Nederlaget

I år har torkan gått hårt åt många åkrar. I de södra delarna av landet har den varit ett riktigt gissel, i mina trakter har vi klarat oss bättre men även här hittar man en del skiften som inte klarat sig. Ett av de misslyckade skiftena var min kornåker på Rånäset.

Skiftet är annars också torkkänsligt men i år har växten tagit direkt skada. Redan för någon vecka sedan var det tydligt att skörden inte blir nåt vidare, men nu är effekterna ännu mer uppenbara. Kornet har stampat på stället vilket gett ogräset fria händer att breda ut sig. Även om det senare kommit mer regn har kornet inte tagit igen skadan. Visst finns där kornax, men de är små och skörden kommer antagligen inte att betala tröskhyran. Dessutom är risken stor att kvaliteten blir dålig och det innebär att det här skiftet riskerar att sänka priset på resten av mitt kornparti. Slutsatsen blir att jag inte tröskar skiftet. Endera slåttar jag ner det och plöjer in grönmassan som jordförbättring eller så får det bli grönfoder åt korna.

Det här händer inte ofta, på mina hittills nio år som aktiv brukare är det andra gången jag kastar in handduken helt. Det positiva i sammanhanget är att jag sått en bottengröda av rajgräs och persiskklöver. Den har dels hämmat ogräset i nån mån, dels innebär den att grödan nu blir ett hyggligt grovfoder alternativ en bra gröngödsling att plöja in. Dessutom innebär en slåtter nu att jag kan stubbharva åkern redan i augusti och det är bra för att klämma åt kvickroten.

Ekonomiskt innebär utebliven skörd förstås en förlust men effekten minskas något av att jag samtidigt slipper betala för tröskning och torkning. I reda pengar förlorar jag drygt 650 € på det här skiftet, vilket är kännbart men inte heller så mycket att det skulle innebära nån direkt kris. Att tröska den här grödan hade förmodligen gjort förlusten ännu större och dessutom lett till mer problem med ogräset kommande år. Att vädret kan spela en ett och annat spratt hör också onekligen till spelets regler. Det är bara att snyta sig och gå vidare.

Något försenat fattar också jag!

Nu fattar även jag vad det handlade om dethär med Lamborghini som ni skrev om för några dagar sedan. Det är ju så att HBL kommer med en viss fördröjning till utmarkerna som jag representerar.

Efter att ha läst ifrågavarande artikel så kan jag bara konstatera två saker:

1. Det där med att köpa en Lamborghini för årets vetepengar kan nog lyckas. Det fordras bara ett vetepris på ca 7500 euro tonnet  för min del och det är klart hoppas kan man ju….

2. Jag tyckte hela artikeln var konstigt vriden. Jag är ingen nationalekonom men nog tycker väl jag att hela samhället borde må bra av att jordbruket går lite bättre. Dessutom har vi flera dåliga år bakom oss som skall lappas innan vi går ut i solen.

Förresten, jag vill inte ha nån Lamborghini. Det skall vara tre steg upp till en bra förarplats. Jag vill inte sitta i källaren och köra!

Nog rutet om detta!

Bloggande bönder på sommaren

Nu är det sommar hemma hos de bloggande bönderna Sonja Ek, Mats Björklund, Nisse Husberg och Kalle Svedjebäck. I programmet “Bloggande bönder på sommaren” får vi veta mera om hur bloggandet har påverkat böndernas vardag. Nästa vecka sänds programmet på FST5 måndag 16.8.2010 kl. 19:45-20:00. Du kan också se programmets webbversion här.

Kalvningssäsongen inledd

Höstens kalvningssäsong inleddes på lördag kväll när Flora nedkom med en en kvigkalv. Det normala för dikoproducenter är att alla kor kalvar på våren för att man på det sättet skall kunna utnyttja betestillväxten maximalt (när korna producerar som mest mjölk åt kalvarna växer gräset också som bäst). För min del är betets andel i foderstaten inte så värst stor och därför känns det inte lika viktigt att maximera vårkalvningarna, en del får gärna infalla på hösten.

