Halmbalning

Tröskorna började rulla i helgen och det gör att det blir aktuellt att bala ströhalm. Halmen är torr som fnöske, synd att det inte är min utan Peas. 🙂

Somliga bönder hackar ner halmen tillbaks till åkern direkt med tröskan, andra samlar ihop den. Halmen används i huvudsak som strö åt djuren. Kreaturen äter också halm, men näringsvärdet är rätt dåligt så den används sällan som foder.

Balningen går bra, så när som på att jag har lite svårt att hitta rätt inställning för nätlindningen. Det är inget som är direkt sönder, men lindningen skall ställas om när man byter t.ex. från ensilage till halm och jag hade lite svårt att hitta rätt läge idag. Inställningen görs i balarens inre och när man krupit omkring där i ett par omgångar blir man en aning dammig…

Nästa husbondefolk ?

Det var bröllop i dagarna tre i Kristinestad då vår pojke Henrik gifte sej med Boströms Antonia (i enlighet med gammal Dragsviksed kallad Bosse – jodå, hon har gjort Dragvik). De unga tu har klättrat i stort sett i alla berg det finns från Norge till Alperna så kanske de klarar klättringen på äktenskapets stege också – vilket inte alls är lättare.

De unga tu

Man får hoppas att vetepriserna fortsätter att stiga så de kan ta över husbonde- och värdinneskapet på Bos-Sestu tusenåriga rusthåll. Annars blir det att vänta till pensionen innan de kan bli hobbyodlare. Bägge kan nog köra traktor och bygga tork. Antonia är ingen hjälplös liten viol utan en riktig tuffing – även om hon ser ut som en viol. Just nu är hon assistent åt riksdagsman Mats Nylund. Henrik jobbar som lärare för vildmarksguider vid Kronoby folkhögskola men måste nog flytta litet närmare den äkta hälften i framtiden.

Det var ett ordentligt bröllop som den boströmska klanen hade ordnat i den helt enkelt fantastiska staden Kristinestad. Jag som gillar gamla hus var ju alldeles salig över alla gamla trähus ända från 1731. Ungdomarnas vänner hade ställt upp och hjälpt till med festen på Kristinestads gymnasium som är en RIKTIG skolbyggnad högst uppe på berget – ingen barack. Jag är ingen sällskapsmänniska och fester anser jag vara tråkiga i jämförelse med att få arbeta med att bygga och konstruera saker i lugn och ro – men jag hade fått hårda order av den bättre hälften att bete mej som folk på min sons bröllop. Och visst var det roligt att få träffa alla de trevliga människorna på bröllopet.

Spänningen stod barnbarnet Filip för. Skulle han orka vara tyst då bruden sjöng för sin make (hon har en fantastisk röst) och skulle han orka sitta stilla under vigseln ? Och det gick riktigt bra – bara ett par små kommentarer som egentligen inte störde alls :-). Jag måste sätta in en bild som visar situationen:

Hyssj ! Nu måste morbror gifta sej ...

Visst satt man som på nålar under de tre dagarna – hemma tröskade grannarna och hos oss stod torkbygget stilla. Nu gäller det bara att hoppas att det torra vädret fortsätter men vi vet att det obönhörligen kommer regn på hösten i våra trakter så frågan är om man hinner tröska eller inte förrän regnandet börjar.

En gammal bonde har svårt att koppla av och fira då man vet att det kan bli hur eländigt som helst med skörden om man inte hinner få in den i tid. Visserligen är vi bara i mitten på augusti ännu men man har varit med om snabba kast i vädret och höstar med ständigt regn och åkrar som varit ren lervälling. Så nu går varje minut som man inte äter eller sover till att få igång torkarna och vetet skördat.

Bondens fritid!

Någon gång har jag mediterat över att mitt liv kan beskrivas som en fyrklöver, eller fyrväppling om man så vill. Rötterna är historien och familjen, stjälken är jag själv och mitt liv och de fyra bladen symboliserar mina fyra verksamhetsområden. Det första bladet står för jordbruket, det andra handlar om musik, det tredje bladet är brandkåren och räddningsverksamheten och det fjärde symboliserar min vurm för den tunga trafiken. Så mycket mera än detta ryms inte i mitt liv även om jag gärna skulle vilja hinna mera med tex renovering av veteranfordon samt kanske lite skrivande och grävande om saker som känns viktiga.

