Igelkottar – nej tack!

På gymmet är det som det brukar. Men jag är ingen morgon människa, så jag går inte dit förrän till eftermiddagen. Det är inte några stenhårt pass jag kör, utan mer lagom tempo. Pulsen på lagom nivå och så kör jag lite längre istället. Några små pauser så att vätskenivån håller måttet och nån frukt mitt på dagen, men i övrigt är det raskt tempo som gäller. Man får inte stå och bli kall, då kommer flunssan som jag dragits med sedan nyåret att komma på returen. Det har den visserligen nog gjort lite redan, men den är inte värre än att man kan hålla den i schack med lite huskurerande på kvällen, och lite halstabletter.

Redan efter någon timme känner jag att blusen jag har på mej är fuktig, men det är inte lönt att skena och byta, det blir bara bättre för stunden, och sen är det likadant igen. Nej hellre jobbar man på i samma tempo och värmen hålls uppe. Byta skjorta får man göra sen när man slutar. Det som är viktigt på gymmet är att man jobbar med alla muskler, inte lyfter med ryggen och… ja, ni vet allt det där… Det som är det svåra är att komma ihåg sej i alla rörelser, och att inte laga tyngderna för tunga, lagom är bäst, men ibland så blir det alldeles för tungt, då får det ligga kvar där det kommer ner och pappa får plocka ihop med skogskran, den håller bättre än min rygg.

Jag är naturligtvis i skogen – Ytterholms gym. Det är nära. Det är gratis. Man får träna alla muskler i naturlig kompott, när man stänger av sågen är det tyst, när man sågar lyssnar man till nyheter och musik. Där jag håller på nu skall det småningom bli till bete, så jag får betesmark röjd och till på toppen blir det ved till så många vintrar, att det understa kommer att hinna ruttna innan jag har plockat det genom mina kakelugnar och köksspis. ”Som tur är” finns det fler kojor på holmen som kommer att behöva ved, så jag är inte orolig att det inte kommer till nytta det jag sågar.

syöderåkern
Söderåkern i september

Det är ungefär här jag håller på för tillfället. En gammal åker som har växt igen. När åkern senast var i bruk har jag ingen aning om, men med tanke på att träden som står på åkern är fullväxta, är det långt före min tid. Åkern är så igenväxt att det endast finns smala stigar mitt på åkern som man kan färdas på med mönkkiä. De yttersta dikena får man krypa in under stora täta granar för att hitta. Jag har länge tänkt att det skulle vara roligt att peta fram åkern till sin fullstora storlek igen, men med tanke på att jag på två dagar nu kommit kanske 20 meter längs en sida, lär det ta några vintrar. Men det får det göra. Att det tar tid har fler förklaringar, för det första är jag inte den snabbaste och flinkaste med motorsågen, för det andra städar jag noga efter mej, varenda riska skall brännas upp och för det tredje orkar jag inte dona mer än från 13 tiden tills mörkret lägger sej. Hinner låter ju bättre så man kanske ska flika in det här också, att jag egentligen inte hinner mer heller, fåren ska ha sitt, det skall köras balar, man skall laga mat och så skall holmens kakelugnar och spisar och pannor hållas varma 🙂 Och till sist så är jag så noggrann med veden jag sågar, jag rafsar int av kvistarna lite sisådär. Det finns inget värre än när man sen skall klabba upp veden genom klyvaren och för varje klabb man sågar av och ska dra fram så fastnar och hänger det hela upp sej bakom nån pigg. Eller, när man skall dra veden efter sej och piggar fastnar fast i alla tänkbara ställen. Eller, sen när man krånglat det till klabbar och skall bära in veden och piggarna sticker en i armen, man får det inte skapligt radat i vedlidret för veden är full av piggar… Aargh!!! Nej, ved ska inte se ut som igelkottar. Trädets kvistar ska sågas rakt av längs med stammen. Punkt. Är petig med sånt där, och vet att jag kommer att få höra om det här, 😉 men, eftersom jag är så petig, så gör jag det själv.

eldar ris
Eldar ris

Här på bilden går yttersta diket till vänster om de stora tallarna. Frågan är nu, ska jag ta ner dem också, eller ska jag spara lite nöje med de större träden till ett annat år?

