Stövelknekt

Jag skulle behöva anställa en stövelknekt. Visst är skogskläderna bra nuförtiden men det finns en del saker som jag skulle vilja förbättra. Det mesta går an men stövlarna och byxorna passar inte ihop. Eller så passar de ihop för bra för jag får inte av dem.

Då man är på väg till skogen är man ännu nyter och utvilad och orkar slåss med att få stövelskaften in i byxbuntarna. En del byxor har så smala buntar att det har varit nödvändigt att sy i kilar för att få dem utanpå stövelskaften. Och den som har gått ens en meter i snön i år vet mycket bra att stövlarna SKALL vara inne i byxbuntarna.  Möjligen har byxorna krympt i tvätten men nån gång måste man väl tvätta dem …

Det värsta är då man kommer hem från skogen och är nedkyld, helt utmattad och styv och stel. Det är då man försöker få av sej stövlarna som stövelknekten skulle behövas. Att köpa större stövlar gör dem omöjliga att använda på våren och sommaren – jag har redan nu 46:or. Stövlarna går att ta av om man bara har ett par sockor men i den här kylan går det bara inte utan ordentliga stövelsockor utanpå de vanliga yllestrumporna. Efter tre timmar i skogen är det bäst att komma hem och värma tårna så de inte förfryses.

Så visst finns det utrymme för litet produktutveckling på klädsidan ännu. Tillika kunde man gå över till bättre material i stövlarna. Den nuvarande plasten klarar inte många år innan den börjar gå sönder. Ganska långt från de gamla gummistövlarna som man kunde använda halva livet ifall man inte högg sej i foten. Gummistövlarna kunde man åtminstone lappa men det går inte med plastskräpet.

Skidtur med energi

Idag var det dags för en liten skidtur i det vackra vintervädret. Visserligen visade termometern -25 men turen var å andra sidan inte så värst lång. På fötterna hade jag ett par lånade armeskidor och vi höll oss helt utanför alla uppdragna spår. Orsaken till utflykten var inte behovet av motion utan att Tom från skogsvårdsförening kom ut för att titta på ett parti slyväxt.

Nedanför vårt hus ligger en flad, en igenväxt vik som bara har en liten och väldigt grund vattenspegel på sommaren. Området har tjänat som kohage eftersom det är för blött för att odla upp. Under årens lopp har området trots det allt mer växt igen vilket är till nackdel både för landskapet och en del fåglar och växter. Strandbetena är väldigt artrika och i takt med att de växer igen försvinner många arter, bl.a. kornknarren.

Växtligheten består i huvudsak av lövsly. Nån enstaka björk hittar man här och där, men summa summarum är det ingen vedskog vi pratar om. Till flis lämpar den sig ypperligt men nu eldar jag ju tyvärr inte med flis. Som tur är finns det ju andra som gör det. I våra trakter finns ett par bioenergiföretag som köper in flis och säljer värme. Lokala skogsvårdsföreningen köper upp och förmedlar flisvirke för deras räkning och det var därför vi gjorde skidturen.

Resultatet blev att skogsvårdsföreningen köper flisvirket av mej och ombesörjer också avverkningen. Jag vill ha jobbet gjort i år eftersom det inte är alla vintrar sankmarken fryser till så att den går köra på. På så vis får jag snyggat upp utsikten, bättre betehage för dikorna nästa sommar och detta utan att göra nåt själv. Priset för flisvirke på rot är inte precis nåt att jubla över, men i just det här fallet är inte pengarna drivkraften till att börja med heller.

Takbekymmer

Den här vintern har igen ställt till med vattenproblem – fast man kanske inte kunde tro det vid -30 graders kyla. Men snön är så lös och isolerar så bra att den faktiskt smälter underst. Taket läcker litet värme och så börjar vattnet rinna. Men vid takkaknten fryser det och bildar en ismur. Bakom den står det en liten sjö och taket är alls inte konstruerat för sådant utan vattnet förväntas rinna ned. Så det kommer in i huset.

Nu får det räcka. Nästa sommar skall taket förnyas. Ventilationen under taket skall förbättras så det är tillräckligt kallt och värmeläckaget skall ledas bort från yttertaket. Inte gör det nånting om det är mycket snö på taket så länge den inte smälter – utom sedan på våren förstås.

