Sida 319 – Bondbloggen

Nytt bloggverktyg :-)

Min gamla mobiltelefon har börjat få lite ålderskrämpor och hyggliga bilder har det inte gått att ta det senaste året. Därför har det inte heller blivit så mycket bildmaterial i mina blogginlägg, det vill ju inte bli att ta både telefon och kamera med när man går ut. Fickorna är ju fulla med grejer från förr 🙂

En ny mobil har därför länge stått högt på önskelistan men först idag tog jag mig tid att åka till stan på uppköp.

Min gamla Samsung har varit en tålig kamrat i både vått och torrt och får väl nog antagligen hänga med en tid ännu speciellt de dagar då det blir tuffa förhållamden. Har haft ett par Nokia tidigare också men stryktåligheten har nog tyvärr inte varit i samma klass som de Siemens och Samsungen jag haft. Få se hur den här klarar bondelivet?

In alles är detta min 7:e mobila ”kamrat” börjandes med en Mobira NMT-450 ”kappsäck” som jag köpte begagnad 1992 för 4500 mk, det var mycket pengar på den tiden! Fortsatte med 2 Nokia som hade ömtåliga displayer. Sen prövade jag 2 Siemens som var verkligt stryktåliga, den ena föll från 7 meters höjd i asfalten och låg ett par timmar i dagvattenbrunnen utan att få desto större men.

Mobiltelefonerna är nog ett nödvändigt ont idag, de fungerar ju numera som ett mobilt kontor som det skulle vara svårt att klara sig utan. Denna borde ju också lättare kunna hantera det övriga informationsflödet som dagens företagande för med sig. Största frågan nu är om jag klarar av att få igång nyförvärvet?

Nya fortskaffningsmedel.

När jag nu en gång var upplagd för shoppande satsade jag också på att sko om apostlahästarna. Även det en sak som länge stått högt på önskelistan, de gamla har börjat ta in snö både här och där och det är ju inte roligt att vara blöt om fötterna.

Dom gamla var faktiskt i så bedrövligt skick att jag inte ens försökte byta in dem 🙂

Sågverket

I två dagar höll vi på. Vi, det är jag och pappa det. Vi svor, skruvade fast, tog löst, bytte ut och svängde och vred, läste och sökte… Listan kan bli lång. Det brukar höras att möbler kan vara knepiga att skruva ihop, men efter att jag varit med och skruvat ihop dehär så kommer nog nästa möbel att kännas som rena rama barnleken. Ett sågverk. Ett litet ett. För hobbybruk. Men även hobby kan föra mycket nytta med sej.

Hela storyn började för flera år sedan. Önskan om att kunna kanta upp lite stock själv på holmen. Bryggorna som byggdes av två generationer före mej börjar ha sett sina bästa dagar och somliga av husen byggdes av tre generationer före mej, så byggprojekten på holmen tar nog aldrig slut, husen förfaller och frågan börjar vara, skall man renovera eller riva…

I alla fall började vi smått titta omkring oss efter den smartaste lösningen för att eventuellt kunna omförvandla lite stock till brokistmaterial och bräder själva. Vi sökte inte med ljus och lykta, men småpratade och kikade omkring oss. Så fick vi höra om ett litet svenskt hobbysågverk, logosol. Vi sökte upp det på internet, och där satt vi en kväll tre timmar okontaktbara och tittade. Saken var klar. Inga fler frågor än bara hur många kedar skall det va, hur långt svärd kan tänkas behövas och lite småkonstateranden om drivverk, extraförlängning och lite sånt. E mail skickades och paket kom med lastbil nästan ända hem till trappan.

