Österbottnisk vattenpython

Den här typen av ormar kan man observera lite varstans i vår by. Till skillnad från andra kräldjur kan de här faktiskt ses året om, även om de är mest aktiva under högsommaren. Den håller företrädesvis till i diken och dikestrummor och är  den imponerande storleken till trots tämligen ofarlig.

Det handlar om vattenledningar som specialodlarna i byn använder. Eftersom ledningen inte är i bruk vintertid behöver man inte bekymra sig för isolering, utan slangarna ligger direkt på markytan eller i dikesbottnen. Nere vid ån står ett mobilt pumpverk i som pumpar vatten upp längs ledningen till de torrare åkrarna högre upp på åsen som går genom byn. Pumpen är stor som en pansarvagn och drivs av en sexcylindrig dieselmotor, så machofaktorn är rätt hög i den här anläggningen.

Under höbärgningstiden har jag jublat över det ihållande uppehållsvädret, men för specialodlarna börjar torkan snart bli påfrestande. Pumpen närmast oss kördes igång häromdagen och nu går bevattningsanordningarna i stort sett dagligen. Det ger nästan lite storstadskänsla med en fontän som står och sprutar vatten omkring sig. 🙂

Skälet till att man bevattnar är att brist på vatten förstås kan sänka skörden men också försämra kvaliteten på grödorna. I huvudsak är det specialgrödor som bevattnas. Spannmål bevattnar man inte eftersom det inte är ekonomiskt lönsamt. Bevattning av gräsvall förekommer normalt inte heller i våra trakter, men för vallens del beror det inte på bristande lönsamhet utan helt enkelt på att det inte behövs. Våra jordar är normalt inte så torkbenägna att det skulle hämma gräsväxten.

Fast just nu skulle en rejäl rotblöta vara välkommen också för vallens del. Återväxten efter första skörden har kommit igång, men den verkar stampa på stället. (Återväxten är benämningen på det gräs som skjuter fart efter att man skördat vallen, det som senare i sommar skall utgöra andra ensilageskörden.) Det är absolut inte nån akut kris, men lite regn skulle ändå sitta fint.

Att ha tillgång till bevattningsvatten är förresten inte någon självklarhet globlat sett. Redan i södra delarna av Sverige har man vissa somrar utfärdat bevattningsförbud eftersom bevattningen är så omfattande att den hotar att sänka grundvattennivån. Där har man ytterligare en sak att vara tacksam för.

Nu vågar man kanske önska regn …

Så länge höbärgningen håller på så vågar man inte ens andas om regn men nu kanske det går för sej … Min vallsådd blev sen men lyckades bra eftersom det kom regn direkt efter sådden (sprickanveetå). Både timotej och klöver har grott utmärkt men nu börjar det bli brist på fukt. På lerjordarna öppnar sej sprickor och om det inte regnar snart så dör de små plantorna som inte ännu hunnit få så djupa rötter.

Om ni ser riktigt noga så syns också de tunna timotejstråna. Det ser hopplöst ut men gräs är tuffa  och det blir nog riktigt fint – om det snart kommer regn. Annars kan det gå illa.

Hettan är förfärlig – nästan 30 grader varje dag. Eftersom närmaste större vattensamling är 25 kilometer härifrån så blir det en verkligt tung hetta. Alla ser oroligt på de moln som nån gång dyker upp och undrar om det blir åska. Det känns som om det här leder till en riktigt ordentlig urladdning.

Vi har arbetat med Liljenets växlar och satt in ackumulatorer så datanätet klarar strömavbrott – och så skyddar de litet vid åska också. Det är utomhusväxlar så det jobbet borde helst göras på sommaren. I vårt eget nät har jag trimmat in Gigabits brandmuren och det gick inte så bra. Natten mellan söndag och måndag var det “storm” i nätet. Omkring 20 miljarder paket tvinnade omkring och ställde till elände. På måndagen fick jag stormen att ta slut men orsaken är inte helt klar.

Det har varit omöjligt att jobba utomhus. Jag försökte med våld köra ett lass ved men fick värmeslag och feber på kvällen så nu har jag dragit nätkabel till Ribackhusets källare (enda stället utom ladugården som man kan existera i) så får jag sitta där och planera kylmaskineri … Det var diskussion tidigare om luftkonditionering är lyx i traktorn och nu kan jag meddela att NEJ, det är helt nödvändigt om man vill överleva och få nånting gjort. Vi skall se om det fungerar med en kylväska, en massa kylklampar och två datamaskinsfläktar (de är billiga och bra och dra väldigt litet ström vid 12 Volt). Idén är inte min egen utan knyckt från Arizonas öknar – de har en stark tradition av “heimlaga” där också.

