22 april, 2010 av Mats

Felplacerad

Kalven Hujeedamej demonstrerar varför det inte är en god ide att stå mellan mammas bakben när man diar. Den korrekta positionen är att dia från sidan, då slipper man överraskande bombanfall.

21 april, 2010 av Mats

Återvinning

Idag hämtade det lokala avfallsbolaget Ekorosk vinterns skörd av rundbalsplast. Plasten används till energiproduktion. Tidigare har jag själv kört den till avfallsmottagningen, men det här var mycket smidigare.

21 april, 2010 av Nisse

Te vaanli språåtji

Här skriver vi på svenska för att nå en större publik men inte är det vårt modersmål. Åtminstone inte i den moderna varianten. Nä, hemma pratas det östnyylendskå eller närpeesiskå (antar jag) av födsel och ohejdad vana. Visst har vi varit tvungna att lära oss högsvenska i skolan och i mitt fall en massa andra språk då jag i jobbet åkte runt världen men hemma passar liksom inte något annat språk in i landskapet än te vaanli språåtji.

Det kan ha sina poänger som då jag satt med min (av mej adopterade) moster i tunnelbanan i Stockholm. Hon talade ren och oförfalskad östnyylendskå trots 40 år i Sverige och vi pratade på tills jag märkte att hela vagnen satt och lyssnade på oss – det lät som svenska men ändå annorlunda. Det var förrän det fanns massor av inflyttare i Sverige

Men det vi pratar är egentligen riktigt gammal svenska. Om man läser akademiska avhandlingar från 1700-talet så liknar språket i mångt och mycket det vi ännu talar. Förr hade svenskan korta, långa och överlånga stavelser men i Sverige finns bara de långa kvar. Därför kan de inte uttala viktiga ord som ”sidu” utan det blir ”siidu” eller ”siddu”. Vi har också överlånga stavleser som ”uunn” (ugnen) och ”staann” (staden). Därför måste man använda dubbla bokstäver för långt ljud (se Nisses Uttalsriktiga Stavning). Jag har länge gjort alla anteckningar på östnyylendskå men det är svårt att skriva fastän man talar språket. Den högsvenska stavningen vill alltid tränga sej in.

Österbottningarna talar ju ett underbart språk (egentligen flera …) och närpesiskan är alls inte det ”värsta”. Men allting är inte gammalt.. Vi har den norrländska förmjukningen som är relativt ny: ”veddjin” (väggen) och ”ryddjin” (ryggen). Också det svenska u:et är nytt. Förr uttalade man u som ”o” (liksom i tyskan). Gissa varför Mikael Agricola (Bonn-Micke på östnyylendskå) stavade o med u i den första finska bibeln. Och det uttalet finns ännu kvar i Pyttis. Vi är moderna i Lappträsk och säjer ”tjööp” (köpa) men i Borgå och Sibbo uttalas det som förr med hårt k.

Och visst har vi låneord. De flesta språk har lånat massor – finskan som har ganska litet låneord har i alla fall 50 %. Det som många tror är låneord i dialekterna från finskan är precis tvärtom. ”Taskå” är till exempel ett gammalt germanskt ord (Tasche) som finskan lånat in men modern svenska har glömt ordet som ersatts med ”ficka”. Intressant nog så använder vi i östra Nyland det franska ordet ”lavoaar” i stället för svenska ”tvättställ”.

Outgrundliga äro språkets vägar …

20 april, 2010 av Mats

Släktforskning

Förslagen på av Angus-kalven skall heta formligen haglar in och de är verkligen bra!! Jag kollade lite bakåt i hans släkttavla (i den mån jag får fram uppgifter någorlunda enkelt), och där fanns en del intressanta saker.

Kalvens mor Ynna är inte helt renrasig Aberdeen Angus, utan har faktiskt lite mjölkgener från Ayshire-rasen i sig också. Ynna kommer ursprungligen från en mjölkgård och det är rätt vanligt att man betäcker sämre mjölkkor med köttrastjurar, för att på sikt jobba bort deras släktlinjer från besättningen. Ynnas mormor var tydligen en genetiskt svag Ayshireko som betäcktes med en Angustjur, och resultatet blev en kalv som fick namnet Bengta.

Eftersom Bengta hade en Ayshire-mamma och Angus-pappa räknades hon höra till Angusrasen (faderns ras avgör), men endast som 50% renrasig. Bengta i sin tur betäcktes med Angustjuren Toivettulan Laku. Tjurens egentliga namn är alltså Laku, Toivettula är namnet på gården där den föddes. Resultatet av Bengtas och Lakus gener blev Ynna, som då är Angus till 75% (mamma är 50%, pappa 100%). Namnet Laku tycker jag annars är ett rasande fyndigt namn på en helsvart tjur. 🙂

Ynna i sin tur betäcktes med Angustjuren Mountgordan Pride från Irland. Tyvärr innebär det inte att Pride fått åka på en kärlekssemester till Finland, den betydligt mer oromantiska sanningen är att hans sperma köpts upp den finländska husdjursaveln. Eftersom Ynna är 75% renrasig och Pride är 100% ren Angus blir kalven 87,5% Angus.

