt nu vet jag inte, ett problem förstås att staten i sin spariver sålt bort sina sista väghyvlar (vägbjörnar) och nu försöker man istället skrapa sina grusvägar med en Sisu med underbett. Säga vad man vill om Sisu med underbett men denna uppgift är dem övermäktig – tydligen.

Vad gäller vädreromständigheterna vet jag inte att det skulle ha varit speciellt otjänligt i höst, ingen kan ju påstå att det regnat speciellt mycket eller så.

Alltså framlever vi nu våra dagar vid en väg som inte riktigt går att använda. Den annars sparsamma trafiken har nått nollpunkten och det enda som tar sig fram är skolbussen – idag framförd av nya krafter – och några fordon till. Det ser närmast ut som när en lastbåt kämpar i drivisen, det går framåt, men inte mer.

Lite skäms jag nog över att gnälla på vägen. Efter mitt besök hos kollegan Charlotta i somras vet jag nog att många har det värre. Att ens jämföra vårt menföre med hennes är som att svära i kyrkan. Vi har ju E8 några hundra meter bort och tar man sig dit torrskodd är problemen ur välden. Fast det gör man ju inte. Torrskodd alltså.

Men ända – just nu är vår Östra Linje ren och skär underhållning – dålig sådan.

Ja, den finskan.

Läser i ett intressant kolumninlägg av Eva Frantz om svårigheterna med finskan och känner igen det mesta, situationen är precis likadan för mig förutom att jag ännu inte behärskar språket och antagligen aldrig kommer att göra det heller. Att vi här ute på bondlandet i Österbotten inte konfronterades med finskan i någon högre grad under min uppväxt är ju inte så underligt men lite förvånar det mig att situationen kunde vara densamma i storstaden. Jag tycker ju att det mesta går på finska där.

I min barndom fanns det på sin höjd kanske ett par familjer som brukade finska i min hemby så någon chans till praktiskt bruk av det andra inhemska var mer eller mindre utesluten. Intresset var väl inte heller mycket att hurra för, det fanns viktigare saker att lära sig. Idag skulle jag nog ha kategoriserat ämnet som tvångsfinska men det begreppet var inte känt då.

Jag är väl normalbegåvad? och har vad jag tycker själv haft relativt lätt att lära mig nya saker så varför har då inte finskan fastnat trots att jag studerat den under 7 vintrar och 2 somrar? Jag lärde mig i alla fall lite ord, så pass att jag fick godkänt betyg på nionde klassen, men böjningarna och ordningsföljden fick jag aldrig grepp om. Till det fattades nog något i undervisningen. Fast egentligen kanske det inte är så underligt och följande som jag fann på facebook här om dagen förstärker misstankarna om att inte ens finnarna själva kan hålla reda på alla ändelser, eller?