Vi börjar från slutet, med det sista väpplingbladet

Trots att jag tillbringat bortmot en miljon kilometer på vägarna mestadels i buss men även i långtradare och lastbil har jag inte tröttnat på det ännu. Därför är det kanske inte så konstigt att jag förra helgen återfanns på Power Truck Show i Alahärmä. Det börjar bli tradition att besöka den tillställningen och i år blev inget undantag.

Detta om något är de fullvuxnas leksaksaffär. Här finns allt man kan drömma om men inte har råd att skaffa sig. Efter några timmar på utställningfältet börjar man nästan få nog av flakelack, motiv på drakar och allsköns benrangel samt ledljus och xenonblixtar. Men ögonfröjd är det, det skall vi inte sticka under stol med.

Eftersom gult är min absoluta favoritfärg och djurmotiv ligger närmare hjärtat än aggressiva vikingar så var kändes Ristimaas nya bygge helt rätt. Överdrivet, javisst…snyggt, javisst!

En annan riktig höjdare var en hästtransportbil från Sverige. För mig står det fullt klart att om hästar kan finansiera något dylikt så ångrar jag att jag inte började köra häst i stället för traktor:

Från museiavdelningen skall jag bjuda på en bild av en riktig raritet. Det är någon framsynt människa som har haft vett att spara en av Eero Lumiahos Boxer/Volvo till eftervärlden. Eftersom mitt eget bussintresse föddes i en skolbuss av denna typ så fick man flera örfilar av historiens vingslag vid åsynen av denna gröna gudinna:

Årets mässa bjöd på en ovanligt stor avdelning med museifordon som  förstås var den stora behållningen för mig, det ligger liksom närmare verkligheten än rullande konstverk som Ristimaas tigerbil.

Varför skriver jag nu detta i en bondblogg undrar vän av ordning. Jo, något måste ju jag göra också medan alla grannar tröskar!

Hav tröst Ni som inte gillade detta. Det kommer mera, jag skall berätta om dom andra bladen i väpplingen också!

Spannmålspriset stiger, fodret likaså

Då det nu tidigare har varit diskussion om hur spannmålspriset stiger, tänkte jag komma med en annan synvinkel till ämnet. Detta är fortfarande bara spekulationer, men med erfarenhet av motsvarande situation för några år sedan finns det en viss risk för att spekulationerna blir sanna.

För några år sedan då det senast var bra pris på spannmålet, fick de husdjursgårdar, som använder sig av köpt kraftfoder,brev hem som började så här: ” Bästa kund, eftersom priset på spannmålet som vi använder som råvara har stigt, kommer Ert foderpris att höjas.” Visserligen är det helt logiskt, men då man fick dylika brev tre, fyra gånger under året var man allt annat än glad.

Missförstå inte, spannmålsodlarna är värda varje euro och cent de får per ton. Men nog känns det ju lite som om man är i den ställningen att man tar emot med ena handen och ger bort med den andra!

Det finns givetvis olika sätt att ta itu med detta “problem”.
Första alternativet är att vi tackar, tar emot och betalar. Exakta summor vet jag inte i detta skede, men då vi nu har totalt långt över hundra djur som ska matas, kommer det nog att svida i plånboken. Dock har man från mejeriets sida lovat att mjölkpriset kommer att stiga, så det jämnar till en del ut skillnaden. Hur mycket, återstår att se.

Det andra alternativet är att vi “sadlar om” och börjar köpa spannmål direkt av lokala producenter och minimerar förbrukningen av köpt kraftfoder. Om vi går inför detta, måste vi investera i en fullfodervagn och till en del lägga om vår utfodring. I en sådan vagn blandar man ihop t.ex. ensilage, halm och spannmål.
Detta är ett beaktansvärt alternativ eftersom man på så sätt får bort mellanhänderna. Dessa “händer” är det egentliga problemet. Hur mycket spannmål som åker till fabrikerna beror helt på kvaliteten, men jag antar att det inte brukar råda så hemskt stor brist på fodersäd. Jag orkar heller inte tro att de stora fabrikerna på riktigt måste ge ut så mycket pengar, som de sedan höjer vårt foder med.

Nå väl, tiden utvisar om vi igen får dessa brev. Oberoende hur det går i år, tror jag nog att vi i något skede kommer att övergå till en fullfodervagn. Billigare blir det i det långa loppet.

