Imponerad?? – NÄ!

För tillfället händer det inte så stora happenings här på Ytterholm. Livet lunkar på och när jag satt med min dator och kaffemugg på båten över till åland började jag filosofera lite. Helt bara sådär ”by the way” är inte mycket som imponerar på mej. Flådiga bilar, båtar, traktorer, putsade och skinande så man blir bländad… nä. Stora gårdar med x antal 100 mjölkkor eller 1000 ha åker? … nä. Fina villor med perfekt planterade rabatter och belysning … nä. Direktörer och vd-poster … nä. ”Rajjbanns” och märkesprylar … nä…

Pengar, muskler och makt imponerar inte på mej. Nä. Jag ser det som skrytbyggen å överdrivenhet. Det som imponerar på mej är folk och det dom gör, som inte är som alla andra, såna och sånt som har något extra, någonting jag förstår mej på. Utskärsbor är en sån kategori. Dom som levde i utskären före teknikens framfart, och färdades på sjön långt före radare och gps. Dom hittade ändå, på närvaron och känslan till havet som kom med modersmjölken, kunde dom färdas flera sjömil i dimma utan större problem. Det är ingenting man kan köpa sej för pengar, det är en känsla som finns inbyggd.

Lite liknande är bra grävmaskinister. Såna som kan gräva nån kilometer på flakkt område och ändå få centimeters fall på långa sträckor. Vem som helst kan vara köra grävmaskin, det är bara att köpa sej en grävmaskin, vrida på nyckeln, hoppas det startar och börja böka på, alltid får man lite oreda tillställt (sådär som när jag sätter mej bakom spakarna) men, det finns få BRA grävmaskinister.

En annan kategori är dom som kan baka och laga mat. Alla kan läsa recept innantill och få degen att jäsa. Men det är få som lägger ner kärlek och omtanke i vispandet eller för all del stekandet också. Däremot så imponeras jag verkligen inte av alla dessa kock-program på tv, ena är arg, andra ska choppa så mkt lök som möjligt i perfekta skivor på kortast möjliga tid… Va i 17 är det för idioti? Nä, det får va… Men en tant som pynjar på i sitt lilla kök och får till den perfekta smaken på vanilisåsen till äppelpajen som är perfekt gräddad i gammal vedugn, det kan jag imponeras av.

Sen finns det många, många som har handikapp, men som reder sej! Dom är jag också imponerad av. En blind som kommer tassande längs med gatan som om det vore en vanlig söndagspromenad är ju egentligen helt otroligt. Sen finns det såna, som hamnat snett här i livet. Som sett botten, men kommer sej därifrån med ett ”jävlaranamma,detmåstegå!!!” Såna kan jag vara imponerad av.

Det finns många exempel, men i grund och botten handlar det väl om egenheter. Folk som har någonting medfött, någonting man inte kunnat köpa sej för pengar. Allt sånt man kan köpa sej för pengar, eller göra för pengar, kan va häftigt, tufft och fint, men inte blir jag imponerad inte…

Hösten kom – och vintern

Det har varit en lång sommar men nu kom hösten. Inte bara det utan snön kom också. Marken är vit även om väderprognosen lovar varmt för nästa vecka. Det har varit bråttom de senaste dagarna att hinna köra över åkrarna med tallriksharven. Vädret var fint men regnet som utlovades till fredagen fick fart på mej. Nästan allting är klart – bara ett par små åkrar är kvar.

Det gick bra att köra med tallriksharven även om det blev litet sent. Jag sprutade nämligen glyfosat mot kvickroten på varenda åker och då måste man vänta omkring tre veckor för att det skall hinna verka. Och i år lyckades besprutningen bra. Kvickroten var helt död överallt. På ett par ställen måste jag köra en gång till men nu är allt brunt. Däremot är den fortfarande otroligt seg. Inte ens de tandade tallrikarna orkar skära igenom kvickroten där den är tät. Så det eländiga fjolåret kommer att synas ännu nästa år.

