Belysningssudoku

Slutet av veckan gick i gödselkörningens tecken. Jag kör ut gödsel i ett mellanlager som dyngentreprenören kommer att få sprida nästa vecka. Innan jag kunde ta itu med transportarbetena måste jag fixa belysningen på vagnen, eftersom stöpseln var trasig.

Att koppla sladdarna till en släpvagn är en ganska enkel historia eftersom det finns en standardiserad färgkodning så man vet vilken sladd som skall kopplas vart. Gul sladd är vänster blinkers, grön sladd höger blinkers, vit är jord o.s.v. Just på den här vagnen jag använder för gödseltransport är det dock inte fullt så enkelt. Den är nämligen tillverkad i Lettland i medlet av 90-talet och uppenbarligen utsträckte sig letternas då ganska nyvunna uttrycksfriheten även till en viss frihet i val av färger i elinstallationer. Dels är färgerna i sladden inte de vanliga och dels verkar de inte kopplas enligt standardmönstret. Vid första försöket blinkade bromsljusen, blinkersen slocknade när man bromsade etc. Lat som jag är försökte jag mej inledningsvis ta den enkla vägen och lista ut hur det skulle kopplas med nån sorts elsudoku: ”Om gul är vänster blink och vit jord, då blir grön…” o.s.v. Till sist fick min inneboende MacGyver dock ge sej och jag skruvade loss lyktglasen för att se hur kopplingarna var gjorda. Det visade sig att av fem färger användes två enligt standardschemat, tre var kopplade efter eget huvud. Nu lyser allt som det skall, men jag har konstigt nog fortfarande en röd sladd överlopps i den ena lampan. Jag skall titta närmare på det där senare…

I övrigt har gödselkörningen gått bra, inga fastkörningar eller andra pinsamheter. Dessutom har mina insikter i vilken sorts musik som passar till vilka arbeten breddats. På fredagen kunde jag konstatera att dyngtransport och disco inte är en fungerande kombination. Traktormuller, gödseldoft och ”Disco Inferno” kändes liksom fel på nåt vis. Inget fel på låten i sig, men sammanhanget var inte riktigt rätt för paljetter och discokula.

Överraskning

Då vi gick ner till ladugården i morse möttes vi av en liten överraskning i lösdriften; Adiza hade nämligen kalvat. Det var hennes första kalvning, hennes beräknade kalvningsdatum var först om en dryg vecka. Hon visade inga som helst tecken på den närliggande kalvningen igår kväll, inte ens juvret var spänt. Men så kan det gå och allt gick bra, vilket ju är huvudsaken.

Kalven blev en ko, Heisala Hadiza. Hennes far är den danske tjuren Facet. Om man nu vill göra det invecklat, så kan man säga att hon är en blandning av finskt, kanadensiskt, svenskt och danskt djurmaterial. 🙂

Adiza och Hadiza

Adiza gav riktigt bra med mjölk och var relativt lugn i stationen. Men då vi släppte henne tillbaka i boxen med kalven, var hon inte alls nöjd med det mera. Hon började stånga kalven, så vi flyttade henne tillbaka till lösdriften. Skulle det ha varit en äldre ko ( vilka sällan brukar bli arga på sin kalv) skulle vi ha flyttat bort kalven istället och låtit kon vara i boxen åtminstone en dag till. Men kvigor som är unga och inte har så hög risk för att insjukna i t.ex. kalvningsförlamning så brukar vi nog i regel sätta tillbaka i lösdriften vid dylika fall.

Hadiza är i varje fall en riktigt pigg och söt liten filur med god aptit. Sällan som man ser en så där liten kalv, dricka råmjölk med sådan fart som hon gjorde idag. Bra så! 🙂

Gott med mammas mjölk!

Vild dag på vetebörserna

Vetepriserna har en tid gått nedåt och låg till och med en dag nätt och jämnt under 200 euro/ton men i dag tog de ett jättesprång uppåt. I Paris slutade vetet på 224 – upp 8 % på några timmar och i Chicago steg det 8,6 %. Orsaken var en ovanlig stor sänkning av skördeutsikterna i USA i jordbruksdepartementets rapport.

