Rivstart 2010

2010 kommer att stanna i minnet som ett märkligt år. Dom årtalen man minns hittils är 1974 (Höet på störar i oktober) 1985 (sådd i juni och en fruktansvärd höst). 1990, (ett sagolikt toppår). 1992 (Liggsäd). 2004: (Makabert regnig höst).

I denna rad kommer också bloggåret 2010 att hamna. Inte bara för bloggen utan också för att året hittills  har varit märkligt.

Lite bakgrundsfakta:

Eftersom jag har specialiserat mig på vete så handlar det närmast om denna gröda. Vetet skall sås tidigt, dom första dagarna i maj. Det lyckades inte i år så det blev lite försenad vetesådd (12 maj) Eftersom normal vetetröskningsperiod är 10-20 september så anande jag väl att det blir skjutet mot slutet av september i år. Det trodde jag ännu för två veckor sedan.

Normalt är också vetet problematiskt därför att det inte riktigt vill mogna fullt ut på strå utan behöver sista knäppen i torken. Jag har torkat vete som haft en fukthalt på 35% och torktid 32 timmar! (2004) Med tanke på att torken skall ha 22 liter brännolja i timmen så är det en ren förlustaffär i sådana fall. Att kunna tröska vete som är under 25% är ganska bra om det lyckas.

Vad händer alltså i år?  Skörden av havre, korn och kummin har redan pågått några veckor här så jag startade tröskan i tisdags för att ha god tid på mig att säsongserva den. Ännu på torsdag förmiddag trodde jag inte på något tröskande på en vecka minst. På torsdag kväll tittade jag till veteåkern med fuktmätaren i handen och mätte upp fuktighet 15,5 % i växtligheten.

Hem och starta vaselinpresstalkot och fixa oljebyte, här skall tröskas!

På fredagen kom jag igång med en rivstart, började 14.00 och höll på till 21.30 utan uppehåll. Extra tur var att min bonde- och brandmannakollega Daniel Hannus dök upp på ett Gevaliabesök (=oväntat besök) så jag fick hjälp med att köra vagnarna av honom. Det är manna för mig som är van att göra allting ensam. En riktigt bra tröskdag brukar jag få ihop till 2 torkar (ca 16 ton) men i går blev det fyra stycken. Historieskrivning igen!

Vykort från Svedjebäcken hösten 2010

Inte sedan nog med allt det ovanstående. Veteskörden verkar också att bli riktigt bra. Det lutar mot 5000 kilo/ha med en hl vikt på ca 85 och några timmar i torken. Nu känns det riktigt bra för en gångs skull. I skrivande stund lördag kväll regnar det och förall del, tre veckor regn nu förstör det goda, men dom 30 tonnen som är under tak, dom påvekas förstås inte.

Jag skall kosta på en bild till, denna av mig själv på en av mina favoritplatser.

Som motvikt till allt det positiva läste jag i Landsbygdens Folk att vårt stora favoritföretag Yara som producerar konstgödsel har börjat krångla igen. Förra gången det var en bra höst för bönderna steg helt plötsligt gödselpriserna med 250% och vad som är i görningen nu vete (!) gudarna. Försäljningen av konstgödsel har plötsligt upphört! Jag personligen misstänker att vår stora vän Yara laddar bössan igen för raketavfyrning på prisfronten. Just nu känns det bra att jag för en gång skull hade framförhållning och beställde nästa års gödsel för två veckor sen. Det kan visa sig vara en bra affär – för en gångs skull!

Fotnot: 1974 var jag förstås inte aktiv bonde. Men jag minns att min mamma sa till mig; ”Lägg på minnet att när du fyllde 10 år (23 oktober 1974) så stod höstörarna ute ännu”. Och jag minns det!

En hök bland pelargonerna

Och det är riktigt sant. I morse då jag halv sju rusade ut (sädbilen kom för att hämta ett lass) så hörde jag ett förfärligt oväsen bakom pelargonerna i verandafönstret. Först trodde jag det var en trast eller sparv men sedan såg jag att det var en hök (en sparvhök, upplyste familjens biolog). Tyvärr hade jag inte tid att fotografera den eftersom jag måste köra undan traktorn så att sädbilen kunde komma in under silorna.

Familjens biolog lyckades under tiden få ut den helskinnad vilket inte var så lätt. Bara en kruka föll i golvet. Troligen hade höken i jaktivern följt en sparv in på verandan (vi har ofta dörren öppen hela natten). Vi var förstås måna om att den inte skulle skadas för den är en nyttofågel och jag tycker speciellt mycket om sparvhökar eftersom horden av sparvar som håller till på ladugårdsvinden ger mej en massa arbete med att städa efter dem. En del har till och med bosatt sej i garaget – och bilen ser ut därefter …

Det kan hända att den var en unghök för jag hade för ett par veckor sedan hört en massa rovfågelskrin i vår skogsbacke. I alla fall så hoppas vi att den trivs här och håller efter sparvkolonin (= käkar upp den). Livet på landet ger ibland en hel del överraskningar – både positiva och negativa. Sparvhöken hörde nog till de trevligare.

.

