Från katastrof till normal panik

Pust. Det har varit en bråd tid. Efter branden blev det att städa och riva från sju på morgonen till ett på natten. Till all “tur” var det regnväder så vi kunde inte så ändå. Då det värsta var städat och utrivet så blev det solsken och vi kunde äntligen få vårsådden gjord – utom ett par små skogsskiften. Nu har jag sovit en hel natt och det värsta börjar vara över.  Det har varit en ganska händelserik vår i år. Först krånglade maskinerna just lämpligt till vårsådden och så kom det 60 mm regn just då vi kommit igång. Branden i köket spädde på med mera katastrofer så våren 2014 kommer att bli kvar i minnet en längre tid.

Det såg inte så farligt ut efter branden då den värsta röken blivit utvädrad. Men så kom reparationerna och allting slängdes ut och revs. I stuvun är det knappt golv och väggar kvar och synen som möter en är ganska sorglig. Det var förstås unga husbonden som ännu har energi som bar ut allting och rev upp golvet eftersom det farit vatten under plastmattan. Den gamle gubben hade nog dragit litet ny färg ovanpå sotet och låtit resten vara :-).

DSCN3685

Intressant är att förra gången som allt var upprivet var för 34 år sedan då unga husbonden föddes och då var jag 34 år gammal. Farsan stod och suckade och undrade om det någonsin skulle bli nånting av huset mera. Då tog vi bort de gamla mullbänkarna och isolerade golvet. Fast “mullbänkarna” bestod av kolstybb och kolet spreds i hela huset trots att dörrarna var fasttejpade. Det knastrade mellan tänderna då man åt.

Det är inte slutrivet ännu. Tapeterna är sotiga och skall tas bort förrän vi limmar upp nya tapeter och spånskivorna på golvet måste också bort. Fast vi tänkte måla taket först. Troligen sätter vi inte in nytt golv utan målar bara om det gamla trägolvet som verka vara i bra skick. Nedre delen av väggarna kommer att få bröstpanel av pärlspont som redan är sågad i lämpliga längder. Den skall bara målas och spikas upp. Så stuvun kommer att återfå myckat av sitt gamla utseende före ombyggnaderna som farsan började med på 50-talet då centralvärme installerades. Då var han 30-åring (plus litet till eftersom kriget tog fem år av hans aktiva tid). Det var inte första gången som det byggdes om. Huset flyttades från den täta bebyggelsen vid åbron hit år 1908 och 1930 byggdes det om med en andra våning.

Så nu äter vi på verandan och har flyttat ut allting till stora ladan. Det är otroligt så mycket saker som det har samlats på 34 år …En del åker iväg till lopptorget men mycket har känslovärde så det blir säkert en hel del kvar. Vi är inte direkt kända för slit-och-släng precis. Tvärtom så avskyr jag att kasta bort fungerande prylar. Jag är definitivt inte en “bra” medborgare som konsumerar vilt så hjulen hålls rullande. Det måste gå att bygga upp ett system som bygger på annat än förstörelse helt i onödan. Det finns mängder av arbete som inte kräver slit och släng. Här återanvänds allting tills det bara är rena råmaterialet kvar.

Resten av vårsådden gick bra då det torkat upp efter regnveckan. På måndagen hade vi +28 grader i skuggan och mot bakväggen på huset +37 grader på eftermiddagen. Litet panik blev det då stora Zetorn stannade mitt på åkern men det visade sej att filtret i bränsleglaset var helt fullsatt med brun smörja. Vi hade nämligen tankat från den tunna som jag i vintras satte all gammal sommarbrännolja i från alla traktorerna – och tydligen också all smörja som fanns i bottnen på tankarna.

I går skulle jag ha fått allting klart men så kom det åska och då jag inte såg grannhuset för spöregnet så körde jag hemåt följd av en vägg av regn. Sist och slutligen kom det inte så många millimetrar för det var ett mycket smalt regnväder men nu blir det att vänta på upptorkning igen. Jag måste i alla fall sätta in en vårsåddsbild från våren 2014.

DSCN3679

Så nu har katastroferna gått över i normal panik. Allt som absolut borde ha gjorts i maj är ogjort och vi har en hel del arbete med att få köket i skick på nytt. En Belarus där motorn borde skruvas i små bitar står ännu i verkstaden och en mängd byggarbeten står och väntar. Men det är ju ganska normalt för livet på landet.Fritidsproblemen har minskat och man har ett stort val av arbeten som man borde ta itu med. Fast det brukar vara så att de små katastroferna avlöser varandra i jämn takt så man inte hinner fundera på annat än det som just nu absolut måste fixas.