Det värsta med tallriksharv är då leran fastnar. Blandad med halm och seg kvickrot blir den så hård att man får hacka i en timme innan tallrikarna snurrar igen. Det är vid en viss fukthalt som leran blir som kitt. Nu var det bara ett par ställen som var besvärliga. Då det är riktigt vått så fastnar leran inte och om det fryser på litet så går det utmärkt att köra. Men det krävs nerver att vänta på frosten för om det blir för kallt så fryser leran till sten.

I stora drag körde jag allting på tre dagar. Men så gick det lika mycket tid till att reparera harven. Den gamla Ransome (engelsk) som jag köpte för 5000 mark för 20 år sedan har fungerat bra. Tallrikarna är stora, tandade och hållbara men lagren var urusla. Dessutom var det speciallager som man inte får tag i för ett mänskligt pris mera. Så jag har svarvat ned lagerbussningarna och installerat standardlager i stället. I år gick det sista ursprungliga lagret. Men med tanke på väderleksprognosen så började jag inte bygga om det utan tog bort en hel axel. Det blir litet ojämnare men inte så farligt.

För den nya stora Zetorn är harven alltför liten. Jag kör nästan på vägväxeln för att halmen skall blandas in ordentligt. Men det är tufft för lagren som av bilden synes.

DSCN3148

I den stora traktorn märker man inget och harven är ju täckt av halm och lera.

DSCN3145

Nå, det var bara att skruva bort axeln, ta isär den och byta lager. Det börja man kunna redan eftersom det går ett eller flera lager sönder varje år. Jag har funderat på att skaffa en annan tallriksharv – den här köptes bara för att kolla om det alls fungerar. Men den har trots lagerbytena fungerat hyfsat i 20 år. Jag tittar förstås på en Väderstad Carrier men den är dyr och så har den små tallrikar. Det sämsta med den här harven är att det blir så ojämnt. Torra höstar har jag kört över med spadrullharv för att jämna ut.

Och så hade jag litet sällskap på åkern. Vi har haft en flock svanar här nu i flera veckors tid. Fast jag misstänker att de lämnar oss nu då jag kört över ”deras” åker med harven.

veend_DSCN3144

Vad jag minns från det jag var liten så syntes inte många svanar och inte heller så mycket gäss som nu. Nästan varje dag kommer det plogar som är på väg söderut. Ibland riktigt lågt över trädtopparna. Det är stora fåglar …

 

Botten upp!

SKÅL! Jonej, det var inte så jag menade…

Det var en tacka som hamnade med botten upp för några veckor sedan. Dom kan bli som skalbaggar och bli liggandes på rygg, och om det vill sej illa, inte komma upp! Just det hade hänt med en av mina lite äldre tackor. Hon hade lagt sej ner och så hade hon rullat lite bakåt i en grop som inte var djup, bara liten sank, och så blev hon liggande där.

Exakt hur många dagar hon låg där vet jag inte, men mitt i allt en eftermiddag gick larmet… Alice ringde mej och sa : Här är ett får som ligger med botten upp och kommer int därifrån, hon lever nog men… Jag hade just kommit hem, så jag hade ytterkläderna ännu på mej, så jag svarade bara : -Jag kommer…

Tack vare mönkkiän var jag snabbt på plats och kunde konstatera att, jahaja voi grymma öde, hur ska detta sluta. Med tanke på den lilla hög med pärlor hon hade bakom sej, hade hon nog legat upp och ner mer än en dag. Hon hade ätit upp allt gräs som fanns runtomkring henne och såg mer död än levande ut. Jag tog i och svängde henne runt. Ögonen vindade på lite, och hon hade hela balanssystemet på svaj. Hon ramlade omkull när jag försökte dra upp henne att stå. Ingen ide med det. Jag sökte gräs och löv åt henne och hon åt… hopp om liv. Det må vara grymt, men tanken som for genom mitt huvud var, ”-dör hon nu får jag ett helsike att bli av med henne…” Nå, jag satte mat åt henne och lämnade henne ifred en stund så hon fick repa sej lite. Jag hämtade vatten i en plastbytta från sjön, det var nära, och sen for jag för att söka mönkkiävagnen.

