Samarbete fungerar

Vända eller stränga? Bala eller inte bala? Där har vi dagens huvudbry i ett nötskal.
Jag åkte iväg till åkern lite före tio på förmiddagen. Körtiden är ca. 1 timme. Då jag kom fram funderade jag att jag först vänder allt, därefter strängar och balar det höet som pappa slog på söndagen. Så planen var ganska klar.

Ända tills molnen dök upp. Nå, det blev ju lindrigt sagt nervöst för det såg ut som om molnen var på väg rakt över åkern.
Då ringde jag till Antte och bad honom att kolla på radar blid hur regnet rör sig och det visade sig att molnen hade en riktning lite öster om oss.
Då en halv timme hade gått, kunde jag konstatera att han hade rätt. 🙂

Efter att jag funderat och diskuterat om väder och vind med både pappa och Antte, så bestämde jag mig för att fortsätta med att stränga det som skulle balas och vända resten av höet. Om vädret skulle hålla upp, så tänkte jag åka hem en sväng efter att jag vänt höet.
Visserligen var det uppehåll, men då jag hade vänt färdigt började det igen samlas lite otäcka moln från sjön. Så jag kom fram till att det är bäst att bala direkt.

Jag lämnade de 5 yttersta strängarna bara för att vara riktigt säker på att de skulle vara helt torra då jag balar dem till sist. Vanligtvis börjar man ju utifrån och kör inåt.

Jag hör till den kategorin som vill ha breda strängar då jag balar. Jag måste givetvis köra lite långsammare, men jag räknar med att balarna blir jämnare än med smala strängar. Då man har smala strängar måste man köra lite sicksack över strängen för att få balen jämn. Men nu då jag hade berda strängar var det (nästan)bara att köra rakt.

Allt fungerade bra och resultatet blev 40 balar. En del av dem var pappa redan och hämtade hem.

Inget regn har ännu kommit över oss, så nu är det bara att hoppas på ännu en regnfri dag, så får vi allt hö in!

Sommarstiltje

Det känns riktigt nostalgiskt att läsa om höarbetet. Här i vår bydel har ju alla kossor försvunnit (men inte från hela byn) och höbärgningen som förr var sommarens viktigaste arbete börjar bli sällsynt.

Och jag sysslar mest med att försöka överleva hettan. Det är nästan +30 grader utomhus och närmare +40 i traktorhytten så nu sitter jag inomhus och planerar kylmaskineri. Jag körde ett par lass ved men kände på mej att det blir värmeslag om jag fortsätter så nu kör jag bara tidigt på morgonen eller på natten. Man kanske borde sova i tegelladugården på dagen och helt gå in för nattarbete – det är inte många timmar mörkt.

Men så har nätet krånglat. Underligt nog är det sällan strömavbrott på vintern men då sommaren kommer så börjar avbrotten. Vanligen riktigt korta men vi har haft ett par på upp till en timme. Då blir det att åka omkring och återställa nätets centraler. Och så bygger jag om ett par för att klara likadana vintrar som den förgångna.

Dessutom skall den gamla bybutiken säljas. Byabolaget Hindersby-Bäckby Service AB (med 59 aktieägare) har ägt butiken som byggdes 1939 och som bäst hade närmare 10 anställda. Man kunde köpa allt som behövdes i den. Och fanns det inte så beställde man och paketet kom med nästa buss och kunde hämtas från bussbordet. Då gick bussarna här nästan varje timme ! Inte har utveckligen gått mot det bättre egentligen. Till all tur har vi en hindersbygg som är intresserad av fastigheten – en duktig företagare som man kan lita på att inte börjar med skumma affärer. I en del byar har fastigheter sålts till mer eller mindre underliga företag.

Nu går det inga bussar utom skolbussarna. Folk har bil men det tar i alla fall en massa tid att åka till nån stad för att köpa en skruv. Jag har slutat med det och köper i stället det mesta på nätet – från Sverige eller Tyskland. Men visst tar det längre tid än då man köpte från den egna bybutiken. Så man måste ha ett eget lager. Skruvar och liknande har ju blivit mycket billigare och mitt lager är betydligt större än butikens förr. Men det blir mera jobb med lagerhållningen och jag måste snart köpa ett hundratal lådor till. Mest använder jag gamla avskurna mjölkbyttor som placeras i trälådor (ca. 7 cm höga). Det blir fin förvaring för småskruvar och lika bra finns inte ens att köpa. Men för litet större delar är mjölkburkarna för små. Att hitta bra förvaringssystem är inte lätt. De man kan köpa är ganska usla och de flesta är helt underkända på det här stället.

