Så är det då på plats. Det dyraste man någonsin köpt utan att ens det minsta lilla vilja ha det, eller ens ha någon nytta av det. Det Gyllene Kommunala Avloppet. Det är knappast rätt forum att gråta över detta faktum här, så jag nöjer mig med att återge det praktiska, resten kan jag gnälla över någon annanstans.

Det skulle alltså dras avlopp. Det vädrades problem. Detta pga att istiden roat sig med att placera lejonparten av sina stenar just på min tomt och hemman. När det kommunala vattnet grävdes med en Ford 5000 traktorgrävare 1967 kom man 10 meter i veckan pga stenarna, och varje bygge på hemmanet har fördröjts av dessa tysta problemtyper, så varför skulle just detta projekt vara ett undantag?

Vi har vetat om -och gruvat oss- för detta i ca fem år. Trots det kom startskottet ganska oförhappandes eftersom grannen inledde sitt jobb i slutet på sommaren. Eftersom Det Stora Vattenverket hade ålagt oss att dela på hi-tec dyngbrunnen som ingår i receptet så var det ganska naturligt att vi anslöt oss ungefär samtidigt. Så kom det sig att här sattes skopan i marken en vecka efter beslutet. Snabba ryck ibland.

Grävsträckan var 70 meter gräsmatta med några hinder. En tallstubbe var ingen match för Kobelcon, däremot livlinan för Bondbloggen, bredbandskabeln blev ett problem. Först att hitta den, sedan att gräva under den. Jag kan meddela att när en 1 kubikmeter stor skopa arbetar runt en fiberkabel på några centimeters avstånd, då är man glad att man själv står med en spade i näven, och inte sitter i grävmaskinen. Bra gick det dock, mycket tack vare en skicklig maskinist. Däremot fördröjde nog bredbandskabeln jobbet med kanske två kvällar. Vi jobbade kvällar och helger, detta pga att både entreprenören och jag jobbade med annat på dagarna, och eftersom vi är både grannar och barndomskompisar så ställde vi arbetstiden utgående från omständigheterna.

Här syns den frilagda bredbandskabeln

Vädret om något var på vår sida. Egentligen borde ett grävprojekt i mitten på oktober vara rena rama lerbadet med rasande dikesväggar och fastnade gummistövlar. Nu gick det bra med lågskor i dikesbotten, och det fanns mera damm än lera, så det var verkligen hemåt. En dag regnade det och den dagen rasade också diket en gång och flera timmars jobb fick göras om. Jag vill inte ens tänka tanken på hur det hade varit om det regnat alla dagar.

Efter 7 kvällar och tre hela dagar var så projektet klart. Mycket tack vare entreprenör Fredrik Sax men också med hjälp av vädret och sist och slutligen – avsaknaden av stenar, hade allt gått över förväntan. Ingen sprängning och inget omfall av linjen behövde göras, som tur var.

Så till slut, sent på kvällen den 8 oktober var den nya tiden inne och systemet kunde provspolas. Nu åker då vårt avloppsvatten från huset, 70 meter till en pumpstation och därefter över vägen in i stomröret, varpå färden till reningsverket inleds. Den är lite på 20 kilometer. Hittills har det räckt med 130 meter total rörlängd, så ändringen är märkbar.

Jag bara hoppas att ändringen är lika märkbar för miljön, för annars är det nog en dålig investering.

Till slut några bilder på månlandaren som är hjärtat i systemet, nämligen Hi-Tec Dyngbrunnen.

Onergrävd ser den faktiskt som något som väntar på take-off.

En interiörbild av underverket. Innan ibruktagning.

Det finns ett stående skämt inom bondekåren. Man står där vid reservdelsdisken och berättar att visst var det otur att typ såmaskinen skulle gå sönder just nu då den behövs. Naturligtvis är det så att maskiner går sönder när dom används, inte när dom står stilla. Eller kanske ändå inte.

Den här helgen började dåligt. Det första som hände efter kaffefrukosten var att jag körde sönder en 800 kg säck med utsädeshavre. Tack och lov inträffade detta på betonggolv och då är det lättare att ta vara på och städa upp, men ändå är det multumirriterande att köra sönder säckar. Dels för att det blir extra jobb men kanske främst för att det är så frukansvärt dåligt för traktorförarens självkänsla, det händer ju inte om man ser sig lite för.

Gårdagen innehöll annat program så säcken och dess innehåll blev ett projekt för dagen idag. Det var ett utstående järn som skadat säcken men så pass nära tröskan att det mesta av innehållet rann ut under densamma och så kan vi förstås inte ha det. Man kan inte hermetiskt rengöra tröskan för att inga gnagare skall ha något att äta där, och sedan duka upp ett långbord undertill. Alltså skulle Claas, som redan inlett vintersömnen väckas och flyttas undan. Hämta batteri, starta, köra ut. Det är ju ännu varmt ute så det var inte så svårt. Utanför hallen lät jag tröskan gå medan jag skottade ihop havre inne i hallen. Bättre så än två kallstarter.

Sen skedde saker snabbt. Ett kort missljud, åtföljt av två konstiga smällar och så gjorde Claas en insats för miljön och stannade. Ute. I oktober och just innan mörkret lade sig över hembygden och lika just efter att meteorologskrået börjat prata om kallare väder.

Vad som hände har jag i skrivande stund ingen aning om. I bästa fall igensatta bränslefilter, i värsta fall vad som helst. Nåja, refererande till skämtet i början så gör det ju inte så mycket, för det är ju ingen högsäsong nu, och den är faktiskt också ganska långt borta tidsmässigt. Men att min favoritClaas sover ute i natt och kanske gör det länge ännu, i värsta fall hela vintern är ingenting som påverkar min sinnesfrid det minsta postitivt. Tvärtom.

Förbonkade havresäck…….