Ett stilla regn är nu högst på önskelistan men SMHI hotar med värre hetta (+33 grader) tio dagar framåt så man får vara glad för varje litet moln som ens för några minuter skymmer den brännande solen.

Hemmasemester

Efter att höet bärgats uppstår ett par veckor med lite lösare program innan det är dags för andra ensilageskörden. Kohage skall stängas och korna släppas ut, men jag skulle vilja ge grönfodret lite mer tid att etablera sig innan hårda klövar börjar trampa sönder markytan. Därutöver finns lite allmänt underhåll av byggnader, kanske lite urinspridning när det regnar och annat smått och gott på agendan. En del som skall göras alltså, men inget som riktigt är brådskande eller hårt spikat i almanackan. Följakligen skulle det vara läge att ta det lite lugnare och njuta av sommaren. Ha lite “fusksemester”, helt enkelt.

På pappret har vi det bra förspänt. Vi bor ute på landet och avståndet till närmaste grannarna är längre än många har till sin närmaste villagranne. Hela familjen är ledig samtidigt och väderprognosen lovar solsken och uppehåll. Grejen är bara att djuren skall skötas, foder köras fram o.s.v. varje dag. Räknat i timmar tar de arbetena inte så mycket tid i anspråk, jag skulle gott hinna med att ligga i hängmattan åtskilliga timmar efter att jag fixat undan de nödvändigaste jobben. Men att de här sysslorna skall skötas innebär att vi inte kan åka bort för nån längre tid en en halv dag eller så och det är ju så nedrans svårt att koppla av när man är hemma! Jobbet finns på en armlängds avstånd och man påminns kontinuerligt om alla  måsten och borden.

En av orsakerna till att folk åker ut till stugan eller på en resa är ju just det här att det är svårt att koppla av när man är hemma. Men jag undrar om man kan lära sig det? Finns det knep om gör att man kan åka på semester rent mentalt, trots att man fortfarande är hemma rent fysiskt? I så fall vill jag lära mej det.

Den här problematiken är nog inget unikt för lantbrukare, den drabbar nog de flesta ensamföretagare.

He va he o vi ti griina!

Med andra ord är höet bärgat, även hos oss. Under normala förhållanden, hade vi nog haft det undan för flera dagar sedan. Men p.g.a. salmonella misstanken, så kom jag med på åkern senare än vad jag hade räknat med. Pappa lagade ju nog undan så mycket han bara hann, men nog är det så att arbete utan tvivel löper bättre då vi är två.
Det har varit hett och svättigt och många liter dricka har gått åt, våra traktorer har alltså ingen luftkonditionering, men nog har det varit värt det. Trots en liten “tvätt” av höet igår, kan vi nog säga att alla balar är av prima kvalitet. Det uppskattar man minsann då man får arbeta med balarna på vintern!

Och ordet “griina”. Ja, det skrev jag i det här sammanhanget som en pernåbo, inte som en pargasbo. Skillnaden är märkbar. Då vi griinar “heimåt”, så skrattar vi riktigt ordentligt. Men hitåt gråter man. Det blev att skrapa sig i huvudet några gånger innan jag förstod detta..! 🙂

Höet bärgat

På tisdagskvällen balades det sista höet, vilket var mitt eget. Balaren har nog rullat både måndag och tidigare på tisdag, men det har varit sånt jag balat åt andra. Ur höbärgningens synvinkel har vädret de senaste dagarna varit snarast sanslöst bra. Termometern har visat mellan 25 och 30 grader och vinden har legat på 5-6 m/s. Mycket bättre än så blir inte. Enda smolket i glädjebägaren var att väderprognoserna envisades med att utlova regn på onsdag. Ju närmare onsdagen kom desto säkrare föreföll  regnet dessutom bli. Skall man då bala höet på tisdag med risk för att det inte är riktigt torrt eller låta det regna i det nästan torra höet och hoppas på fortsatt torkväder i slutet av veckan? Eller skall man fega ur helt, bala och plasta in på tisdag? Inplastat står sig höet även om det är lite fuktigt.