Får på mönkkiävagnen
Får på mönkkiävagnen

Jag drog upp henne på vagnen, och hon låg alldeles stilla. Så bar det iväg till fårhuset, till torr liggplats, torrt hö och friskt vatten. På några dagar orkade hon inte stiga upp, huvudet var inte riktigt med. Men så en dag låg hon i andra änden av den box hon hade. Och hon låg riktigt fint. Inte sådär med raka ben, utan ihopkurad med benen som dom ska. Sen gick det ganska fot egentligen med repningen, hon blev starkare och starkare och nu är hon i pricip återställd.

Det bästa som finns för ett får - hö.
Det bästa som finns för ett får – hö.

När jag släppte ut henne till de andra, och hon sakta, men ändå på stadiga ben gick iväg, var det är lite som ett YESSS! Jag kan ju 🙂 Inte precis som lilla ida i filmen om Emil, som väckte hönsa ifrån det döda, men nästan lite ditåt kändes det ändå. Nu är det ju så att hon inte kommer att få lamm mer. Hon är gammal och med detta i bagaget blir hon inte starkare och bättre. Hon är helt enkelt oekonomisk. Men, ekonomi och ekonomi… Suck… Man får, och ska inte göra som man vill alla gånger, men, får se hur det går…

Vi hade i alla fall tur med vädret

Så är det då på plats. Det dyraste man någonsin köpt utan att ens det minsta lilla vilja ha det, eller ens ha någon nytta av det. Det Gyllene Kommunala Avloppet. Det är knappast rätt forum att gråta över detta faktum här, så jag nöjer mig med att återge det praktiska, resten kan jag gnälla över någon annanstans.

Det skulle alltså dras avlopp. Det vädrades problem. Detta pga att istiden roat sig med att placera lejonparten av sina stenar just på min tomt och hemman. När det kommunala vattnet grävdes med en Ford 5000 traktorgrävare 1967 kom man 10 meter i veckan pga stenarna, och varje bygge på hemmanet har fördröjts av dessa tysta problemtyper, så varför skulle just detta projekt vara ett undantag?

Vi har vetat om -och gruvat oss- för detta i ca fem år. Trots det kom startskottet ganska oförhappandes eftersom grannen inledde sitt jobb i slutet på sommaren. Eftersom Det Stora Vattenverket hade ålagt oss att dela på hi-tec dyngbrunnen som ingår i receptet så var det ganska naturligt att vi anslöt oss ungefär samtidigt. Så kom det sig att här sattes skopan i marken en vecka efter beslutet. Snabba ryck ibland.

Grävsträckan var 70 meter gräsmatta med några hinder. En tallstubbe var ingen match för Kobelcon, däremot livlinan för Bondbloggen, bredbandskabeln blev ett problem. Först att hitta den, sedan att gräva under den. Jag kan meddela att när en 1 kubikmeter stor skopa arbetar runt en fiberkabel på några centimeters avstånd, då är man glad att man själv står med en spade i näven, och inte sitter i grävmaskinen. Bra gick det dock, mycket tack vare en skicklig maskinist. Däremot fördröjde nog bredbandskabeln jobbet med kanske två kvällar. Vi jobbade kvällar och helger, detta pga att både entreprenören och jag jobbade med annat på dagarna, och eftersom vi är både grannar och barndomskompisar så ställde vi arbetstiden utgående från omständigheterna.

DSC_0102

Här syns den frilagda bredbandskabeln

Vädret om något var på vår sida. Egentligen borde ett grävprojekt i mitten på oktober vara rena rama lerbadet med rasande dikesväggar och fastnade gummistövlar. Nu gick det bra med lågskor i dikesbotten, och det fanns mera damm än lera, så det var verkligen hemåt. En dag regnade det och den dagen rasade också diket en gång och flera timmars jobb fick göras om. Jag vill inte ens tänka tanken på hur det hade varit om det regnat alla dagar.

Efter 7 kvällar och tre hela dagar var så projektet klart. Mycket tack vare entreprenör Fredrik Sax men också med hjälp av vädret och sist och slutligen – avsaknaden av stenar, hade allt gått över förväntan. Ingen sprängning och inget omfall av linjen behövde göras, som tur var.