Would you like to study Finnish? Here is how you conjugate a Finnish word koira (dog): koiran, koiraa, koirassa, koirasta, koiraan, koiralla, koiralta, koiralle, koirana, koiraksi, koiratta, koirineen, koirin, koirasi, koirani, koiransa, koiramme, koiranne, koiraani, koiraasi, koiraansa, koiraamme, koiraanne, koirassani, koirassasi, koirassansa, koirassamme, koirassanne, koirastani, koirastasi, koirastansa, koirastamme, koirastanne, koirallani, koirallasi, koirallansa, koirallamme, koirallanne, koiranani, koiranasi, koiranansa, koiranamme, koirananne, koirakseni, koiraksesi, koiraksensa, koiraksemme, koiraksenne, koirattani, koirattasi, koirattansa, koirattamme, koirattanne, koirineni, koirinesi, koirinensa, koirinemme, koirinenne, koirakaan, koirankaan, koiraakaan, koirassakaan, koirastakaan, koiraankaan, koirallakaan, koiraltakaan, koirallekaan, koiranakaan, koiraksikaan, koirattakaan, koirineenkaan, koirinkaan, koirako, koiranko, koiraako, koirassako, koirastako, koiraanko, koirallako, koiraltako, koiralleko, koiranako, koiraksiko, koirattako, koirineenko, koirinko, koirasikaan, koiranikaan, koiransakaan, koirammekaan, koirannekaan, koiraanikaan, koiraasikaan, koiraansakaan, koiraammekaan, koiraannekaan, koirassanikaan, koirassasikaan, koirassansakaan, koirassammekaan, koirassannekaan, koirastanikaan, koirastasikaan, koirastansakaan, koirastammekaan, koirastannekaan, koirallanikaan, koirallasikaan, koirallansakaan, koirallammekaan, koirallannekaan, koirananikaan, koiranasikaan, koiranansakaan, koiranammekaan, koiranannekaan, koiraksenikaan, koiraksesikaan, koiraksensakaan, koiraksemmekaan, koiraksennekaan, koirattanikaan, koirattasikaan, koirattansakaan, koirattammekaan, koirattannekaan, koirinenikaan, koirinesikaan, koirinensakaan, koirinemmekaan, koirinennekaan, koirasiko, koiraniko, koiransako, koirammeko, koiranneko, koiraaniko, koiraasiko, koiraansako, koiraammeko, koiraanneko, koirassaniko, koirassasiko, koirassansako, koirassammeko, koirassanneko, koirastaniko, koirastasiko, koirastansako, koirastammeko, koirastanneko, koirallaniko, koirallasiko, koirallansako, koirallammeko, koirallanneko, koirananiko, koiranasiko, koiranansako, koiranammeko, koirananneko, koirakseniko, koiraksesiko, koiraksensako, koiraksemmeko, koiraksenneko, koirattaniko, koirattasiko, koirattansako, koirattammeko, koirattanneko, koirineniko, koirinesiko, koirinensako, koirinemmeko, koirinenneko, koirasikaanko, koiranikaanko, koiransakaanko, koirammekaanko, koirannekaanko, koiraanikaanko, koiraasikaanko, koiraansakaanko, koiraammekaanko, koiraannekaanko, koirassanikaanko, koirassasikaanko, koirassansakaanko, koirassammekaanko, koirassannekaanko, koirastanikaanko, koirastasikaanko, koirastansakaanko, koirastammekaanko, koirastannekaanko, koirallanikaanko, koirallasikaanko, koirallansakaanko, koirallammekaanko, koirallannekaanko, koirananikaanko, koiranasikaanko, koiranansakaanko, koiranammekaanko, koiranannekaanko, koiraksenikaanko, koiraksesikaanko, koiraksensakaanko, koiraksemmekaanko, koiraksennekaanko, koirattanikaanko, koirattasikaanko, koirattansakaanko, koirattammekaanko, koirattannekaanko, koirinenikaanko, koirinesikaanko, koirinensakaanko, koirinemmekaanko, koirinennekaanko, koirasikokaan, koiranikokaan, koiransakokaan, koirammekokaan, koirannekokaan, koiraanikokaan, koiraasikokaan, koiraansakokaan, koiraammekokaan, koiraannekokaan, koirassanikokaan, koirassasikokaan, koirassansakokaan, koirassammekokaan, koirassannekokaan, koirastanikokaan, koirastasikokaan, koirastansakokaan, koirastammekokaan, koirastannekokaan, koirallanikokaan, koirallasikokaan, koirallansakokaan, koirallammekokaan, koirallannekokaan, koirananikokaan, koiranasikokaan, koiranansakokaan, koiranammekokaan, koiranannekokaan, koiraksenikokaan, koiraksesikokaan, koiraksensakokaan, koiraksemmekokaan, koiraksennekokaan, koirattanikokaan, koirattasikokaan, koirattansakokaan, koirattammekokaan, koirattannekokaan, koirinenikokaan, koirinesikokaan, koirinensakokaan, koirinemmekokaan, koirinennekokaan

Jag kan gott tillstå att jag inte kunde någon praktisk finska då jag gick ut nionde klass, den lilla finska jag kan idag har jag nog lärt mig i ”livets skola”. Mina första egentliga konfrontationer med finskan uppstod under året i trädgårdsmästarskolan på Överby i Esbo. Tågkonduktörer och busschaufförer som pratade enbart finska verkade det vara gott om. Speciellt blyg har jag väl aldrig varit så fram kom jag på något sätt. Lastbilskörkortet tog jag i Helsingforstrafiken men med svenskspråkig trafiklärare från bilskolan i Grankulla. Uppkörningen vid besiktningsstation i Malm blev däremot en enspråkigt finsk historia och spänningen i samband med körprovet blockerade finskan helt och hållet så jag förstod inte ett ord av de instruktioner besiktningsmannen gav mig. Efter ett varv runt kvarteret och en fickparkering var vi tillbaka där vi startade och förvåningen från min sida vara stor då stämpeln slogs i pappret. Så visst kan det gå vägen utan språkkunskaper också, eller kanske just därför 🙂

