Får det vara 19 minuter slakt?

Hemslakt/nödslakt?

”Ibland, då måste man!” Sa Tjorven i Saltkråkan, och visst är det så, ibland, då måste man. Vare sej man vill… Eller egentligen riktigt kan?

För den som är intresserad av att se hur det kan gå till vid en hemmaslakt, så kan jag tipsa om att gå in på skargardensfarklubb.fi och där söka upp en videofilm som projektet Know sheep gjort. Gå in under rubriken ”kunskap och resurser”, sedan vidare till ”litteratur och film”, där hittar man den.

Videon är en jättebra film som visar hur man skall hantera, och göra saker och ting om man vill, eller behöver slakta hemma. Den visar utan förfinade krusiduller hur det går till att slakta får.

Man ska dock komma ihåg att man inte får slakta hursomhelst, det finns många regler och krusiduller som livsmedelssäkerhetsverket Evira stakat ut.

Oftast är en slakt välplanerad. Man vet vilket djur som skall slaktas, man planerar in en dag, förbereder sej någon dag innan osv, men, det är inte alltid en slakt blir så jätteplanerad. Ett brutet ben, ett rivet får, eller nästan vilken olycka som helst kan leda till att man som fårfarmare kan behöva göra en nödslakt. Har man aldrig slaktat ett får kan det bli mycket att fundera på, på en gång…

Många gör väl så kanske, att de ringer en bekant som kan ”ta hand om det”. Det är ju jättebra om man kan det, men finns ingen att ta till får man lov att göra det själv. Talesätten ”själv är bäste dräng”, och ”ska man ha någonting redigt gjort, ska man göra det själv”, ligger ofta i mitt bakhuvud. Sånt man kan behöva göra, ska man lära sej, förr eller senare. Pappa, som är van jägare och inte har tummen mitt i handen, kan och har varit med och slaktat diverse olika djurslag. Jag har efterhand lärt mej, jag har stått med ”näsan ovani” och sett på sedan barnsben hur man slaktar. Och drar mej inte för att ladda bultpistolen, smälla av och börja stå och kåra i ullen för att tappa blod skära, sprätta och kapa. ”Det går inte alltid som på strömsö”, men det mesta brukar reda sej. Man får inte vara så handfallen bara. Som tur är hör nödslakt till ovanligheterna. Men sådant händer, och kan hända närsomhelst.

Dagarna blir kortare

Ibland tycker man att man knappt hinner börja på nånting så skymmer det redan. Men det är bara en månad kvar till årets mörkaste tid. Länge funderade jag på om jag skulle köra den sista åkerlappen med tallriksharven eller låta den vara och så direkt i stubben med Rapiden nästa vår. Men så tänkte jag att det är svårt att jämföra olika åkrar och körde hälften med tallriksharven medan hälften nu är orörd. Det var alltså inget som gick sönder :-). Jag har med avsikt lämnat en bit obearbetad.

DSCN3231

Det är egentligen bra med korta dagar. Nu får jag tid att sköta alla innejobb som sköts upp i somras. Det är en hel del installationer och maskiner som skall lagas. Och så bygger vi … Ibland har man en känsla av att jordbruket mest består av byggande och maskinreparationer. Sist och slutligen är det inte många dagar man är ute på åkern. I motsats till förr då man så gott som hela sommaren arbetade ute på åkrarna. Knappt var sådden avklarad så blev det höbärgning och sedan skulle säden in och tröskas.

Jag har byggt hela livet men nu börjar nästa släktled riva det jag byggt. Jag klagar inte – det är bara bra att de river en del av det jag byggde på 70-talet. Som 30-åring hade jag ännu inte tillräcklig erfarenhet och byggde som alla gjorde på den tiden. Nu skulle jag aldrig bygga på det viset mera. Ungefär från 1960 började man nämligen bygga mögelhus – de som nu måste rivas. Det kom nya material och metoder som kantänka  var så bra. Katten heller – det gick alldeles åt pipsvängen med byggandet. För några år sedan slängde jag ut alla nya målfärger och köpte gammaldags linoljefärg i stället. De nya plastfärgerna är nämligen för täta och får virket att ruttna.

Så jag bara hurrar då pojken river det jag byggt. Nu kommer det äkta trägolv i stället. Inte mycket blir kvar annat än stommen.

