Tofsvipor

Det är med djur som med musik. Man vet vilka man gillar bättre än andra, men har svårt att utse en favorit. En av mina små idoler i biologin är tofsvipan. Mest kanske därför att vi blivit så nära bekanta med varandra under snart 40 år tillsammans på slätten.  Man upphör aldrig att charmas av vipornas lustiga beteenden.

Med lite erfarenhet i bagaget ser man direkt om en vipa bor på åkern. Det märks på att dom i sådana fall flyger omkring som jaktplan på en rysk flyguppvisning direkt man börjar bruka åkern. Tyvärr är det så att viporna har ett vapen som i detta fall är totalt värdelöst; kamoflage. Det är nämligen helt omöjligt att se ett vipbo om inte mor Vipa är hemma för tillfället. Detta gör förstås att många vipbon kraschas på vårarna och det har även jag gjort flera gånger trots försiktighet. Den enda chans man har att upptäcka boet är om man ser när fågeln flyger upp och börjar spela skadad några meter bort.

En annan sak som fashinerar med viporna är att dom år efter år har sina bon på samma åkrar. Av mina 8 basskiften bor det i regel vipor på 4 st. Antalet bon per åker kan dock variera lite. Eftersom bona ofta är på sgs¨´s´´á´´´´mmma ställek,4r5555555555555555e31 (sådär blir det när en katt kliver på tangentbordet, jag tar om det) Eftersom bona ofta är på sgs samma ställe år efter år har det gett upphov till följande tanke:

Det är alltid fyra ägg i ett bo. Teoretiskt två hanägg och två honägg. Det kan inte vara samma vipa som bebott åkern i 40 år och antalet bon ökar inte med åren. Hur funkar det? Är det äldsta ägget  som ärver boplatsen eller hur ligger det till? Även här är naturen ett steg före oss och vi får bara titta på och försöka förstå.

Även om det är svårt att upptäcka bon med ägg i så är de i alla fall lättare än när dom kläckts. Ägg tenderar ju att hållas på samma ställe hela dagen medan ungarna inte gör det. För ett par år sedan hade en vipa tidig kläckning och jag hade ett helsike med att hålla reda på var fyra kaoflagefärgade dunbollar höll till på åkern. Dom är snabba men kan tyvärr inte hållas undan från en harv eftersom dom kryper ihop när fara nalkas. Den gången gick det bra, bollarna var fortfarande fyra när jag kollade dagen efter.

Ett vipbo sett från två meters håll

Och en närbild med jämförelsematerial

Om man märker var man förstört ett bo och kollar några dagar efteråt så finns det ett nytt bo på sgs samma ställe. Det verkar alltså inte vara så stor skada skedd, utom för viporna som det säkert är en stor irritation för

Bofast

Till jordbrukandes karaktär hör att man är rätt så fast rotad i hembygden, åtminstone om man är finländsk bonde. På andra håll i världen är det inte alls ovanligt att man säljer gården och köper en ny nån annanstans, men det sättet att driva verksamheten har aldrig etablerat sig i Finland.

Min hemgård är ingen gammal släktgård, snarare tvärtom. Min farmors farfar köpte den i slutet på 1800-talet vilket innebär att vi brukat den i dryga 100 år och är en rätt kort tid i de här sammanhangen. Trots det brukar jag samma åkrar som de som bodde här för ett sekel sedan brukade, jag går längs samma vägar och ser ut över samma landskap genom samma fönster.

Att vara fast rotad i myllan innebär också en koppling över generationsgränserna. När jag växte upp bodde min farmor i samma hus som oss, vilket gör att jag hört gamla historier och berättelser som jag annars hade gått miste om. Idag bor mina föräldrar i ett grannhus, så sonen växer inte upp med farmor och farfar i samma hus men åtminstone i närheten. Han tillbringar nån timme varje dag efter förskolan hos dem. Idag gick han och farfar ner till ån och metade en timme, vittjade fiskekassen de lade ut i förrgår och kom hem med en gädda.

Det är livskvalitet, det.

Åska

Åska har aldrig varit trevligt men med dagens elektronik är det ofta en halv katastrof. Ju snabbare elektroniken blir desto lättare går den sönder. De “åskskydd” som man sätter i en kontakt är mest strunt. För att man skall få ordentligt åskskydd måste man ha ett grovskydd i elstolpen, ett mellanskydd i elcentralen och finskydd för varje apparat. Och de skall vara ordentligt jordade. Att sätta ett åskskydd i en ojordad kontakt är helt bortkastat.

Försäkringarna är ett annat problem. Även om man har “åskförsäkring” så bör man läsa det finstilta. Om det står att det måste synas att åskan bränt apparaten så är försäkringen helt värdelös för vanligen går elektroniken sönder utan att nånting syns utanpå. Ganska sällan slår åskan ned så att den direkt bränner sönder elektroniken.

I natt klockan halv ett söndrade åskan vårt datanät så hela förmiddagen gick till att reparera det. Hoppeligen blev det inte större skador men jag måste byta en växel.

Växeln är den svarta lådan längst uppe. De vita panelerna är där kablarna kopplas.

Tur i oturen var att åskvädret kom före sådden och inte mitt i den (men det kan ju komma fler åskväder …).

Svaret på en av livets gåtor

Det finns en del saker man grubblar över ett helt liv utan att få svar. Var slutar himlen, vad är livets mening? Varifrån kommer vi och vart skall vi är sådana där typiska grubbelgrunder. En annan fråga som jag trodde skulle ta ett helt liv att lösa var frågan: Var gör man med lerklimparna?

