Söderfjärden blir åker

För 520 miljoner år sedan slog en jättemeteorit ned i det som senare blev Solf. För 100 år sedan stod Solfborna i vattnet och bärgade hö (!) på samma plats. Inte alltid så trevligt – ibland blev det både lunginflammation och död.  Solf sockens historia (1965) av Gunnar Rosenholm är både välskriven och spännande. Höskörden under regniga somrar beskrevs av bondeänkan Anna Ulla Smeds (f. 1870): ”No ska e nagär a fååji döödin täär å romantisk å jikkvärtjin. Joo, no haar di härrdagar nöög moot förr i vääden.” (Nog skall några ha fått döden där och reumatism och giktvärk. Jo, nog har de herrdagar nu mot förr i världen)
Då Bondbloggen under Matts Andersens kunniga och entusiastiska förevisning bekantade sej med Söderfjärden förra torsdagen så var den fin åkermark med god växtlighet. De 3000 små ladorna var borta men visst var den imponerande i alla fall. Vi har litet plattland i Hindersby också men pyttelitet i förhållande till de 2500 hektar som här finns. Kolla in de smala skiftena på gamla Söderfjärden – de var flera kilometer långa och ner till ett par meter breda så alla skulle få både bra och dålig mark i rättvisans tecken.
De första slåttermaskinerna kom till Söderfjärden 1885 från Sverige (Västerås) och hästräfsorna tio år senare. I början trodde många att de skulle förstöra gräsets rötter men då det visade sej vara fel så köptes många maskiner fastän de inte var billiga. Omkring 400 mark kostade de då en dagslön var omkring 30 penni. Men det övermäktiga slåtterarbetet för hand var slut och maskinåldern började. Matts Remahl lär ha sagt om det gamla slåtterarbetet: ”An såm sko a vari  dööd en paar vekor före eenjestiidin” (Den som skulle ha varit död ett par veckor före ängstiden).
Bråttom är det nu också i jordbruket på sommaren. Alla bondbloggare kunde inte komma till Solf, Mats kom direkt från arbetet och Kalle åkte tillbaka direkt till sommarbrådskan. Men visst var det ett glatt gäng som träffades på Seglis i Vasa tillsammans med redaktionen.  Mötet gick också i arbetets tecken – här funderar Kalle, Mats och Lotta på Bondbloggens framtid medan Dånö-Mats ser sej om efter Mathias som var väldigt duktig fastän vi äldre pratade en massa strunt hela kvällen.
Och här nedanom lyssnar hela gänget på Matts Andersen som berättar om pumpstationen. Lägg märke till de fina tyska släpringsmotorerna för pumparna. De är nästan hundra år gamla och min  ingenjörssjäl blev entusiastisk över den enkla men fina konstruktionen.
I chefskarusellen på Rundradion har Gunilla (i skär blus) nu blivit Bondbloggens nya mamma. Rundradion kan skatta sej lycklig över att ha så mycket kompetent personal. Vi gamlingar började vår bana som bondbloggare med Ingela (längst framme), Mårten (längst bak vid kartan) och Unni som var vår första mamma (men tyvärr inte kunde vara med). Redaktionen har haft stor betydelse för Bondbloggens utveckling – det är inte vilken blogg som helst. Konceptet är helt nytt och utvecklas hela tiden så vi får se vart vi hamnar.
På fredagen träffade jag min gamle vän och klasskamrat Lasse Lindqvist från Lovisa som numera är professor vid Vasa Hanken (och inte ändrats ett skvatt sedan skoltiden).  Sedan blev det bråttom hem att köra flisveden från åkerholmarna innan det började regna. Det kom inte många droppar men det är så bra med vädergubbarnas regn att man får en hel del gjort effektivt. Snart skall vinterns förråd flisas och torkas men före det måste de nya fläktarna installeras.
Trots alla maskiner är det bara bråttom inom jordbruket på sommaren i alla fall.

Lyckad resa :)

Så var jag då hemma igen efter en verkligt rolig liten tripp till ”pampas / plattlandet…” kärt barn har många namn sägs det ju 😉

När vi for ställde jag in mej på att det är vansinnigt långt och hur jobbigt ska de inte bli att köra och hur trött och smågrinig skall inte Mathias vara innan vi är framme, och… ja, ni vet, allt det där man kan måla upp för sej själv så länge man inte har upplevt det. Nu efteråt tyckte jag det gick så fort att köra, Mathias satt snällt, tålmodig i baksätet och vi stannade hela en gång på vägen upp för att röra på benen. De långa raksträckorna var inte alls jobbiga, utan mer roliga att köra.