Kalvnappning

På fredagen kalvade kvigan Sunny. Hon kalvade i hagen bland de andra, vilket gått bra tidigare i sommar. Dock inte denna gång. Nu har nämligen flockens absolut mest dedikerade mor Ussa också kalvat för någon dag sedan och moderskänslorna är på topp för hennes del. Det innebar att hon faktiskt engagerade sig i Sunnys nyfödda kalv minst lika intensivt som den egentliga modern och t.o.m. försökte ta hennes plats. Det finns en viss risk att kalven präglas på Ussa istället för på Sunny och det är inte alls bra.

Oavsett hur stora moderkänslor Ussa har är hennes mjölkproduktion nämligen sannolikt inte tillräckligt stor för att mätta två kalvar, och även om den skulle vara det är det bättre att hennes egen kalv i så fall får mer mjölk istället för att dela den på två kalvar. För att ge Sunny en chans att ta hand om sin kalv föste jag in dem i kalvningsboxen trots att kalvningen redan var avklarad. Där får de nu ett par dagar på sig att återupprätta det som Ussa eventuellt strulat till för dem.

Hade det varit en äldre eller åtminstone mer handfast ko hade hon förmodligen hållit Ussa borta, men Sunny är en mild och stillsam dam vilket antagligen är en orsak till att Ussa kunde ta så stort utrymme.

Nåjaa, nu fungerar det!

Nu har vi då fått vår ”nya” tröska igång. Gamlingen (360an) skötte nog sitt riktigt bra, ända till i går morse då den vägrade starta. Som tur var servicemannen och fixade den andra tröskan, så på eftermiddagen var det bara att köra!

Då vi inte har desto mera åker och spannmål, har vi ingen tork. Tidigare då vi ännu hade djur odlade vi mestadels havre. Den torkade vi hos bekanta, t.ex. hos min frabror. Vi har inte heller några egentliga lagringsutrymmen, så vi har aldrig kunnat förvara och vänta på högre pris för den säd vi ska sälja. Visserligen har vi ett par silon i en gammal ria samt några sädlåror ( vet inte om de heter så på riktigt) i bodan, men med tanke på hur arbetsamt det är att få säden dit och bort därifrån, är det ingen idé att lagra någon försäljningsspannmål där.
Så nu gör vi så att jag kör säden direkt från åkern till en tork som finns i Ylike (nära Borgå).De torkar säden och en lantbruksfirma köper och hämtar säden direkt därifrån. Det blir nog en hel del körande längs med landsvägen, men då det nu är frågan om högst tre lass så lönare det sig nog.
Vad nu sen bilisterna tycker om att ha traktorer med tunga sädlass framför sig, är sen en helt annan sak. För min egen del (och ganska många andras)kan jag säga att jag nog ger väg åt snabbare fordon så fort det bara går och är tryggt att göra det.
Så, om ni ser en Zetor med ett rött släp någonstans mellan Kabböle och Ylike, så vet ni vem som sitter bakom ratten. 🙂

Foderbudget

Andra ensilageskörden sjunger på sista versen och det börjar gå att göra foderbudget, alltså räkna igenom om grovfodret kommer att räcka över vintern. Trots att en del ännu inte skördats börjar mängden räcka till, när återstående areal bärgats borde det t.o.m. finnas marginal.

Dels vill man ju inte ta emot vintern med för lite foder eller i misstag ge för mycket i början av inneutfodringen för att sedan få för lite mot slutet. Å andra sidan vill man inte heller skörda för mycket. Grovfodrets kvalitet och näringsvärde försämras under lagringen och att bärga allt för mycket extrafoder är därför onödigt om det hinner bli för dåligt innan det skall användas.

Mitt foderförråd borde räcka till nångång framåt hösten 2011 och det är ganska lämpligt. Mycket längre än så vill jag inte spara rundbalarna men samtidigt innebär det att det finns en viss säkerhetsmarginal även om jag skulle tvingas kassera nåt parti.

Märker man i det här skedet att man har för lite foder finns det ännu möjlighet att försöka skaffa mer av nån granne som inte behöver all sin vallväxt. Man kan skörda halm som nödfoder, speciellt om den innehåller en del gräs. Har man tillräckligt med foder trots att all vallareal inte bärgats går det bra att plöja ner den som jordförbättring. Fast de flesta skördar nog varenda kvadratmeter, för säkerhets skull. 🙂

Trotjänaren i bruk – än(nu) en (sista?) gång

Efter att jag senast skrev ett inlägg har det lite strulat till sig. Vi fick inte ens första åkern tröskad, fören en remskiva gick i klyv på vår ”nya” tröska. Nå, maskiner går sönder och sannolikheten att en maskin som har stått i fem år inte skulle göra det, är nog ganska liten. Så vi var förberedda på det. Montören har ganska brått den här tiden på året, (tydligen är det många som får sina tröskor sönder 😉 )så han kom idag på morgonen. Allt verkade bra, enda tills han märkte att man från lagret hade skickat fel reservdel! Så han kommer i morgon på nytt.

Då var det bara att försöka få igång vår gamla trotjänare, Sampo 360. Hör och häpna; den startade! Lite gles är den, men den fungerar. 🙂

Nu är vagnen nästan full, så kanske, bara kanske, jag i morgon kan köra första lasset till torken!