Behovet av vete stiger dessutom hela tiden och nu är förhållandet mellan lagren och användningen nere i 7 % – den lägsta siffran på 15 år. Det betyder att vi lever farligt och att det inte är så säkert att man kan ersätta den inhemska produktionen (som endel tycker man kan slopa) med import. Åtminstone blir det ganska dyrt. I maj kunde företagen köpa inhemskt vete för litet på 90 euro/ton men nu skulle import gå på mer än 240 euro/ton.

Men uppköparna här i landet har varit kvicka att sänka priset på vete som nu är 160 euro (Avena). Det uppmuntrar inte direkt till att satsa så mycket på veteodling.

Vetepriserna är minst sagt nervösa. Det kan kasta mycket bara på några timmar. Och det beror huvudsakligen på väldigt små lager. Lagren räcker bara i ett par, tre månader. Också små förändringar i skördeutsikterna ger då stora förändringar i priserna.

Personligen tror jag det beror på att de nya generationerna som växt upp med överflöd av billig mat inte har samma försiktighet som krigsgenerationen. Själv är jag född efter kriget men minns nog knappheten ännu i början på 50-talet med ransoneringskort. Och man blev upplärd att aldrig kasta bort mat. Nyligen läste jag hur en ledarskribent i Hbl tyckte det var fel att tvinga barnen äta upp maten. Men det är inte det som var efterkrigstidens lärdom. Man fick gärna äta litet men inte ta åt sej mer än man orkade äta upp.  Det gav en tydlig signal att mat är värdefull – inte nånting man kastar bort hur som helst.

Jag tycker det lutar allt mer åt det hållet att välfärd och överflöd var en parentes i historien och att hårdare tider är på kommande. Och det är inte enbart av ondo. Människan behöver en tankeställare då och då. Vi skall bara hoppas att det inte blir en alltför snabb omställning. Med litet försiktighet och förutseende behöver det inte bli så svårt men med fortsatt slöseri kan fallet bli hårt.

Fast jag är ju väldigt gammaldags …

Skörden definitivt på slutrakan

På onsdagen blev frestelsen av det fina torkvädret för stor och jag balade rybshalmen nu istället för att vänta till våren. Lite fegt, men det känns ändå bra att ha strö så man riktigt garanterat klarar sig till nästa höst. I och med det är årets skördesäsong definitivt och slutgiltligen avklarad för min del, det finns helt enkelt inte nåt mer att hämta ute på markerna.

Fastän jag och även de andra på Bondbloggen är klara med skörden innebär det inte att alla är det. Jag pratade tidigare i veckan med en kollega som ännu satt på tröskan, byns morotsodlare är i full färd med skörden, likaså sockerbetsodlarna i nejden. Beträffande just sockerbetorna ligger vi på absoluta nordgränsen för odling, det är inte helt ovanligt att den första snön hinner komma innan de sista betorna är uppe ur jorden. Norr om Pedersöre finns det inga sockerbetor överhuvudtaget. Så följaktligen kan Bondbloggen härmed skryta med nånting rätt så unikt; en bild av världens absolut nordligaste sockerbetsstuka (sockerbetshög). Alltid är man värst på nåt. 🙂

Nu såldes byabutiken

I kväll hade vi byabolagets stämma och beslöt enhälligt godkänna försäljningen av byabutikens fastighet. Det har inte funnits någon butik där på flera år och i snart två år har den stått alldeles tom utan värme. Så en epok är förbi.

Hindersby-Bäckby handelslag

I slutet på 30-talet blev hindersbyggarna osams med Lappträsk handelslag som hade en filial i byn och beslöt bygga eget handelslag. Det byggdes upp snabbt och då dörrarna öppnade så handlade ingen i filialen utom en gumma som köpte en trådrulle där för att hon inte hade hört att det nya handelslaget har öppnat. Berättar legenden …

Som mest fanns det över tio anställda och allt mellan himmel och jord handlades och kördes hem. Och det var en verklig mötesplats för hela byn. En del av tomten hyrdes ut åt banken som hade en filial där ännu då jag flyttade tillbaka i början på 80-talet. Posten fanns i samma hus.