Och vägen har det gått senare i livet också om än på knagglig finska. Bondfinskan och väderfinskan har jag delvis lärt mig via tidningen Maaseudun tulevaisuus och genom mitt engagemang i riksomfattande = i praktiken finskspråkiga föreningar. Visst harmar det lite att man inte flytande kan delta i diskussionerna och oftast håller dom på att lämna ämnet innan jag kommer till skott med mina kommentarer men jag upplever ändå att finnarna vill höra mina ståndpunkter. Hövligt och utan att dra på munnen lyssnar dom oberoende av om dom förstår eller inte, upplever jag det som. Det kan ju ibland ge en falsk förebild, lite kunde dom väl rynka på ögonbrynen ifall det är oklart så att jag får förtydliga vad jag menar. Nåjaa ett par gånger har dom i alla fall vänt på sig 🙂 ena gången var när jag som nyinvald styrelsemedlem i Juurestentuottajat presenterade mig och mina odlingar och efter presentation blev tillfrågad av ordförande om inte jag som kom från Österbotten hade någon växthusodling? ”Joo onhan minulla pieni viidensadan hehtaarin kurkkukasvihuone” sa jag. Arealen motsvarade i stort hela Finlands växthusareal så inte att undra på att de reagerade 🙂

Överlag har jag blivit väl bemött och respekterad bland mina finskspråkiga kollegor, så pass att jag fått förtroende att leda Kaalintuottajain jäävuorisalaattijaosto. Att jag som svenskspråkig har lättare att ta del av marknadsläget i Sverige är säkert till nytta. Ett undantag kan jag dock meddela och det var en gång i samband med ett odlarseminarium då vi på småtimmarna kom in på språkdiskussion och svenskans nödvändighet i Finland. De flesta runt bordet ansåg att vi kan ju kommunicera på engelska med svenskspråkiga om det inte går med finska medan jag försökte förklara att det alltid är bättre att tala ett gemensamt språk framom att båda parter pratar på ett främmande språk. Fick medhåll av en av de stora centralaffärernas inköpare som sa att han märkt att han gör bättre affär vid inköp av varor från Sverige om han pratar svenska än om han gör motsvarande affär på engelska.

Lika väl bemött som bland mina odlarkollegor blev jag inte i information på Rödbergens polisstation i samband med att jag behövde ett pass för att ta mig över till Estland. Tänkte att med myndigheterna borde det gå att göra sig förstådd på svenska men blev bryskt ombedd att prata finska. Drog till med ”passihakemus” och konstapeln pekade uppför trappan.

Jag har aldrig skämts över att vara svenskspråkig och har för vana att börja samtalet på svenska om jag tror att det kan lyckas och ibland förvånas jag över att motparten i alla fall försöker. Ibland blir det så att jag pratar svenska och motparten finska och då får vi ju öva lite båda två, finns viljan så går det 🙂 Har upplevt att viljan att försöka prata svenska är större ju längre bort från svenskbygderna man kommer. Kanske är nyfikenheten på oss svenskspråkiga större där? En kollega från Savolax berättade att för honom räcker det med en semesterresa till svenskbygderna vid kusten, allt är så annorlunda att det känns som att resa till utlandet.

Det här med finskan aktualiserades för mig personligen häromdagen då jag blev tillfrågad att berätta om min lökodling i samband med ett skolningstillfälle för odlare i Savolax. Jag meddelade att jag inte tidigare hållit föredrag på finska men att jag kan försöka om dom tar risken, vi får se hur det blir 🙂

semmosta rantaruottalaisen hurrista………

Gammal bondgubbe

Förra veckan hämtade vi ett trägolv från Stockholm (se Installationer) tillsammans med unga husvärden som bygger om Ribackhuset. Det var litet som att köpa grisen i säcken eftersom virke numera är inpackat så man inte ser vad man köper. I går packade vi upp ett paket och kanske vi inte köpt dyr brännved även om det enligt min mening inte var A-sortering som det stod på paketet (priset var å andra sidan bara en tredjedel).