 

Det brinner !

Här står man i godan ro i vårbruksbrådskan i verkstaden  för att försöka lappa ihop en traktor och så kommer dottern inrusande och ropar: “Pappa, det brinner i köket ! “. Och det brann ordentligt. Inte för att man kunde se nånting annat är tjock svart rök. Med kolfiltermask som jag använder vid  sprutandet kunde man i alla fall andas så mycket att man kunde se att köksfläkten hade tagit eld. Eller egentligen filtret i spiskåpan framstod det senare. Till all tur var unga husbonden utanför huset och kunde rusa in och slänga en brandfilt över kåpan.

Men det som räddade huset var ett plaströr med vatten som låg emot ventilationsröret från kåpan. Då aluminiumet i röret smalt i det heta elden så smalt plaströret och vatten sprutade med tryck ut över spiskåpan. Annars hade hela huset med säkerhet brunnit upp. Vi hade inte kunnat göra nånting.

DSCN3601

Så, bästa vänner:  Lyssna på Kalle och hans kolleger NU och organisera släckningsredskapen så ALLA hittar dem ! Då det händer så är det för sent. Brandfilten var tillräckligt stor och bra men den var instoppad ovanför kylskåpet och Henrik hade aldrig hittat den (inte jag heller) om inte Mor hade vetat var den fanns och varit närvarande. Vi hade två stora brandsläckare i huset men Henrik hittade inte dem heller utan sprang till tröskan efter den lilla brandsläckaren där.

Då det händer så fungerar nämligen inte alls någon eftertänksamhet. Då är det bara minnesbilder och direkta synintryck som gäller. Det fanns också tre stora pulversläckare vid pannrummet och i verkstaden men dem kom han inte ihåg. Inne i huset såg man ingenting i röken. Så placera brandfilt och släckare vid ingångarna mycket tydligt synliga för alla. Inte bakom en dörr som i vårt fall. Sätt inte heller för nära spisen eller annat potentiellt farligt ställe för då kommer man inte åt dem.

Brandkåren kom då allting var släckt och vi vädrade ut röken. De hade inte heller kunnat göra nånting om vattnet från röret till diskbordet inte släckt elden. De var riktigt professionella och skötte eftersläckningen och övervakningen mycket bra. Och de kom så fort de kunde med tanke på avståndet.

Men nödcentralen kan man inte säja nånting positivt om. De hittade inte Hopenbackvägen – antagligen för att de stavade den Hupenbackvägen. Det är en totalt värdelös organisation med helt värdelösa kartor och personal. Min navigator hittar ju en väg fastän jag stavar namnet fel. De politiker och tjänstemän som organiserat de nya nödcentralerna borde förflyttas till annat ställe – helst nära Antarktis. För mej får de gärna spara bort de sista sorgliga resterna av hela skräpet som inte har någon som helst lokalkännedom mera. Och inga språkkunskaper. Och usla kartor. Lika gärna kan vi ringa till SOS alarm i Sverige.

Vilket vi också gjorde. Ännu en lärdom. Våra IP-telefoner är alltså registrerade hos en svensk operatör så samtalet gick till Sverige automatiskt. Jovisst kan man programmera in rätt land men det hade jag alltså inte kommit ihåg att göra även om operatören uttryckligen varnat för att man bör sätta in riktiga uppgifter. De hittade helt riktigt vårt hus i Arboga men först då insåg vi vilken nödcentral vi talade med. Efteråt kan man ju säja att det var väl klart eftersom man här inte kan svenska på nödcentralerna.

Då det händer så är alla så skärrade att man absolut inte kan förvänta sej något som helst förnuftigt beteende. Inte heller att folk kan tala något annat språk än modersmålet. Även om man i vanliga fall kan tala finska hur bra som helst så är huvudet tomt och allting bortglömt i en sådan situation. Vi får bygga upp nya egna nödcentraler nedifrån med frivilliga krafter och lokalt för det här fungerar bara inte.

Huvudsaken är i alla fall att se till att det aldrig börjar brinna. Det var enbart en otrolig tur att huset inte är nedbrunnet. Därför är det förebyggande arbetet det viktigaste. Då man håller på att kvävas av tjock, svart rök så är det inte läge att riva upp mellantak för att släcka. Förrän det händer så inbillar man sej att man hinner göra det ena och det andra men det fungerar inte alls i verkligheten.

Det blir rökluktande firande i dag men vi firar att vi har vårt hus kvar.

 

Glad Mors Dag !