Kalvningen gick fint, Flora redde sig helt på egen hand. Hennes modersinstinkter är det inte heller nåt fel på och kalven är pigg och nyter. Enda felet är Floras juver, som hänger alldeles för lågt (sk. hängjuver). För att komma åt spenarna borde kalven böja huvudet ordentligt och hon har helt enkelt inte riktigt hittat knixet ännu. Jag antar att hon fått i sej en del mjölk, eftersom hon fortfarande är pigg och inte visar några tecken på uttorkning, men jag har inte själv sett henne dia ordentligt ännu. För säkerhets skull mjölkar jag av Flora lite grann och ger kalven via nappflaska. Det säkrar näringstillgången men är inte särskilt bra på längre sikt. Jag vill ju att kalven skall lära sig dricka själv, inte förlita sig på att jag serverar. De får hållas i kalvningsboxen ett tag till och öva, de flesta brukar komma underfund med tekniken så småningom. Tack och lov är modern som sagt snäll och tolerant.

Kvigan är för övrigt Trisses första avkomma i min besättning, så jag är extra intresserad av att hon skall klara sig bra. Trisse däremot bryr sig inte det minsta… 😉

Liggsäd

Om jag inte missminner mig står det att läsa i skriften om något i stil med Egyptens förgiftade gräshoppor som förstörde skörden på sin tid. Nu är ju vi rätt förskonade från gräshoppor men vi har ett annat fenomen som kan kasta omkull (!) en god skörd på några minuter, nämligen liggsäd.

Liggsäd är som namnet säger säd eller andra växter som inte står upprätt som folk utan ligger på marken. Åkerväxter brukar råka ut för detta som en följd av häftiga regn i juli, gärna i kombination med hård blåst. När man råkar ut för detta är det definitivt inte bara säden som faller, utan också humöret. Tyvärr drabbar liggsäden oftast den allra bästa säden, eftersom den ju är tyngst i axen. Detta gör att en jättefin skördeprognos kan grusas på några minuter.

Det mest irriterande med liggsäden är att den är så jävlig (förlåt) att tröska. Det är ju så att tröskan är ju byggd för vertikala strån, när dom sedan kommer mot horisontellt blir det knepigt. Det brukar ta uppskattningsvis fyra-femdubbelt längre tid att tröska en åker med liggsäd än en vanlig åker. Man kommer tre meter framåt, sedan måste man backa eller stiga av för att något fastnat på skärbordet. Eftersom skärbordet måste ligga så nära marken är det också större risk att få in stenar i tröskan, något som kan skada en tröska svårt.

Förutom att säden är svår att få bort så lider den också kvalitetsmässigt av att ligga på marken. I allra värsta fall börjar axen som har markkontakt att gro och då är partiet i princip förstört. Det minsta man får räkna med är dock kvalitetsavdrag och längre tid i torken, något som både kostar och ger mindre inkomst.

Liggsäd skall vi alltså inte ha. Nu har utvecklingen gått åt rätt håll så spannmålsförädlarna har på de senaste åren fått fram kortare och stråstyvare sorter som inte lägger sig så lätt. Det gör att problemet mig liggsäd idag är minimalt jämört med 25 år tillbaka då det närmast var rutin. Det finns också stråstärkande medel att spruta, men dom måste man ju använda preventivt så det blir lätt att man hoppar över och hoppas…

Även om vi här i Närpes tillsvidare varit förskonade från det värsta ovädren så kom ett regn ikväll som slog omkull havren riktigt ordentligt på ett par ställen. Det är en nedslående syn kan jag meddela. Havren är värst utsatt som sädesslag, efter följer kornet, medan vetet i allmänhet klarar sig bättre.

Det mest extrema liggsädsminnet jag har är från den hemska hösten 1992 då jag fick lov att övertala en bekant att gå framför tröskan med en räfsa och lyfta upp växten lite för att överhuvudtaget få tröskan att snappa upp nånting. DET gav ordet tråkigt en ny dimension.