9 april, 2010 av Sonja

Jobbets svåra sida

Mariann frågade i en kommentar vad som händer med självdöda eller borttagna djur, så jag tänkte ta och skriva lite om detta.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg ( eller var det i en kommentar), så är det aldrig enkelt att göra sig av med ett djur. Vi jobbar ju med dessa djur i princip 7 dagar i veckan, nästan året om, så man blir ju nog fäst vid dem. Speciellt tungt är det att göra sig av med en sådan ko som har varit lite speciell, t.ex. en gammal ko eller en som man skrapat och pysslat om extra mycket. Nog har jag t.o.m. gråtit då jag har lett in en ko till slaktbilen, för att nu inte prata om det, då vi själva har tagit bort någon. Men det hör till. Alla yrken har sina dåliga sidor och detta är definitivt det sämsta med det här jobbet.

Men i ärlighetens namn, så känner man ju nog en viss lättnad då en ko, som har varit besvärlig är borta från ladugården. Som ett medeltal kan man kanske räkna med att nio kor av tio åker till slakt, medan den tionde slaktas på gården.

Om man tar livet av ett djur på gården, ska kadavret skickas med lastbil till Honkajoki. Där bränns kadavren. Man kan alltså inte längre gräva en stor grop i skogen och sätta djuret dit. Undantagsvis får kalvar som fötts döda och i vissa fall även små kalvar som dör/dödas grävas ner. Jag är inte riktigt säker med de där små kalvarna, men en sådan här uppfattning har jag om saken. I alla fall behövs veterinärens tillstånd om man ska gräva ner en lite större kalv.

Förr i tiden fanns det en nödslaktare man kunde ringa till om ett djur måste tas bort. Då kom slaktaren, tog bort djuret och for iväg med kadavret. Allt detta sköttes av en och samma människa.Jag tycker att detta var ett fungerande system. Man behövde ju inte själv ta livet av sin ko och dessutom slapp man ha kadavret i knutarna tills någon hade passligt att komma och hämta det. Varför detta slutade vet jag inte, men jag tycker att jag läst att man har tankar på att återuppta det igen.

Oftast sköter djurägaren själv avlivningen, men man har också möjlighet att be veterinären att ge en spruta åt djuret.

Det jag har berättat kan låta hemskt och motbjudande för en del, men för oss som dagligen lever med djuren är det en helt naturlig sak. Och dessutom, någonstans ifrån kommer köttet vi äter! 😉

9 april, 2010 av Nisse

Plask i plurret

Jag kör traktor – se på YLE Arenan. Som Mats påpekade (Menföre)så är det bäst att hållas bort från åkrarna men på vägen där vi kört hela vintern i den värsta kölden så är det djup tjäle. Därför ser det värre ut än det är. Men visst blir det problem med spåren.

9 april, 2010 av Nisse

Bamsen är fälld och utkörd

I går fällde vi bamsetallen med Henrik. Det var med nöd och näppe som motorsågens svärd räckte till. Största diametern var 80 cm så tre meter måste vi såga bort för sågarna tar bara emot maximalt 55 cm. Och det är en otroligt fin bit som är helt kvistfri så jag skall försöka såga den själv på det egna sågverket – men det kan nog var problematiskt.

Bamsetallen är fälld

Stockarna är nu utkörda och bara massaved och flisved är kvar. Det är verkligen menföre och blir djupa spår men visst är vägarna frusna under ännu. Det går att köra och spåren blir bara en aning värre. Nu gäller det att jämna vägen då den torkat men ännu inte blivit för hård. Det är ju ren lera som kan vara ganska besvärlig. Mats har alldeles rätt i att virket borde ha varit utkört till påsk men jag ville ha bort de riktigt stora så jag fällde ända fram till slutet på mars. Och jag hade inte tur med vädret …

Kom ihåg att i tävlingen handlar det om TRÄD – inte stockar (man får 1-5 stockar per träd, vanligen tre).

8 april, 2010 av Mats

Menföre

Enligt ett gammalt talesätt som finns åtminstone i våra trakter skall man ha utkört virket från skogen före påsken, för efter påsken är föret slut. De senaste åren har det verkligen slagit in och det verkar lyckas också i år.

