Baracken

Årets säsong i skogen tog sitt första stapplande steg i.o.m. att skogsbaracken kördes ut till den tilltänkta avverkningsytan. Baracken fungerar som socialt utrymme i skogsarbetet, där man vilar mellan passen med motorsågen, filar kedjan, dricker lite kaffe o.s.v. Visst är det trevligt att sitta vid en brasa i skogen också, men när svetten på ryggen börjar frysa till is och man fortfarande har kedjan ofilad är det inte fullt så trevligt. Därtill är baracken ganska tacksam att förvara bränsle och annat i, så slipper man leta efter nedsnöade bensindunkar och fälljärn.

Själva huset har tidigare tjänat som stall åt grannens ponny och när dottern i tiderna gjorde sig av med ponnyn fick min pappa överta stallet. Samtidigt hade lokala båttillverkaren Nautor storstädning och slängde bl.a. ut en specialvagn de använt för att flytta halvfärdiga båtar mellan sina hallar. Förvånande nog visade det sig att grannens stall passade nästan exakt på Nautors vagn vilket gav stallet hjul och dragbom i ett nafs! Det innebär också att vår skogskoja har ett underrede i aluminium (byggt av masten till en Swan-båt), vilket kanske kan anses som en viss överkvalitet med tanke på användningsområdet.

Den här byggnaden är kanske inte det mest livsnödvändiga redskap man kan hitta på gården och visst har frågan nångång ställts om det är vettigt att ha en skogsbarack med tanke på att vi inte har mer än 15 ha skog. Svaret brukar vara att det garanterat inte är nån lönsamhet i det men att det å andra sidan inte heller är värt att frysa för en så liten skogsareal som 15 ha . Det här handlar om trivsel, inte ekonomi. 🙂

Köpa traktor

Vi har med Mats ”i hemlighet” diskuterat köp av traktor över epost. Jag blev inspirerad av hans inlägg Traktorbyte och började titta på större dragare för den Rapid såmaskin som jag köpte i höstas. Och att det är en högintressant sak för bönder visar det stora antalet kommentarer på Traktorbyte.

En traktor (förr en häst) är bondens viktigaste skrytartikel. Vem har inte upplevt känslan av att i en ny traktor trampa på gasen och känna hur hästkrafterna dovt mullrande spänner musklerna ? Cadillacar och Ferrarin kan slänga sej i väggen då en fyrhjulsdriven turbo drar iväg över stock och sten och genom stora snömassor. Då känner man att man är naturens herre minsann ! Åtminstone tills man i övermodet kört ned den i ett surhål och står där men spaden i handen och skall gräva fram den …

Men att hosta upp pengar till en stor turbo är en annan femma. Så vi har tittat på ”bättre begagnade”. På nätet naturligtvis. Och det är ju ett gratisnöje. Intressant nog finns det en hel del med över 120 hästar till ett någorlunda överkomligt pris då man går tillbaka i årsmodell tillräckligt långt. Och det har jag inget emot – då slipper man den specialbyggda elektroniken som jag är djupt skeptisk till.

Min nyaste traktor är en Belarus 825 från 1984 som jag sett som ”den stora traktorn”. Men den är också för liten för Rapiden som behöver nånting över 120 hk. Så jag tittar på sexcylindriga Zetor med turbo som har omkring 140-160 hk. Ursus är nästan samma traktor. Mats har hittat en flera andra märken som också har en hel del hästkrafter under huven.

Nu börjar jag vanligen fundera bakifrån: Vilken har bra reservdelsleverantör ? Där är Zetor i topp på grund av min hovleverantör i Närpes. Men vi har också Valmet-reparatör på nära håll. Tyvärr hör Valmet till de dyra märkena. Man kan också titta på nätet vilka gamla traktormodeller som har gott om reservdelar hos Olson i Ellös till exempel. Alla har ändå reservdelslagren någonstans i EU.

Traktorn får gärna ha litet bättre luftkonditionering än de gamla traktorerna. Jag minns bra hur man ibland på våren blivit stekt i hytten på Zetorn (som 1975 inte ens hade det nyare taket med fläkt) och hur man genomsvettig gått ut i vårlig snålblåst för att titta i såmaskinens lådor. Värmen på vintern behövs närmast för att hålla rutorna isfria så man ser vart man slänger stockarna.