Vi beslöt att “vända brett”, alltså vända höet ännu en gång men göra strängen så smal att man i nödfall kan bala den också. Lite av en kompromiss mellan strängläggning och vändning. Pappa tog hand om den biten och hoppade av traktorn med jämna mellanrum och kollade hur torrt gräset var. Efter vändningen kunde han meddela att det mesta var tillräckligt torrt för att balas, det var bara längs skogskanterna där vind och sol inte kommit åt att torka lika bra som det ännu var lite fuktigt. Det är förefaller ju onekligen dumt att låta det regna i flera hektar därför att några strängar längs skogskanten inte torkat färdigt, så vi beslöt att bala det. För att slippa mögligt hö från de fuktiga strängarna körde jag dem först och lät Pea plasta in de balarna. Resten balades till torrhö. Faktum är att det blev c. 60 balar av vilka endast fem var så våta att de behövde plastas.

Efter att ha kört dryga tio balar upptäckte jag plötsligt att jag tappat min mobiltelefon! Jag hade varit ur ett par gånger, dels för att kolla balaren och dels för att … tja, låt oss säga att jag bättrade på kvävegödslingen på skiftet. Telefonen hade endera trillat ur fickan i en dikeskant eller ramlat i själva hösträngen när kröp under balaren.  Jag letade i dikeskanten, men hittade den inte. Om den ramlat i strängen innebar det att den åkt in i balaren och då är oddsen rätt små att den klarat sig. Även om den mot förmodan skulle klarat sig hel genom snittaggregatet är det inte alldeles enkelt att luska ut vilken bal den finns i.

Jag balade klart, åkte hem, lånade min frus telefon och åkte tillbaka till åkern. Och när jag ringde upp mitt eget nummer hittade jag tack och lov telefonen i det höga gräset vid dikeskanten! Jag hade bara letat lite för dåligt. Ibland har man tur. 🙂

Geologi = läran om stenar

I serien om maskiner på bondgården har idag turen kommit till grävlingen:

För ett otränat öga kan detta se ut som en grävmaskin, vilket det också var från början, men på min täppa används den uteslutande till stenbrytare. Det är nämligen så att jag är stenrik. En amatörgeologisk uppskattning säger mig att ca 10-12% av alla stenar som inlandsisen släpade runt på stannade just här, just hos oss. Det spelar nämligen inte så stor roll vilken verksamhet man skall ägna sig år där jorden är ett element så kommer stenarna på köpet. Mina första stapplande steg som bonddräng var i femårsåldern när jag fick styra traktorn på åkern när förra generationen mangrant hade stenplockartalko. På den tiden skulle stenarna både kastas på vagnen och av densamma manuellt, så lite bättre blev det ju när kippvagnen anmälde sin ankomst. Dessutom finns det inga stenplockartalkon mera utan man får klara sig själv. Jag brukar försöka plocka stenarna i frontlastarskopan varefter jag harvar, det känns lite lättare, men varje år når man gränsen när man börjar fuska och låter dom ligga. Och jag lovar, dom knallar inte iväg själva.

Ett år försökte jag med den frässådd som Nisse en gång beskrev, men att använda en jordfräs på mina åkrar blir bara som ett plågsamt maskinförsök bland alla stenar. Den hoppade runt som en berusad groda, fräste desto mindre så jag gav upp efter ett försök.

Åkern är en sak, men dom finns som sagt överallt. När jag grävde gunden till terassen sorterade jag sten skilt från övrigt fyllnadsmaterial och när den skulle återfyllas hade jag bara 20% kvar av ursprungligt material. Resten var stenar större än ett kålhuvud.

Spelar ingen roll vad man skall göra, det finns stenar. När utejulgranen skall borras ner i marken eller när man skall gräva ner en prydnadsbuske. Klong! Efter tre försök kanske man får ner den smugen mellan några stenar. Nu väntar ett projekt med en tvättlina som skall ner i marken och jag gruvar mig och sneglar på grävlingen. Med spade brukar det inte gå.

Om det skulle vara någon som tror jag överdriver så kan jag åberopa två bevis. När täckdikesveteranen Riskula skulle till att täckdika hos mig varnade jag honom för stenar i åkern. Han log snällt och sa att han sett stenar förr under sina 50 år i grävmaskinen. När projektet var klart tillstod han att denna mängd stenar hade han bara sett en gång tidigare – och det var när han täckdikade hos grannen!

Det andra beviset har jag bild på. Som tidigare skrivet så får vi kommunalt avlopp så småningom. När stamledningen grävdes över min tomt blev det ett dike på ca 100 meter. På denna sträcka grävdes det upp tre dylika klimpar som finns på bild nedan. Jag ansåg att jag måste ställa dit några jämförelseelement så att man faktiskt ser att stenen är större än Afrika.

Förresten, att inte bilden i början föreställer någon grävmaskin, det är inte maskinens fel utan chaufförens. En gång prövade jag att dika ett dike. Det såg ut som ett spa för huggormar, så diken, det skall folk göra som kan.