Islossning

Lördag morgon halv nio fick jag äntligen en liten vattenstråle ur den frusna ledningen. Visserligen var den bara nån mm tjock, men om man låter vattnet rinna brukar det med tiden äta sig igenom isen rätt bra. Jag tappade ungefär 30 l innan proppen hade smultit och vattnet igen flöt i ledningen. Som tur hade ingen av vattenkopparna frusit den här gången och ordningen är nu återställd. Jag skall ännu göra ett försök att lokalisera draghålet, men för säkerhets skull tror jag det blir att köra in en värmekabel i skyddsröret kring vattenledningen. Den behöver sannolikt inte vara påkopplad hela vintern, det räcker med att stöpsla i den de kallaste dagarna. Om inte annat är det lättare och billigare att tina upp en propp med en värmekabel i ledningen än att värma upp hela ladugården.

När jag på lördagsmorgonen kom ut på trappan kändes det direkt att temperaturen var klart drägligare än tidigare i veckan. En blick på termometern sa att det var futtiga -16. Egentligen är det fantastiskt hur snabbt man ändå vänjer sig. Efter en vecka med -25 känns -16 som rena vårvädret.

Premiärdag

Idag var det premiärdags, i flera bemärkelser.

Det var premiärdag för Optimas vuxenstuderande landsbygdsföretagare. Årets grupp består av c. 15 pers och det verkar kunna bli riktigt intressant, åtminstone ur föreläsarperspektiv. Ringrosten var påtaglig och jag hade rent ut sagt svårt att få upp ångan, men så är det också nästan nio månader sen jag höll en föreläsning senast. Det ger sig nog bara vi kommer igång.

Det var även premiärdags för tankning i den renoverade farmartanken. Bränslebilen var här i morse och fyllde på tanken, så på eftermiddag fick jag premiärtanka traktorn ur ”ny” tank i nytt hus med ny pump. Upplevelsen var väl inte direkt av sån kaliber att man kan sälja biljetter till den, men visst var det kul.

En mer mollstämd premiär var att vattenledningen frös första gången i år, precis på samma sätt som i julas. Symptomen är exakt likadana som förra gången. Då trodde jag att jag lokaliserat och åtgärdat felet, men tydligen misstog jag mej. Isoleringen kring vattenrören skall klara temperaturer mot -20 och det är endast -6 i gamla ladugården, så det kan inte vara kölden i sig som är problemet. Det måste helt enkelt uppstå drag nånstans och drag kyler betydligt effektivare än enbart minusgrader. Rent logiskt borde det vara vid de stora slagdörrarna problemet uppstår, men strängt taget vet jag ju inte säkert. Hursomhelst, värmefläkten är framplockad och får köra igång igen. Gick det bra förra gången fixar det sig nog den här gången också.

Styvelknekt 2

Den som inte har sett ”ein styvelknekt” (stövelknekt) kan ta sej en titt på bilden nedan. Den har jag fått av Kurre i Liljendal och den styvelknektn  är antik:

Förr hade man i arméerna knektar som höll i officerarnas stövlar, officeren satte andra foten mot bakändan på stövelknekten och tryckte till så stöveln kom av. Fattigt folk hade inga stövlar men de som lyckades skaffa en sådan lyx fick hålla till godo med en stövelknekt enligt bilden (eller så hade man gumman som stövelknekt).

Det är inte lätt att få av en stövel som sitter ”som gjuten”. Jag bytte ut stövelsockorna mot svenska arméns stickade yllesockor och de var mycket bättre. De är längre, varmare och tunnare än dem man får köpa i butikerna. Jag köpte en bunt från ett överskottslager i Arboga i höstas och det var ett riktigt bra köp.

Liverpool sound

För att nu fortsätta serien med musik så har jag växt upp med Beatles och Rolling Stones. Tonårens musik är väl den man minns bäst och för mej så var det åren 1962-65 som var de magiska. Det var Liverpool sound som gällde då – och gäller än. Enligt min högst personliga åsikt så började musiken 1962 med Beatles och tog slut 1965 då alla möjliga fjantiga typer började försöka kopiera den musiken – vilket förstås inte lyckades.

Visst lyssnade jag på musik redan före det. Jag minns bra hur jag som liten skolpojke för första gången hörde på Balladen om Davy Crockett på en bar i Lovisa nån gång på 50-talet. Hemma hade vi bara radio och på den tiden spelade man inte annan musik än utvald seriös musik i den. Men redan som 11-åring började vi med en grannpojke bygga radiomottagare (i början diodmottagare i tvålaskar) och startade Experimentklubben. Vi lyssnade också på kortvåg från hela världen och hittade förstås Radio Luxemburg. Där spelades det ”lätt musik”.

Och för 50 år sedan kom Radio Nord. Den 8 mars 1961 startade sändningarna från fiskebåten Bon Jour på Ålands hav. Dert var rena revolutionen för de spelade ju till och med rockmusik. Sveriges Radio hamnade i chocktillstånd och till sist stiftade man en lag som tvingade piratsändaren att sluta.  Men för oss som lyssnade på 495 meter mellanvåg (hördes bara på kvällarna hos oss) så var det klippt.