Lite roligt måste jag säga att vi har när det i annonser står ”hemkörning” … ”ända till trappan”… skulle vilja uppleva det jag 😉 Har man ingen förbindelsebåt så får man klara sista biten själv, men det går bra det också. I synnerhet det här paketet var nog snabbt hämtat. Det stuvades in i en lada ”tills vi hinner montera ihop den”. Skulle visa sej att det tog ca ett år innan den tiden fanns, men bättre sent än aldrig. Nu är den ihopskruvad och testkörd efter diverse grubblande och funderande. Nu får den stå lite prelliminärt nära stranden där en brokista håller på att ta form, men sen när det är klarsågat till den skall den flyttas. Planer på ett tak, ett litet stockbord att lasta av stock på, och en spånsug smids som bäst…

Roligt är det, fungerar gör det, bra resultat har det hittills blivit och dessutom är det nyttigt på många vis. Man behöver inte köra stocken fram och tillbaka, från och till holmen, bra att få lite träd ur skogen, bra för konditionen att jobba med motorsågen i handen, bra att kunna laga skapliga brokistor att man har rediga bryggor att ta iland i och kanske det blir att laga lite stolpmaterial till alla hus som håller på att förfalla.

Men, den stora nackdelen är att vintern åter en gång, kommer att vara alldeles för kort 😉

Kom, kom april!

Nu tycker jag nog faktiskt det börjar räcka med snö. Visst, jag älskar vintern och allt som hör till – även kölden och snön. Men nu har det öst ner hela dagen och enda vi har gjort idag, känns det i alla fall som, är att skotta snö. Men det positiva med att det kommer mer snö är att det blir bara bättre att köra snöskoter. Det är en av mina andra hobbyer. Tyvärr har tiden inte alls räckt till något denna vinter känns det som, och tyvärr har också bloggen blivit lidande. Skrev engelska hörförståelseprovet i måndags också, och det gick väl helt okej också. Det jag vill påpeka är att det är ganska fullt upp i mitt schema nu för tillfället; prepkurser, praktik, studentprov etc etc. Och på sidan om detta har jag ju förstås mina nära och kära att ta hand om.

Nåja, slutpratat om min tid och hur jag spenderar den. Island och april närmar sig med stormsteg! 16.4 är det planerat att jag då lämnar fosterlandet och tar mig västerut. Har fått i alla fall lite pengar ihopskrapat så nu är det bara biljetterna som ska bokas så är jag nästan på väg! Skulle kunna fara redan idag, längtar så! Men innan dess är det några veckor kvar i skolan att ta i tu med. Men sedan säger jag nog bara sjáumst seinna, på återseende! 😉

Mitt i skogen

Natten kommer smygandes. Framför mej brinner en brasa, jag måste sitta några meter bort för att inte få för varmt. Men tårna börjar kännas lite småfrusna. Snart dags att gå hem och laga ny brasa. En i kakelugnen och en i köksspisen. Men först skall jag se till att den här brasan brinner ner. Risken att en brasa sprider sej är snudd på obefintlig nu, men det hör till att man väntar ut brasan. Dessutom är det ganska fridsamt att sitta där i skogen och titta hur det brinner. Tankarna i huvudet snurrar på.

Planerna för morgondagen smids. Då skall den och den tallen ner och så allt dedär undertryckta krafset. Tänk va fint det kommer att bli sen i vår, och så behöver man int ta fram-back 3 gånger för att svänga med traktorn och ändå skrapa frontlastaren i den där tallen. Ja, den står ju inte där numera, jag sitter ju på den… Man borde nog ta ner lite fler träd där längre ner mot stranden också, men inte för mycket, det skall ju vara en väg, inte en landningsbana för flygplan.

Tankarna snurrar också kring andra saker här i världen. Musiken i radiolurarna växlar från det ena till det andra och varvas med nyheter, varpå tankarna åter skenar runt. Hur skall det gå med Grekland? Whitney Houston är bortgången och så kommer det en slagdänga igen… Orkar inte höra på dessa ledsamheter. Det finns av den sorten ändå, utan att man skall bli matad med det via radion också. Tar av mej lurarna och det blir tyst. Lite sprak och knäppande från brasan. Jag hör ingenting. Ingen bil, ingen båt, ingen fyrhjuling, inget flyg, ingen motorsåg… Ingenting.