Alla brädor var 5 meter långa så det rymdes inte inne i Ducaton men vi satte plast runt ändan och vädret var torrt. Intressant nog var priset för bilen på färjan tre gånger högre då den gick en meter över den normala längden (6 meter).

Det är 35 år sedan vi började bygga Ribackhuset och man måste bara se sanningen i vitögat – man har blivit gammal. Det lustiga med åldern är att man inte känner sej gammal alls utan lever kvar på 50- och 60-talet. Litet klonkar det i höger knä som jag ”vrickade” i somras då jag spejade efter flyghavre men annars har jag aldrig varit på sjukhus eller hos doktor för den delen. Det räknas inte att gumman lurade mej att till doktorn med en lapp att jag skulle få stelkrampsvaccin (eller nånting). Doktorn läste lappen och innan jag hann protestera så var jag vaccinerad.

Jag har nämligen sjukhus- och läkarskräck. Är man inte sjuk så blir man så fort det är tal om läkare. Förrän jag far till sjukhus skall jag vara medvetslös eller helst död. Till all tur så har jag klarat livet utan behov av någondera. Bara en gång har jag legat på sjukhus och det var efter en krock på väg tillbaka till Dragsvik från en permis. Jag satt bredvid min skolkamrat i en gammal Folkare och sov och minns ingenting förrän jag vaknade på Tilkka. Det fanns en buckla i instrumentpanelen där jag slog hakan (inga säkerhetsbälten på den tiden) och jag känner ännu av ett ärr innanför nedre läppen.

Förr i världen – för 60 år sedan) så var jag fascinerad av de gamla gubbarna som gick i västar och slitna pälsar med en ludimysså (pälsmössa) bakfram på huvudet. Så jag har hela livet drömt om att bli en rotabisi. Det är ganska oöversättbart men kommer troligen från stammen rot (röt-) och bisi som betyder gammal gubber. I vissa sammanhang användes förr ordet ”bise” för hövding.

Förr ansågs en 40-åring vara gammal och 50-åringar stod vid gravens rand. Inte så underligt med hårt kroppsarbete. Numera är gamla bönder igång länge och man får snart börja hoppa över en generation då gården går vidare. Min närmaste granne är 94 år men alldeles klar i knoppen och med ett prima minne. Min andra mamma är lite över hundra och lika skarp i huvudet som många ungdomar. Ända sedan jag var liten har jag uppskattat de äldre och tyckte som ungdom att mina jämnåriga var ganska fåniga jämfört med de gamla gubbarna och gummorna i byn. Även om jag nu inte alltid var av samma åsikt som de äldre.

Det har en massa fördelar att bli äldre. En hel del krav på att man skall vara kul (cool) och göra grym karriär försvinner och man får vara sej själv. Och det är mycket lättare att ha underliga åsikter för omgivningen bara knackar med pekfingret mot huvudet och tycker man är litet gaggig. Däremot blir man mer slö, slapp, lat, loj och likgiltig. Och det är bäst att man tar det litet lugnare. Jag har tennisarmbåge efter det jag ryckte en tryckluftslang och smällde armbågen i schaktbladet för många år sedan. Det tog så jag var riktigt tyst länge. Tar man det försiktigt så sparar man tid i längden – och slipper sjukhuset :-).

Nackdelen med gamla bondgubbar är att de med hjälp av stora maskiner kan ställa till lika mycket elände som de yngre. Men jag har alltid gillat att gräva för hand och det begränsar skadan en hel del. Då man förfasar sej över de ålderstigna bönderna så borde man betänka att en 70-åring nuförtiden kan göra mycket mera illa än en 30-åring förr. Och traktorerna blir bara bekvämare och lättare att köra. Snart kan man väl åka hiss med rollatorn in i hytten och sedan får ni se på gnistor …

Men ifråga om byggandet så måste jag säja att jag var otroligt dum 1977 då vi började bygga Ribackhuset. Nu skulle jag inte alls bygga det på samma sätt. Visserligen hade jag redan då valt bort alla plastfärger men skivor finns där överallt. Jag gav pojken en kofot för att uppmuntra honom att riva det jag byggde för 35 år sedan. Till alla tur är takvinkeln den riktiga så hela huset behöver inte rivas. Ytterväggarna är också målade med äkta Falu rödfärg.