 

Höselkväll

Man borde ju veta att man aldrig, och jag menar aldrig, ska tänka tanken att idag gör jag bara det nödvändigaste i ladugården för att komma in igen i god tid på kvällen. Kvällen är ett bra exempel på att det bara inte fungerar så 😛

Då jag gick ner möttes jag av vår tjur Allan. Han hade kommit ut från kättan och ville inte fara in tillbaka. Efter en kvarts arbete hade jag dock lyckas lura in honom tillbaka till sina kompisar. Allan är ingen gårdstjur, utan en några månader gammal tjurkalv som vi genomtestat och nu väntar vi på svar. (Mera om genomtestet i ett senare inlägg)

Efter att jag fått in honom tillbaka gick jag mot roboten och konstaterade att Andra som låg i en box bredvid hade börjat kalva. Allt frid och fröjd tills jag märkte att kalven var fel väg. Om kalven kommer fel väg, d.v.s. med bakbenen före, så gäller det att vara snabb. Kalven börjar nämligen andas så fort navelsträngen brister och om den då ligger med huvudet neråt i fostervattnet är risken stor att den drar i sig vatten  och kvävs. Fastän kalven var stor lyckades kon krysta ut den nästan helt och hållet själv ,lite fick jag hjälpa till med att dra.  Snabbt gick det och kalven hade inte hunnit dra i sig desto mera vätska, lite fick jag lyfta henne från bakbenen men hon verkar pigg och kry. Då mamman heter Andra efter Sandra, så måste väl kalven få heta Kiandra, eller vad?

Efter att jag jagat in Allan ytterligare två gånger och fått allt annat gjort hade klockan redan hunnit bli halv nio. Fem timmars kvällspass, inte precis vad jag räknat med men färdigt blev det också! 🙂

Morr och grrr

Skogsarbetet har börjat på allvar och det går ganska bra nu då det frusit på litet. Men inte blir man glad då två tredjedelar av de stora granarna är ruttna. I dag kapade jag de som vi fällde på lördagen och på vissa måste jag kapa tre sulfatpropsar först. Det är 9 meter bort av den tjockaste delen och kvar blir bara en eller två små stockar. Så det här är nånting man alls inte vill se:

Då jag skruvade sönder lastaren så verkade kuggarna i vridmekanismen vara i skick men oljebadet var fullt av vatten !  Och vatten är inte något bra smörjmedel. Det är helt otroligt. Vilken idiot till konstruktör bygger en skogslastare som inte tål regn ? Eller var den konstruerad att användas enbart inomhus ?

Det var en riktigt lömsk sak och det var tur att jag skruvade sönder den. Det finns en propp där man kan kontrollera oljenivån och det hade jag gjort men vatten är tyngre än olja så det fanns bara en liten mängd olja utanpå vattnet – fast det såg man inte genom kontrollhålet. Man kunde ju inte ens föreställa sej att vatten kunde rinna in i oljebadet. Inte vet jag hur man skall kunna täta uppifrån heller. Troligen får jag bara byta olja väldigt ofta i oljebadet så att det inte hinner komma in så mycket vatten. Det är ju en billig lastare men annars verkar den inte vara så dålig. Som gammal ingenjör blir man i alla fall upprörd över en sådan konstruktionsmiss.

Nåja, nu gäller det att såga omkull träd för brinnkära livet. Snart kommer våren och dåligt före och så blir det vårsådd. Många väntar på vår, sol och värme men jag hoppas att det är kallt länge än så man hinner få ut en massa virke ur skogen.

 

Hönsnamn

Hönsbesättningen jag berättade om kring julen fick som tidigare nämnts sin upprinnelse i början av sommaren när junior fick överta tre vita Leghorn-hönor och en tupp av en bekant. Alla djur skall ha ett namn, så även hönsen. Sonen gav dem rejäla hönsnamn som Värpan, Vita Madammen och Kam-illa (hon hade en ovanligt stor kam). Tuppen fick det mer kulturellt klingande namnet Tuppelius. Den nyblivna hönsägaren gick in för projektet med hull och hår, vi byggde ett litet hönshus (som förstås fick heta Kuddnäs), ordnade utehage och han tillbringade timmar med att umgås med hönsen. De fick hålla till i ett hörn på gräsmattan och det var riktigt gemytligt att följa deras pickande, kluckande, sandbadande och vilande under syrenbusken hela sommaren.