Min mark består till 95% av stenhård lera. Bördig och bra mark men borde behandlas med en kombination av silkesvantar och dynamit. Silkesvantarna därför att den ger inga ursäkter för något misstag, dynamit därför att den behöver det. När jag började harva i världen så var pappas recept att harva MYCKET. Det skulle harvas långsmed, tvärsöver, diagonalt och helst också underifrån om det bara gått. Med små harvar tog detta dagar bara för att till sist ha åstadkommit ett pulver som såg fint ut men som blev asfalt om det kom ett opassande regn.

Själva lerklimpsproblemet tog jag över i samband med generationsväxlingen, dock inte lösningen. Jag är till konstruktionen latare än pappa och ville inte harva bort min ungdom. Alltså fuskade jag och stoppade ner dom stackars sädeskornen mellan lerklumparna med gissningsbart resultat. Efter det har jag prövat ribbvältar, kultivatorer, olika billar på såmaskinen, vårplöjning och jag vet inte vad. Vissa metoder har gett bättre resultat, vissa sämre ända tills den här mojängen tog plats i maskinparken:

Det handlar alltså om en crosskillvält med crossboard framför vältdelen. Egentligen säger marknadsföringen att det är en konventionell vält med möjlighet att jämna åkern. Detta gjorde att jag väntade i flera år med att inhandla den, eftersom jag var osäker på funktionen. Som konventionell vält funkar den inte så bra, men ack vilken fiende den är för klimparna. Jag kör allra först i plogskivorna med denna och efter det är det en fin yta med lämpligt utjämnat material att sätta harven i. Det är andra året jag kör med den och i fjol hade jag genomgående bättre växt där jag använt den, så i år kommer det att bli på alla plogade skiften. Där jag sår ryps använder jag bara denna, där har jag slutat med konventionell harvning.

Effekten består i att crossboarden (plattorna längst fram) jämnar ut och slår sönder de största kokorna, därefter hamnar småklimparna under dom aggressiva crosskill vältringarna och malas sönder till perfekt storlek. det blir inte ett pulver och inte en klimpåker utan just kompromissen däremellan.

Dessutom är den utmärkt till eventuell skorpbrytning efter sådd.

Ska man eller ska man inte?

Ja, det är frågan som blivit bekant här på bloggen den senaste tiden. Vi kom igår till Kabböle med Antte, jag är fortfarande hit men Antte åkte hem redan idag. Han svetsade bl.a. på harven, så att “frun kan börja vårbruka”, som han själv uttryckte det. Frun skulle ju som hemskt gärna göra det, men då man inte blir klok på åkrarna i år! En teg kan vara riktigt torr, följande ganska våt och på den tredje så står det vatten.

Veta nu sen, men fem dygns prognosen utlovade uppehåll och varmt. Som det nu ser ut så har vi tänkt börja på lördagen, förutsatt att det faktiskt torkar i morgon. Åtminstone skulle man då på lördagen kunna harva över åkrarna så mycket att torkandet skulle bli jämnare.

I morgon måste jag i alla fall åka in till stan och skaffa bl.a. några spetsar till harven. Om inte åskan, som för tillfället bullrar ute på sjön, kommer upp så börjar papsen högst antagligen med att sprida konstgödsel på våra vallar. Vi har ännu också lite oplöjt, så eventuellt fotsätter jag med det då jag kommer hem från stan.

Det här är alltså planen, återstår att se hur det blir! 🙂

Karaktär

Karaktär är en vara som någon gärna kunde börja sälja i lösvikt. Fortsätter våren så här kommer jag att behöva åtskilliga kg mera än jag har i mej själv.

Jag genomgår ungefär liknande våndor som Kalle gjorde för en knapp vecka sedan. Just nu visar termometern 20 grader och vädret känns snarare som försommar än vår. Det gör också att börjar rycka i vårbruksnerverna och en liten pirrande känsla av brådska börjar infinna sig. Förnuftsmässigt vet jag att det inte är nån orsak att ha bråttom med starten. Jag skall odla korn och rybs i år. Kornet har den kortaste växttiden av våra spannmålsslag så det hinner garanterat bli klart och rybsen skall absolut sås i varm mark, ju varmare desto snabbare blir utvecklingen. Dessutom ger en liten fördröjning i vårbestyren ogräset mer tid att växa till sig vilket minskar ogräsförekomsten senare i sommar och den effekten blir ännu större nu när ogräset får ett sånt fenomenalt väder att gotta sig i. Alla fakta talar för att fortsätta ta det lugnt. T.o.m. de konventionella odlarna i nejden väntar, då borde jag ha förstånd till det samma.

Känslomässigt minns jag däremot alla vårar man fått välja mellan att endera så i för kall jord eller så för sent, “det rätta läget”  infann sig aldrig. Skulle man köra nu skulle det i bästa fall bli både tidig sådd och sådd i varm jord och det är ju bara för underbart. Likaså skulle det vara skönt att  kunna nicka när andra bönder kommande år talar om 2010 som “den där våren vi sådde såååå tidigt”.  Tidigare sådd ger i princip högre skörd, visserligen inte alltid men i princip funkar det så. Och tänk om det börjar regna nästa vecka och sen slutar det inte förrän i juni. Vilken kanonchans jag gått miste om i så fall.

Men tillsvidare regerar förnuftet. Jag har inga grödor som måste sås tidigt, fördröjning minskar ogräset och på mina mullrika mojordar är det inte lika livsviktigt att ta till vara vårfukten som på många andra jordarter. Jag skall skriva upp den här förra meningen på ett papper, stoppa det i fickan och ta fram det när jag börjar vackla i tron. Vi väntar, vi väntar…