Vi har gammaldags eternitplattor och de är annars bra men man kan inte alls gå på dem för då spricker de genast. Under finns förstås ett pärttak (eller spåntak som man säjer i Sverige – även om ordet pärta också används på vissa ställen).  Problemet är vad man skall sätta för nytt tak.  Taktegel är fina men alldeles för tunga för ett tak som är gjort för lätta pärtor. Så det får väl bli plåt.

Men absolut inte någon eländig tegelimitation som nu är så populär. Korrugerad sinusplåt är annars bra men verkar lite för mycket uthus så det måste väl bli gammaldags pannplåt. Jag vet inte om sådan alls har använts i Finland men den är nästan standard i Sverige på litet äldre hus med plåttak. Det fanns faktiskt pannplåt på en finländsk nätsida men den var polsk och jag vill ha garanterad kvalitet. Det är i alla fall en hel del jobb att byta tak och det borde hålla i minst hundra år.

Så med litet surfande bland byggnadsvård dök det upp äkta gammaldags pannplåt som tillverkas i Malung  – med de gamla valsverken från 60-talet som företaget Pokab köpt då modernare sorter slog ut pannplåten. Nu har pannplåten upplevt en renässans i och med det stora intresset för byggnadsvård i Sverige och det finns moderna varianter men de är inte riktiga pannplåtar utan har fyrkantig profil.  Det gäller bara att få plåten levererad hit till rimligt pris. Förstås kan jag köra den med paketbilen men då får jag inte fulla längder utan måste skarva.

Det jag skall ha är tjock varmgalvaniserad plåt så man kan gå på den. De flesta moderna takplåtar är otroligt usla och man borde svepa sej i skumgummi och rulla på taket för att inte förorsaka gropar i plåten.  Jag gjorde misstaget att inte kolla tjockleken på takplåten till torken och den är alldeles för dålig. Den gamla takplåten på ladugården däremot tål nästan vad som helst.

Plåten får absolut inte vara målad eller plastbelagd. Då är den omöjlig att underhålla. Definitionen på ”underhållsfri” är numera sådant som inte går att underhålla. Ytan brukar lossna i flagor utom där den sitter stenhårt så en målning leder till fläckig yta – och sedan lossnar skräpet här och där hela tiden. Moderna material är riktigt kvalificerat skräp. Säkert finns det bra material också men skall man då köpa nytt vartannat år för att pröva sej fram ? Det blir oerhört dyrt och arbetsamt.

Så nu går jag tillbaka till gamla metoder som har använts i minst 50-100 år för att vara säker på att det inte är modernt skräp. Dessutom köper jag bara linoljefärg från garanterat pålitliga tillverkare eftersom det visat dej att ”äkta linoljefärg” i de stora tillverkarnas burkar innehåller all möjlig smörja (och kanske litet linolja också).  Dickursby är helt förbjudet på det här stället efter det att de lurade mej att köpa Teho på 80-talet som alls inte var samma Teho linoljefärg som hade hållit på huset i 30 år. Det var plastskräp.  Jag betalar hellre det dubbla åt en byggnadsvårdfirma som har riktig linoljefärg – det blir billigare i längden och mycket mindre arbete.

Linoljefärg är utmärkt på takplåt. Det behövs ingen speciell rostskyddfärg utan linolja ÄR rostskydd. Och så går det lätt att lappa i den. Den flagar inte utan kritar (blir tunnare) med tiden. Det var en katastrof att målningstillverkarna i sin snålhet gick över till plastfärgerna som närmast förstör hus eftersom de är för täta och stänger in fukten.

Sista rycket?

Kölden knäpper i knutarna och kvicksilvret har pendlat mellan -30°C på måndag morgon och -17°C på tisdag eftermiddag.  Skillnaden är inte helt ovidkommande, det är betydligt lättare att starta traktorn i -20°C än i -30°C.