Den gamla frontlastaren från början på 60-talet är också ganska ynklig och fungerar numera mest som skottkärra och flislastare. Så en stabilare Ålö Quicke skulle inte alls vara ur vägen. Speciellt inte med ordentlig styrning av hydrauliken. På 65:an finns det inget sådant utan man reglerar frontlastaren med tryckreglaget för lyftarmarna. Och det är närmast omöjligt att få lastaren att hållas stilla. Antingen far den uppåt eller så åker den nedåt. Det har man nu svurit över i 50 år så kanske den börjar vara amorterad.

Att köpa begagnad traktor utan frontlastare verkar inte vara så smart. Det kostar lika mycket till att köpa frontlastare skilt så det lönar sej att söka en begagnad traktor med frontlastare. Och då blir utbudet genast mycket mindre. Nu är jag inte direkt piskad att köpa traktor genast så jag kan titta mej omkring och vänta på att den perfekta traktorn skall dyka upp. Till ett överkomligt pris.

Och det är som sagt ett gratisnöje att titta på bilderna över nätet.

Dräktig mjölkbonde

Det är rätt intressant att vänta barn i det här yrket. Förutom vissa praktiska problem, innebär den här tiden att man lätt drar paraleller mellan mig och korna.
Praktexemplet är graviditetens/dräktighetens läng; sådan matte, sådan ko. Båda bär 9 månader.
Det här med mjölkproduktion är också en intressant grej. Hittills har det ordet alltid hängt ihop med mjölkkilon, hur ska man få kon att mjölka tillräckligt mycket, med tillräckliga halter och tillräckligt länge. Så det har varit vissa anpassningssvårigheter med att läsa om människans mjölkproduktion och huruvida det kommer mjölk eller inte.
Då man ännu sen läser om oxytocin som används vid födseln (och till att få kon att ge ner mjölk) och olika hjälpmedel att få barnet till världen(och jämför dem med kornas motsvarande) är det bäddat för tvetydiga kommentarer. Till all tur är jag och Antte inom samma bransch, annars hade det blivit svårt att förklara. 😀

En fråga jag har fått svara på ett par gånger ( också för mig själv) är följande: När du nu har sett kor som kalvar, är det inte då lättare att sätta sig själv i motsvarande situation? Svar: jo och nej. Det är ju vanskligt att jämföra dessa händelser, men principen är den samma i båda. 9 gånger av 10 går allt bra, men så finns den där tionde gången kvar då allt inte går som det ska. Visst har jag säkert nån nytta av att ha varit med om födslar tidigare, men inte hjälper det mig att vara förberedd på vad jag har framför sig. Men en sak kan jag nog säga, min respekt för korna som kalvar i regel en gång om året, har nog mångdubblats. Jag vågar nämligen lova att mitt kalvningsintervall kommer att överskrida 365d. 😛

Ett bra blogginlägg

I går lördag satt Mats och jag av en föreläsning i Vasa. Den handlade delvis om hur man får en blogg intressant. Det var egentligen ganska enkelt, man skriver bara om kläder. Om man mot förmodan inte var intresserad av kläder så fanns det vissa nyckelord man skulle använda. I Sverige var dom vanligaste sökorden i bloggarna sex, Lulu Carter, lampskärmar och silikon. Så enkelt var det alltså.

Kläderna återkommer vi till, de övriga ämnena kan vi lämna dithän, men jag råkade faktiskt ha en hel tub silikon hemma så nu sätter jag in en bild på den och lutar mig bakåt och väntar på läsarmassorna.

Fritidsnöje

Vad har en bonde för fritidsnöjen ? Först och främst är det väldigt olika – var och en har sina egna intressen. Jakt är som Sonja skrev ganska vanligt men jag har aldrig kommit med i den – kanske därför att jag redan som elvaåring bodde i Lovisa och senare i Otnäs och Helsingfors på veckorna.

Men jag har en last som tycks gå i släkten – jag läser. Och inte bara då och då utan för jämnan. Det är nästan omöjligt att sätta sej ned utan att ha en bok i handen och mången natt har gått till läsande för jag formligen slukar böcker. Min mamma var likadan och som liten gömde hon sej ofta på vinden på Mickels med en bok. Då ansågs läsande vara skadligt för barn och Mickels farmor agade alla ungar (de var tio) som hon kom på med en bok i handen.

Mitt arbetsrum är fullt med bokhyllor liksom det gamla stallet där jag också har arbetsrum. Skåpen är fyllda med böcker i flera rader bakom varandra. De som inte ryms ändå har flyttats till Ribackhuset där mina föräldrar bodde.