DSCN3228

Här ligger det nya trägolvet och väntar på att bli lagt men före det finns det en hel del att göra. Rör och kablar går i rännor runt väggarna och dessa måste tätas mot möss. Det fattade jag inte för 35 år sedan men nu blir det aluminiumplåt och galvaniserat nät så småkräken inte kommer in i dem alls. Det finns inga bärande mellanväggar så man kan lätt bygga om huset precis hur man vill.

Själv bygger jag också men i gamla folkskolan som vi byter värme- och vattensystem i. I dag kopplade jag in de sista nya vattenrören i gamla lärarbostaden så snart skall köket vara igång igen. Där bygger vi med gamla material och metoder – men rören är moderna. Alla gamla metallrör är bortkopplade – de frös hela tiden. Nu används bara plaströr som inte spricker om de fryser. Jag satte in plaströr i Ribackhuset 1977 och de har fungerat bra. I gamla skolan läggs rören inuti skyddrör och i isoleringsrör. Under isoleringen sätter vi dessutom värmeslingor så inte fryser de under normala vintrar.

DSCN3236

Här syns rören bakom diskbordet. Skyddsrören är blå och röda, isoleringen grå och värmeslingorna de klena blå. Alla rör dras utanpå väggarna inne i lådor av två ribbor och ett lock av hårdkartong. Inga rör går mera inne i väggarna eller under golvet. Läcker de så ser man det direkt och eventuella vattenskador blir begränsade. Även om hela huset lämnas kallt så fryser de här rören inte.

Nästa projekt blir troligen att skruva upp en massa lampor. Tidigare var man inte så motiverad men de korta dagarna gör att det känns viktigt nu. Jag har köpt två lådor med lysdiodstrålkastare som jag tänkte skruva upp i uthusen. De drar litet ström (10-30W) och blir inte heta som halogenstrålkastarna.

Min ifyllda blankett

Jag förstår den ju, men…

Ifyllda blanketten
Ifyllda blanketten

Ja, såhär ser min ifyllda blankett ut. Inget jag skäms över i någon ända. SLC-medlemsundersökning är vad det är.

Den kommer på posten, och ska antagligen hjälpa organisationen att utvecklas, det gör den säkert bara så många som möjligt får iväg den i retur. Så, hörni bönder, se till att skicka in den! Annars kan ni va tysta sen också när det skall diskuteras om organisationen gör tillräckligt eller inte.

Problemet med sånahär blanketter är ju att jag alltid vill motivera mina svar. Som tex: hur nyttiga anser du att följande av SLC medlemstjänster är, ge svar för de tjänster som du använt under de senaste året. Jaahha, jodå, tidningen landsbygdens folk är ju bra, den kommer hem i lådan och man behöver inte ”göra ngt”, annat än läsa den, och får på det viset information om vad som händer och hänt runtom med betoning på det jordiska. Så det är en full femma. Medlemsbrev, nyhetsbrev, hemsidor, facebook etc. Janå, medlemsbrev får man nästan främst när räkningen kommer, annars vet jag inte om det i dem, står något sensationsartat. Att de finns på Facebook upptäckte jag för bara nån månad sen, nåja, sisådär, lite halvnyttigt. En trea… eller 3+, men det finns inte, så 3. Medlemstillställningar. … Vänta nu, vilka av alla tillställningar är de nu då? … Ha jag varit på nån sån? Jo.. Men under vilket år var det? Hur ska jag svara om jag inte varit så mkt. Dom jag varit på var väl ok, men inte hinner man alltid ta sej till tillställningar, även om de kunde vara bra…  Är lite dålig på sånt där, och är det nånting är jag ändå oftast på Åland just då. äh, de får en 2a. Jag vet inte… Nyttigt? Nyttigt och nyttigt… Nyttigt och roligt, är det samma sak? Nä.. en tvåa. Rådgivnings och experttjänster… Experttjänster på får undrar jag ännu i denna dag om finns? Jag ringd en gång nån, vem va de månne, men han va på semester. Så, njah, men dom e ju bra att dom finns, en 3a. Medlemsförmåner… Alla företag slåss om medlemmar med diverse förmåner så man blir alldeles slut i huvudet, om man ska jämföra alla medlemsförmåner i alla ändar. Den enda riktiga nyttan jag har är svetsgasbyttorna man får medlemsrabatt på. Annars är de mer så att jag använder mej av andra firmor som man andra vägar får alla världens rabatter på. Förmårrade rabatt/medlemsförmånssystem!!! Jag blir så slut när det hela tiden ska vara ena eller andra rabatten, ena kortet och andra kortet, medlemsnummer och …. GGRRRAAASCCHHHH… Nu har jag blivit småarg också. Det är ju inte deras fel, men, nä, det blir en tvåa.

