23 mars, 2010 av Nisse

Yuppienallen far till skogs

Då mobiltelefonerna kom så kallades de ”yuppienallar” på grund av priset. Yuppies var den tidens jetsettar. Men i skogsarbetet är den helt enkelt livsviktig.

Min första mobiltelefon var en släpbar Ericsson NMT – stor som en mindre kappsäck. Jag köpte den begagnad i början på 90-talet. Den hade en skild lur och själva telefonen vägde fyra kg. Jag byggde en hållare och kopplade den till traktorn eftersom ackumulatorn inte höll så många timmar.  Det var minsann ingen ficktelefon och kallades egentligen ”biltelefon” eller ”radiotelefon”.

Jag hade nytta av den nästan genast. Då jag fick en fläktvinge genom kylaren långt inne i skogen många kilometer hemifrån så kunde jag ringa hem och farsan kom med vatten så jag fick hem traktorn medan den var varm. Annars hade jag varit tvungen att först gå hem.

Numera har jag en hel låda med gamla mobiltelefoner som hållit kortare eller längre tid. Citytelefoner är inget inom jordbruket. Under årens lopp har mobilerna blivit mindre och behöver inte laddas så ofta. De små knapparna är bara till elände och jag köper helst en stor telefon men att laddningen håller flera dagar är mycket viktigt.

De nya systemen med GSM och 3G är i många fall sämre än gamla NMT. Speciellt räckvidden blev usel då man började använda högre frekvenser. Och vi har en av södra Finlands största skogar just här så alla master är på långt avstånd. Men så kom jag på den lysande iden att skaffa abonnemang från Ålands Mobil. Det är nämligen så att de andra operatörerna har sina egna master med Åland använder flera olika operatörer på fastlandet. Därför har jag tillgång till flera master än med någon annan operatör och alltid bra fältstyrka. Det kostar nån cent mera per minut men det är det värt i skogen.

Problemet  är att man inte hör om nån ringer då traktorn eller motorsågen för oljud. Men nu har jag köpt Blåtandöronproppar som jag placerat under hörselskydden och som har trådlös kontakt till mobiltelefonen. Det fungerar riktigt bra – och så kan jag lyssna på musik tillika …

Skogsblusen har en skild mobilficka högt uppe och det behövs – händer det nånting så kan mobilen avgöra i fråga om liv eller död.

23 mars, 2010 av Mats

Celin

På måndagen fick jag hålla lektioner åt en grupp vuxenstuderande inom lantbruket. Det är en rätt trevlig avkoppling till jobbet hemmavid, låt vara att min pratglädje är så pass stor att jag ibland har svårt att släppa fram kommentarer från åhörarna.

När jag kom hem hade vårens första kviga kalvat. Jag visste att Celins kalvning var på gång, men trodde det skulle ta ett tag ännu. Därför hade jag inte tagit in henne i kalvningsboxen utan hon kalvade bland de andra korna. Det innebar att hon hade en stödtrupp på 5-6 kor som var lika engagerade i kalven som hon själv var. Ussa, en av de äldre korna, har modersinstinkter så det skulle räcka åt en hel ladugård och hon försökte t.o.m. jaga bort Celin för att ta hand om kalven själv. Vad skulle nu såna där unga flicksnärtor veta om hur man sköter en kalv? Trots att kalvningen redan var över fick mor och dotter ändå flytta in i kalvboxen för att i lugn och ro få bekanta sig med varandra.

Beträffande namn har jag tänkt gå in för ett eget system. I besättningen finns fem raser (Aberdeen Angus, Limousin, Charolais och Blonde och Simmenthal). Alla kor betäcks av tjuren Trisse som är Simmenthal och kalvarna kommer alltså att se rätt så Simmenthal-aktiga ut oavsett mammans ras. Jag skulle ändå vilja ha lite koll på moderns ursprungsras och tänkte därför gå in för att kalven får ett namn som börjar på samma bokstav som mammans ras.

Celin som kalvade är Simmenthal och då borde kalven få ett namn på S. Nu stavar visserligen den kanadensiska sångerskan sitt namn Céline (Dion), men trots det tycker jag att om mamma heter Celin måste väl kalven heta Stjärna. Eller kanske Solo? Sångfågel? Eller Schweiz för att göra det lite långsökt. 🙂

20 mars, 2010 av Kalle

Mars-syndromet

Livet flyter stilla framåt på hemmanet. Mars månad är den sista dvalamånaden på året för  spannmålsodlaren. Det är inte så speciellt mycket man kan ta sig för ute ännu. Snön ligger fortfarande decimeterdjup, men dagarna blir vettigare och vettigare för varje dag. I kväll var det första gången som man kunde känna av dendär svårbestämbara feelingen som kallas vårkänsla.