Så till slut, sent på kvällen den 8 oktober var den nya tiden inne och systemet kunde provspolas. Nu åker då vårt avloppsvatten från huset, 70 meter till en pumpstation och därefter över vägen in i stomröret, varpå färden till reningsverket inleds. Den är lite på 20 kilometer. Hittills har det räckt med 130 meter total rörlängd, så ändringen är märkbar.

Jag bara hoppas att ändringen är lika märkbar för miljön, för annars är det nog en dålig investering.

Till slut några bilder på månlandaren som är hjärtat i systemet, nämligen Hi-Tec Dyngbrunnen.

DSC_0025

Onergrävd ser den faktiskt som något som väntar på take-off.

DSC_0041

En interiörbild av underverket. Innan ibruktagning.

Motgång + motgång = idag

Det finns ett stående skämt inom bondekåren. Man står där vid reservdelsdisken och berättar att visst var det otur att typ såmaskinen skulle gå sönder just nu då den behövs. Naturligtvis är det så att maskiner går sönder när dom används, inte när dom står stilla. Eller kanske ändå inte.

Den här helgen började dåligt. Det första som hände efter kaffefrukosten var att jag körde sönder en 800 kg säck med utsädeshavre. Tack och lov inträffade detta på betonggolv och då är det lättare att ta vara på och städa upp, men ändå är det multumirriterande att köra sönder säckar. Dels för att det blir extra jobb men kanske främst för att det är så frukansvärt dåligt för traktorförarens självkänsla, det händer ju inte om man ser sig lite för.

Gårdagen innehöll annat program så säcken och dess innehåll blev ett projekt för dagen idag. Det var ett utstående järn som skadat säcken men så pass nära tröskan att det mesta av innehållet rann ut under densamma och så kan vi förstås inte ha det. Man kan inte hermetiskt rengöra tröskan för att inga gnagare skall ha något att äta där, och sedan duka upp ett långbord undertill. Alltså skulle Claas, som redan inlett vintersömnen väckas och flyttas undan. Hämta batteri, starta, köra ut. Det är ju ännu varmt ute så det var inte så svårt. Utanför hallen lät jag tröskan gå medan jag skottade ihop havre inne i hallen. Bättre så än två kallstarter.

Sen skedde saker snabbt. Ett kort missljud, åtföljt av två konstiga smällar och så gjorde Claas en insats för miljön och stannade. Ute. I oktober och just innan mörkret lade sig över hembygden och lika just efter att meteorologskrået börjat prata om kallare väder.

Vad som hände har jag i skrivande stund ingen aning om. I bästa fall igensatta bränslefilter, i värsta fall vad som helst. Nåja, refererande till skämtet i början så gör det ju inte så mycket, för det är ju ingen högsäsong nu, och den är faktiskt också ganska långt borta tidsmässigt. Men att min favoritClaas sover ute i natt och kanske gör det länge ännu, i värsta fall hela vintern är ingenting som påverkar min sinnesfrid det minsta postitivt. Tvärtom.

Förbonkade havresäck…….

Inte 2 utan 3

För ett par veckor sedan blev vår traktorpark väldigt enformig. Alla traktorer på gården är numera röda, då Deutzen(även kallad gööna tattårn av vår tvååring) byttes bort. Alla är alltså röda, en är Case och dom andra tre är Massey Ferguson 165S, 5470 och 6455.

Före 6455an kom till oss, så diskuterade Antte med sin systerson om traktorbytet och pojken sku inte att förstå varför vi ska ha ännu en Fergu till?? Nå, efter fortsatt diskussion kom det fram att han trodde att vi hade köpt en 165a till, men då han förstod att det var frågan om en lite nyare modell godkändes bytet 😀

Deutzen började ha lite väl mycket ”krämpor”, ifjol var den ur spel flera veckor på grund av ett elproblem som var svårt att fixa och dessutom fungerade inte kraftuttaget som det skulle trots servicen. Så den blev lite onödigt osäker och dyr i drift.

Nu är det ju inte frågan om några grymmt stora traktorer och det behöver vi inte heller. Viktigaste är att de håller ihop och funktionerar då när det behövs, så man inte behöver gå och vara nervös hela tiden och bara vänta att något igen ska gå sönder.

Våran tvååring verkar i alla fall vara nöjd trots att gööna tattårn inte längre finns med 😀

blogg