Tack och farväl

Då jag nu fått igång den nya torken, den nya fliseldningen  och litet nya maskiner så lämnar jag över stället åt pojken  (som skall få tillökning i familjen i juni). Själv kommer jag att flytta till Sverige i juni då jag börjar få pension från professorsjobbet. Samtidigt börjar jag jobba som konsult för fibernätsbygget i Sverige där man nu satsar miljarder för att komma ifatt Sydkorea och Japan på datanätssidan – äntligen. Speciellt är jag intresserad av att hjälpa LRF att bygga ut fibernät på landsbygden vilket skall avlasta trycket på flyttningen till Stockholmsområdet.

Fibernätet i Finland är hopplöst fall så det lönar sej inte att stånga huvudet mot muren här. Staten är helt fixerad vid att ”marknaden” skall bygga nätet fastän ”marknaden” säjer rent ut att det ids den inte göra. Så varför inte jobba där det finns litet mera förstånd, dvs. i Sverige.

Tyvärr måste jag flytta till Stockholm och bli stadsbo av rent praktiska skäl. Men jag kommer förstås att jobba på Bos-Sestu i Hindersby alltid då jag har litet ledigt – vilket kanske inte blir så mycket. Men det gäller att lämna över till de yngre i tid innan man blir riktigt senil. Vi har fått en fin lägenhet i Gamla stan i ett riktigt gammalt hus.

Nu då de nya bondbloggarna tar över så tackar jag för mej och för den trevliga tiden här på Bondbloggen. Tack till alla läsarna och till redaktionen som gjort ett jättefint jobb. Som jag flera gånger påpekat så skulle Bondbloggen inte ha blivit så bra utan redaktionens utomordentliga insats.

Vi träffas säkert på nätet för där är vi alla grannar med varandra. Nästa vecka börjar de nya bondbloggarna så det är dags för mej att säja: Farväl !

(23:25   April, april !)

Att Rapid eller inte Rapid….DET är frågan

Nisses nya Rapidsåmaskin startade igen upp tankar om framtida såmetoder. Visst är det roligt att kalla sig proffessionell bonde och tro att man vet vad man håller på med, med ibland får man lov att inse att eget huvud inte riktigt räcker till. Många kolleger även här i trakten har även dom gått över till direktsådd eller lättbearbetning. Själv tycker jag det känns som om man står utan karta på främmande mark och stirrar på två vägskyltar. På den ena står det ”hhfgkrfkf” och på den andra ”ioiksdhf”. Sen skall man välja det rätta av dessa två.

I slutändan handlar förstås allt om slutnettot, men att veta hur man kommer till det bästa nettot kräver sin bonde. Tanken bakom lättbearbetning och direktsådd är att man skall spara mera av utgifterna än vad inkomsterna minskar och således få ett bättre netto. Enkel matematik på pappret men så fruktansvärt svår i verkligheten.

I går stod jag på Agri-Market och stirrade på ett par nya såmaskiner. Där fanns också inbytt en Nisse-Rapid som också fick några blickar. Eftersom jag hyser en inbyggd ovilja mot allt som är större än mitt förstånd så känns inte dom nya multi-maskinerna alls bekväma i mitt huvud. Dessutom tror jag inte att jag tycker om att hjulen kommer efter maskinen och vältar med automatik, på mina lerjordar vill jag själv välja om jag skall välta eller inte. Bondepraktikan säger ju att man aldrig skall välta fuktig lerjord.

Helt klart är att man sparar in pengar och tid med en direktsåmaskin. Räknat i liter sparar man en hel del bränsle jämfört med konventionellt, speciellt eftersom plöjningen faller bort, och den drar mycket bränsle. Däremot tar det nog sin tid att spara in bränsle som motsvarar priset på en direktsåmaskin. En ny sådan kostar bortemot 40.000 euro. Köpa begagnat har jag en genetisk ärftlig deffekt som förhindrar. Skall jag köpa begagnat vill jag veta vem som haft maskinen innan. Jag har själv å det grövsta lurat en bilhandlare en gång, och svinhugg brukar gå igen.

Att spara tid skulle förstås vara intressant, men det är samma sak. Man skulle rätt länge kunna avlöna en traktorchaufför för samma pengar, och dessutom känns det dumt att spara bort det roligaste man gör på ett år. Folk betalar ju för att gå på Borgbacken också.

Jag har plöjt igenom massor med litteratur i ämnet och det gör en inte heller klokare. Uppgifterna är motsägelsefulla och tvetydliga. Att prata med andra bönder ger heller inte så mycket eftersom det i vårt skrå är knepigt att hitta någon som erkänner misstag. Man vill helt enkelt inte torgföra att en investering kanske inte var den optimala. En kollega sa häromdan att han tror på direktsådd därför att man bara behöver köra över åkerna en gång per år. Tröskningen faller ju också bort nämligen! Men i sanningens namn skall jag erkänna att jag med egna ögon sett direktsådda åkrar som givit riktigt bra skörd också. Allt kan var som med såmaskiner i allmänhet, en inställningsfråga. Nisses argumentation om billtrycket är dock helt obestridlig. Även min Simulta som ”bara” har 10 år på nacken kan ha svårt att trycka ner fröna på hård jord, och att se fröna liggande ovanpå jorden efter sådd, det är ingen höjdare.

Sedan kommer även miljöaspekten in i bilden. Direktsådd främjar ogräs. Sämre ha-skörd gör också att en hel del näringsämnen blir kvar i jorden och åker iväg med smältvattnet till ställen där dom gör mindre nytta (eller mera skada)

Så hur skall vi ha det då? Svaret torde bli ett tvärsäkert: Jag vet inte.

