Oavsett om man tycker att Darwins teorier är dom rätta, eller om man håller på den Lutheranska läran, eller kanske inte har funderat så mycket över det så måste man erkänna att det finns mycket i naturen som övergår vårt (eller åtminstone mitt) förstånd. En av dom mera märkliga metamorfoserna är axgången. Man tittar till sin åker, det är bara gröna blad, och sedan går man dit igen två dar senare och då har dom gröna bladen fått stora fina ax med ett 20-tal sädeskorn i varje. Jag har ofta drömt om att få sitta på en stol bredvid växten när den går i ax, bara för att beundra skådespelet, men det lär man väl inte ha tålamod med i verkligheten.
Till höger ett vetestrå innan axgång. Till vänster motsvarande strå 48 timmar senare.
I kväll är annars en kväll som är svår att hitta ord för. Det är varmt, det är lite fuktig härlig luft och dofterna som står om sädesåkrarna låter sig inte beskrivas. Klockan är 23.30 och jag var just en sväng ner på åkern för att kalla ihop en hög frassar. Och att få stå nere på slätten, med en nyaxgången veteåker på ena sidan och en grönträda på andra, känna 1000 dofter och se solen gå ner i ett rött moln, det är bara en nåd att stilla bedja om. Att sedan efter några lockrop se när veteaxen börjar röra på sig en bit bort och höra mjauet som Igor alltid har när han kommer, att kalla det livskvalitet är inte tillräckligt starkt, men vi kör på det ändå.
