1 juni, 2010 av Nisse

Byggsäsongen börjar

Vårsådden har dragit ut på tiden mer än någonsin och är inte slut än men nu lovar tiodygnsprognosen bara uppehåll så det skall väl ordna sej. I alla fall så blir det bråttom att inleda byggandet för sommaren är kort och vi har en hel del att göra.

Jag har byggt hela mitt liv sedan jag som femåring av min pappa i julklapp fick en hammare och tio kilo spik samt en stubbe (att slå spikarna i – i stället för i möblerna …). Moofa (min farmors far) flyttade husen från det tätt bebyggda Hopenbackan för hundra år sedan (det berättas att husen var så nära intill varandra att man kunde gå från ena ändan till den andra över hustaken). Vid storskiftesregleringen 1908 flyttades många hus bort – moofa ville inte lämna tätbebyggelsen och processade men förlorade (till all tur brukade farsan säja).

Min farfar byggde den stora ladan och alla beskärmade sej över ”skrytbygget” som ansågs vara alldeles för stort men inte räckte den till så länge. Nu ryms till och med tröskan in där och det är ett väldigt fint och torrt utrymme. Min pappa byggde 1945 den nya stora tegelladugården som är trettio meter lång och numera fungerar som kallufttork  (andra våningen) och skrotlager (nedre våningen som är för låg för dagens traktorer). Där finns också mitt arbetsrum i det gamla stallet och elektronikverkstaden samt värmecentralen.

Jag har byggt den stora verkstaden med 4,2 meters höjd inomhus och två sex meter breda dörrar – i ilskan över att maskinerna inte ryms in någonstans mera. Men knappt är det ibland i alla fall. Halva verkstaden är varm med en 100 kW radiator med fläkt som jag installerade förra hösten och andra halvan är isolerad men utan skild värme och har plats för fyra traktorer.

I slutet på 70-talet byggde vi Ribackhuset åt mina föräldrar. Det är helt och hållet heimlaga utom pipan som är murad av gummans bekanting – en pensionerad murare från Esbo. Det var hårt att bära murbruk och tegelstenar åt honom. Han var otroligt skicklig och snabb och fick allting mycket snyggt men han pratade hela tiden. Och vi skulle svara där vi släpade material med andan i halsgropen …

Det senaste bygget är den stora kallufttorken som ännu har en del kvar att fixa i sommar. Det är helt egen konstruktion – också ”egen” i bemärkelsen ”underlig”. En körbar tork där man kan backa in tio tons vagnar direkt på hålplåten och kippa lasset där. Den har 96 luftluckor så att man kan torka bara precis där man vill.  Hela nedre våningen är en lufttät ”huvudkanal”.

Och så har vi det lilla flislagret som vi slog upp provisoriskt i kölden i januari. Nu skall det byggas ordentligt.  Den försenade vårsådden gjorde att all eventuell semester är indragen. Inga fritidsproblem i sommar …

31 maj, 2010 av Sonja

Tävlingsdags

Efter ett litet uppehåll är det igen dags för en tävling; nu gäller det för Er, att komma på ett namn åt vår kokalv som föddes idag(måndag).

Heisala H.......?

Kalven är av rasen ayrshire. Hennes mor heter Asmo Yrsa ET och mormor Olhavan Tirlittan. Hennes far är en brittisk tjur, Changue Tryst och farfar är i sin tur kanadensisk,Trident.
Hon är dessutom halvsyster till Hutah.

Skicka alltså förslag på namn åt ”lillisen”. I år ska namnet börja på bokstaven H. Vi använder dessutom ett uppfödarnamn, så kalven kommer att heta Heisala vadå?

Lämna in förslagen antingen som kommentar till det här inlägget, eller skicka per epost till adressen bonden.blogg@yle.fi. Oberoende vilket sätt ni använder, så kom ihåg att ange er epost adress, så att redaktionen får kontakt med er. Priset är som bekant en jätte fin och bekväm Bondbloggen-keps!

Tävlingen avslutas måndagen den 7 juni, klockan 12.

31 maj, 2010 av Mats

Vårkänslor

Just nu är det heta känslor i ladugården. Ynna (Hagrids mamma) är brunstig. Huvuddelen av korna betäcktes i höstas, vilket gör att tjuren Trisse under vintern egentligen mest ätit och sovit eftersom han inte haft några ”uppdrag”. Nu börjar de kor som kalvat i vår i tur och ordning bli brunstiga, så han har en liten arbetstopp nu på försommaren.

Som skötare ser jag främst på uppförandet när en ko är brunstig, de är allmänt oroliga och yra, hoppar upp på andra kor o.s.v. Trisse har ytterligare en indikator, nämligen feromonerna. Han känner faktiskt på lukten när en ko är brunstig. Vissa kor blir skenbrunstiga ungefär 6 månader in i dräktigheten (de beter sig precis som vid riktig brunst men har ingen ägglossning). Trisse nonchalerar dem helt i det läget, eftersom han inte känner några feromoner. Falskt alarm, man kan lugnt sova vidare.

När feromonerna infinner sig vaknar han däremot till. Faktum är att man måste vara extra försiktig när man går in till djuren under de här perioderna, åtminstone vill jag inte hamna mellan Trisse och väggen. Från tiden de strövade fritt på slätterna har det programmerats in i tjurarna att alla konkurrerande tjurar skall fördrivas när det är brunst på gång. I vissa tråkiga fall har tjuren uppfattat skötaren som en konkurrent och kunnat skada eller t.o.m. döda honom eller henne. Även den mest fogliga tjur kan bli som förbytt när hormonerna och instinkterna regerar.

Nu på vårkanten är det bara fem stycken som skall skötas om, men i höstas var det över tjugo under högsäsongen. Under den perioden magrade han markant. Inte för att jobbet skulle vara så energikrävande i sej, men därför att han helt enkelt inte riktigt hann med att äta. A man’s gotta do what a man’s gotta do.

30 maj, 2010 av Nisse

Krukan med guld

Jag tänkte absolut inte skriva mer om vädret men vädret tänkte tvärtom. Då jag körde hem från Kouvola (i solskenet) såg jag att det regnade över Hindersby. Nu glömmer vi allt jag muttrade mellan tänderna (jag hade tänkt så en provbit i morgon) och så tittar vi i stället på regnbågen:

Regnbågen

I morgon skall jag gräva fram krukan med guld som lär finnas under regnbågens slut – på vår veteåker … Och sedan skall jag strunta i provbiten och göra ren såmaskinen för på tisdag skall det börja regna riktigt ordentligt. Sedan blir det att börja med något annat arbete och vänta på bättre väder för vallsådden som måste ske före sista juni.

30 maj, 2010 av Sonja

Allan och Greta

Nu får jag nog skämmas! Jag har helt glömt bort att presentera våra två fyrbenta båån (alltså barn), Allan och Greta.
Allan, vars riktiga namn är Straitbay Reetu, är en vallhund av rasen Working Kelpie. Rasen kommer ursprungligen från Australien. Allan är däremot en tvättäkta Pernåbo.

Vallan-Allan

Han är nu tre år gammal och förhoppningar finns över att han ska bli till hjälp med att valla korna. 😀

Sen har vi Greta. Här bör nämnas att det ALDRIG skulle komma en katt till det här huset. Men efter många långa diskussioner, så fick jag min vilja igenom, Gretis flyttade hit och nu är Antte nog riktigt såld! :D. Även Greta är en Pernåbo, hemifrån oss.
När Allan är en working kelpie, så måste ju Greta vara en working kissi, eftersom hon brukar vara med i ladugården och ut på bete med korna.

Working kissin Greta

Här kommer en gammal bild, tagen just efter att Greta kom till oss. Men den här bilden berättar precis hur bra dom här två kommer överens med varann.