För övrigt undrar jag om bonden som ägde Bengtas mamma råkade se lite fel i samband med den där kalvningen för många år sedan. Kan det ha varit så att han trodde sig ha fått en tjurkalv som han kallade Bengt och senare fick ändra till Bengta när det visade sig vara en kviga? Bengta är onekligen ett lite ovanligt namn… 🙂

19 april, 2010 av Kalle

Hur man förbrukar en helg…

Ibland är saker värre än man trott, eller så inte…

Helgerna brukar vara dom arbetsintensivaste dagarna för mig. Detta har gjort att man tenderar att överplanera, man tror man skall hinna mer än man gör per dag. Vis av denna skada hade jag inga planer på att vara tidsoptimist den gångna helgen utan gjorde ett löst program för mig på lördag morgon. Först skulle jag reparera ett elfel på frontlastaren, sedan titta till täckdikningsbrunnarna och byta till sommardäck på mammas bil. Söndagen planerades till att fylla i stödblanketterna och eventuellt starta tröskan. (den står i vägen för såmaskinen)

Så var planen, och såhär gick det.

Jag började med att titta till frontlastaren, jag var ganska säker på felet, en lödning hade släppt i spaken, trodde jag mig ana. Så var inte fallet, det var betydligt mera komplicerat än så. Efter en stund frös jag och gav upp, ändrade planerna och började städa i kontoret. Jag har just skaffat nytt skrivbord och kaoset är värre än då det var som värst. Helt plötsligt var dagen slut.

Söndagmorgon, felsökning frontlastare. Söndag dag, felsökning frontlastare. Söndag eftermiddag, gissa! En hel dag for till att söka ett fel i en relativt okomplicerad tingest. Strömmen kom som sig bör fram till styrreläet på magnetventilen framtill, men den drog inte ihop detsamma. Detta trots att jag vid direkt strömmatning dit fick det att fungera. Söndag kväll, efter uttröttning av hjärnceller och läsande av kopplingschema och tusen försök och misstag kom jag på felet. El-ledningen mellan lastarfästet och selectaventilen var på något sätt dålig, den släppte genom 13.2 V men ändå fungerade inte reläet. Ny ledning dit och allt var som nytt igen. Jag hade alltså haft rätt, det var inte så enkelt som jag trott, det var betydligt enklare.

Sent på söndag kväll, mörkret hade nästan anlänt, DÅ bytte jag däcken. Nu återstår bara täckdikesbrunnarna, stödblanketterna  och att starta tröskan, sedan är jag klar med helgen.

Synd bara att det redan är sent på måndagskvällen.

19 april, 2010 av Mats

Sväm eller separat?

Mariann undrar i en kommentar till ”Pumpning och planering” hur man håller urin och fastgödsel åtskilda i en lösdrift, normalt brukar man blanda dem till en ”soppa”. Hon har helt rätt, man brukar blanda urin och fastgödsel till svämgödsel. Främsta orsaken till att göra det är att det oftast blir enkare att hantera och sprida sväm än om man har både fastgödsel och urin separat. Dessutom förlängs tiden man kan sprida gödsel. Fastgödsel måste t.ex. alltid spridas före man sår åkern, sväm går att sprida i växande gröda om det krävs. Jag valde ändå att försöka hålla fastgödsel och urin separat eftersom jag har rätt utspridda åkrar och tyckte att det gav större flexibilitet att hålla dem åtskilda. Fastgödsel kan jag lagra i högar på åkern, sväm måste lagras i brunnar.

Jag har försökt ordna urinsepareringen genom att dels låta golvet i ladugården att luta in mot mitten av gödselgången, dels genom att luta hela ladugården 4% i längdled. I mitten av gödselgången finns dessutom en ränna. Det gör att urinen rinner bort ganska snabbt, förutsatt att man håller golvet någorlunda rent. När jag hade mjölkkor innebar det att jag skrapade ut fastgödseln en gång per dag, nu varierar intervallet från dagligen till en gång var tredje dag lite beroende på omständigheterna. Urinen går sedan ner i en pumpbrunn och pumpas därifrån till själva lagerbrunnen.

Urinen sprids på de åkrar som ligger närmast ladugården. Jag brukar c. 50 ha inkl. arrenden och av det finns 20 ha inom några hundratal meter från ladugården. Urinen sprids främst på vallskiftena, direkt efter att vallen skördats. Exakta tidpunkten bestäms lite av vädret, urin kan i värsta fall bränna gräsväxten och sprider man den när det är starkt solsken och varmt är risken ännu större. Det perfekta är en mulen dag med lätta skurar duggregn.