Liemannen

Eftersom jag är ekoodlare sysslar jag inte med kemisk bekämpning, däremot hör olika former av mekanisk bekämpning till rutinerna. Mekanisk bekämpning kan göras med en massa olika redskap; trädeskrossar, kultivatorer, olika skärare, hackor o.s.v. I sin enklaste form görs den med en helt traditionell lie.

Flyghavre och kvickrot är jag rätt så förskonad ifrån, men mjölktisteln är ett ogräs som ger mej ordentligt huvudbry. Den har ett enormt djupt rotsystem och frodas oavsett om sommaren är torr eller våt. Dessutom sprider den sig både via rotskott och frön vilket gör att vallen inte tar kål på den (vilket är fallet med många andra ogräs). På skiftet Alinabba håller mjölktisteln på att etablera sig och det är där lien kommer till användning. Tisteln finns inte på hela åkern utan i tydliga ruggar på ett par ställen och då går det att slåtta de fläckarna för hand. Det hindrar inte rötterna att sprida sig, men förhindrar åtminstone fröspridningen.

Att slå med lie i 30 graders värme tar verkligen loss svetten, jag är glad att det några stora områden det rörde sig om. Förstås hade det gått att köra med traktor och slåttermaskin också, men det hade inneburit att jag trampat ner mer areal än tisteln egentligen förkom på. Lien är mer av ett precisionredskap, jag behöver inte offra mer kornväxt än nödvändigt.

I våras stubbharvade jag grannskiftet Kronans Alinabba där mjölktisteln var ett ännu större problem och där är förekomsten nu obefintlig. Med facit i hand borde jag ha harvat alla tistelåkrar, men det gjorde jag inte eftersom jag inte visste om det skulle ha nån effekt. Nästa vår blir det att stubbharva Alinabba också. Lyckligtvis är det främst på de här två skiftena som tisteln känns problematisk.

Liten medhjälpare med favorit i repris

Anttes systers flicka var med oss i ladugården i går kväll. Saga ska börja på tvåan i höst och har alltid varit intresserad av djur. Hon är en duktig liten medhjälpare. 🙂
Igår hjälpte hon till med att dela ut lite foder åt kvigor och så var hon med och putsade rent åt korna.
Den tidigare omnämnda Sötis, är Sagas ”egna” kalv. Hon har gått med Sötis i grimma ända sedan Sötis var riktigt liten. Det samarbetet fungerar fortfarande, fastän en äldre förstås måste vara med och kolla att ingenting händer eftersom Sötis har blivit stor och stark.

Idag var de båda, Sagas mor och bror samt Antte ut på en liten promenad. Sötis blev tvättad och sedan kom de upp till oss och hälsade på.

Efter det var det dags att gå och hälsa på ”fammo o faffa”. Även där hittade Sötis lite blommor. Hon var samarbetsvillig ända tills hon insåg att hon måste gå tillbaka till hagen. 😀

I´m on…

Så är då semestern avklarad och jag står återigen i producentledet redo för nya utmaningar. Tittade till växtligheten när jag kom hem i går kväll och den verkar ha klarat sig bra utan mig. Det samma gäller frassarna som varit i farmors vård. Ordningen återställd alltså!

Semestern i år var en resa till bekanta i Sundsvall. Där flög dagarna iväg i trevligt sällskap, men ändå är det skönt att vara hemma. Trots att vi sett många vackra platser och hus både vid stränder och berg så är det nog allra vackrast utanför fönstret hemma. Alla delar inte min åsikt, men för mig räcker det bra.

Nu är så den första faciten för året skriven, nämligen den om hur besprutningarna lyckats i år. Jag har inte på många år besprutat så lite som i år, och det verkar ha varit ett lyckat drag. Det för mig nya medlet ArianeS som jag tistelbekämpade med verkar ha varit fantastiskt bra just mot tistlar. Det faktum att jag helt hoppade över sjukdomsbekämpningen i vete i år verkar också ha varit ett bra beslut så här långt. Vi har ju haft en rätt torr och i början kall sommar och det är bra vad gäller sjukdomar på stråsäd.

Det är bara att konstatera att det nu är försiktigt, mycket försiktigt positivt angående framtiden, som Nisse skrivit finns det utsikter för ett stigande vetepris, och mitt vete ser oförskämt bra ut just nu. Den som hoppas får se!

Damm, svett och svavel

Nu borde man ligga i skuggan och dricka något läskande (till exempel surmjölk) men torken skall lagas och det finns inget förbarmande. Det betyder damm, svett och svavel – fast nu är det så hett att man inte ens orkar osa svavel. Jag har en gammal anorak på mej eftersom den har en huva som man kan snöra åt och slippa få stora dammoln i nacken. Men gissa om det blir hett …

Skyddskläder är ett kapitel för sej. Förr använde ingen sådana men det blev lungsjukdomar och farsan hamnade också ett varv på Mjölbolsta sjukhus. Själv har jag försökt använda åtminstone dammskydd men allt verkar vara konstruerat för inspektörer som står och ser på då andra arbetar. Att arbeta i skydden är ofta en värre plåga än att vara utan. Det finns en enda modell av dammskydd som man kan använda – de andra är helt odugliga. Jag köpte ett par hjälmar med fläkt men de är så stora att man inte kan använda dem annat än på stora och öppna platser. Och sikten blir usel så då man skall göra nånting så måste man ta bort hjälmen. En skyddsoverall var så vid och sladdrig så den fastnade i allting. Och så undrar inspektörerna över att arbetarna inte använder skydd fastän det finns. Troligen är skydden köpta för att hänga i skåpet så man kan visa inspektörerna att det nog finns.

Badande i svett fick jag i alla fall fläkten flyttad från ändan på huvudkanalen till sidan och nu gäller det bara att förlänga huvudkanalen till den nya torken. Lördagen var fin – den enda dag i juli då man kunnat existera – men nu är det över 30 grader igen. Om sedan solen basar på plåttaket så blir man stekt under det.

Den här fläkten har en 11 kW motor och den kan ge 40000 kubikmeter luft i timmen. Den är tillverkad i grannbyn av Perssons kvarnverkstad för 35 år sedan men ännu i perfekt balans. Och det är viktigt för om det blir obalans så flyger fläktvingar omkring med fruktansvärd fart. Jag har tre fläktar i huvudkanalen så det blir en hel del luft som blåses genom säden (eller flisen).

Korrigering

Jag ber om ursäkt, för jag var lite tankspridd vid intervjun i Lördax i dag ( från 14.30 min framåt). Det är nämligen så att tredje ensilageskörden tas i regel från och med början av september och inte i mitten av augusti som en viss agrolog påstod.. 😛