28 april, 2010 av Kalle

Heltid-Deltid-Feltid?

Ibland har jag fått frågor kring mitt livsarangemang, dvs varför i hela friden man dras med ett i princip olönsamt jordbruk när man har ett lönearbete. Det har också funnits en och annan som har åsikter om huruvida det ens är moraliskt rätt att göra så. Jag skall berätta om hur det går till när man hamnar i en dylikt situation, för som oftast bestämmer man ju inte själv vad som händer, man får bara liksom följa med.

Jag är som sagt uppfödd på torpet som jag bebor och brukar idag. Som barn kan jag inte minnas att jag någonsin drömde om vad jag skulle bli när jag blev stor. Det var liksom så givet att det var helt onödigt att fundera på det. Jag skulle bli bonde. I något skede skulle jag bli ko-bonde, det var jag helt övertygad om. Sedan upptäckte jag att jag förmodligen var för lat för att bli det. Alltså blev det inte så, jag vet inte ens varifrån tanken dykt upp, vi har inte haft kor i modern tid på hemmanet.

I gymnasiet frågade en gång en lärare av mig vad jag skulle börja studera. Jag svarade väl något uppkäftigt om att det inte var nödvändigt, sedan stämplade jag denna lärare som irriterande. Jag skulle inte ”bli” bonde, jag ”var” bonde trodde jag, ungefär som kungen ärver sitt jobb, inbillade jag mig. Till saken hör att jag inte har några syskon så den ”kampen” var inte heller aktuell.

Någon gång i femtonårsåldern berättade min pappa (som även han lönejobbat) den fruktansvärda hemligheten, nämligen att man inte kan leva på 19 hektar odlingsmark. Jag fattade inget och världen stannade. Var jag också tvungen att utbilda mig till något jag inte ville bli och kanske flytta till någon stad för att få jobb. Hemska tanke, det fick bara inte ske!

Jag vandrade iväg till Vasa Handelsläroverk i brist på andra ideer och där var jag en fruktansvärd elev som visste bättre än alla andra och levde för att irritera lärarna (Förlåt). Redan som 21 åring skaffade jag busskörkort och började mitt första riktiga jobb som bussförare hos Westerlines. Det gick rätt bra att kombinera med jordbruket och där blev jag kvar i tio år. Det egna hemmanet tog jag över i samma veva och 1998 köpte jag grannhemmanet och fick arealen nästan dubblad.

Brandkåren i Närpes behövde i något skede vikarier och jag nappade genast på den fantastiska arbetstiden som man hade som ambulansförare. 1 dygn jobb och 3 dygn ledigt. Detta var drömmen, det gick toppen att kombinera med det jordiska. Jag fixade kompetensen till jobbet och blev småningom fast anställd som brandman/ambulansförare och var nöjd. 2006 blev det sedan solförmörkelse när min arbetstid ändrades till dagjobb 8-16 och lediga helger. Efter det har det mest varit motvind, visst trivs jag på arbetet men att jobba kontorstid och ha ett jordbruk har sina sidor. Det är ett evigt brottande med verkligheten som motståndare. Egentligen är det inte dygnets 24 timmar som är problemet utan att man inte har några lediga vardagar för att få butiks- och motsvarande tjänster utförda. Semestern skall delas mellan sådd och skörd och någon semester som innebär ledigt har jag aldrig.

Så undrar då vän av ordning varför jag inte ger upp jordbruket, och då svarar jag; om man ger upp sin identitet, vad har man kvar då? Jag brukar en mark som mina förfäder brukat sen 1600-talet och i allt jag gör där  ser jag mina förfäders jobb. När man jobbar på åkern kan man nästan förnimma närvaron av dom gamla bönderna och känna att dom är stolta över det jag gör. I filmen Lejonkungen finns en scen där Simbas fars röst mullrar ur molnen och säger ”Glöm aldrig vem du är” och den devisen försöker jag ha som ledstjärna. Jag är född bonde och det arvet skall jag förvalta så gott jag kan, även och kanske framförallt när det blåser motvind.

Visst trivs jag med nyttan man gör som brandman och visst trivs jag bakom ratten i bussen, men mitt hjärta det är för alltid nergrävt på åkern i Yttermark, och där skall det förbli, så länge det går.

I många år hade jag bestämt att vid 45 års ålder skall jag sluta lönearbetet och bli heltidsbonde, men nu är jag 46 och har fått skjuta upp planerna.  Det var min plånbok som bestämde det, inte jag själv! Jag säger som bonden i Sverige som vann på Lotto och fick frågan av en journalist vad han skulle göra nu:  ”Jag skall fortsätta vara bonde tills pengarna är slut”

28 april, 2010 av Nisse

Trädgården

Det är inte bara åkrarna som väntar just nu. I trädgården är det bråttom också. Den bättre hälften är trädgårdstokig och det syns minsann just nu

Plantor

Det här är bara en liten del av de hundratals plantor som nu skall skolas – ja det kan till och med bli närmare ett tusental. Hon har en RIKTIG trädgård, dvs. en nyttoträdgård och vi äter upp den (om vi orkar). Fast visst finns det rosor och annat vackert också. Speciellt i år då bröllopsblommorna är på gång för den yngsta i familjen.

En av mina stora favoriter är i alla fall blåsipporna som nu spridit sej över nästan hela gårdsplanen:

Blåsippor Blåsippor 2 Blåsippor 3 Blåsippor 4 (klicka på bilderna för få större)

Hemligheten är att INTE KRATTA ! De flesta krattar ihjäl sina sippor som är väldigt ömtåliga och så gärna har litet löv till skydd på våren.

