Efter att höstens kalvar avvandes och flyttade bort från sina mammor är det dags att dra ner på utfodringen. Kor som ger mjölk behöver mycket näring, men nu när mjölkproduktionen upphör klarar de sig med mindre. Faktum är att alltför kraftig utfodring när kon är i sin (alltså inte ger mjölk) bara resulterar i att djuren blir för feta vilket kan leda till svårare kalvningar och andra problem. Feta kor är faktiskt inget som gör bonden glad, de skall vara lagom runda om magen.

För digivande kor är ensilage det självklara fodret, för kor som är i sin räcker det med halm eller hö. Höet består precis som ensilaget av gräs och klöver, men eftersom det skördas senare på sommaren är näringsinnehållet lägre. Halmen innehåller nästan ingen näring alls, den är mest bukfyllnad. Eftersom jag har rätt gott om hö från i somras kommer det att utgöra huvuddelen av utfodringen den närmaste tiden.  Eventuellt kompletterar jag med lite rybshalm men å andra sidan är det lite onödigt att servera den på foderbordet eftersom de ändå äter rybshalm när jag ströar med den i båsen.

Det perfekta vore att ha en fullfodervagn, vilket är en traktordriven ”matberedare” som rymmer minst 2-3 rundbalar. Där kan man kasta i en lämplig blandning av de foder man önskar använda och mixa alltsammans till en enhetlig sallad som man sedan serverar korna. Det blir ofta ganska rejäla recept: ”3 balar halm, 1 bal ensilage, 100 kg mald spannmål och 2 kg mineraler. Blandas väl och serveras direkt.” Tyvärr är utrustningen rätt dyr och inget man skaffar för en trettiokorsbesättning så den vägen lär jag inte gå.

Min utfodring är en kompromiss även i det hänseendet att jag inte kan dela in korna i grupper. Idealet är att t.ex. ha sinkor i en grupp och digivande i en annan och på så sätt kunna utfodra varje grupp exakt enligt deras behov, men i en liten besättning som min är det här ofta svårt att får till. Jag har en handfull kor som kalvar nu i vår och för dem kommer den här utfodringen att bli i knappare laget, de skulle behöva ensilage men kommer att få hö. Å andra sidan har de hela vintern käkat ensilage och är vid rätt gott hull, så de kommer att kunna mjölka en del på sina fettreserver. Det får bli LHCF-diet, ”bovine style”.

I måndags ringde jag en djurtransportör för att boka skjuts åt avelstjuren Znork. De trafikanter som kör slakttransporter brukar som bisyssla också transportera livdjur när det behövs och när det finns utrymme i tidsschemat. Till min förvåning meddelade trafikanten att han kan köra hem Znork redan samma dag! Normalt  brukar det dröja en vecka eller två innan det finns ledig tid, men den här gången hade jag alltså tur. Efter lite ringande visade det sig dock att säljaren (som inte heller väntat sig så här snabb leverans) inte hunnit ta nåt salmonellaprov av gödseln och det sänkte faktiskt hela arrangemanget.

Salmonella är en sjukdom man verkligen inte vill ha in i sin besättning, dels är den ju inte direkt hälsosam som sådan och dels är kostnaderna för att sanera en gård som drabbats rätt stora. P.g.a. det sistnämnda har de flesta djurägare en salmonellaförsäkring och det var delvis den som satte p för våra planer. För att salmonellaförsäkringen skall vara i kraft när man handlar med livdjur skall säljaren kunna visa upp ett salmonellaprov som är taget för högst två månader sedan och i det här fallet var salmonellaprovet från i höstas. Risken att Znork skulle föra med sig salmonellasmitta till min besättning är minimal, eftersom den säljande besättningen har noggrann koll på den sidan, men däremot skulle han definitivt torpedera min försäkring. Om jag nån gång i framtiden får salmonella via andra vägar kan försäkringsbolaget svära sig fri från ansvar genom att hänvisa till att jag köpt in djur utan giltigt salmonellaintyg.

Vi avblåste transporten, säljaren tar prov och för in för analys och sedan tar vi nya tag när vi fått fram ”rena papper. Det blir bäst både ur praktiskt hälsoperspektiv och rent ekonomiskt. Salmonella är en så pass besvärlig bekantskap att det är värt lite väntan att hålla säkerhetssystemen i skick.