Det skulle finnas en hel del utomhusarbete men jag känner mej som ett korvskinn som man pressat korven ur och lämnat att ligga i solen en dag – så det blir inomhusjobb tills aftonsvalkan börjar … Vissa gillar solen men jag hör inte till dem. Norra Grönland skulle vara lämpligare semesterort för mej.

En ny vändning

Helgens hökalas ligger bakom oss, nu vidtar höbärgning på riktigt. Gräset slogs i lördags och på måndag vände jag det första gången. Strängt taget kunde det ha skett i söndags, men då var det lite för mycket annat på agendan så det fick bli måndag förmiddag istället.

Syftet med vändningen är att få höet att torka snabbare och jämnare, dels genom att otorkat hö lyfts upp till ovansidan av strängen och dels genom att fluffa upp strängen så vinden kommer bättre åt att torka den. Vinden är faktiskt viktigare än värmen för torkningen, det får heller vara svalt och blåsigt än varmt och vindstilla. Just nu är det varmt och blåsigt vilket är helt perfekt.

Hövändare finns i en massa olika fasoner och fabrikat, var och en med sina för och nackdelar. Jag kör med en rotorräfsa som har två stora “snurror” som roterar mot varandra och kastar höet bakåt.

För övrigt påmindes jag idag om att jag glömt nämna en part i vårt rundbalningsbolag! Förutom Pea och mej själv utgör en kärrhök vars namn jag inte känner till en tredje part i samarbetet. När vi balar gräs brukar han dyka upp och fånga åkersorkar som blottläggs när grässträngen försvinner in i balaren. Sorkarna håller sig tryckta längs markytan och undviker på så sätt att åka in i balaren, men höken slipper de inte undan lika enkelt. Nån gång har den svävat jämsides med traktorn och hållit jämn fart med mej, det känns onekligen lite häftigt. Idag hängde han med ett tag när jag vände hö, men insåg tydligen rätt snabbt att det inte var läge för sorkjakt. Får se om han dyker upp igen när jag tar fram balaren.

Positivt negativt

Det är sällan man blir så glad över ett negativt resultat som vi blev idag. Vi fick nämligen resultaten från de salmonella prov som togs från våra djur förra onsdagen. Allt var negativt, så ingen salmonella finns i ladugården! Även provet från silosen var rent, så nu kan vi äntligen pusta ut.

Risken för att det skulle ha kommit salmonella med fodret var ju minimal, men allt “hösel” och all ovetskap om vad som händer till nästa tog nog faktist på krafterna.

Men vi fixade det och nu återgår allt till det normala! 🙂

Nostalgifest

Sonja och Gitta var häromdagen inne på att man förr bärgade hö på störar. Det var ett rätt hårt arbete och krävde mycket arbetsfolk, men innebar också en stor portion samvaro. Vi störade hö ännu när jag var riktigt liten i mitten av 70-talet så jag har viss erfarenhet av den skördemetoden, låt vara att jag nog inte precis deltog som fullfjädrad arbetskarl på den tiden.

På lördag kväll hade vi bjudit en del bekanta på kalas och vad kan väl vara lämpligare den här tiden på sommaren än ett höbärgningkalas! Jag hade sparat ett mindre gräsområde invid huset tidigare i somras när vi ensilerade och det slogs på fredagen. Gamla höstörar finns det gott om och i inbjudan hade vi uppmanat gästerna att ta egna högafflar och höräfsor med.

Det är intressant hur vissa saker man glömt kommer fram ur minnets gömmor. Det där karakteristiska “klonkande” ljudet som uppstår när man slänger en hög torra störar på marken. Det faktum att man med lätthet pratar med dem man arbetar tillsammans med eftersom det inte finns några störande motorljud eller liknande. Vikten av att trycka ner höet så det ryms mer på stören. Hur mycket som faktiskt ramlar av och hur viktigt det är att räfsa upp spillet så det också kommer med. Att man kan anpassa belastningen enligt ork; de som är starkare tar stora hötoppor på gaffeln, de som inte är fullt så kraftiga får ta mindre och bidrar ändå. Störandet gick i en rasande takt och tio störar kom upp på nolltid. Höbärgningskaffet som följde efter tog väl något längre tid i anspråk. 🙂

Skall man vara riktigt petnoga var torktiden egentligen lite för kort, gräset doftade inte så där underbart som torrhö skall göra när man störar det, men det var tillräckligt nära i alla fall. Med tanke på att ingen av deltagarna hade störat hö på de senaste trettio åren och många aldrig varit med om det tidigare var arbetsresultatet också klart godkänt.  Och när jag sent på kvällen efter att gästerna åkt hem gick kvällsronden till ladugården hade också den där riktiga hödoften börjat smyga sig in över gårdsplanen.