Jag vill inte bo i en stad vilken lön jag än kunde få för där finns inga blåsippor …

28 april, 2010 av Mats

Skördekontrollföreningen

Häromkvällen inföll Vestersundsby-Sisbacka Skördekontrollförenings årligen återkommande Vårjubel. Namnet till trots är det inte fråga om nån riktig förening utan endast en lös grupp jordbrukare. Föreningens medlemskår består av exakt sju personer och vi är rätt restriktiva med att ta emot nya medlemmar (frimurarna har en väldigt liberal medlemsrekrytering jämfört med oss). Vi brukar träffas ett par gånger per år och diskutera odlingsfrågor, utbyta erfarenheter o.s.v. Till de årligen återkommande inslagen hör Vårjubel inför vårbruket, fältvandring på sommaren samt skördefest eller julfest (beroende på hur sent det blir innan vi kommer oss för att ordna den) i november-december. Nåt år har skördefesten blivit av först i januari, så då döps den om till Strategiseminarium. Namnet Vestersundsby-Sisbacka kommer sig av de konstituerande medlemmarnas hemorter och namnet har bibehållits trots att föreningens verksamhetsområde idag omfattar betydligt mer än de två byarna.

Trots att gruppen är inofficiell och tonen rätt grabbig tillför skördekontrollföreningen faktiskt en hel del för verksamheten. Det är oerhört värdefullt att få ta till sig av andras erfarenheter, speciellt när gänget börjar bli så bekant att det inte längre är pinsamt att berätta också om sånt som inte gick så bra. Under fältvandringen på sommaren är det t.ex. praxis att alla måste visa upp en åker man är riktigt nöjd med och en som är riktigt misslyckad. Bägge tillför kunnande, men frågan är faktiskt om det inte är de misslyckade odlingarna som gett mest aha-upplevelser. Under åren har vi diskuterat åtskilliga investeringar (både förverkligade och såna som inte blivit av), utfodring, spannmålstorkar, maskinlösningar, ombyggnader, nya grödor, nya sorter o.s.v.

Vårjublet i går handlar mer om att diskutera strategier inför odlingssäsongen. Kvällen resulterade bl.a. i att en medlem testar en ny grönfoderblandning med lite annan skördestrategi än tidigare, en skall testa med att plöja djupare och jag kanske kan så lite mer rybs än jag trodde. Jag har en del mjölktistel (åkermolke) på ett skifte och hade egentligen redan beslutit mej för att odla grönfoder där för att få bättre möjlighet att bekämpa tisteln. I princip borde det också gå att klämma åt den med stubbharvning på våren och sedan så rybs, men jag har inte riktigt trott på det konceptet. En av de andra i gruppen hade dock gjort precis det i fjol med god framgång, så nu kanske jag vågar ge rybsen en chans i alla fall.

27 april, 2010 av Ingela

Efterlysning: Linda & Carola

Tjurkalven Hagrid fick alltså sitt namn på förslag av signaturerna Carola och Linda.  Nu söker vi kontakt med er – mejla oss på bonden.blogg@yle.fi, vi behöver era namn och era  adresser för att kunna skicka en Bondbloggenkeps på posten.

Grattis, Carola och Linda!

27 april, 2010 av Sonja

Tillbaka till verkligheten – nästan

Ännu lite om bröllopet, sen slutar jag! Det var en så underbar dag, gästerna var glada, bändet var utmärkt och maten var god! Kan man mera begära? 🙂 På tal om maten så var jag så nervös vid lördagens intervju att jag glömde bort att fastän inte grädden var egen så kom köttet från egen ladugård. Som sagt, gott var det och är det ännu! 😉

Så var det ju sen den där på förhand liiiite nervösa valsen. Men hör och häpna; jag klarade det!! 😀 Helt på grund av att Antte är en ypperlig ( i alla fall i mina ögon) dansare!

Nå, nu börjar väl vardagen rulla igen så där småningom. Dagens saldo är i alla fall en elektroniskt inlämnad stödansökan. Verkligen smidigt system, måste jag också säga. Jag fyllde i grunduppgifter igår(dom som inte redan fanns där) och fixade resten idag på förmiddagen. Allt som allt tog det högst en timme att göra detta. Så man kan också sköta inlämningen av stödansökan utan någon större stress! 🙂

27 april, 2010 av Mats

Yess!

Årets stödansökan är inlämnad. Jag fyllde i den elektroniskt för andra året i rad och är lika imponerad som i fjol över hur smidigt det fungerar. Tidigare gjorde vi våra arealstödsansökningar för hand (med penna och en massa blanketter) och det var ett evinnerligt räknande, för att inte tala om detektivarbetet för att hitta en felande decimal nånstans i materialet.

Den elektroniska stödansökan görs på datorn och man har tidigare års uppgifter som underlag. Lite långsamt var det i vissa lägen och vissa funktioner tenderar att låsa sig, men på det stora hela är det bra. Tidsinbesparingen är markant, från att ha tagit närmare en dag i anspråk är själva ifyllandet nu nere i c. 2-3 h. Det bakomliggande tankearbetet kring vad och hur det skall fyllas i är förstås det samma, men det rent mekaniska ifyllningsarbetet har minskat.

Från Mavis (Maaseutuvirasto) ansökningssidor.

För intresserade kollegor kan jag meddela att jag nu fyllt i blanketterna nr 101A, 101B, 102A, 102B, 102C och 144. När jag ändå var i gasen fyllde jag också i en 253 med bilagor samt en 215E, där jag dock ersatte bilagan 215ELr med en kopia av 102B.

Hjärtliga hälsningar från signaturen ”Kontorist-Javisst!”. 🙂