26 december, 2014 av

Tvåtaktsabstinens.

Har känt mig lite olustig på sistone i takt med att det blivit mindre utomhusarbete och speciellt påtaglig har känslan blivit nu när det tack vare snön blivit ljusare ute.

Till skogs.

Mätt och belåten efter all julmaten kom jag mig så småningom till skogs efter att ha sökt reda på skogsutrustningen som återfanns en här och en där. Bränslekanistern eller ”bensinporrin” som det heter härstedes var ju naturligtvis också tom, det finns både vattenpumpar och gräsklippare som törstar efter bensin sommartid så innan allt var tankat och klart hade de hunnit bli eftermiddag. Nåväl bättre sent än aldrig och det kan vara bra att första dagen i skogen inte blir alltför lång då kroppen är ovan,

Efter att första motorsågstanken körts tom och man blivit så där lagom svettig kändes plötsligt allt så bra, och då gick det upp för mig vad som felats. Det är doften av färskt spån och tvåtaktsbensin som jag saknat. Efter att under trettiotalet år använt motorsågen i skogen har det blivit ett måste att få känna dessa dofter när det blir snö och minusgrader. Någon kanske tror att det redan i mopedåldern uppstod ett livslångt förhållande till tvåtaktsdoft men så är det inte i mitt fall för jag var så pass ekologisk på den tiden att jag höll mig till cykel driven av människokraft men ändå i mopedfart, åtminstone så länge det rörde sig om otrimmade mopeder. Nää, till min association vad gäller tvåtaktsdoft hör motor- och röjsåg.

Förutom sågens brummande var det lugnt och fint i skogen, så pass fint att det också lockade till lite extra rundvandring för att kolla in läget. Man konstaterar att tillväxten är bra och att det kommit någon längdmeter och kubikmeter tillväxt till sen senaste besök. Så pass bra är det ändå inte att jag som förra ägaren till hemmanet går och pratar högt för mig själv i skogen. Minns att jag förundrades över det när förra ägaren något år efter att jag köpte gården kom på besök och han gick omkring i skogsbacken här bakom kommenterande för sig själv ”oj vad du växt och vad du har blivit grov”. Men man vet aldrig, kanske kommer den dagen också 🙂

Det är ändå väldigt emotionellt att röra sig där jag just idag höll till för det är i skog som tillhör dödsboet efter min son. Han planerade att avverka där då det annars råkade vara lugnt på skogsfronten och skogsmaskin var ledig. Jag tyckte ändå att han kanske hellre hjälper till med reparation av ladutaket till först, och jag kan inte undgå att tänka tanken att kanske Erik funnits kvar om jag låtit honom ta hand om sitt skogskifte istället. Kanske tyckte han att jag styrde och ställde för mycket?

Eriks före detta skogslärare råkade köra förbi idag och stannade till då jag var på väg till bilen efter mera bensin. Vi kunde tillsammans konstatera att kronorna håller på att ”köras opp” på grund av att det är något för tätt mellan träden och en gallring är högaktuell (finns bild på objektet i mitt förra inlägg). Jag sa att det antagligen hade varit en optimal tidpunkt för gallring då för fem år sen…….. och tänkte för mig själv -bara jag låtit Erik göra det-.

Jag hoppas på en fin skogsvinter så att jag får sätta åtminstone en del av ”heimane i skick” om inte för egen del så för Eriks. <3