Väl framme sökte vi upp Christer och Eivor på Finnefarm och lyckades prata bort dem från jobbet, så att när vi lite väl sent började dra oss tillbaka till gästgiveriet fick vi veta att de samma kväll ännu skulle skära in lådvis med isbergssallad… Men väldigt intressant var det att hinna prata några timmar ”live”, så även den här vägen 1000-tack för att ni tog er tid. 🙂

Söderfjärden och bondbloggarträff stod på följande dags program. Väldigt roligt att träffa alla och se alla live. På något vis känner man alla, men ändå inte. Att sitta och äta middag med alla fick många bitar i ”vem-är-du-egentligen?”- pusslet, att falla på plats.

Söderfjärden då ja, detta helt otroligt stora fält av åkermark. Helt otroligt. När man dessutom fick höra historien om hur den med hacka och spade en gång dikades och pumpades torr, ja, då inser man att det nog minsann funnits ett j–lar anamma i bygden.

Och ränderna, märker man nog att de inte går ur sådär hur som helst … 😉

Utsikten från meteorianUtsikten från Meteorian, som ligger precis i söderfjärdens mitt, går inte av för hackor.

Som Nagu-bo måste jag ju se Replot bron också när jag var så nära jag var. Stilig, ståtlig stod den stadigt där.

Replot bronVi promenerade upp till mitten på bron och kikade ut över fjärdarna, vädret var vackert och allt kändes riktigt sådär turistiskt som det väl ska göra. Nu vet jag också vad jag skall skriva överst på min önskelista till tomten i höst. Inser visserligen att det nog är till någon annan man kanske skulle behöva skriva, men man kan ju alltid försöka…

Retur, via Skaftung. Och vad finns det där som är så fantastiskt att det måste upplevas? Säkert en hel del som vi inte visste av, men det som varit på tal i ett halvår var natten när ett 20-tal potatisodlare från Åland skulle till Skaftung men båten tog inte iland den natten, på grund av oväder. Då var det för dem att vackert svänga på klacken och klockan tre på natten köra hem igen, men nu skulle i alla fall en av dem som den natten körde kors och tvärs över Åland till ingen nytta äntligen få uppleva det som då upplevas skulle, nämligen Grimme skandinavien, Grimmes centrallager i Finland. Och dit bar det på fredag eftermiddag. Vi fick en liten rundvandring och Mats som ju själv har en Grimme hemma i hallen blev som ett barn i en leksaksbutik.

grimmeGrimme så långt ögat når, och åt alla håll, och i alla storlekar, och modeller fanns det att kika på…

Överallt där vi varit på hela resan har vi blivit väl emottagna och bjudna på kaffe, och så även här. Tack för titten 🙂

grimmekaffeNär jag sent på fredag kvällen trampade hem uppför strandvägen kunde jag konstatera att ordspråket borta bra, men hemma bäst väl kom till pass. Visst är det bra och roligt borta, men nog längtar man alltid hem… Har dock inte tänkt det låta ta typ, 20 år innan jag nästa gång besöker Österbotten 🙂

Kylda plantor.

Som jag nämnt i ett par tidigare inlägg så har problemen med axelbrottet på hydraulmotorn lett till att planteringarna inte helt kunnat utföras enligt odlingsplan. Plantorna växer dock vidare trots att det inte går att plantera så vad gör man då? Sallatsplantorna växer ju snabbt och är maskinellt planteringsbara endast några dagar får man inte dem  jorden på den tiden så är det bara att slänga dem om man inte planterar för hand eller får tillväxten stoppad på något vis. Att hålla plantorna torra eller höja ledningstalet i bevattningsvattnet kan till en viss del begränsa tillväxten men för att bromsa plantorna under längre tid utan att äventyra deras hälsa behövs andra metoder. Jag brukar helt enkelt flytta in plantorna i kylrummet och då blir det som en enda lång kall natt för dem och plantornas tillväxt stannar upp. Metoden har jag också tidigare tillämpat till exempel vid regnperioder eller då åkern inte annars varit planteringsbar. Vet inte om metoden kan rekommenderas för alla växter men för sallat verkar det fungera i alla fall.

 

Plantor på kylning i väntan på plantering.

 

Planteringsmaskinen är nu igång igen men med drivning på tre hjul i stället för fyra. Jag var lite osäker på om den alls skulle röra på sig med en motor utan drivning eller om all kraft skulle försvinna via den ”spinnande” hydraulmotorn. Maskin har dock dubbla hydraulpumpar och drivs så vitt jag med mina blott elementära hydraulikkunskaper förstår som 2 + 2 hjulsdriven. En massa slangar går dock mellan de båda pumparna så någon form av synkronisering mellan pumparna verkar finnas. Föröskte via importören få lite uppgifter från tillverkaren om motorn och om det var riskfritt att köra med drivning på 3 hjul. Tyvärr så fick jag just ingen hjälp därifrån, tack vare bloggläsarna fick jag i alla fall motorn identifierad och när planteringsmaskinstilverkaren inte verkade få klart om de hade möjlighet att leverera motorn som reservdel så beställde jag ny motor via en lokal hydraulikaffär. Tyvärr meddelades att leveranstiden är 3 veckor och så länge kunde jag ju inte vänta med planteringarna. Så det blev att chansa på att maskin skulle röra sig framåt med 3 motorer. Hittade ett passande hjulnav på en av de brända maskinerna  som jag kunde reparera och förse med en fläns från den lokala verkstaden så att hjulet temporärt kunde fås på plats. Och faktiskt så fungerar maskin så pass att vi kan fortsätta med planterandet. Lite av vridmomentet verkar vara borta, motorerna ”tuggar” lite när det börjar gå tyngre och farten varierar lite mera beroende på om det går uppför eller nerför, men vi kommer framåt i alla fall 🙂

