Tvåtaktsabstinens.

Har känt mig lite olustig på sistone i takt med att det blivit mindre utomhusarbete och speciellt påtaglig har känslan blivit nu när det tack vare snön blivit ljusare ute.

Till skogs.

Mätt och belåten efter all julmaten kom jag mig så småningom till skogs efter att ha sökt reda på skogsutrustningen som återfanns en här och en där. Bränslekanistern eller “bensinporrin” som det heter härstedes var ju naturligtvis också tom, det finns både vattenpumpar och gräsklippare som törstar efter bensin sommartid så innan allt var tankat och klart hade de hunnit bli eftermiddag. Nåväl bättre sent än aldrig och det kan vara bra att första dagen i skogen inte blir alltför lång då kroppen är ovan,

Efter att första motorsågstanken körts tom och man blivit så där lagom svettig kändes plötsligt allt så bra, och då gick det upp för mig vad som felats. Det är doften av färskt spån och tvåtaktsbensin som jag saknat. Efter att under trettiotalet år använt motorsågen i skogen har det blivit ett måste att få känna dessa dofter när det blir snö och minusgrader. Någon kanske tror att det redan i mopedåldern uppstod ett livslångt förhållande till tvåtaktsdoft men så är det inte i mitt fall för jag var så pass ekologisk på den tiden att jag höll mig till cykel driven av människokraft men ändå i mopedfart, åtminstone så länge det rörde sig om otrimmade mopeder. Nää, till min association vad gäller tvåtaktsdoft hör motor- och röjsåg.

Förutom sågens brummande var det lugnt och fint i skogen, så pass fint att det också lockade till lite extra rundvandring för att kolla in läget. Man konstaterar att tillväxten är bra och att det kommit någon längdmeter och kubikmeter tillväxt till sen senaste besök. Så pass bra är det ändå inte att jag som förra ägaren till hemmanet går och pratar högt för mig själv i skogen. Minns att jag förundrades över det när förra ägaren något år efter att jag köpte gården kom på besök och han gick omkring i skogsbacken här bakom kommenterande för sig själv “oj vad du växt och vad du har blivit grov”. Men man vet aldrig, kanske kommer den dagen också 🙂

Det är ändå väldigt emotionellt att röra sig där jag just idag höll till för det är i skog som tillhör dödsboet efter min son. Han planerade att avverka där då det annars råkade vara lugnt på skogsfronten och skogsmaskin var ledig. Jag tyckte ändå att han kanske hellre hjälper till med reparation av ladutaket till först, och jag kan inte undgå att tänka tanken att kanske Erik funnits kvar om jag låtit honom ta hand om sitt skogskifte istället. Kanske tyckte han att jag styrde och ställde för mycket?

Eriks före detta skogslärare råkade köra förbi idag och stannade till då jag var på väg till bilen efter mera bensin. Vi kunde tillsammans konstatera att kronorna håller på att “köras opp” på grund av att det är något för tätt mellan träden och en gallring är högaktuell (finns bild på objektet i mitt förra inlägg). Jag sa att det antagligen hade varit en optimal tidpunkt för gallring då för fem år sen…….. och tänkte för mig själv -bara jag låtit Erik göra det-.

Jag hoppas på en fin skogsvinter så att jag får sätta åtminstone en del av “heimane i skick” om inte för egen del så för Eriks. <3

 

Författare: Christer

Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också kummin och spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som på heltid sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern (nu just moderskapsledig) samt mellandottern på deltid. Vår son som lämnade oss för 11 somrar sen jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss för 10 somrar sen då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda.

4 reaktioner till “Tvåtaktsabstinens.”

  1. Jo, det känns att man borde komma till skogs nu. Jag har väntat på tillfrysning och i morgon skall det bli av. I dag satte vi kättingarna på 165:an som är den lättaste traktorn så den skall jag börja köra spår med.

    Det blir också spännande att se hur mycket skador blåsten ställt till med i skogen. I Tallmosan skall vi för första gången på 30 år börja gallra en bit där det sattes bro förra vintern. Tidigare måste man rada en massa stockar i diket för att komma över så det blev inte riktigt av …

    Du har förbaskat snygg tallskog. Här börjar den bli sällsynt eftersom älgkräken äter upp plantorna så ingen planterar tall mer.

  2. Efter fjolårets dikning och skogsvägsbygge kan du väl nästan köra bil till skogen, Nisse? Vill minnas att det såg väldigt jämnt och fint ut.

    Joo, det kommer att bli fint på Eriks skifte bara jag får det klart. Just där finns nu mycket älg men tydligen inte då när det blev föryngrat. Behöver en hel del flisved men lite saluvirke kan det också bli om det nu går att sälja något. Verkar som om marknaden för sågvaror är på nedåtgående igen 🙁

  3. Detdär känns så väl igen, men för mig är det mera doften av gammal trögstartad diesel som får mig på gott humör.

  4. Det låter som om det skulle va lätt och relativt billigt att få oss på gott humör, Kalle 🙂

Kommentarer är stängda.