Veckans pryl(ar) var alltså ett spengummi och en dito propp – två saker som används vid mjölkning. Det har kommit in många svar – roligt att tävlingen väckte intresse, och roligt att ni vågat lyda uppmaningen att gissa vilt. 🙂 Fyra Bondbloggenkepsar har funnit sina ägare, de åker till Lindkoski, Kimito, Hindersby och Angelniemi.
Ni som deltog i tävlingen personligen i Kristinestad – vi kommer ihåg er också.
Sonja berättar här hur prylarna fungerar:
Tävlingens andra del dyker upp senare i dag.
Låt oss klargöra en sak direkt. Jag har inget kontrollbehov what-so-ever. En bonde som inte kollar väderleksrapporten utan väntar och ser vad det blir för väder i morgon kan väl inte kallas kontrollfreak? Däremot gillar jag inte att andra tar kontrollen över mig heller, speciellt inte mina maskiner!
Under många år har man vant sig vid att det mesta i problemväg skall man lösa själv. I början kunde man mest ingenting och har sedan den taggiga vägen inhämtat en del lärdom och erfarenhet som gått bra att använda vid haverier och motgångar. Hittills har det varit kunskapen det fallerat på om man blivit tvungen att kontakta verkstad, men utvecklingen har kört förbi och skapat FELKODER!
Jag har under den senaste veckan servat både Valtra och Citroen hos märkesverkstad. I båda fallen var tydligen avläsning av felkodstabell en central verksamhet. Jag har dålig erfarenhet av felkoder, jag tycker dom är näsvisa! För ett tag sedan började batteriet i Valtra bli dåligt och en morgon orkade den inte starta. Då stod felkod 402 (typ) i displayen. Efter dykning i handboken visade det sig att denna kod betyder: ”Spänningen låg, ladda batteriet” Efter ca 40 år med maskiner och batterier tror jag mig veta att om startmotorn inte orkar dra runt kollar man batteriet i första hand. Under vårbruket i år kom plötsligt en felkod som betydde ”Du har något problem i växellådan som du inte behöver bry dig om utan kan köra vidare” Intressant, jag har ett problem som jag inte behöver veta om!
Vid fråga på Valtraservicen vad det betyder att läsa av felkoderna fick jag svaret att den upplyser om eventuella störningar som varit. Detta gjorde att fantasin inte gick att få stopp på på vägen hem, hmm störningar som varit, kan det se ut ungefär såhär då;
UTDRAG UR VALTRAS STÖRNINGSKODER 2010
24.4 Jag fick stå ute i regnet, jag är våt fryser och är arg!
3.5 Husbonden tänker börja vårbruka. Idiot, det är för tidigt
5.5. Jag fick dra en harv som är för tung. Borde kontakta facket
10.5 Husbonden har ätit vitlök igen, urk!
etc, etc
Jag läste häromsistens om någon komplicerad hömaskin som har kontakt med fabriken via internet och sålunda kan fabriken kolla inställningar och felkoder via nätet om problem uppstår. Detta är säkert bra, men vad mera finns inbyggt där? Kan det vara så att Mats rundbalspress i panik ringde hem och berättade att den blir antastad med hammare och behöver få hjälp? Visionerna är många, nästa gång man kör lite överhastighet kanske personbilsdisplayen meddelar; ”Stanna på nästa parkering och invänta polis. Ringer 112…”
Det som skrämmer mig allra mest är hur det skall gå med fordonen i framtiden. Vad gör nästa generation när den vill återställa dagens personbilar som veteranfordon om 50 år. Vissa bilar går ju inte ens igång om batteriet varit urtaget en stund. Hur går det då efter 40 år i ett uthus? Det verkar ju rätt uppenbart att vi lever i en Orwellsk tid där varje dag skall glömmas i morgon och ersättas av en helt ny tid, och det gillar jag inte! Vi har vår historia och våra rötter som är det som gjort oss till den vi är. Det verkar ju knappast troligt att någon om 300 år stolt visar upp en MP3 fil som gått i släkten i 300 år!
Fast ändå kan ju det moderna vara kul, vem skulle kunna läsa ovanstående dravel om inte datorerna fanns. Kanske om man spikade upp det på väggen i Pått-boden kunde några ha läst det där.
Fotnot: Pått-boden var en Ahl fillial i mina hemknutar som upphörde 1984. En matvarufillial som hade bättre utbud av slåttermaskinsbett än länkkorv.
Vi hade veterinären hos oss och kollade några kor som vi har problem med att få dräktiga. Två av dem har blivit behandlade tidigare, utan önskat resultat. De har visat brunst, den ena dock ganska svag, och blivit seminerade vid (vad vi har trott varit) rätt tidpunkt. Veterinären hittade inte någon tydlig orsak till problemet. Resultatet var att ge dem en hormonspiral, som startar om brunstcykeln.
Samma behandling fick också en ko som inte överhuvudtaget visat någon brunst sedan kalvningen. Så nu får vi hoppas att detta fungerar och vi får dem dräktiga!
Den fjärde ”patienten” var en ko som sen igen visat en alldeles för lång brunst. Eftersom hon blev seminerad, beslöt vi oss för att följa med och se vad som händer. Om hon blir brunstig på nytt, så måste vi fundera på nytt över en eventuell behandling. Återstår att se.
En uppdatering till mitt föregående inlägg och mitt påstående om att jag och servicegurun hade olika uppfattningar om vad som går enkelt. Nu förstår jag vad han avsåg.