Men det var inte Elvis Presley eller Bill Haley som gjorde intryck på mej utan ett litet engelskt band från Liverpool. Då hade radion – på grund av Radio Nord – blivit tvungen att sända också hemsk ”popmusik” och jag lyssnade  och spelade in på band. Jag hade till en födelsedag fått en begagnad schweizisk batteribandspelare Butoba som faktisk var av utmärkt kvalitet. Då jag hörde Love Me Do så började min stora musikepok. Jag lyssnade också på Rolling Stones men tvistade hela tiden med min klasskamrat som var Rolling Stones-fan om vilket band som var bättre. Det gör vi ännu (han är professor i Vasa).

Vi hade byggt en egen UKV-mottagare – de vanliga radiomottagarna hade ingen UKV utan bara kort-, mellan- och långvåg. Man lyssnade på långvåg på Motala och på mellanvåg på Sundsvall. På kvällarna fick man in nästan vad som helst på kortvåg. Jag hade satt upp en 20 meter hög mast med en antenn på 30 meter från huset till masten. På Elevhemmet i Lovisa stod jag med hörlurar och lyssnade på de få popmusikprogram som fanns och spelade in. Det var förbjudet att ha på radion under läxläsningstimmarna.

Skivspelare hade jag aldrig råd med och inte skivor heller. Först på gamla dar började jag köpa skivor. Då jag jobbade i Kiev i Ukraina hittade jag massor av billig klassisk musik som jag köpte i stora mängder. Det var till och med förbjudet att föra in mer än 20 skivor per gång till Finland. Folk köpte nämligen stora mängder skivor i Sovjet eftersom de bara kostade en bråkdel jämfört med i Finland. Min klassiska period med Tjajkovskij började då.

Via popmusiken kom jag in på balladerna och Seekers samt  Peter, Paul and Mary – men framför allt  Joan Baez och Bob Dylan. Svenska musik ansågs vara helt blaskig men så kom Hep Stars och Hootenanny Singers. Omgivningen lyssnade på finsk tango som jag för mitt liv inte kunde tåla. It’s Gotta Be Rock and Roll Music.

Först på gamla dar (jag var över 30) så började jag lyssna på svensk musik där förstås största delen är smörja men det finns ljusglimtar som Björnarna Skifs och Afzelius. Och Nordman. ABBA blev jag aldrig vän med även om Björn från Hootenanny Singers var med där. För kommersiellt. Musik från Finland är botten utom nån enstaka skiva med Cay Karlsson och The Scaffolds.

Musik väcker starka känslor och om smak bör man inte tvista. Till all tur finns det MP3-spelare inbyggd i mobilerna så jag kan sätta hela samlingen i den och lyssna via Blåtandshörlurar medan jag sågar i skogen. Det finns faktiskt enstaka bitar från tiden efter Liverpoolepoken i den samligen också såsom Tanita Tikaram och The Snap men mest är det nog Beatles, Rolling Stones, Swinging Blue Jeans och Animals mm. Och så Shadows och Spotnicks från den korta perioden med ståltrådsmusik.

Men visst hör jag också på gammal svensk musik som Gotländsk sommarnatt och Evert Taube. Cornelis hör också till de bättre trubadurerna och så har vi ju Grymlings med Där gullvivan blommar. Så bör man inte heller glömma Povel Ramel med sina underfundiga ordlekar.  Och ibland är man på humör att lyssna på Tjajkovskijs första pianokonsert med Svjatoslav Richter.

Här är det nu -34 grader så jag får nog lyssna på musik och börja deklarera. Skogsarbete blir det knappast.

Kompost och punkrock

En av de få musikaliska idoler jag har är punktrubaduren Stefan Sundström, vars produktion jag gillar skarpt. Att han dessutom är intresserad av odling och specifikt ekoodling gör ju inte direkt att han förlorar poäng i min ranking.

För tillfället är han aktuell med en handbok för självhushållare, ”Stefans lilla gröna”. I flera års tid har han strävat till att göra familjen självförsörjande på livsmedel och börjar väl så småningom nå dit. När man odlar tobak och gör eget snus (recept ingår i boken) har man onekligen nått en rätt god bit på vägen.

Häromdagen råkade jag hitta en i mitt tycke intressant artikel om Stefan och hans odlingar. Ett par lite yviga uttalanden om att han helst skulle begravas i sin komposthög kan man väl dra på munnen åt, men det finns guldkorn i hans strävan. Det här är ingen blåögd idealist eller hippie som häver ur sig naiva påståenden i blindo, det är en kille som på riktigt odlat sin egen mat i åratal och vet vad han pratar om.

För egen del upplever jag att det finns nånting intressant i grundtonen i det han säger. Hemma hos oss är vi på intet sätt självförsörjande och jag tvivlar lite på att vi kommer att bli det heller. När man odlar till professionen är ogräsrensning i trädgårdslandet inte direkt det första man vill ägna sig åt på fritiden.  Trots det tilltalas jag av attityden till jorden och odlingen som Stefan uppvisar. Mat är inte bara nåt som fyller magen och odling är inte bara att kombinera grundämnen på ett stumt växtunderlag, det handlar om livsmedel. Medel för livet.