Som skolelev stod jag dagarna i ända i bokhandeln i Lovisa och såg på böcker. Då hade man inte råd att köpa så många. Senare sysslade jag med att göra räder till Frälsningsarméns loppmarknad i södra Helsingfors och där kunde man köpa böcker för en mark stycket. Antikvariaten i Stockholm har plundrats ganska grundligt varje gång vi varit där.

Det är inga fina inbundna böcker jag köper (utom då de slumpas bort). Jag bryr mej inte ett dyft om utseendet så många saknar pärmar eller är allmänt trasiga. Innehållet är det som avgör. Jag är allätare i fråga om böcker. Klassiker varvas med teknik, historia, språk – allt möjligt. På sätt och vis är jag en encyklopedist – en som försöker samla ihop all kunskap i världen. Bara två områden håller jag mej borta ifrån: medicin och sport (kanske för att jag har sjukhusskräck och var urusel på gymnastik och sport i skolan).

På senare tid läser jag också en del på dataskärmen över nätet eftersom den informationen är nyast och – mycket viktigt – sökbar. Men visst är pappersböcker och -tidningar mitt hjärta närmast. Fast de är väl snart antikviteter.

Den senaste pippin är byggnadsvård. Jag har skaffat alla Gysingeböckerna och många andra därtill. Till all tur är byggnadsvård pop i Sverige i dag så det finns en massa. Och så skriver jag ut en massa sidor jag hittar på nätet. Förr måste jag kopiera en massa böcker som bara fanns i något bibliotek så jag har hundratals mappar fullsmockade med kopior av böcker. Ganska många hundra kilogram så det skall vara kraftiga hyllor – inga spånskivor.

Läsning är ett utmärkt nöje för en bonde. Man behöver inte åka nånstans och det kostar inte mycket så länge man håller sej till loppmarknader och antikvariat (med söndriga pärmar). Men en författare köper jag för fullt pris och det är Terry Pratchett med hans böcker om Skivvärlden  – som fungerar med magi men lustigt nog liknar vår värld väldigt mycket. Det är otroligt roliga karrikatyrer av våra små mänskliga svagheter.

Och så har jag en samling gamla tidskrifter. Radio & Television ända från 1962 och Maskinjournalen från 70-talet  samt Jord & Skog som redan farsan prenumererade på. Jag har så svårt att kasta bort böcker och tidningar – det är nästan som att kasta bort guld och pärlor.. Så kubikmeter efter kubikmeter fylls av papper – men utrymme har man ju på landet. Det gäller bara att bygga mera hus …

Lekstugan

När man bor på samma ställe som sina föräldrar och farföräldrar omges man förstås av sin egen historia. I vårt hus finns min morfars handdukstäckare, farmors föräldrars klocka, lampan som farfar byggde om o.s.v. Ute på gården står en lite mer skrymmande klenod som faktiskt fyllt sitt syfte i flera generationer, trots att den ursprungligen inte fanns hos oss.

På den tid när man flottade virke kunde det hända att en del av massavedsstockarna inte flöt utan sjönk till botten under resan nerför älvarna. Folk som bodde längs vattendragen brukade efter att flottarna dragit förbi fiska upp de här sk. ”sjunkarna” och använda dem till ved eller liknande. Far i granngården gick ett steg längre när han nån gång på 20-talet timrade en lekstuga av stockarna åt sin dotter. Och det var ingen dålig lekstuga, den är timrad på riktigt (inget fusk med spikar), hade brutet tak, en liten daglykta, kvist och var t.o.m. försedd med en liten gjutjärnsspis. Man såg tydligen helt annorlunda på barns förhållande till tändstickor på den tiden…

Min farmor var barndomskamrat med dottern och lekte i stugan när hon var liten, likaså min pappa som också han sprang mycket hos grannen. När jag var liten fanns inga barn i lekstugeuppskattande ålder på gården så jag fick helt sonika överta den. Lekstugan forslades hem med traktor och har stått hos oss sedan dess. Sonen Hannes blir alltså nu den fjärde generationen som leker i samma lekstuga. Under åren har stugan blivit av med kvist och daglykta men i övrigt är konstruktionen rätt så intakt. För nåt år sedan fick den nytt golv och nu borde en del stockar bytas, men i övrigt är den fullt duglig att tjäna sitt syfte.

Med tanke på att vi lever i en tid då vi bygger hus som börjar mögla i väggarna inom några år måste man lyfta på hatten för dem som kunde bygga en lekstuga som stått sig i över 75 år. 🙂