Nu gäller det att hålla sej i skinnet fram till döddagar och bara ställa till med små eländen. Det bästa är om man bara lagar sådant som kan rivas eller ändras utan större problem. Där har jag hjälp av min farmors visdom: ”Ni ska int lag så starkt – he bliir så svåårt ti riiv” (ni skall inte laga det så starkt – det blir så svårt att riva). Jag arbetar på ett koncept om ”Robust byggande” som innebär att allt man bygger skall vara lätt att riva och ändra. Då är det inte så farligt om man gör litet misstag eller sätter in fel material. Det var förresten just så som de gamla timmermännen och snickarna gjorde. En fönsterbåge eller en spegeldörr var ihopsatt med träpluggar som man kan slå ut och byte enskilda delar lätt som en plätt.

Det är inte så lätt att ha två husbönder på samma gård. Det märkte jag bra med farsan som många gånger skakade på huvudet åt mina funderingar. Tillsvidare kommer vi bra överens med unga husbonden som är strängt upptagen att bygga bo åt sin familj men småningom måste han ju ta över hela ansvaret och jag blir satt på undantag. Det är bara livets gång. Så jag ser fram mot en framtid som hustomte (en sorts rotabisi).

Dumhuvud!

För dumt huvud får kroppen lida – sant!

Ja, kommer ni ihåg när jag tog Ytterholms – ambulansen till trappan. Jag stukade foten. Den förmårrade foten. Det börjar vara ett tag sen, och foten är inte bra än. Men, nu har jag funderat och kommit fram till en förklaring till hur jag kunde stuka foten så som jag gjorde. Jag stukade inte vristen, utan foten, alltså …

Här som jag pekar, framför mina fingrar…

Kan man verkligen stuka foten där tänkte jag… jag kan ju det tydligen i alla fall. Det var lite som när jag på fysion frågade : är det meningen att man skall kunna gör såhär? och så vek jag ihop mej till en boll. Jo, svarade hon, men inte i din ålder… …. nähä, jag förstod ju hur hon menade, men man kunde ju ta det aviga vägen också 😉 När man är liten är man ju mer rörlig, sen är det meningen att man ska ”stelna till” sådär lagom .. Det gör tydligen inte jag. Jag är i princip lika vig nu som då. Det är inte alltid så bra. Spärren som skall finnas i kropp och leder finns inte, eller så finns den, men dumhuvud som man är kan man ju tänja ut dem så de vinglar lite hit som dit om man inte tänker sej för. Tänkt mej för har jag inte gjort med mina fötter kom jag mitt i allt på en dag. Jag har i några månader gått med stöd om foten, det hjälper mej att komma ihåg, och tydligen går jag som en kråka på is emellanåt. I synnerhet när jag fryser om fötterna så står jag bara på yttersidan av foten och vinglar. Dumt – JA!

Jag har lågt blodtryck, kan det ha någonting att göra med att jag alltid fryser om fötterna? Ändå svettas jag om fötterna så man kan vrida ur sockorna efter nån timme med skor/stövlar på fötterna, och våta sockor är ingen höjdare när man har lätt att frysa om fötterna. Tunna strumpor har jag bara sommartid, och den här årstiden har jag bara yllesockor på fötterna för att det skall lufta och inte bli så kompakt, det är bättre, men nästan hur jag än gör har jag kallt om fötterna, och står då med fötterna snett.

Man lär sej. Jo, det gör man ju, men jag undrar hur länge jag ska få sota för min dumhet den här gången. Jag har efter att jag stukade foten första gången, småstukat den lite extra nån gång nu och då… Det gör ju inte saken bättre, men då den inte hålls som den ska utan att man ska behöva tänka på det. Känns lite som att alla delar sitter löst, nacken är ännu inte riktigt bra, det pirrar i fingrarna när nerven blir klämd och jag kämpar dagligen med gymnastik för att hålla den någorlunda där den skall vara. Sitter så lite som möjligt för då rasar kroppen ihop till en säck, som inte har nån skaplig stadga. Det blir att stå mer, och tänka efter så man får alla delar med sej på rätt sätt, lyfter rätt, osv, eller ligger ner, med anpassad kudde, varmt om fötterna så man inte behöver dra upp dem under hakan osv.

Använda huvudet skulle det vara att göra lite mer… men då där är så fullt från förut så blir det att ta till hjälpmedel. Jag har nu stöd till foten, nacken och ryggen. Det räcker för min del.