Dödfött

På söndagen föddes kalv nr åtta för hösten, tyvärr dödfödd. Det är inget vidare kul. Dels är det förstås tråkigt i sig att den var död, dels innbär det att mamman Damia går tom och inte producerar nånting i år. Frågan är om det är värt att behålla henne eller om det är lika bra att hon går till slakt. Vi skall se lite hur resten av säsongen utfaller.

I princip kan man faktiskt överväga adoption i såna här fall! Det innebär att man köper in en kalv från en mjölkgård och försöker få kon som förlorat sin egen kalv att adoptera den nya. Det är verkligen ingen enkel process, men har kon bra modersinstinkter kan det faktiskt lyckas. Utgången är dock väldigt osäker och den ekonomiska nyttan är inte så värst stor, eftersom kalven kostar en del och tillväxten ändå inte kan mäta sig med “riktiga” köttraskalvar.

Flora som kalvade förra veckan har varit lite problematisk med sitt stora hängjuver och hon har därför en ganska säker position i toppen av utmönstringslistan. Hängjuver blir bara värre med åren och redan nu hade hennes kalv Cola svårt att hitta spenarna i början. Hon är med andra ord inte direkt nån stor framtida stjärna. Ett riktigt bra alternativ skulle vara att få Damia att adoptera Floras kalv! På så sätt skulle visserligen Flora gå till slakt, men det gör hon antagligen ändå. Damia skulle däremot försvara sin plats och kalven Cola skulle få en mer lättarbetad mor.

Tyvärr var Damias modersinstikt inte så stark som jag hade hoppats, det passade sig inte alls med en främmande kalv. Hon stångar och knuffar Cola så fort hon kommer i närheten och ibland också annars. Cola är dessutom så pass präglad på sin mor att hon inte heller verkar acceptera Damia. Vi skall se tiden an lite grann, men det ser inget vidare ut.

Till dagens positiva händelser kan räknas att kalv nr nio föddes i god ordning ute i hagen. Dessutom fixade mina hovverkstad i Jeussen rundbalarens kraftöverföringsaxel i går, så ensilageskörden borde kunna gå vidare som planerat. Tack och lov hade jag en gammal axel med trasiga drivknutar i gömmorna (man skall aldrig kasta bort nånting!) och det gick att plocka delar från den. Skönt att nåt går som det skall.

Lördagsrys

Vissa dagar är bättre än andra,  så är det. Omvänt borde det betyda att vissa dagar är sämre än andra. En sådan dag har jag haft idag.

Humöret i botten, kroppen på sparlåga och badande i svett i det tokheta augustidagen. Så har jag vandrat vägen fram idag. Dessutom hela dagen accompanjerad av en irriterande huvudvärk, något som för mig är lika ovanligt som en stäpp-pipare för en ornitolog.

Redan efter de första stegen från sängen noterade jag att det kommer att bli en tung dag, trots normallång nattsömn kändes det som om man sovit en timme efter ett bättre Österbottniskt bröllop.

Om man bara kunde vara så mycket psykolog så man fattar varför vissa dagar blir såhär. Oavsett vad man tittar på så är man inte nöjd och man ser sig själv som ett vandrande misslyckande. Saker som är kul  andra dar på året blir en pina dar som denna. Och helt, absolut helt utan orsak.

Dagens projekt har varit renovering av gårdens våtmark. Ett stycke jord bakom uthuset som varit igenvuxet med gräs ända sedan mina förfäder hade en “dyngsto” där. Förutom att det varit igenvuxet har det bara klafsat runt föttterna när man försökt nå hallonbuskarna i skogskanten. Alltså, aktivera grävlingen och börja utföra ett jobb som jag inte kan, nämligen jordbyggnad! Det går att hanka sig fram som glad amatör på området, men direkt ett proffs dyker upp så ser man skillnaden. Jag har inte riktigt samma inställning som Nisse, jag anlitar folk som kan för att göra det jag inte klarar av själv så att jag är nöjd, men ibland provar man själv. Det brukar sluta olyckligt.

Det gjorde det inte idag, men hela projektet smakade pest och kolera i munnen. Det blev liksom att kämpa sig vidare bara, och hoppas på att det blir bättre i morgon. Och det blir det, det vet jag.

Infogar en bild på dagens projekt: