Märkning

Idag var det dags att öronmärka en del kalvar. Under ensilageskörden förra veckan blev det slarvat med den sidan och det är inget vidare. Eftersom alla kalvar har samma far liknar de varandra ganska mycket och det är svårt att hålla reda på vem som är vems när de bli några stycken.

Märket består av två halvor som klämms ihop med en specialtång. Ena halvan är vass och går igenom örat. Ibland kan det blöda lite men vanligen inte ens det. Kalven verkar oftast ha mer obehag för att bli fasthållen än för själva märkningen.

De första hektarerna tröskade: sorgligt …

I dag körde jag in sex hektar vete. Det var inget problem alls utan jag körde så fort tröskan gick (på tvåan). Ingen liggväxt, torrt och fint. Men det gick bara bra därför att skörden var så dålig. Jag kan inte ge exakta siffror men det kom ungefär 50-60 % av en medelgod skörd.

På mullen gick det ännu an men på andra sidan vägen där det är lera så var det närmast missväxt. Till all evinnerlig tur hade jag satt det mesta av lerjordarna i gröngödslingsvall och viltåker. Det var ganska onödigt att sprida gödsel på leran i år – på grund av torkan kunde inte vetet ta upp gödseln.

Kvaliteten vet jag ännu inte mycket om men vetekornen var ganska små. Vetet var inte alls så torrt som jag hade väntat mej utan närmare 20 %. Det är inte direkt plaskvått men kräver nog ordentlig torkning.

Tja, det var den sommaren. Inget att hänga i julgranen precis. Det är dumt att gnälla över stora lager – nu kommer de att behövas.

Farligt foder

I lördags fick vi klart andra ensilageskörden, hipp hurra för det. Jag har fortfarande fjolårsfoder för ett par veckor, men sen är det dags för kossorna att ge sej i kast med årets foder.

Förutom att man förstås vill att fodret skall vara näringsrikt skall det också vara fritt från jord och andra föroreningar. Det absolut sista man vill ha i fodret är metallskrot. Ölburkar och gammal järntråd på åkern är faktiskt livsfarligt för korna. Exempelvis ölburkarna är av så tunn plåt att de inte skadar maskinerna utan bara hackas sönder och därför så småningom hamnar på foderbordet.

Kons matsmältning fungerar så att den bara släpper igenom sånt som kan tuggas till gröt. T.ex. plåtbitar, ståltrådsstumppar och spik går inte ut “den naturliga vägen” utan stannar kvar i våmmen. När de snurrar runt därinne kommer de förr eller senare att börja gnaga sig in i magväggen och förorsakar kon en hel del smärta. I slutändan kan hon t.o.m. dö av det.

Lösningen är att veterinären stoppar ner en magnet i våmmen på kon. Magneten drar till sig metallen och eftersom den är stor och har rundade hörn förorsakar den ingen smärta för djuret. Magneten tas inte upp tillbaks utan kon får ha den i magen resten av livet.

Som kuriosa kan nämnas att man om man är osäker på om t.ex. en ko man köpt in till gården har magnet eller inte går det att kolla det med en vanlig kompass! Magneten är så pass stor att kompassen känner av den även utanför kossan.

Om det fanns ännu starkare magneter kunde man ju faktiskt också använda kompassen för att lokalisera förrymda kor. 🙂

Lååångsamt bättre vetepriser i Finland

Som värst var vetepriserna nästan 100 euro lägre i Finland än i Mellaneuropa men nu blir skillnaden långsamt, långsamt mindre. Men ännu är det 45 euro skillnad (http://www.finanzen.net/rohstoffe/weizenpreis och Avena). Visst vill jag ha stabilare priser men man blir litet sur över att uppåt går det långsamt men nedåt går det med fart.

Fortfarande är det helt råddigt på börssidan. En del påstår att det är en prisbubbla medan andra förutspår 10 år av höga vetepriser. Så man kan lika gärna kasta krona och klava som att lyssna på “experterna”. Uttalanden som är ett par dagar gamla är helt föråldrade och tidningsartiklar lönar det sej inte alls att läsa. Bara på nätet hittar man tillräckligt färska uppgifter.

En orsak till att jag blev försenad med tröskningen (nåja, i fjol började jag den 12 september) är just att jag väntat med att sälja. Och det lönade sej för snart har jag vunnit lika mycket som hela det här årets skörd skulle ge. Det känns litet fånigt att syssla med börsspekulation men vad skall man göra …  Förr i världen så var varje kilo vete viktigt och det man inte sålde gav man åt kossorna. Men då var priset också kring 400 euro/ton (utan att beakta inflationen). Tre gånger högre alltså. Nu lönar det sej knappt att tröska om fukthalten är så hög att det blir dyrt att torka. Stöden får inte kopplas till produktionen så de uppmuntrar inte heller till skörd. Dessutom minskar känslan av att vetet behövs då man läser om vilka mängder med mat som kastas bort. O tempora, o mores ! “O tider, o seder” som redan de gamla romarna uttryckte det. Ibland undrar man om vi lever under en epok av degenering och förfall liksom i Roms sista dagar.

Och så har vi Yara som Kalle redan tog upp. År 2007 chockhöjde de gödselpriserna och i år så säljer de inget alls utan väntar på att priserna skall stiga. Så där offentligt kan man inte uttrycka vad man tycker om de kräk som sålde (gav bort) Kemira. Egentligen är hela regeringen skyldig till eländet. Och vad gör konkurrensfjantarna då en firma med 95 % monopol härjar ? Jo, de “följer med” situationen. Annars brukar de nog bråka om allt möjligt smått strunt.

Jag har kvar litet gödsel från i fjol men om jag inte köper litet till så kommer jag minsann inte att delta i överproduktionen i nästa år. Märk väl att den gödsel jag nu köper används för att odla nästa års vete som säljes om ungefär två år. Därför skulle man uppskatta lite mera stabilitet och mycket mindre “marknad”. Annars måste man bygga lager för tre års gödsel och två års veteskörd – eller mer. Och det är inte billigt.

Rivstart 2010

2010 kommer att stanna i minnet som ett märkligt år. Dom årtalen man minns hittils är 1974 (Höet på störar i oktober) 1985 (sådd i juni och en fruktansvärd höst). 1990, (ett sagolikt toppår). 1992 (Liggsäd). 2004: (Makabert regnig höst).

I denna rad kommer också bloggåret 2010 att hamna. Inte bara för bloggen utan också för att året hittills  har varit märkligt.

Lite bakgrundsfakta:

Eftersom jag har specialiserat mig på vete så handlar det närmast om denna gröda. Vetet skall sås tidigt, dom första dagarna i maj. Det lyckades inte i år så det blev lite försenad vetesådd (12 maj) Eftersom normal vetetröskningsperiod är 10-20 september så anande jag väl att det blir skjutet mot slutet av september i år. Det trodde jag ännu för två veckor sedan.

Normalt är också vetet problematiskt därför att det inte riktigt vill mogna fullt ut på strå utan behöver sista knäppen i torken. Jag har torkat vete som haft en fukthalt på 35% och torktid 32 timmar! (2004) Med tanke på att torken skall ha 22 liter brännolja i timmen så är det en ren förlustaffär i sådana fall. Att kunna tröska vete som är under 25% är ganska bra om det lyckas.

Vad händer alltså i år?  Skörden av havre, korn och kummin har redan pågått några veckor här så jag startade tröskan i tisdags för att ha god tid på mig att säsongserva den. Ännu på torsdag förmiddag trodde jag inte på något tröskande på en vecka minst. På torsdag kväll tittade jag till veteåkern med fuktmätaren i handen och mätte upp fuktighet 15,5 % i växtligheten.

Hem och starta vaselinpresstalkot och fixa oljebyte, här skall tröskas!

På fredagen kom jag igång med en rivstart, började 14.00 och höll på till 21.30 utan uppehåll. Extra tur var att min bonde- och brandmannakollega Daniel Hannus dök upp på ett Gevaliabesök (=oväntat besök) så jag fick hjälp med att köra vagnarna av honom. Det är manna för mig som är van att göra allting ensam. En riktigt bra tröskdag brukar jag få ihop till 2 torkar (ca 16 ton) men i går blev det fyra stycken. Historieskrivning igen!

Vykort från Svedjebäcken hösten 2010

Inte sedan nog med allt det ovanstående. Veteskörden verkar också att bli riktigt bra. Det lutar mot 5000 kilo/ha med en hl vikt på ca 85 och några timmar i torken. Nu känns det riktigt bra för en gångs skull. I skrivande stund lördag kväll regnar det och förall del, tre veckor regn nu förstör det goda, men dom 30 tonnen som är under tak, dom påvekas förstås inte.

Jag skall kosta på en bild till, denna av mig själv på en av mina favoritplatser.

Som motvikt till allt det positiva läste jag i Landsbygdens Folk att vårt stora favoritföretag Yara som producerar konstgödsel har börjat krångla igen. Förra gången det var en bra höst för bönderna steg helt plötsligt gödselpriserna med 250% och vad som är i görningen nu vete (!) gudarna. Försäljningen av konstgödsel har plötsligt upphört! Jag personligen misstänker att vår stora vän Yara laddar bössan igen för raketavfyrning på prisfronten. Just nu känns det bra att jag för en gång skull hade framförhållning och beställde nästa års gödsel för två veckor sen. Det kan visa sig vara en bra affär – för en gångs skull!

Fotnot: 1974 var jag förstås inte aktiv bonde. Men jag minns att min mamma sa till mig; “Lägg på minnet att när du fyllde 10 år (23 oktober 1974) så stod höstörarna ute ännu”. Och jag minns det!

En hök bland pelargonerna

Och det är riktigt sant. I morse då jag halv sju rusade ut (sädbilen kom för att hämta ett lass) så hörde jag ett förfärligt oväsen bakom pelargonerna i verandafönstret. Först trodde jag det var en trast eller sparv men sedan såg jag att det var en hök (en sparvhök, upplyste familjens biolog). Tyvärr hade jag inte tid att fotografera den eftersom jag måste köra undan traktorn så att sädbilen kunde komma in under silorna.

Familjens biolog lyckades under tiden få ut den helskinnad vilket inte var så lätt. Bara en kruka föll i golvet. Troligen hade höken i jaktivern följt en sparv in på verandan (vi har ofta dörren öppen hela natten). Vi var förstås måna om att den inte skulle skadas för den är en nyttofågel och jag tycker speciellt mycket om sparvhökar eftersom horden av sparvar som håller till på ladugårdsvinden ger mej en massa arbete med att städa efter dem. En del har till och med bosatt sej i garaget – och bilen ser ut därefter …

Det kan hända att den var en unghök för jag hade för ett par veckor sedan hört en massa rovfågelskrin i vår skogsbacke. I alla fall så hoppas vi att den trivs här och håller efter sparvkolonin (= käkar upp den). Livet på landet ger ibland en hel del överraskningar – både positiva och negativa. Sparvhöken hörde nog till de trevligare.

.