Den här tiden är det skäl att hålla sig borta från gräsvallarna. Risken är annars stor att man kör sönder ytan vilket gör att man när man skördar vallen i sommar får jord med i fodret. Jordinblandning i fodret kan leda till att ensilaget feljäser. I bästa fall innebär det ”bara” att fodervärdet försämras, i värsta fall kan det bli direkt ohälsosamt för djuren. Dessutom minskar skörden på de delar av åkern man kör sönder, så det är inte så svårt att övertyga sej själv att hållas borta. Jag har ett parti balar som sparats enkom som menföreslager. De står på en åker som ändå skall plöjas så där behöver jag inte vara rädd om ytan.

Jag måste också instämma i det som Nisse konstaterat ett par gånger, det verkar faktiskt vara obefintlig tjäle i år.

7 april, 2010 av Nisse

Dataåldern på Bos-Sestu

Min farfar var hästkarl, min pappa skaffade traktormaskiner och jag pysslar med datamaskiner.  Under påskens påtvingade ”ledighet” (då hydraulslangarna gick sönder) så satte jag in mina nya givare i mätsystemet som jag byggt. Nu kan jag följa med temperatur och fuktighet i torken och pannrummet från vilken plats som helst på jordklotet – som har Internet.

Hjärtat i systemet är en liten burk HA7NET som innehåller en fullständig webbserver som man kan ta kontakt till över nätet. Själva mätsystemet är ett s.k. 1-wiresystem (en enda tråd + jord är tillräcklig) där mätgivare kan kopplas till i hundratal. Varje mätgivare är en liten datamaskin (för 2 euro !) som diskuterar med HA7NET digitalt. Kabeln kan vara billig telefonledning men då längden blir hundratals meter så bör man använda nätkabel av kvaliteten cat5 – och sådan har jag i överflöd. Egentligen var det bara HA7NET som kostade litet mera (ca. 135 euro). Det är en kille i Linköping som tillverkat systemet (https://www.m.nu/) och det började som ett hobbyprojekt.

HA7NET

Systemet kan också styra reläer och jag har redan styrningarna hemma men inte kopplat in dem än. Då kan jag sitta i Medåker i Sverige och se när luften blir tillräckligt torr i Hindersby och koppla på torkfläktarna. Eller övervaka pannan och flislagret. Det finns alarmfunktion vid för hög och låg temperatur som kan gå till mobiltelefonen.

Titta på mätsystemet här men betänk att det är i byggnadsskedet och kan krångla litet eller vara helt avstängt då jag gör ändringar i det.

Teknikens triumfer … Det fanns en bok med det namnet som jag läste som elvaåring då jag började med elektronik. Och på den vägen är jag ännu.

7 april, 2010 av Mats

Statsrådets förordning nr 931 § 4 mom. 3

I dag laddade jag ned och fyllde i blanketten ”Anmälan om lagring av fast gödsel i stack”, uppgjord i enlighet med Statsrådets förordning nr 931 § 4 mom. 3.

Alla som har djur skall ha täta lager som dimensioneras för att rymma den gödsel djuren producerar under ett helt år. Att lagra gödsel i högar ute på åkrarna är inte tillåtet av miljöskäl, det läcker ut alldeles för mycket näringsämnen om man gör det.  Däremot kan man tillfälligt få lagra gödsel i mellanlager på en åker förutsatt att det är kortvarigt och av transporttekniska skäl, inte som en bestående lösning för att man saknar lager. För mej som har 60% av åkrarna c. 10 km hemifrån är det här en årligen återkommande angelägenhet.  Om all gödsel skulle köras från ut lagret vid ladugården direkt till åkern skulle jag få så nån gång i augusti. Nu kan jag köra ut gödseln i mellanlager vilket snabbar upp spridningen senare i vår.

Den här lagringen får inte ske hur som helst och därför lämnar man in en skriflig anmälan om var högarna läggs och bifogar också kartor där de märks ut. För den oinvigde kan låta lite överambitiöst att märka ut dynghögar på karta, men det ger den kommunala miljösekreteraren möjlighet att kolla att man inte t.ex. i misstag placerar dem på grundvattenområde och det är ju en rätt god sak.

Själv är jag glad så länge det är en ”anmälan om lagring” och inte ”ansökan”.