Sådär håller jag på tills jag stakat mej igenom hela blanketten, så jag hoppas verkligen att den som sen drar ihop allt verkligen tänker på alla som suttit hemma och funderat.

Sista sidan tycker jag alltid är så komisk på något vis. Ingen ska bli ”avslöjad” för sina åsikter, men det finns en hel sida med bakgrundsfrågor. Som tex. produktionsinriktning, åkerareal, födelseår, antal djur, utbildning osv osv… Inte för att jag tror att nån hinner sitta och klura ut vems blankett det är, men inte skulle det heller vara så svårt! Poststämpeln på kuväret avslöjar region och i dessa trakter – kvinna född 1981 med 65 får. Hmmm… VEM månne det kan vara… Löjligt. Skrev jag också, och OM de nu skulle va nån som skulle vilja veta, vem det är som kladdar blanketten full med konstigheter, så för att dom ska få det enklare skrev jag namn under. Jag står för mina åsikter. Även om dom kanske inte är de hyggligaste och smartaste, men, så är det nu bara. 🙂

I novembermånens sken

Dagarna blir kortare och utomhusarbetena färre. Det finns nog att göra men ibland ställer man bara till elände i mörkret så jag pysslar inomhus där allt som sköts upp över sommaren är ogjort. Tröskan är äntligen på sin plats i ladan. Den stod en tid i verkstaden men så märkte jag att de ¤#¤#%¤ råttorna börjat bygga bo i den (katterna kan inte komma in i verkstaden men det kan råttuslingarna). Så det blev att blåsa ren den riktigt ordentligt. Jag använder tryckluft för det är torrt och förstör inte lagren. Sedan körde jag in den i hörnet på ladan. Men först blev det en hel del städande för att alls få rum för tröskan. Under höstens lopp hade dess plats ”tillfälligtvis” blivit full med allt möjligt som man snabbt ville få undan.

Snabbt blev det kväll men i dag är det månljust. Så jag plockade fram den nya kameran (Nikon P7700) och en fjärrstyrning som jag köpt på nätet. Min lilla skogskamera är litet för dålig för månskensfotografier. Nu tänkte jag testa både långtidsexponering (upp till en minut) och fjärrstyrning. Jag har fotograferat en hel del under årens lopp men är själv nästan aldrig på något foto. Det är svårt att hitta nån annan fotograf. Men här är jag nu i månens sken:

DSCN0268

Inte så fasligt tydligt men det blev i alla fall nånting. Kanske månen inte är  riktigt bra fotobelysning i alla fall  … Det röda ljuset kommer från fjärrkontrollen.

DSCN0266

Jag tycker inte om blixt – det blir riktigt dåliga bilder med den. Stämningen går helt förlorad. Hellre då mörka bilder som ger rätt ljus och skuggor.

Fjärrkontrollen får godkänt. Den lär fungera upp till 30 meter. Kameran får också godkänt. En smart grej är att skärmen kan vridas åt sidan och framåt så man ser den också då man tar bilder med fjärrkontroll vid sidan eller framför kameran. Men jämför man med det mänskliga ögat så blir kameran ännu tvåa. Då synen vant sej vid månljuset så ser man ganska bra – bättre än kameran med 30 sekunders exponering. Fast det dröjer säkert inte länge innan kameran är lika ljuskänslig. Utvecklingen är snabb på det här området.

 

Hiljainen kylätie

Vet inte varifrån uttrycket kommer, men det är ett vedertaget uttryck på andra sidan Teuva-rån.

Vi bor vid en grusväg. Eller rättare sagt, en grusväg går rakt genom vår gård. Bodelen och gårdsverkstaden på östra sidan, produktionsbyggnader på västra sidan. I sak har jag inget emot en grusväg, den håller nere trafikvolymen en del och hastigheten en annan del, men ibland under menförestid kan påfrestningarna på nerverna bli stora. I höst har vägen varit nära sina egna personsämstarekord, just i skrivande stund är den nog i det  sämsta skick den varit i under min mansålder.