Tyvärr blev vi tvungna att avliva Vita Madammen och Kam-illa  under sommaren och i stället införskaffades Nougat (en Faverolle-kyckling) och Vanilj (en liten blandrashöna som vi inte riktigt vet vad hon är). De fick sina respektive namn på basen av färgen, Vanilj är naturvit och Nougat – ja, nougatfärgad. I slutet av sommaren dog också Tuppelius av hög ålder och vi behövde alltså en tupp. Där införskaffades Choklad (en brun Leghorn) och en Faverolle-tupp. Tuppens namn förorsakade en del huvudbry eftersom vi tyckte han borde få nåt i linje med damernas Choklad/Vanilj/Nougat-serie. Skall han heta Mignon eller Tryffel? Kinuski? Dajm? Till sist kläckte sonen det uppenbara namnet; han skall självfallet heta Tuppla. Tuppla Shuffle, om man skall vara riktigt nogräknad.

Så va de is

Dagen före jag for till Geta drogs sista båtarna upp. Jag for på fredag, det var några grader på minus den morgonen och blåste kall nordan vind, upp till 17-18m/sek i byarna enligt väderstationen på Fagerholm. Klockan var ca halv 8 när vi for hemifrån, jag parkerade alla kassar och Mathias i storpulkan och drog iväg med honom inbyltad bland fårfällar och filtar. Till bilen, runt via bron. Vi tog god tid på oss. Båten gick inte förrän 10, men när man ska runt via bron kan man stöta på många problem på vägen. Dessa uteblev, tack och lov, bara sista 100-metrarna måste jag be Mathias gå själv sista biten, det fanns ingen snö och att släpa en pulka på ca 35kg över framtrampade rötter, gräs och stenar blir mycket svettigt. Men Mathias var nöjd med att gå, så det gick utan problem. Till och med bilen startade utan att gnälla, så dagen fick en bra start och fortsatte i samma anda.

Tillbakaresan gick också helt bra, söndag morgon, klockan 9 gick returen. Skillnaden var nu den, att medan jag varit dessa få dagar i Geta hade isen växt till sej så pappa kört mönkkiä över på lördagen redan. Alltså, menföret gick mycket snabbt över. Ena dagen drar man upp båten och två-tre dagar senare är det gång is, ytterligare en dag kallt och det håller för 4-hjuling. Detta tack vare att vi bråkade den is som lade i december och bara ville småkrångla, så vi kunde åka båt länge och att isen längst inne i fladan låg bar, orörd och styrkte upp bra när graderna kröp ner mot -10 grader.

Så jag kunde på söndag glatt sparka mej över fladan med sparkstöttingen som pappa hämtat åt mej att komma över med. På det viset var det raka spåret att gå hem 🙂

första isen 2013

När jag kom ut en bit på isen och stannade, så det blev alldeles tyst hörde jag med jämna mellanrm hur isen knakade och arbetade. Vattnet var antagligen påväg upp eftersom det vätte ringar kring borrhålen. Skulle jag inte ha vetat vad det var för ljud skulle jag antagligen ha skidat mej upp tillbaka på land, men det är skillnad på ljud och ljud, isen kan knaka på många vis, och knäcker det under fötterna är det inge bra tecken, om det inte är så att isen är hård och i spänning, då kan den, fast den håller, spricka där man går. Nåja, isen är ändå inget att vara 100% säker på ännu. Efter förklaringar av pappa, som har knatat runt på isen, borrat, hackat, riskat och kollat vet jag nu var jag kan gå, men absolut ingen annanstans heller, det är inte långt efter öppet vatten.

Ibland frågar folk, ”-håller isen?” Svaret vi brukar ge är ”-Jo, vi går nog över is” men att lova att det håller skall man inte göra. Det är lite så, att när man själv kör traktor över isen, då kan man lova att jo, det håller att gå längs traktorspåren.

