Projekt:Växthuset

Vårt 14 kvadratmeter stora växthus blev levererat åt oss i fjol höstas. Men tror ni att vi fick upp satt det i tid? Svar: nej.

Vi odlar främst tomater för eget bruk. Mamma har gett tomatplantorna åt oss, i början av april. Fastän de var planterade skilt för sig, så började “krukorna” bli ganska trånga och tomaterna se ganska lidande ut.

Efter flera veckors påpekande om saken, började vi montera upp växthuset. Detta skedde ungefär i samma veva som ensilageskördandet började…Men det gick faktiskt smidigare än vad det låter. 😛 Då, när inte Åke var på åkern fixade vi på huset (klicka på bilderna, så blir de större):

Slutresultatet kan vi ju nog vara nöjda med. Nu har vi gott om rum för alla 70 (!?) tomatplantor, 12 paprikor, samt sallat, rädisor och dill! 🙂

Man kan ju ändra sig

15.6 är sista dagen man kan ändra sig, åtminstone om man är jordbrukare. Tisdagen är nämligen sista dagen man får göra ändringsanmälan till landsbygdsmyndigheten.

I våras fyllde vi ju i en massa blanketter där vi angav vad vi tänkte odla i år. Blanketterna skulle vara inlämnade 30.4 och då hade vi ju ännu inte en aning om hur våren skulle arta sig. Följaktligen fyller man i pappren lite i blindo. Av den orsaken kan man också göra korrigeringar under våren, ifall allt inte går riktigt enligt planerna. Vissa huvudprinciper låstes nog redan 30.4 men t.ex. val av gröda kan man ändra ännu.

För min del har en del grönfoder bytts ut mot rybs, eftersom den tidiga våren gjorde att jag hann göra en del ogräsbekämpning som grönfodret annars hade fått ta hand om. Det gjorde också att ett skifte där jag i april planerat att så rybs istället fick bli kornåker.

Orsaken till denna noggrannhet är att åkrarna senare i sommar granskas genom stickprov och det måste ovillkorligen vara samma gröda både på blanketten och i verkligheten. De flesta granskarna är själva jordbrukare, så tyvärr ser de faktiskt skillnad på rybs och korn. 🙂

Den ena traktorn som tappade dragkroken häromveckan har blivit åtgärdad och avhämtas från Björklunds verkstad i Jeussen idag. (Jo, de har ett väldigt trevligt efternamn.) Vårbruket kunde fixas genom att helt enkelt plocka bort dragkroken och köra utan den i en vecka. Harv, plog och många andra redskap går bra att hantera utan dragkrok. Så fort de flesta jobb som krävde en större traktor var undanstökade fick den läggas in för service och vårbruket slutfördes med reducerad traktorpark. Nu står dock vallskörden inför dörren och där behöver jag den större traktorn, uttryckligen med en fungerande dragkrok eftersom rundbalaren dras i kroken.

Fylleri

Trots att vårbruket är klart och maskinerna snart åker in i sina hus igen så skall jag min vana trogen – dvs något försenad – fortsätta serien om vårbruksmaskiner och denna gång om fyllandet av såmaskinen.

Som redan noterats  kan man sköta fyllandet av konstgödsel och utsäde i såmaskinen på många olika sätt beroende på ens utgångsläge och maskintyp. Mats har ju tex valt att inte fylla konstgödselsidan alls, utan bygga bort den, och vackert så, om man är ekobonde.

Själv använde jag mina första 15 bondevårar till att experimentera och prova olika metoder. Det första redskap jag köpte som egen företagare var ett s.k högkippvagn, dvs en vagn med behållare för både gödsel och utsäde, och som kan höjas i bakkant för att kunna kippa direkt i såmaskin. Denna typ av vagn var högvilt 1990, men börjar väl idag mera höra hemma på ett lantbruksmuseum. Jag använder i alla fall  min fortfarande, dock bara för utsäde. Det visade sig att det var hart när omöjligt att hålla koll på gödselmängderna i lösvikt, dessutom var det ett dagsverke utan like att tvätta gödseldelen, så den pensionerade jag.

Numera bökar jag inte heller ut högkippvagnet på åkern utan låter det stå uppe vid gården och åker upp dit och fyller maskinen. Jag kan tyvärr inte fylla utsäde direkt från torken av olika orsaker, det skulle annars vara det optimala.

Efter att ha köpt gödsel i 600 kg säckar några år övergick jag tillbaks till 4o kgs säckar och muskelkraft. Detta höll jag på med tills jag hittade nedan avbildade mojäng på en lantbruksmässa i slutet på 90 talet.

Detta är en riktig kompis och har varit pålitlig redan i plus 10 år. Det är en helt automatisk storsäckstömmare, man behöver bara stiga ur traktorn för att öppna locket på såmaskinen, övriga moment sköts från hytten. Fånga upp den 650 kg tunga säcken, skära upp den i bottnen och låta innehållet rinna ner i maskinen, samt att göra sig kvitt tomsäcken. Allt går hydrauliskt. Den är visserligen lite knepig att hantera och några säckar gick nog sönder innan jag fattade knepen, men nu är jag helt såld på denna relativt enkla men genialiska grej.

I sammandrag alltså, spannmålen fyller jag från ett högkippvagn, gödseln direkt från säcken i maskinen utan att stiga ur hytten, och framför allt utan att utsätta sig för faran det innebär att gå under en upplyft säck och skära upp den.