Aggregationstillståndet för vägen ligger någonstans mellan gröt och välling och hela upplevelsen är så mjuk att det faktiskt inte går att framföra fordon på ett vettigt sätt. För ca 10 år sedan gjordes en grundförbättring av vägen då det lades ut duk  och leran byttes ut mot krossgrus som sedan fick en yta av bra grus. Innan det var vägen så miserabel att jag vid åtminstone två tillfällen satt fast med skolbussen i leran och fick använda kunskaper från TPK i Dragsvik för att komma loss. Efter grundförbättringen har dock vägen varit helt godkänd. Några dagar på hösten och några dagar på våren har den varit lerig, men inte desto värre än att man kunnat leva med det.

Vad som riktigt har hänt nu vet jag inte, ett problem förstås att staten i sin spariver sålt bort sina sista väghyvlar (vägbjörnar) och nu försöker man istället skrapa sina grusvägar med en Sisu med underbett. Säga vad man vill om Sisu med underbett men denna uppgift är dem övermäktig – tydligen.

Vad gäller vädreromständigheterna vet jag inte att det skulle ha varit speciellt otjänligt i höst, ingen kan ju påstå att det regnat speciellt mycket eller så.

Alltså framlever vi nu våra dagar vid en väg som inte riktigt går att använda. Den annars sparsamma trafiken har nått nollpunkten och det enda som tar sig fram är skolbussen – idag framförd av nya krafter – och några fordon till. Det ser närmast ut som när en lastbåt kämpar i drivisen, det går framåt, men inte mer.

Lite skäms jag nog över att gnälla på vägen. Efter mitt besök hos kollegan Charlotta i somras vet jag nog att många har det värre. Att ens jämföra vårt menföre med hennes är som att svära i kyrkan. Vi har ju E8 några hundra meter bort och tar man sig dit torrskodd är problemen ur välden. Fast det gör man ju inte. Torrskodd alltså.

Men ända – just nu är vår Östra Linje ren och skär underhållning – dålig sådan.DSC_0125

Ja, den finskan.

Läser i ett intressant kolumninlägg av Eva Frantz om svårigheterna med finskan och känner igen det mesta, situationen är precis likadan för mig förutom att jag ännu inte behärskar språket och antagligen aldrig kommer att göra det heller. Att vi här ute på bondlandet i Österbotten inte konfronterades med finskan i någon högre grad under min uppväxt är ju inte så underligt men lite förvånar det mig att situationen kunde vara densamma i storstaden. Jag tycker ju att det mesta går på finska där.

I min barndom fanns det på sin höjd kanske ett par familjer som brukade finska i min hemby så någon chans till praktiskt bruk av det andra inhemska var mer eller mindre utesluten. Intresset var väl inte heller mycket att hurra för, det fanns viktigare saker att lära sig. Idag skulle jag nog ha kategoriserat ämnet som tvångsfinska men det begreppet var inte känt då.

Jag är väl normalbegåvad? och har vad jag tycker själv haft relativt lätt att lära mig nya saker så varför har då inte finskan fastnat trots att jag studerat den under 7 vintrar och 2 somrar? Jag lärde mig i alla fall lite ord, så pass att jag fick godkänt betyg på nionde klassen, men böjningarna och ordningsföljden fick jag aldrig grepp om. Till det fattades nog något i undervisningen. Fast egentligen kanske det inte är så underligt och följande som jag fann på facebook här om dagen förstärker misstankarna om att inte ens finnarna själva kan hålla reda på alla ändelser, eller?