Till sist vill jag dela med mig ett leende som Vasabladet gav mig i morse. Hur skall flyttfåglarna från Afrika ta sig hit nu när det råder flygförbud över Libyen? Säg det!

Foderbyte

Efter att höstens kalvar avvandes och flyttade bort från sina mammor är det dags att dra ner på utfodringen. Kor som ger mjölk behöver mycket näring, men nu när mjölkproduktionen upphör klarar de sig med mindre. Faktum är att alltför kraftig utfodring när kon är i sin (alltså inte ger mjölk) bara resulterar i att djuren blir för feta vilket kan leda till svårare kalvningar och andra problem. Feta kor är faktiskt inget som gör bonden glad, de skall vara lagom runda om magen.

För digivande kor är ensilage det självklara fodret, för kor som är i sin räcker det med halm eller hö. Höet består precis som ensilaget av gräs och klöver, men eftersom det skördas senare på sommaren är näringsinnehållet lägre. Halmen innehåller nästan ingen näring alls, den är mest bukfyllnad. Eftersom jag har rätt gott om hö från i somras kommer det att utgöra huvuddelen av utfodringen den närmaste tiden.  Eventuellt kompletterar jag med lite rybshalm men å andra sidan är det lite onödigt att servera den på foderbordet eftersom de ändå äter rybshalm när jag ströar med den i båsen.

Det perfekta vore att ha en fullfodervagn, vilket är en traktordriven ”matberedare” som rymmer minst 2-3 rundbalar. Där kan man kasta i en lämplig blandning av de foder man önskar använda och mixa alltsammans till en enhetlig sallad som man sedan serverar korna. Det blir ofta ganska rejäla recept: ”3 balar halm, 1 bal ensilage, 100 kg mald spannmål och 2 kg mineraler. Blandas väl och serveras direkt.” Tyvärr är utrustningen rätt dyr och inget man skaffar för en trettiokorsbesättning så den vägen lär jag inte gå.

Min utfodring är en kompromiss även i det hänseendet att jag inte kan dela in korna i grupper. Idealet är att t.ex. ha sinkor i en grupp och digivande i en annan och på så sätt kunna utfodra varje grupp exakt enligt deras behov, men i en liten besättning som min är det här ofta svårt att får till. Jag har en handfull kor som kalvar nu i vår och för dem kommer den här utfodringen att bli i knappare laget, de skulle behöva ensilage men kommer att få hö. Å andra sidan har de hela vintern käkat ensilage och är vid rätt gott hull, så de kommer att kunna mjölka en del på sina fettreserver. Det får bli LHCF-diet, ”bovine style”.

Från vänster: rybshalm, ensilage och hö.

Leverans

Och så har då Rapiden kommit. Den kom med ett jättelångt släp och lyftes av på gårdsplanen där den står och väntar på att snön skall smälta så man kommer in genom dörrarna. Allt gick bra även om vi måste ha lyftbilen att dra släpet åt sidan så att transportbilen kunde svänga.

Nedan en serie bilder från avlastandet:

Första bilden visar jättesläpet – hälften hade räckt till för Rapiden. På andra bilden lyfter vi upp den och över lastbilen. Tredje bilden visar Rapiden underifrån -troligen enda gången jag får se den ur det perspektivet. Och på sista bilden har vi den säkert nere på marken.

Så är det bara att vänta på att den blir varmare och betydligt mindre snö. Den skall nog in i verkstaden och bytas litet delar före vårbruket. Intressant nog är den smalare än den gamla såmaskinen som har hjulen utanför lådorna och ännu lyftcylindrar mellan lådan och hjulen.

Det var annars den dyraste maskin jag köpt – inte ens Belarusen var lika dyr. Och då var priset bara en fjärdedel av en ny Rapid.

Det här är Cecilia

Bästa läsare,

Nu lever vi i roliga tider för våra fyra nya bloggare värmer som bäst upp fingrar och tangentbord inför sin bloggstart! Ni som lyssnar mycket på radio hörde kanske Cecilia i Lördax förra veckan, annars kan ni bekanta er med henne i klippet här:

Klippet avpubliceras den 7 april.

Nästa bloggare, Charlotta, presenteras i Lördax nu på lördag i Radio Vega!

En olycka kommer sällan ensam

Jag lyckades köra sönder den stora lastaren och i dag såg det illa ut för den lilla. Det bara small och så föll den bakåt. Till all tur hade jag just satt en stock på vagnen så lastaren fick stöd av den. Tryckstången hade brustit i svetsen (en hydraulisk tryckstång). Det blev att tjoppa hem efter den andra tryckstången och underligt nog gick det att byta ganska enkelt. Inget verkar dessutom ha gått sönder.

Det är tufft för maskinerna i skogen så man får räkna med att nånting  allt emellanåt går sönder. Hydraulslangar byter man på rutin och jag har ett lager av de vanligaste.  Speciellt torra kvistar är farliga. Då de brister så blir det vassa taggar som skär igenom slangarna fastän dessa har dubbla lager med metallnät.

Men man insåg åter att skyddszonen på 20 meter kring lastaren inte är onödig. Och att man aldrig, aldrig skall gå under hängande last ! Brister nånting då så är det direkt adjö och farväl för alltid.

Det gick ju bra den här gången men ibland har det varit ganska besvärligt då lastaren går sönder i skogen. Då kan man ibland inte köra hem ens utan måste reparera den i kyla och snöstorm. Allt annat än roligt. För två år sedan så gick hydraulpumpen sönder men jag körde upp bredvid med den andra traktorn och kopplade långa slangar till dess hydraulik så att jag kunde svänga lastarn framåt och lyfta fötterna för att kunna köra hem. I skogsarbetet har man alldeles tillräckligt med spänning och äventyr så man tar det gärna lugnt då man lyckats få hem alla maskinerna på kvällen.