Röjknoppningen förutspådde is till mitten av januari… stämmer ganska bra för vår del i alla fall. Spännande tider för ett ”väderfreak ”som mej 😉 Håller kylan i sej, blir det kallt så det lägger is utanpå också, eller kommer det att komma snö på blåis?

Purjo.

Kan tänka mig att en och annan före detta elev på trädgårdsskolan ”hajar” till då jag nämner purjon. Kanske någon fortfarande minns att jag menade att med ”blod, svett och tårar” skall purjon ur jorden. Purjon trimmades med kniv och ibland slant det till så blodet rann, svettigt var det på åkern vid upptagningen och tårarna rann av lökdoften när man stod med näsan i purjolådan vid putsningen. Och visst var det kämpigt ibland, som nybliven och ung arbetslärare (jag var bara 18 år när jag anställdes) ville man ju vara lite ambitiös och tog sig kanske lite vatten över huvudet ibland. På skolan hade vi en relativt stor purjoodling, som mest lite på 2 ha vilket motsvarade ca en procent av landets areal på den tiden. (Nu efter EG-anslutningen har landets purjoareal sjunkit till ca en tredjedel av vad den var innan. Så och våra egna purjoodlingar de omfattar numera endast ett par tiotusen plantor.)

Eleverna var duktiga och med betoning på ”learning by doing” jobbade vi tålmodigt på i ur och skur. Innan mellanstadiereformen hade trädgårdsskolans personal nästan uteslutande hand om alla ämnen så vi kunde ganska fritt byta timmar med varandra så att det som passade bäst för dagen blev gjort, ungefär som i ett eget företag. Senare när det togs med mera allmänbildande ämnen med inhyrda lärare blev det svårare att byta ihop timmarna. Minns att speciellt de elever som kom direkt från grundskolan hade stor arbetsiver och ville visa sig duktiga inför de som genomgått gymnasiet. Det här var då i början på -80 -talet och många av eleverna kom från gårdar med jordbruk och växthusanläggningar, de var vana att jobba hemma och hade, vill jag påstå, ett bättre tålamod än dagens ungdomar som kanske mera formats av de snabba rycken i datorspelen. Vi hade många praktiktimmar och vi jobbade från morgon till kväll, lite annat än nuförtiden då stor del av skoldagen består av håltimmar.

Ibland har jag funderat om jag var för sträng och krävande för de unga eleverna för visst märkte jag att de ibland blängde snett när jag kommenderade ut dem på jobb och så här efteråt har jag när jag träffat forna elever fått höra att ”noo hadd vi så leidon oåv de på skolan, dö va så streeng å stark så vi va så redd fö de”. Själv var jag ju nästan jämngammal med eleverna så jag bjöd nog till också för att visa hur jobbet blir gjort och en och annan elev försökte också utmana läraren med att skörda fler purjon för dagen  🙂  Vill på inget vis ta åt mig av äran men många forna elever är numera verkligt framgångsrika företagare och en och annan har faktiskt tackat mig för att jag lärde dem att hårt och målmedvetet arbete lönar sig.

Halkade väl in på ett sidospår, det var ju purjosäsongens avslutande detta inlägg skulle handla om. Säsongens purjo håller nämligen liksom kinakålen, som jag skrev om igår, på att ta slut. Lite finns det kvar att putsa i lagret men inom en eller ett par veckor är den slut och lika så bra det för hållbarheten har inte varit den bästa och det har tarvats en hel del jobb med att putsa och packa i vinter. Antagligen är den våta hösten en delorsak till svag hållbarhet, en del skördades ganska sent och det hann bli ett par kalla nätter innan vi avslutade skörden och jag misstänker att vattnet mellan bladen orsakade mekaniska skador då det frös vilket sen ledde till att mögel och annat elände fick chans att angripa purjon. Att den lättare blir smutsig då den skördas när det är kletigt och vått underlättar ju inte heller iordningsställandet för försäljning.

Putsning, tvättning och paketering inför försäljning.
Purjo klar för paketering.