Den låga temperaturen påverkar jobbet på flera sätt. Bl.a. tar jag time-out med skogsarbetet. Oavsett hur kul det är att elda i baracken vill jag gärna ha temperaturer på bättre sidan -15°C när jag jobbar i skogen. Ett annat resultat av kölden är att jag inte levererar kalvar. Jag har anmält grupp kalvar till förmedling och tanken var att de skulle avhämtas i måndags. På måndag morgon ringde dock trafikanten och meddelade att vi skjuter fram avhämtningen tills det blir varmare. Vågen på bilen vägrade röra på sig (han hade -34°C hos sig) och om man inte kan väga kalvarna går de inte heller att prissätta.

Ladugårdsarbetena skall förstås skötas som vanligt och där har jag noterat att allt tar lite längre när det är kallt. En ladugårdsrunda som normalt borde ta en och en halv timme kan ta närmare två när det är riktigt kallt. Dörrar och grindar går trögt, ofta har nåt frusit fast som man hackar loss o.s.v. Jag kan inte peka på nån specifik förseningsbov, det handlar snarare om att allt tar lite längre. Hur t.ex. VR nånsin övergav vintertidtabeller förstår jag inte. Allt går lite trögare på vintern, varför skulle inte tågen göra det?

Istället ägnar jag mej åt en del inomhusjobb; förbereder lite lektioner, gör kalkyler åt några kollegor som ville ha räknehjälp o.s.v. Dessutom har jag börjat nosa lite på möjligheterna att leverera mitt ekokorn så småningom. Preliminärt ser det ut som om jag dröjer lite ännu, det verkar inte vara nåt riktigt sug efter just korn och då är förstås priset inte heller det bästa.

Jag tröstar mej själv med att den här köldperioden förhoppningsvis är vinterns sista dödsryckningar. Kölden skall hålla i sig framåt nästa vecka, då är det snart mars och det borde betyda drägligare temperaturer så småningom. Hoppas får man ju.

Frågan är fri!

Har du frågor om Bondbloggen? Eftersom vi nu efterlyser flera bloggare hit, så tänkte vi att ni kanske funderar extra mycket på olika saker som rör bloggen och bloggandet.

Kanske lockas du av titeln bondbloggare men undrar hur det ter sig i praktiken? Eller har du bara annars tankar kring bloggen? Sonja, Kalle, Nisse, Mats och så vi på redaktionen svarar vartefter, ingen fråga är för liten eller för stor. Ställ era frågor här nedan i kommentarsfältet, så ser också andra läsare svaren.

Känner du att du hellre diskuterar mer direkt, så är du välkommen att skicka e-post till bonden.blogg@yle.fi. Du kan också lyssna på Lördax, där Mats, Sonja och producent Carin berättade om bloggen och sökandet efter nya bloggare.

Våra husdjur

Nåja, egentligen är de skogsdjur. Där jag hugger rör det sej hela tiden fyra vitsvanshjortar. Troligen gör den djupa snön det svårt att hitta föda så de kommer för att beta av knopparna på de kvistar jag sprider på hygget. I dag stod de och tittade länge på mej då jag kom körande med traktorn. Man kommer mycket närmare dem med traktor (på krypväxeln) än om man försöker gå. Genast då man stiger ur traktorn så försvinner de.

Antagligen hade jag stört dem mitt i lunchen för de kom tillbaka och såg på mej ett varv ännu innan de försvann för gott. Åtminstone ur synhåll. Med sina långa ben rörde de sej trots allt ganska ledigt i den djupa snön. Och de verkade vara i bra skick trots den svåra vintern. Väldigt vackra djur som rör sej stiligt.

Det gick bra med fällandet i dag vid -15 grader men då det började bli -20 så kände jag av kylan i tårna.  Jag hade traktorn inne i garaget i natt och den startade fint. Då den hade stått ute på natten så skar det i hjärtat att starta den då hydraulpumpen skrek som en stucken gris. Jag hade nog värmt upp kylarvätskan men oljorna var stela. Då det är varmt vill jag inte ha skogstraktorn inne för då smälter snön och det står fullt med vatten på golvet men nu passar det att ha den inne. Men man får inte värma så mycket att det blir plusgrader.

Fint skogsväder men de hotar med -30 på torsdag. Nu har vi -29 så det blir kallt i natt också. Jag tänker inte fara till skogs om det är kallare än -20 för då är riskan stor att man bara kör sönder nånting.Jag minns bra hur hydraulfiltret exploderade vid -25 grader.