Hjulnavet från en brunnen maskin passade planteringsmaskinens fälg, reparerades och försågs med fläns för montering.

 

Den söndriga motorn bands fast och får nu snurra fritt bäst den vill tills ny erhålls.

 

 

Maskinen står åter på fyra hjul 🙂

 

 

Morgonstund har guld i mund……

Vackert väder har vi så till sist begåvats med, och visst är det roligt när det äntligen blir lite fart på växtligheten 🙂  Men samtidigt innebär farten på växtligheten att arbetsbördan också växer så när vännerna på till exempel facebook aviserar utryck som LEEEEDIGT och S.E.M.E.S.T.E.R. känns det ibland lite avigt……. men å andra sidan så visste man ju vad yrkesvalet innebar då när det begav sig.

Att man är i gång från soluppgång till solnedgång har ju sina positiva sidor också, för visst är det en vacker tid vi lever i 🙂

Soluppgång vid bevattning av en nyplanterad åker.

Sallatsplanteringen ovan är samtidigt ett litet experiment. Den är gödslad med två olika sorters gödsel och plantorna har behandlats lite olika inför planteringen som i sin tur gjorts på både vit och svart plast samt utan marktäckning. En test som görs för att jämföra kvaliteten på skörden och kostnaderna i odlingen.

Soluppgången fick mig att dra paralleller till vyerna i en musikvideo på Youtube som figurerat bland inläggen jordbrukare emellan på facebook.

Nää, nu ut och skörda vidare……. 🙂

PS. verkar lite segt med musikvideolänken, den här länken lär fungera bättre  http://tinyurl.com/cvfk8dr DS.

Ut och resa!

Ja, tro det eller ej. Jag som är en liten hemmakratta och lite drar mej för längre resor tänker nu ta hela tre dagar ”ledigt” och bege mej ut på vägarna. Jag rör mej så ofta på småresande fot när jag pendlar lite nu som då till Geta, så jag varken behöver, hinner eller orkar med några ”längre” resor där emellan. Och är det så att det skall bära av någonstans så ska det va någonting som verkligen drar. Som exempel har jag bara varit en eller max två gånger till huvudstaden sedan högstadietiden. Vad skulle jag dit och göra? Dessutom ligger det ju så avsides… 😉

Men nu ska det bära av norrut. Första gången sedan… ja, vad skall jag dra till med, nångång under lågstadie tiden var det som jag besökte österbotten senast, så, man kan väl säga att det börjar vara på tiden. Men vad det är som drar, ja, det är någonting som verkligen drar 🙂 En träff för oss bondbloggare 🙂

Med spänd förväntan och nästan lite resfeber ser jag sååå fram emot att träffa de andra bondbloggarna och över huvudtaget se österbotten ”med andra ögon” än de jag hade som 10-åring. Så om ni, någon läsare där i norr läser det här, och mot slutet av veckan siktar en ljusblå Honda som ser lite allmänt förvirrad ut, håll till höger! 😉

 

Kissekattor

Jag är uppväxt med djur. Som liten lekte jag med grisarna (hönsen var jag rädd för då de flaxade) och hästar hade vi länge. Jag var nästan 30 år då vi sålde kossorna.  Nu har vi bara kissekatter kvar och de är verkliga nyttodjur som håller efter gnagarna. Den gamla katten som är 19 år börjar bli långsam och styv och ligger helst på soffan så vi skaffade två småkatter i fjol. Pricken som är en kåbb (hankatt) är verkliga tuffingen men väldigt sällskaplig. Han går alltid och stryker sej mot nosen på Hobbe, vår hund, då han kommer in. Bara ett fel har han och det är att han är tokig i smör. Om man glömmer smöret på bordet så är det borta på nolltid. Det värsta är att han lärt sej skuffa bort den tunga kupan från smörassietten.

Vår kissekatt Murre har nyligen fått ungar som nu börjar krypa ur lådan och härja på köksgolvet. Hobbe är så förtjust i dem att han är svartsjuk på Murre att han inte vill låta henne komma nära dem. Och visst är de förtjusande. Det finns tre i lådan men man ser bara den ljusaste tydligt: