Mera hage

Som jag skrev i ett tidigare inlägg kommer jag att satsa lite extra på beteshagen sommaren 2012. Under årens lopp har strandbetet nedanför vårt hus betats till och från beroende på årsmån och stängselinspiration, men nu är tanken att betet skall bli bestående igen.

Betet består i till stor del av sankmark och våtmark, vilken hur oromantisk den än kan te sig är rätt viktig ur miljösynpunkt. Våtmarken är en av Finlands absolut artrikaste biotoper och bebos av en stor mängd insekter, fåglar och växter som är helt anpassade för den. När man växt upp brevid ett strandbete ser man det lätt som en självklarhet, men den uppfattningen försvinner senast när man upptäcker hur snabbt slyet tar överhanden. När jag var liten trodde jag att storspoven var Finlands vanligaste fågel (näst efter kråkan) eftersom det ju kryllade av dem i hagarna. Staren var lite mer ovanlig, men absolut ingen sevärdhet.

Förutom miljöaspekten är kött som produceras på naturbete klimatmässigt, ekologiskt och etiskt sett en höjdare, eftersom det betyder att växtlighet som annars hade gått till spillo används som foder. Eftersom vi bor i Finland kommer korna förstås inte att kunna hämta hela sitt årsbehov av foder från betet, men allt de hämtar är hemåt.

Själva stängslet som skall omge betet är i det närmaste en hel vetenskap. Det bästa som finns i stängselväg är något som kallas High-Tensile och innebär att man bygger stängslet av impregnerade stolpar och använder 3-4 galvantrådar som spänns som fiolsträngar. Om man bygger stängslet rätt skall det i princip hålla djuren inne i hagen t.o.m. fast det inte är ström i trådarna. Eftersom en stor del av mitt blivande bete är under vatten vissa tider av året måste mitt stängsel monteras upp och ner varje år och då blir High-Tensile lite för arbetsdrygt. Istället blir det rejäla hörnkonstruktioner med impregnerade stolpar och glasfiberstolpar däremellan. På de områden som översvämmas plockar jag bort glasfiberstolparna till vintern, i övrigt får de stå ute året om.

Växande marknad

Vissa mänskor är väldigt duktiga att se runt hörnet och ana sig till kommande utvecklig och trender, men jag hör inte till dem. Ett av de få undantagen där jag träffat rätt är ekoodlingen, den har nämligen milt sagt vind i seglen för närvarande. Fast i ärlighetens namn var det faktiskt min pappa som gjorde det valet, visserligen påhejad av mej men det var ändå hans beslut.

Husorganet Landsbygdens Folk rapporterar på fredagen från ett ekoseminarium i H:fors. Handeln ropar efter mer ekoprodukter, framförallt ekokött och ekobröd, och frågar sig varför producenterna inte tar fram varor eftersom det finns ett sånt sug från marknaden. Yle berättade tidigare i veckan att efterfrågan på eko ökat markant i butikerna under det senaste året. Konsumenterna vill ha ekologiska produkter, handeln börjar vissa större intresse och likaså den förädlande industrin (åtminstone delvis). Det är inte lätt att hålla pessimismen vid liv i såna lägen ….

Enda orosmolnet som kan siktas är risken att ökningen av efterfrågan i värsta fall kan bli så snabb att produktionen inte hänger med. Om en odlare bestämmer sig för att lägga om sin produktion till eko i år tar det två år innan hans produkter får säljas som ekologiska, eftersom man har en viss omläggningstid när man byter produktionsform.  Finsk ekoproduktion har en enorm marknad, både inom landet och på exportmarknaden, men om vi inte hinner ta vår del av kakan finns det andra som gör det. Österrike, Polen och Danmark kommer på bred front och handeln antyder redan att man måste ta ekolivsmedel från Sverige eftersom de inhemska inte räcker till för att mätta efterfrågan.

Ekologisk produktion är inte vägen till frälsning, den kommer inte ensam att rädda Östersjön och lär inte heller utrota varken cancer eller liktår, men den är en rasande intressant verksamhet om man har de rätta förutsättningarna. Alla gårdar kan inte (och kommer aldrig) att bli ekologiska, men det kunde troligen vara en lönsam nisch för många fler än det är idag. Så bästa kollegor, släng ett öga på om ekoproduktion kanske kunde vara ett alternativ i alla fall. Nu på sextonde året kan jag åtminstone för egen del säga att jag inte ångrat mej, jorden ger fortfarande skörd och ogräset har inte tagit överhanden.

Om inte annat så är det kul att för en gångs skull jobba i medvind. 🙂

Tack och farväl

Då jag nu fått igång den nya torken, den nya fliseldningen  och litet nya maskiner så lämnar jag över stället åt pojken  (som skall få tillökning i familjen i juni). Själv kommer jag att flytta till Sverige i juni då jag börjar få pension från professorsjobbet. Samtidigt börjar jag jobba som konsult för fibernätsbygget i Sverige där man nu satsar miljarder för att komma ifatt Sydkorea och Japan på datanätssidan – äntligen. Speciellt är jag intresserad av att hjälpa LRF att bygga ut fibernät på landsbygden vilket skall avlasta trycket på flyttningen till Stockholmsområdet.

Fibernätet i Finland är hopplöst fall så det lönar sej inte att stånga huvudet mot muren här. Staten är helt fixerad vid att ”marknaden” skall bygga nätet fastän ”marknaden” säjer rent ut att det ids den inte göra. Så varför inte jobba där det finns litet mera förstånd, dvs. i Sverige.

Tyvärr måste jag flytta till Stockholm och bli stadsbo av rent praktiska skäl. Men jag kommer förstås att jobba på Bos-Sestu i Hindersby alltid då jag har litet ledigt – vilket kanske inte blir så mycket. Men det gäller att lämna över till de yngre i tid innan man blir riktigt senil. Vi har fått en fin lägenhet i Gamla stan i ett riktigt gammalt hus.

Nu då de nya bondbloggarna tar över så tackar jag för mej och för den trevliga tiden här på Bondbloggen. Tack till alla läsarna och till redaktionen som gjort ett jättefint jobb. Som jag flera gånger påpekat så skulle Bondbloggen inte ha blivit så bra utan redaktionens utomordentliga insats.

Vi träffas säkert på nätet för där är vi alla grannar med varandra. Nästa vecka börjar de nya bondbloggarna så det är dags för mej att säja: Farväl !

(23:25   April, april !)

Att Rapid eller inte Rapid….DET är frågan

Nisses nya Rapidsåmaskin startade igen upp tankar om framtida såmetoder. Visst är det roligt att kalla sig proffessionell bonde och tro att man vet vad man håller på med, med ibland får man lov att inse att eget huvud inte riktigt räcker till. Många kolleger även här i trakten har även dom gått över till direktsådd eller lättbearbetning. Själv tycker jag det känns som om man står utan karta på främmande mark och stirrar på två vägskyltar. På den ena står det ”hhfgkrfkf” och på den andra ”ioiksdhf”. Sen skall man välja det rätta av dessa två.

I slutändan handlar förstås allt om slutnettot, men att veta hur man kommer till det bästa nettot kräver sin bonde. Tanken bakom lättbearbetning och direktsådd är att man skall spara mera av utgifterna än vad inkomsterna minskar och således få ett bättre netto. Enkel matematik på pappret men så fruktansvärt svår i verkligheten.

I går stod jag på Agri-Market och stirrade på ett par nya såmaskiner. Där fanns också inbytt en Nisse-Rapid som också fick några blickar. Eftersom jag hyser en inbyggd ovilja mot allt som är större än mitt förstånd så känns inte dom nya multi-maskinerna alls bekväma i mitt huvud. Dessutom tror jag inte att jag tycker om att hjulen kommer efter maskinen och vältar med automatik, på mina lerjordar vill jag själv välja om jag skall välta eller inte. Bondepraktikan säger ju att man aldrig skall välta fuktig lerjord.

Helt klart är att man sparar in pengar och tid med en direktsåmaskin. Räknat i liter sparar man en hel del bränsle jämfört med konventionellt, speciellt eftersom plöjningen faller bort, och den drar mycket bränsle. Däremot tar det nog sin tid att spara in bränsle som motsvarar priset på en direktsåmaskin. En ny sådan kostar bortemot 40.000 euro. Köpa begagnat har jag en genetisk ärftlig deffekt som förhindrar. Skall jag köpa begagnat vill jag veta vem som haft maskinen innan. Jag har själv å det grövsta lurat en bilhandlare en gång, och svinhugg brukar gå igen.

Att spara tid skulle förstås vara intressant, men det är samma sak. Man skulle rätt länge kunna avlöna en traktorchaufför för samma pengar, och dessutom känns det dumt att spara bort det roligaste man gör på ett år. Folk betalar ju för att gå på Borgbacken också.

Jag har plöjt igenom massor med litteratur i ämnet och det gör en inte heller klokare. Uppgifterna är motsägelsefulla och tvetydliga. Att prata med andra bönder ger heller inte så mycket eftersom det i vårt skrå är knepigt att hitta någon som erkänner misstag. Man vill helt enkelt inte torgföra att en investering kanske inte var den optimala. En kollega sa häromdan att han tror på direktsådd därför att man bara behöver köra över åkerna en gång per år. Tröskningen faller ju också bort nämligen! Men i sanningens namn skall jag erkänna att jag med egna ögon sett direktsådda åkrar som givit riktigt bra skörd också. Allt kan var som med såmaskiner i allmänhet, en inställningsfråga. Nisses argumentation om billtrycket är dock helt obestridlig. Även min Simulta som ”bara” har 10 år på nacken kan ha svårt att trycka ner fröna på hård jord, och att se fröna liggande ovanpå jorden efter sådd, det är ingen höjdare.

Sedan kommer även miljöaspekten in i bilden. Direktsådd främjar ogräs. Sämre ha-skörd gör också att en hel del näringsämnen blir kvar i jorden och åker iväg med smältvattnet till ställen där dom gör mindre nytta (eller mera skada)

Så hur skall vi ha det då? Svaret torde bli ett tvärsäkert: Jag vet inte.

Till sist vill jag dela med mig ett leende som Vasabladet gav mig i morse. Hur skall flyttfåglarna från Afrika ta sig hit nu när det råder flygförbud över Libyen? Säg det!