Would you like to study Finnish? Here is how you conjugate a Finnish word koira (dog): koiran, koiraa, koirassa, koirasta, koiraan, koiralla, koiralta, koiralle, koirana, koiraksi, koiratta, koirineen, koirin, koirasi, koirani, koiransa, koiramme, koiranne, koiraani, koiraasi, koiraansa, koiraamme, koiraanne, koirassani, koirassasi, koirassansa, koirassamme, koirassanne, koirastani, koirastasi, koirastansa, koirastamme, koirastanne, koirallani, koirallasi, koirallansa, koirallamme, koirallanne, koiranani, koiranasi, koiranansa, koiranamme, koirananne, koirakseni, koiraksesi, koiraksensa, koiraksemme, koiraksenne, koirattani, koirattasi, koirattansa, koirattamme, koirattanne, koirineni, koirinesi, koirinensa, koirinemme, koirinenne, koirakaan, koirankaan, koiraakaan, koirassakaan, koirastakaan, koiraankaan, koirallakaan, koiraltakaan, koirallekaan, koiranakaan, koiraksikaan, koirattakaan, koirineenkaan, koirinkaan, koirako, koiranko, koiraako, koirassako, koirastako, koiraanko, koirallako, koiraltako, koiralleko, koiranako, koiraksiko, koirattako, koirineenko, koirinko, koirasikaan, koiranikaan, koiransakaan, koirammekaan, koirannekaan, koiraanikaan, koiraasikaan, koiraansakaan, koiraammekaan, koiraannekaan, koirassanikaan, koirassasikaan, koirassansakaan, koirassammekaan, koirassannekaan, koirastanikaan, koirastasikaan, koirastansakaan, koirastammekaan, koirastannekaan, koirallanikaan, koirallasikaan, koirallansakaan, koirallammekaan, koirallannekaan, koirananikaan, koiranasikaan, koiranansakaan, koiranammekaan, koiranannekaan, koiraksenikaan, koiraksesikaan, koiraksensakaan, koiraksemmekaan, koiraksennekaan, koirattanikaan, koirattasikaan, koirattansakaan, koirattammekaan, koirattannekaan, koirinenikaan, koirinesikaan, koirinensakaan, koirinemmekaan, koirinennekaan, koirasiko, koiraniko, koiransako, koirammeko, koiranneko, koiraaniko, koiraasiko, koiraansako, koiraammeko, koiraanneko, koirassaniko, koirassasiko, koirassansako, koirassammeko, koirassanneko, koirastaniko, koirastasiko, koirastansako, koirastammeko, koirastanneko, koirallaniko, koirallasiko, koirallansako, koirallammeko, koirallanneko, koirananiko, koiranasiko, koiranansako, koiranammeko, koirananneko, koirakseniko, koiraksesiko, koiraksensako, koiraksemmeko, koiraksenneko, koirattaniko, koirattasiko, koirattansako, koirattammeko, koirattanneko, koirineniko, koirinesiko, koirinensako, koirinemmeko, koirinenneko, koirasikaanko, koiranikaanko, koiransakaanko, koirammekaanko, koirannekaanko, koiraanikaanko, koiraasikaanko, koiraansakaanko, koiraammekaanko, koiraannekaanko, koirassanikaanko, koirassasikaanko, koirassansakaanko, koirassammekaanko, koirassannekaanko, koirastanikaanko, koirastasikaanko, koirastansakaanko, koirastammekaanko, koirastannekaanko, koirallanikaanko, koirallasikaanko, koirallansakaanko, koirallammekaanko, koirallannekaanko, koirananikaanko, koiranasikaanko, koiranansakaanko, koiranammekaanko, koiranannekaanko, koiraksenikaanko, koiraksesikaanko, koiraksensakaanko, koiraksemmekaanko, koiraksennekaanko, koirattanikaanko, koirattasikaanko, koirattansakaanko, koirattammekaanko, koirattannekaanko, koirinenikaanko, koirinesikaanko, koirinensakaanko, koirinemmekaanko, koirinennekaanko, koirasikokaan, koiranikokaan, koiransakokaan, koirammekokaan, koirannekokaan, koiraanikokaan, koiraasikokaan, koiraansakokaan, koiraammekokaan, koiraannekokaan, koirassanikokaan, koirassasikokaan, koirassansakokaan, koirassammekokaan, koirassannekokaan, koirastanikokaan, koirastasikokaan, koirastansakokaan, koirastammekokaan, koirastannekokaan, koirallanikokaan, koirallasikokaan, koirallansakokaan, koirallammekokaan, koirallannekokaan, koirananikokaan, koiranasikokaan, koiranansakokaan, koiranammekokaan, koiranannekokaan, koiraksenikokaan, koiraksesikokaan, koiraksensakokaan, koiraksemmekokaan, koiraksennekokaan, koirattanikokaan, koirattasikokaan, koirattansakokaan, koirattammekokaan, koirattannekokaan, koirinenikokaan, koirinesikokaan, koirinensakokaan, koirinemmekokaan, koirinennekokaan