Han menade tydligen att ”det är rätt så enkelt att få loss den, jämfört med vilket sjuttons sjå du kommer att ha med att få den tillbaka på plats igen.” Med det förtydligandet är vi helt överens.
(Egentligen var det inte så svår operation rent tekniskt, det var bara så obekvämt ställe att skruva på. Jag låg på mage över kraftöverföringen i vinklar och ställningar som hade gjort en yogainstruktör grön av avund. Dagens strechingpass varde härmed avslutat.)
Idag städade jag ur rundbalaren och tänkte passa på att göra lite förebyggande underhåll. I somras hade jag en del strul med mekanismen som skall linda nät runt balarna och jag lyckades med tiden lokalisera problemet till en stålvals i lindningsapparaturen. Dels har den fått en del ytrost som borde putsas bort, dels är det inte helt otänkbart att den har utslitna lager. Både rostputsning och kontroll av lager kräver att valsen demonteras, man kommer inte åt att göra nåndera åtgärderna när den är inne i balaren.
Jag mailade importörens serviceguru som hade vänligheten att skicka en reservdelsbok som pdf (servicepoäng!). Dessutom bekräftade han att min uppfattning om hur valsen skulle monteras lös var rätt och han konstaterade uppmuntrande att det borde gå ganska enkelt. En bit in på eftermiddagen kunde jag konstatera att han och jag nog har lite olika uppfattningar om vad som går enkelt, men loss kom den åtminstone. Fast med tanke på att dans inte är min starka sida är det väl egentligen inte så förvånande att jag hade lite problem med valsen. 😉 Nu är den hur som helst putsad och klar för återmontering, men det arbetet tarvar en hjälpkarl och får vänta tills i morgon.
Istället övergick jag till att tvätta slåtterkrossen. Tvätten blir inte så värst ingående utan handlar mest om att få bort de allra värsta avlagringarna och smutsen. Jag är nämligen lite smårädd för att tvätta maskinerna alltför ingående på hösten. Att spruta vatten med högtryckstvätt in i lager och andra skrymslen och sen låta maskinen stå i 8-9 månader kan lätt leda till en del otrevliga överraskningar. Helst rengör jag maskinerna enbart genom att blåsa dem rena med tryckluft, men slåtterkrossen var så pass smutsig att den fodrade tvätt.
Såna här dagar är det förresten tur att man jobbar ensam. Man ser ju inte klok ut… 😉
Jag har alltid varit intresserad av byggnadsvård och gamla material och metoder. Även om jag använder högteknologi i jordbruket ibland. Trä och sten är otroligt fina material som håller i all evighet om de sköts rätt och får torka mellan regnen. Fukt är deras värsta fiende – träet ruttnar och stenen sprängs sönder av frosten. Men om man ser till att de torkar upp så håller de i hundratals år eller ännu längre. I dag var det timmersågning på programmet.
Sågverket är ganska enkelt: En motorsåg och en linjal med en vagn för motorsågen. Det är en svensk uppfinning – Logosols Solosågverk – som tillverkas utanför Örnsköldsvik men säljes över hela världen. Stocken placeras på två hållare som kan flyttas uppåt med ett par millimeters noggrannhet. Sedan är det bara att veva motorsågen framåt – ett snöre drar den. Och det fungerar. Litet tid tar det att såga klent virke men till timmerstockar är sågverket utmärkt.
De här stockarna skall användas i Medåker för att reparera stockhuset där. De skall ännu bilas på yttre sidan. Att bila betyder att hugga sidan med en speciell bilyxa. Då blir ytan slätare och släpper in mindre vatten. Efter sågningen är ytan ganska sträv. Om man skall vara riktigt petig så är det fusk att såga förrän man bilar men det går betydligt snabbare och blir rakare. Det är inget problem att byta ut en stock mitt i en timmervägg. Man bara sågar ut den gamla och sätter in den nya stocken som man delat itu för att få in bitarna. Sedan fästes de ihop med ”dymlingar” (tjocka träpinnar). Inga spikar används.
Timmerhus är otroligt hållbara och starka. Även om de ser ut att ha ruttnat helt och hållet så är de ännu starka. Man behöver bara byta ut de värsta ruttna delarna och så är väggen som ny igen. Det går utmärkt att lappa om man vet hur det skall göras. Det är helt normalt att byta ut de understa stockarna då och då eftersom de ligger nära marken och därför hålls fuktiga mer än de andra. Jag har lyft upp hela huset med domkrafter så att man kan byta ut det understa stockvarvet.
Solosågverket kan användas för att såga de mest underliga virkesmått – man kan också såga kilformat virke. Förutom timmerstockar skall jag såga nästan 40 cm breda takbräder i ett rum där taket läckt och innertaket ruttnat. Intressant nog är bräderna smalare i ena ändan – år 1850 så tyckte man det var slöseri med virke att såga bräderna lika breda hela vägen. Så det är specialmått som gäller men det är inget problem för det här sågverket. Sedan skall jag hyvla bräderna för hand så de liknar de andra bräderna i taket och fräsa spunt i sidorna så taket blir tätt.
Egentligen borde man ha sågat på våren men jag tror det var bra att inte ha gjort det i år för stockarna hade troligen spruckit i den hemska torkan vi hade den här sommaren. Timmerstockar bör helst torka långsamt för att förhindra sprickbildning. Men jag har ännu inte sågat Bamsens rotstock (80 cm) från i våras. Till det behövs den stora motorsågen och den är inte ihopskruvad än.