Jag känner att det börjar kyla lite på ryggen. Omgång två för dagen har också blivit genomsur av svett. Jag borde ha farit hem och byta innan jag började vänta att brasan skulle lugna ner sej, men tillika kommer det inte att räcka så länge till, så jag beslutar mej att flytta stocken lite närmare så jag inte fryser där jag sitter. Mårrar en stund över tyngden när jag rullar stocken mot brasan. Sen sätter jag mej tillrätta igen. Handskarna under baken och händerna i fickorna. Så blir det tyst igen. Och tankarna snurrar vidare….

En lite väl äventyrsfylld resa.

Näst familjen och jord- & skogsbruket kommer skidåkningen som mitt största intresse. Vill dock redan här poängtera att någon idrottsman är jag inte men njuter av fysisk aktivitet i skog och mark ute i den friska luften. Skrotlyftning på gym är inte riktigt min stil även om det säkert skulle vara bra om ambitionerna på fart i spåret skulle vara högre. Någon löpare är jag inte heller, till det har jag alldeles för mycket muskler och för stor näringsreserv 🙂 Däremot passar det mig bra att glida fram på skidor och skidåkningen ger en i mitt tycke allsidig träning av musklerna. Sommartid blir det ju mycket ryggarbete på åkern och vältränade magmuskler hjälper till att hålla ryggen frisk.

För att motiveras till lite extra träning brukar jag anmäla mig till något långlopp. Efter att ha deltagit i American Birkebeiner 2007 skaffade jag mig ett Worldloppet-pass så sen dess har målsättingen varit att avverka minst ett lopp utomlands per år. Så här långt har jag stämplar från American Birkebeiner, Vasaloppet, Jizerská Padesátka, Finlandia, Tartu Maraton och nu sen senaste söndag König Ludwig Lauf i passet. De senaste åren har jag rest med en grupp till största delen bestående av bönder och den sociala samvaron har varit minst lika givande som själva skidåkningen, bondeyrket är ju många gånger ett ganska så ensamt arbete.

Årets resa blev extra äventyrsfylld. Flyget till Helsingfors på fredagseftermiddagen blev en timme försenat på grund av snöyran och man hade redan avbokat oss från flyget till München då man inte räknade med att vi så snabbt skulle förflytta oss till utgången. Vi hann dock med men det gjorde inte vårt bagage så ännu på kvällen innan loppet hade vi varken skidor, kläder eller annan utrustning. Vi hade dock under lördagen träffat några Terjärvbor och av dem fått låna en del överloppsutrustning samt till glädje för den lokala sportaffären kompletterat med lite inköp så det var väl sist och slutligen bara tre par skidor som fattades och dem hade en skidtillverkare lovat fixa fram till starten på söndagsmorgonen. Jag hade redan hunnit förbereda mig för en sakta och lugn skidåkning i mina reskläder, fotografering av vyerna samt diskussion med flickorna vid saftkontrollerna då vårt bagage anlände till hotellet vid 21-tiden. Så istället för uppladdning inför loppet blev det att preparera skidorna innan läggdags.

Det för mellaneuropeiska förhållanden ovanligt kyliga vädret med temperaturer kring -25°C på morgonen orsakade oss ett annat problem. Hyrbilen vi fick i München var fylld med dieselbränsle som inte klarade så låga temperaturer. Från flygfältet till hotellet i Ettal var det inga problem men följande morgon vägrade bilen starta. Mekanikerna försökte vid ett par tillfällen fixa problemet men utan att lyckas så på dagen för hemfärden hämtades bilen av bärgningsfirman. Uthyrningsfirman hade heller ingen reservbil att ge oss så det blev att ta sig fram på skidor, med buss, tåg, taxi och linbana i stället.

Frånvaron av bil ledde till att en del av det planerade reseprogrammet inte kunde genomföras men ett besök till Tysklands högsta berg Zugspitze hann vi med på måndagen. Naturligtvis avverkade vi en del av klättringen på skidor uppför slalompisterna och fick såväl konstiga blickar som tummen-upp-tecken av slalomåkarna när vi nådde toppen. Jag har väl aldrig riktigt förstått mig på det där med skidlift det är väl att ta sig upp som är den stora utmaningen, ner kommer man ju alltid 🙂

: Höghöjdsträning på 2600 meters nivån. Syret ville inte räcka till hur man än kippade efter andan.