Mina tankegångar är inte klar på den här punkten och jag vet inte riktigt vad det är som tilltalar mej, men här finns nåt som jag vill botanisera mera i och resonemang  jag vill utveckla. Det är något som känns väldigt rätt i det han gör och säger.

Bondens fritid del 3

Förlåt, men nu blir det långt och jordbruksfritt igen!

I serien Bondens Fritid tänkte jag skriva om ett förhållande. Ett livslångt sådant. Alltså mitt kanske lite speciella förhållande till musiken. Folk som känner mig brukar sucka lite menande och börja prata om något annat när jag drar upp ämnet, för jag har ganska få själsfränder på bygden. Däremot är det något man får dras med om man skall ha med Kalle att göra.

Musiken har alltid varit en speciellt viktig del av mitt liv. Den har gjort glada dagar ännu gladare och sorgliga dagar lite gladare. Detta trots att mitt eget musiscerande är på särskolenivå. Även om jag inte är helt tondöv är jag gravt tonhörselskadad, och har gehör ungefär som en brax. Några gånger har jag faktiskt spelat inför publik, men det har nog varit mera av vilja än av vett och inget som någon saknar (utom jag då)

”Visa mig din skivsamling så skall jag säga vilken musik du lyssnar på”.  Jag kan stolt säga att varenda låt jag ”ägt” har jag ännu i behåll, och vet var den finns. Det vill inte säga lite för en kille som engång slarvat bort en buss. Det något speciella med min skivsamling är att av ca 900 volymer är endast ett litet fåtal utomnordiska, och mycket få är annat än svenska och finska. Dessutom är det viktigt att musiken finns i orginal, dvs inga nerladdningar eller piratkopior. Musik skall man betala för, det är min bergfasta åsikt. MP3 or gör jag bara för eget bruk. De enda ”olagliga” kopior jag innehar kan räknas på några händer och är uteslutande musik som jag inte lyckats hitta på laglig väg.

För mig är det texterna som är det viktiga i musiken. Utan det musikaliska samspelet blir det dock till ingenting, men överlag blir jag illa berörd av texthandikappad musik. Och sådan finns det gott om vill jag lova. En text skall kännas som ett slag på käften, den skall påverka och leda någonstans. Här kommer mina gamla punkrötter i dagen. Ebba Grön, KSMB, Attentat M.fl . Ungdomsfavoriter som ännu gör sig i CD spelaren. Från detta gick vägen via Hoola Bandoola Band och Afzelius / Wiehes produktion rakt i famnen på Mäster C, dvs Cornelis Wreesvijk och därifrån vidare till många förnäma vissångare. Idag faller nog valet på Ulf Lundell om jag måste utnämna en favorit. Dels gillar jag den stillsamma men ändå närvarande musiken, men främst förstås texterna som åker som en pil in i hjärtat.

Vankelmodet brukar botas med Euskefeurats låtar från glesbygden, texter där man känner igen sig långt in på djupet, och den mera sinnliga sidan får sitt av Torson, ett band man bara inte får missa. Ganska oförargliga texter, men med teman som inte liknar andra låtar. Missa inte ”Assar höll ett tal” som handlar om en kålodlares mormor som fyllde 70 år.   

 Som höres ger jag inte mycket för den riktiga mainstream-musiken. Att musik är lättlyssnad gör den inte sämre, men innehållslös musik är som ett tomt påskägg – tråkigt. Detta gör att dansbandsmusiken  -med några få undantag – icke gör sig besvär på hemmanet. Samma sak gäller frän hårdrock, jazz och annat instrumentskrammel. Den gamla klassiska musiken kan vara pampig ibland, men den moderna klassiska musiken – typ ”sonat för två fagotter och en moped” är jag riktigt alergisk mot.

Vad är då dom riktiga höjdarna som kommit framför mig genom åren. Första gången jag hörde Hoola Bandoola Band och ”Vem kan man lita på” kunde jag inte fatta att det fanns något sådant på denna sida himlen. En konsert 1983 i Korsnäs UF med Dan Hylander har också fastnat i minnet som något magiskt.

Men den största känsla jag nånsin fått av något musikaktigt är lite mera udda. På ettårsdagen (tror jag) efter Estoniaolyckan var det någon tekniker på YLE som mixat ihop dom sista radioanropen från Estonia med ett parti ur Finlandiahymnen. Jag var på åkern utanför traktorn och hörde detta ur hytten. Samtidigt startade en tranflock mot solnedgången och den kombinationen – den fick mig på knä mentalt.

Så om jag skulle få delta i ”min musik” programmet så skulle Ni få höra Torsson, Eppu Normaali, Euskefeurat, Matti Esko, Björn Afzelius, Hoola Bandoola, Ulf Lundell, Juice Leskinen och några till – men inte ett ord engelska.

Hur gick det då med bussen som jag hade slarvat bort, jo jag hittade den – i Kvevlax.