Jag minns det klart och tydligt. Året var 1989. Jag och min far satt hos dåvarande Lantbrukssekreterare Joel Nordström och gjorde upp kalkyler. Byråkratiska kalkyler för generationsväxling. Kalkyler som bara var i barnskorna jämfört med vad dom tydligen är i dag, men det är en annan historia. Plötsligt sa Joel: ”jag tror inte vi ids ta upp brännoljan i denhär kostnadskalkylen för det är ju inget som blir till några utgifter i alla fall”

Idag har vi då 2012 och jag sitter och stirrar på en faktura på årets brännolja till torken och kan konstatera. Lika rätt som Joel hade då, lika fel har han idag.

Brännoljan idag är en verkligt tung utgiftspost för oss lantbrukare. Även för andra förstås, men jag inbillar mig att där är alternativen fler. Att börja driva torken och traktorerna med något annat drivmedel är tillsvidare bara en utopi på utveckling. Säkert kommer det men inte idag eller i morgon.

Vi skall bort från fossila bränslen, och bra så men tillsvidare lever vi i en realitet där vi inte sådär bara kan avskaffa dom. När Koneviesti testade alternativa bränslen till torkarna för något år sedan kom dom fram till att fjärrvärme var det mest ekonomiska alternativet. Jo, det är klart men hur skall den fjärrvärmen fås hit. Ok, om man kunde skicka den som returgods i avloppsledningarna löser det sig enkelt, för när vi skulle få (köpa) kommunalt avlopp var inte en rörlängd om 20 km något som helst problem.

Ett annat alternativ skulle vara flis, men det är inte heller så bara. Värmevärdet på det som skall torka spannmålen bör vara högt, det bör producera värme snabbt och det bör kyla ner snabbt. Det gör förstås flisen, om den är torr, men då skall den också tillverkas, torkas och lagras samtidigt som pannrummet bör byggas om för många pengar. Vedeldade torkar har jag upplevt som barn, där satt man nätterna igenom och blev det strömavbrott brann torken upp. Inge bra alternativ.

Återstår – brännolja. 19 penni litern kostade den 1990. Idag var priset 6,42 omräknat i samma valuta. Det blir endel i procent.  Undrar om det finns något överhuvudtaget som stigit med motsvarande procent i modern tid.

Jag skulle personligen väldigt gärna lätta mitt miljösamvete och kunna köra traktorerna på luft och torken på vatten, men det är inte en realitet ännu på länge. Att investera 50000 euro för att installera ett system som kanske inte ens är rätt om fem år känns inte heller attraktivt. Så vad är alternativet; Jo, betala och gnälla!

Någonting hände i torsdags. Det regnade. Men uppenbarligen var det inget vanligt regn utan det var just bägaren som fick droppen att rinna över. På tisdagen tröskade jag vete som var riktigt bra. Fukten var drygt 20% och åtta timmar i torken är helt ok, med årets mått mätt riktigt bra. Torsdagen regnade det som sagt, men på fredagen var det fint väder igen. Jag tvekade mellan kvickkrotsbekämpning eller tröskning, valet föll på tröskning. Växten såg bra ut men direkt märkte jag något illavarslande. Det kom mycket större volym i tanken än några dagar innan. Det betyder att kornen svällt och det är absolut inte bra. Ner med handen i tanken och känselsinnet talade sitt tydliga språk. Vetet hade förvandlats från bra till riktigt dåligt på två dar. Det amatörmässiga tuggprovet tydde också på att falltalet gått till Gud.

Det riktigt roliga började först då spannmålen skulle in i torken. Det hade då stått på vagnen i 13 timmar och vid kippningen hände – ingenting.  Alltsammans hade börjat ta värme, luktade jäst och rann inte av vagnen. Efter en tröstlös kamp med skyffeln tog jag denna bild. Vagnen uppkippad allt vad det går, men vetet – det är där det är.

Nu betyder ju inte detta att produkten är förstörd, det betydde bara 15 timmar i torken och att det inte gick att blanda med tidigare tröskad säd i silona eftersom detta kommer att gå till djurfoder, istället för ditt frukostbord. Dessutom var jag tvungen att förbruka 3 timmar av min ungdom på att få in eländet i torken, något som i vanliga fall tar 20 minuter och sköter sig själv.

Nu kan ju vän av ordning undra över om det inte hade varit bättre att låta växten vara kvar på åkern, och jo, det hade det varit förutsatt att ens något lite hade varit normalt. Ikväll skriver vi 1 oktober och ute regnar det igelkottar för andra dan i följd,så det känns nog oavsett vädigt bra att ha allt bärgat. Hur det sedan blir med plöjningen i år låter vi vara osagt.

Något som dock förblev en dröm var att så råg. Jag hade planerat rågsådd på 8 ha i höst men det fick nog läggas på hyllan, dels pga att direktsådd i vätan inte skulle ha fungerat, dels för att kalendern gått för långt framåt.

Hur gick det med slaskvetet i torken då. Jotack – dåligt!  Fukten och agnarna bildade en jordliknande hinna inne i rensen så den packade ihop. Att stå i hällregnet och krafsa bort våta agnar ur ett hål rakt ovanför huvudet är inte roligt. Men det var vad jag sysslade med i går kväll.

Nej, ingen Åländsk potatisodlare skrattar mera.

Som jag skrev satte Matte på breddarena, men plutt sade det för det, och så satt han åter en gång med träcken upp till axlarna. Den här gången var det Nicklas och deras M150 som tillkallades. Lika som med Torre, så var Nicke på väg inom 5 minuter, så hjälp kom snabbt, men, dagen förklarades färdig i det landet.

Men vart skall man fara och börja på att ta upp potatis när det är lika vått över allt? Vi prövade att ta upp lite utskiftningspotatis. Det gick i den änden där det var mest sand, men så fort vi kom ut närmare mitten av den åkern så blev det lite mer lerinblandat och då var det igen 5 före att vi skulle ha fastnat igen. Klockan blev kväll så vi slutade. Men, vart fara? Vart ta vägen?

Frågorna när potatisodlarena ringer och pratar med varann är : – Har du fått upp nått? Går det? Kör ni fast? Bogserar ni? Exempel på svar är: -Nej vi kör inte, jag körde fast mattan två gånger på raken, så vi slutade, potatisen har börjat ruttna så jag vet inte hur jag skall göra, om det ändå bara skulle sluta regna! Eller tex. – jo, det går, vi har tagit upp ett flak på två dagar, men vi bogserar hela tiden för att få släpat päronmaskinen genom skiten, om det ändå skulle kunna sluta regna.

Om inte vädret ändrar sej kommer snart svaren att vara. -Nej, jag kommer inte ens ut i åkern och skulle jag komma dit med våld, så är det ändå lönlöst, det har börjat ruttna, kommer att få plöja ner flera 100 ton…

Ja, varför bönder klagar på vädret är enkelt – pengar. Vädret styr nu böndernas pengar med järnhand. För tillfället börjar läget vara så kritiskt att vädret styr över flera 100 tusentals euro!

Mera regn och potatisen ruttnar och pengarna uteblir. Pengar som skulle användas till att betala bort lån, maskindelar, inköp av reservdelar, och helt enkelt vanligt drägligt leverne.

Jag önskar för hela den Åländska potatisodlarkåren att det slutar regna. För gör det inte det… Jag vill inte ens tänka på konsekvenserna… Det är inte bara årets julklappshandel som står på spel, det är så mycket mer än så…