Jag kan gott tillstå att jag inte kunde någon praktisk finska då jag gick ut nionde klass, den lilla finska jag kan idag har jag nog lärt mig i ”livets skola”. Mina första egentliga konfrontationer med finskan uppstod under året i trädgårdsmästarskolan på Överby i Esbo. Tågkonduktörer och busschaufförer som pratade enbart finska verkade det vara gott om. Speciellt blyg har jag väl aldrig varit så fram kom jag på något sätt. Lastbilskörkortet tog jag i Helsingforstrafiken men med svenskspråkig trafiklärare från bilskolan i Grankulla. Uppkörningen vid besiktningsstation i Malm blev däremot en enspråkigt finsk historia och spänningen i samband med körprovet blockerade finskan helt och hållet så jag förstod inte ett ord av de instruktioner besiktningsmannen gav mig. Efter ett varv runt kvarteret och en fickparkering var vi tillbaka där vi startade och förvåningen från min sida vara stor då stämpeln slogs i pappret. Så visst kan det gå vägen utan språkkunskaper också, eller kanske just därför 🙂

Och vägen har det gått senare i livet också om än på knagglig finska. Bondfinskan och väderfinskan har jag delvis lärt mig via tidningen Maaseudun tulevaisuus och genom mitt engagemang i riksomfattande = i praktiken finskspråkiga föreningar. Visst harmar det lite att man inte flytande kan delta i diskussionerna och oftast håller dom på att lämna ämnet innan jag kommer till skott med mina kommentarer men jag upplever ändå att finnarna vill höra mina ståndpunkter. Hövligt och utan att dra på munnen lyssnar dom oberoende av om dom förstår eller inte, upplever jag det som. Det kan ju ibland ge en falsk förebild, lite kunde dom väl rynka på ögonbrynen ifall det är oklart så att jag får förtydliga vad jag menar. Nåjaa ett par gånger har dom i alla fall vänt på sig 🙂 ena gången var när jag som nyinvald styrelsemedlem i Juurestentuottajat presenterade mig och mina odlingar och efter presentation blev tillfrågad av ordförande om inte jag som kom från Österbotten hade någon växthusodling? ”Joo onhan minulla pieni viidensadan hehtaarin kurkkukasvihuone” sa jag. Arealen motsvarade i stort hela Finlands växthusareal så inte att undra på att de reagerade 🙂

Överlag har jag blivit väl bemött och respekterad bland mina finskspråkiga kollegor, så pass att jag fått förtroende att leda Kaalintuottajain jäävuorisalaattijaosto. Att jag som svenskspråkig har lättare att ta del av marknadsläget i Sverige är säkert till nytta. Ett undantag kan jag dock meddela och det var en gång i samband med ett odlarseminarium då vi på småtimmarna kom in på språkdiskussion och svenskans nödvändighet i Finland. De flesta runt bordet ansåg att vi kan ju kommunicera på engelska med svenskspråkiga om det inte går med finska medan jag försökte förklara att det alltid är bättre att tala ett gemensamt språk framom att båda parter pratar på ett främmande språk. Fick medhåll av en av de stora centralaffärernas inköpare som sa att han märkt att han gör bättre affär vid inköp av varor från Sverige om han pratar svenska än om han gör motsvarande affär på engelska.

Lika väl bemött som bland mina odlarkollegor blev jag inte i information på Rödbergens polisstation i samband med att jag behövde ett pass för att ta mig över till Estland. Tänkte att med myndigheterna borde det gå att göra sig förstådd på svenska men blev bryskt ombedd att prata finska. Drog till med ”passihakemus” och konstapeln pekade uppför trappan.

Jag har aldrig skämts över att vara svenskspråkig och har för vana att börja samtalet på svenska om jag tror att det kan lyckas och ibland förvånas jag över att motparten i alla fall försöker. Ibland blir det så att jag pratar svenska och motparten finska och då får vi ju öva lite båda två, finns viljan så går det 🙂 Har upplevt att viljan att försöka prata svenska är större ju längre bort från svenskbygderna man kommer. Kanske är nyfikenheten på oss svenskspråkiga större där? En kollega från Savolax berättade att för honom räcker det med en semesterresa till svenskbygderna vid kusten, allt är så annorlunda att det känns som att resa till utlandet.

Det här med finskan aktualiserades för mig personligen häromdagen då jag blev tillfrågad att berätta om min lökodling i samband med ett skolningstillfälle för odlare i Savolax. Jag meddelade att jag inte tidigare hållit föredrag på finska men att jag kan försöka om dom tar risken, vi får se hur det blir 🙂

semmosta rantaruottalaisen hurrista………