I veckan som gick levererade jag ett billass havre. Det var förr-förra årets havre som jag pantat på i väntan på bättre pris. Det tycks dock vara som att vänta på solen på julaftonskvällen så nu gav jag upp och sålde iväg den för ca 80 euro tonnet. Samma dag stod jag på lokala S-marketen och tittade på en påse fågelhavre. Den innehöll inget annat än havre men kostade precis 100 (etthundra) gånger mer än vad jag fick för min havre. Det känns inte så bra kan jag informera om!

På tal om havre. Jag har ett problem som jag inte blir klok på. Jag får ingen hektolitervikt på vare sig korn eller havre. Hl-vikten bestäms av vad 1 kubikmeter spannmål väger och nu vägde min havre 54, dvs en kubikmeter vägde 540 kg, och det är för lite! Hl-vikten är en av faktorerna som används vid kvalitetsbestämmningen och prissättningen av varan. Varför får jag ingen vikt på havren och kornet när vetet och rypsen alltid lyckas bra?

Irriterande!

I dag har jag varit och skaffat golvskivor för att börja ett projekt som jag dragit mig för en tid. 20 år närmare bestämt! Det finns en ”nöts-skoll” (fähus-skulle) som i princip stått orörd sedan förra generationen slängde upp sina saker dit. Där finns allt från hästslädar via  gamla barncyklar till mjölkkannor och gamla hyvelbänkar och möss. Dessutom spånfyllning som både härbärgerar gnagare samt utgör en kolossal brandfara. Detta skall nu rättas till. Bara att städa upp i detta bråte är en kamp mot Goliat. Spontant skulle man vilja slänga ALLT bara för att slippa det, men sedan börjar man sortera. Gamla mjölkkannor sparas av nostalgiska skäl. Jag var 10 år när vi avskaffade korna, men mjölkkannorna och traktorn som körde dem till meijeriet glömmer man inte. Gamla minklyor från farmartiden går obönhörligt till återvinningen medan en hel massa golvplankor av märklig dimension lagras i en lada i väntan på golvläggning av densamma. En halv köksinredning från 70-talet och en bristfällig skottkärra undrar jag varför min salig far över huvudtaget sparat. Samma sak gäller ett otal trasiga plastämbaren.

Gamla handsågar och diverse verktyg hamnar i det blivande jordbruksmuseet och potatislådorna sparas ifall om att…..

Sådär får man hålla på, så om någon söker mig den närmaste tiden så finns jag på nötsskollan!

 Sista bilden innan röjning

20 mars, 2010 av Sonja

Ko manikyr

Rättare sagt; klövverkning.
Vi verkar klövarna två gånger om året, på våren och på hösten. På våren brukar klövarna vara i lite sämre skick än på hösten p.g.a. att slitaget på dem är mindre då korna är inne nästan hela tiden. I går var resultatet faktiskt riktigt bra, ganska jämförbart med höstens. Kanske det beror på att vi har dem ute nu och då eller också på det att sinkorna har varit i en kall ”lösdrift” under sinperioden, istället för att vara inne. Svårt att säga, men resultatet var bra!

Klövverkningen går till genom att man (läs Antte och klövvärkaren ) tar in kon i en ställning och spänner fast och ”lyfter upp” henne så att hon inte kan röra på sig och orsaka skada åt sig själv eller skötaren.

Sedan lyfts benen upp och vinklas, två åt gången, i en passlig höjd och sen är det ”bara” att verka.

Vänstra bakbenet verkas

Meningen med verkandet är att klövarna ska bli rätt formade, så att kon har lätt att gå. Det är en av de viktigaste sakerna, i alla fall i en lösdrift, att kornas klövar är i skick. På så sätt säkrar man att korna rörs tillräckligt. Inte vill vi ju själv heller gå om vi har sjuka fötter, så varför skulle korna göra det?

Verkning på gång

Verkande i sig tar inte sjukt, men naturligtvis är en del av korna lite nervösa över att bli fastsatta i ställningen. Framför allt de gamla som har varit med förr kan vara lite besvärliga att tas med. Men nog kan förstakalvarena också. Trots sin unga ålder var där en Kabböle-prinsessa som lite ställde till det igår.. 😛

20 mars, 2010 av Ingela

Mats i Lördax

Snack om busiga kossor, diande kalvar och närmat.

Du kan lyssna på klippet på YLE Arenan

20 mars, 2010 av Nisse

Taksnöskulptur

Snön från verkstadstaket har långsamt bildat en riktig skulptur på garagetaket:

Snöskulptur

Snöskulptur

Problemet är bara att garaget blivit så snett att dörrarna inte mera fungerar. Nu måste jag sätta ett betongjärn snett över mellantaket och försöka skruva garaget tillbaka. Hoppas det inte hinner ramla omkull före det …