I slutet på 80-talet började det gå sämre och handelslaget sattes i konkurs – kanske litet förhastat. År 1990 bildades ett byabolag för att rädda butiken Hindersby-Bäckby Service AB som köpte fastigheten. Jag var alldeles för aktiv i sammanhanget och fick som straff bli ordförande för styrelsen. Tanken var att det skulle vara rotation men alla vet väl hur det fungerar. Dessutom ansågs det att jag fick sitta kvar tills alla skulder var betalda :-). Det lyckades på litet över tio år men inte slapp jag styrelsen.

År 2003 efter två genomtorra somrar då brunnarna sinade började Lappträsk kommun gräva vattenledning i Hindersby. Den gick över vår gårdsplan och jag tyckte man inte kunde låta bli att slänga ned en optisk fiberkabel tillika med röret. Resten är historia.

HB Service AB skötte om byggandet av fibernätet så vi hade nu två ben att stå på. Det var tur för fastigheten gick på minus men fibernätet på plus (efter det dyra byggnadsskedet). Vi hade till sist inte ens råd att hålla byggnaden uppvärmd på grund av det höga oljepriset. Att riva skulle ha blivit alldeles för dyrt och att renovera närmare en halv miljon euro.Vi ville inte heller sälja huset till mer eller mindre skumma personer – vilket hade skett på en del håll.

Så då en bysbo med tusenåriga anor (nåja, litet ditåt i alla fall) frågade om han fick köpa fastigheten så tog styrelsen en positiv ställning och i dag också bolagsstämman. Det är bra att fastigheten kommer i användning igen. Det är bara att önska den nya ägaren lycka till.

Om telefoner…..

I kvällens sena timme sitter jag och läser några blogginlägg. Nisses inlägg om a-lan och b-lan och w-lan och allt möjligt fick tankarna att gå tillbaks några årtionden till en tid då kommunikationerna på landet fungerade på ett lite annat sätt. Det var då statliga Post- och Televerket höll sin stadiga hand över sina skakande undersåtar som bara skulle ha förstånd att vara tacksamma för att dom fått en telefon överhuvudtaget. Om detta handlar denna story som inte har det minsta med bondejobbet att göra, däremot om livet på landet i Finland 1968.

Min far var alltså deltidsbonde och polis. Polisjobbet på den tiden gick ut på att man vaktade sin egen by, och det gjorde man 24 timmar i dygnet. Det gällde alltså att vara möjligast anträffbar under dygnets alla timmar. Möjligast alltså, ingen krävde att man alltid skulle svara och tex i slåttertiden kom nog polislarmen lite på skam vad jag har fått erfara.

Dock behövdes en telefon och telefon skulle det finnas ETT exemplar av i varje hus. Punkt. Vidare förhandling överflödig. Televerket bestämde var i huset väggtelefonen hängdes och hur den såg ut. Själva apparaten var Teles egendom och fick INTE flyttas utan lov. Huset vi bodde (bor) i var två våningar och sovrummet på övre plan. Detta gjorde att konstapel Svedjebäck gärna skulle ha velat ha en sidoapparat i sovrummet, men det gick inte Tele med på. EN apparat per hushåll. Basta!

Efter många om och men och med länsmannens förord gick Tele med på att installera ett grenuttag på övre plan, men en apparat till kom absolut inte på fråga. Detta gjorde att far kånkade upp telefonen till natten och pluggade i den vid sängen, och vice versa på morgonen.

Nu börjar den kriminella men dock preskriberade delen av historien. Någonstans ifrån fick han under stort hysch-hysch tag på en begagnad telefon som installerades i sovrummet permanent. Nu blev sonen (jag) belagd med sträng tystnadsplikt och ett förbud från att släppa in kompisar i sovrummet, för det fick på inga villkor komma ut att Poliskonstapeln i Yttermark var lagvidrig nog att ha TVÅ telefonapparater hemma!

Detta pågick ända till 1978 då vi gick från vev- till automattelefon och man fick både välja placering och färg på telefonerna i huset. Härefter kunde man också ringa Helsingfors utan att vänta ½ timme på samtalet. Bara en sån sak!

När jag kom hem med min första NMT-telefon 1991 så konstaterade han bara att farmor skulle ha haft det mycket lättare i slåttern om han hade haft en sån. Då hade farmor sluppit ta cykeln och trampa iväg ut på åkern med polislarmen.

Detta för bara 40 år sedan…..