Kalasregn

Lördagen gick i Popkalasets tecken. Det var riktigt intressant att sitta  och studera Lördaxs direktsändning från sidan. Jag tycker ibland att jag hamnar att pussla och optimera tidsinsatser för att få olika arbetsmoment att passa ihop, men jag får ju åtminstone laborera med timmar. Radioredaktörerna diskuterar 10 sekunder hit och 10 sekunder dit, en minut är en evighet. Dessutom skickas papperslappar kors och tvärs samtidigt som man pratar oavbrutet. De måste ha nån sorts multitasking-gen som jag saknar.

Popkalaset i sig var trevligt, så när som på ett ihållande regn (det regnade 9 timmar av 12 möjliga). En av kvällens mer roande inslag stod Darin för. Regnet stod som spön i backen, publiken hade utrustat sig med paraplyer, regnrockar och gummistövlar och Darin kör låten “Drowning” (Drunknar) utan att dra på smilbanden. En bedrift på sitt sätt. 🙂

Om regnet kom olägligt för Popkalaset kunde det inte komma lägligare för odlingen. Våren har på intet sätt varit torr i någon sådan utsträckning att det skulle hämma grödorna, men ett stilla duggregn som ger 15 mm tackar man ändå inte nej till när sådden är klar. Nu skulle det sitta gott med 2 veckor uppehållsväder så vi får första ensilageskörden bärgad också. De tidigaste körde igång redan förra veckan och jag räknar med att ta fram slåtterkrossen under veckan som kommer.

Normalt brukar det bli ett litet uppehåll mellan sådd och ensilageskörd, men i år kommer de rätt så tätt på varandra. Det varma vädret i maj gav gräset en flygande start trots att det inte snabbade upp sådden nämnvärt. Tidsmässigt ligger sådden alltså ganska normalt i almanackan men grässkörden infaller lite tidigare.

Exakt när man tar ensilaget varierar dels med hur snabbt gräset utvecklas just på mina åkrar, dels med vilka krav jag ställer på foderkvaliteten. Ju längre gräset får växa desto större skörd får man men desto sämre blir näringsvärdet. Och vice versa, ju tidigare man skördar desto bättre kvalitet får man men desto mindre blir skördens storlek. En grov tumregel är att man skall skörda ensilaget när 25% av timotejens ax (“klubbor”) är synliga om man eftersträvar bra ensilage (för t.ex. mjölkkor och slaktdjur). Vill man ha det riktigt vetenskapligt tar man ett prov av gräset och låter analysera näringsvärdet eller följer med D-värdesprognoserna på nätet. D-värdet är ett synnerligen centralt begrepp i ensilageskörden, men mer därom i ett senare inlägg. Jag kommer att försöka ta en del av skörden kring i den optimala fasen, men största delen får bli lite äldre. Dikor behöver inte ett så kraftigt foder året om, de blir bara feta i onödan.

Spruttest

Det händer något konstigt här. Det är något märkligt i luften. Jag kollar almanackan, där står 12 juni. Jag tittar ut. Det regnar och har regnat hela dagen. Kollar almanackan igen, fortfarande 12 juni och det regnar forfarande. Kanske Jultomten finns i alla fall!

Det är nämligen så att det aldrig brukar regna i Svedjebäcken då det skulle behövas. I gårdsgrupperna runtomkring, i Pottan, i Strandkärret och Fållbäcken, där kan det nog regna, men Svedjebäcken är den torra fläcken på kartan på försommaren då vattnet behövs. Sedan på sensommaren och hösten kan det nog komma som ur en sprutkanna här, dvs då när man inte vill ha vatten. Men vatten nu, hittills 20mm detta dygn, är lika välkommet som ljuset på våren.

En annan regnig kväll i slutet på maj gjorde jag undan en av våra lageliga förpliktelser, nämligen spruttestet. Nej, det är ingen knarkgrej utan växskyddssprutan som skall kontrolleras vart femte år i enlighet med kraven för miljöstödet. Kontrollen utföres av skärskillda personer som har fått behörighet att testa sprutorna och skriva ut besiktningsprotokoll.

Utöver detta skall också en förare av en växtskyddsspruta vara behörig, dvs kursgången “Sprutförare”

Detta är lite av en win-win sitution, både miljön och vi bönder vinner på detta. Miljön vinner ju förstås på att växtskyddsmedlen inte blir överdoserade, och bönderna rent ekonomiskt eftersom vissa medel ju är svindyra. Om man blandar till en tank med 1200 liter som kan kosta uppemot 600 euro så vill man ju inte slösa i onödan.

Förutom själva godkännandet så kan man ju få reparationstips och andra ideer av proffsen som testar.

Dagens besprutande skiljer sig som jul och midsommar från det jag minns när jag var barn. Då sprutade man alltid med hyttlösa traktorer och det fanns egentligen bara ett medel; “Hormotuho” som var ett pulver som skulle blandas i vatten. Pulvret dammade runt medan man fyllde vatten i sprutan från någon brunn. I dag finns det en 100-tal medel att välja på, alla med egna miljöskyddsdirektiv och användningsändamål. Vissa medel får inte användas nära vattendrag, vissa inte under binas flygtid. Andra är bannlysta på grundvattenområden etc etc. Sprutan tvättas efter användning med neutraliserande tvättmedel och själva sprutorna är långt utvecklade från dom i min barndomstid.

Detta gör att man som jordbrukare idag helt enkelt måste förlika sig vid tanken på att ett medel som fått myndigheternas godkännande, och som sprutas med en godkänd spruta som körs av en godkänd förare, borde vara ett tryggt medel att använda. Men dyrt….

Testaren lärser av mängden vatten medan den andra killen läser av tiden