König Ludwig Lauf 008 — Zugspitze 2992 m. Härligt väder och bedårande utsikt.

Som vanligt när man är ute och reser är det svårt att helt hålla sig från bonderelaterade saker. Om inte annat så kan man ju alltid utforska vad det blir av de råvaror och produkter som vi bönder producerar 🙂

012 — Bratwurst auf sauerkraut, smakade bättre än det såg ut 🙂

011 — Hofbrau original, också detta är en jordbruksprodukt 🙂

Dagens inlägg hade kanske inte så mycket med bondelivet att göra men dessa skidresor är nästan den enda semesterliknande sysselsättning som jag hinner med under året. När man dessutom har möjlighet att göra dem i så gott sällskap som jag har förmånen att göra så platsar det nog som ett inlägg i bloggen ty de hör till årets höjdpunkter. Ett speciellt tack till ”reseledaren” som hade så mycket extra bekymmer denna gång.

Ett blad, två blad, tre blad…

…f yra blad, fem blad, sex blad…. kanske ett till… jo, där är en fläck, ett blad till… färdig!

Nästa. Ett blad, två blad, tre blad… 7 blad… 12 blad… Mårr. Den var blöt – kastas!

Nästa. Ett blad, två blad….

Häck med kinakål som skall putsas

Kinakålen putsas ur lagret. Det har Mats hållit på med i ca en månad nu. Man tar en kinakål ur häcken, tar bort de yttersta bladen, fortsätter att plocka bort blad tills kålen ser fin ut. När den är tillräckligt fin för att man skall vilja sätta den i lådan, är inte när den ser ut som om man själv skulle vilja betala ca 70cent/kilo för den, som kålodlaren får, utan den skall se ut som att man skulle kunna tänka sej att betala, någonstans kring 2,70 euro/kilo för den, så som den kostar i butiken.

Två färdiga pallar kinakål väntar på hämtning inne i kyllagret, bland häckarna

Och det är nog dags. För varje vecka blir kålen äldre och det sätter sina spår. I butiken ser kålen ungefär likadan ut nu som för en månad sen, men svinnet för kålodlaren blir större. I början gick det åt ca 3 häckar för att få en pall fin kål, men nu går det åt ca 4 häckar. Anledningen till att kålen inte putsats ur lagret tidigare är att det helt enkelt inte gått åt kinakål. Det är enkelt, äter folk inte kinakål, går den inte att sälja hur fin den än är. Lite tokigt ur odlarens synvinkel då man inte i maj, när plantorna skall beställas, kan veta hur mycket kål som kommer att finnas i lagren när hösten kommer, om den kommer att hålla bra i lagret och hur många kålhuvuden per person som kommer att gå åt under vintern. Men det är bara att ta det som det är, och vara glad för varje pall som går.

Kinakålslådorna skall vikas. Dom kommer som paffskivor med spår i, på pall och skall sen vikas ihop. Första gången står man och vrider och vänder, viker och viker och när man äntligen fått det att se ut som en låda, kan man ha bild och text på insidan 😉 Bara att börja om. Småningom lär man sej tekniken och att vika ihop en låda tar inte mer än 15-20 sekunder. Men tid tar det ändå innan man vikit ihop alla 65 lådor som det skall vara till en pall. Förut var lådorna större, 10 kg/låda, nu är det 6kg/låda, så mängden lådor har ökat avsevärt, men de kostar lika mycket som de större lådorna. När man nångång ser lådor i mängder, ihopstampade i häckar bakom någon butik, kan jag inte låta bli att tycka synd om den stackaren som betalat ca 70cent/st stått och vikt ihop lådorna enligt konstens regler, klistrat på adresslappar och siffror, och en vecka senare är de påväg från butiken, behandlade som problem, ihopstampade för att ta så lite rum som möjligt och skickas, förhoppningsvis, iväg för att behandlas om, för att efter diverse processer bli till nya paffskivor med spår i.