Växtodling – Sida 12

Tofsviperapport

Tofsvipor gillar jag skarpt. Tuffa fåglar som inte ger upp fastän man harvar sönder deras ägg. Visst försöker man undvika dem men de smälter så in i naturen att man bara ser dem om man följer med varifrån vipmamman flyger upp. I år lyckades jag hitta och undvika fyra bon. Det fanns ägg i alla så vi är betydligt senare än Österbotten där Christer hittade tofsvipeägg redan 14 april … Viporna kom väldigt sent till Hindersby av någon anledning.

Men nu är det full rulle. Då jag går för att se på åkrarna så är det ofta åtta vipor runt mej som skriker ut sin protest och gör störtdykningar mot mej. Orsaken är förstås ungarna som struttar omkring på åkern. Det höll på att gå riktigt illa vid ett bo men så stannade jag eftersom vipan var så orolig. Då jag steg ur traktorn så var boet med två små ungar bara 20 cm från framhjulet. Ungarna var nykläckta och två orkade ännu inte springa omkring.

Den ena ungen finns i nedre hörnet till vänster och den andra i övre hörnet till höger. Ganska bra skyddsfärg – inte sant.

Men på en annan åker är ungarna redan betydligt större.

Det här är en ganska kraftigt beskuren bild för jag kom inte så nära. Den här sprang redan med god fart.

Nu regnar det igen. Jag borde skära av en fibercementskiva men det går bara utomhus för det dammar så förfärligt. Med fibercementskivor och 6 mm nät lagar jag nu trossbotten på golvet. Nu skall inte en halv gnagare komma in i isoleringen mera. Och isoleringen är ekoull (cellulosa). Nån glasull läggs inte mera på det här stället. Det är eländigt att arbeta med men mössen trivs i den och lagar gångar så det inte är mycket kvar av den. Plasttätning är också fullständigt onödig för mössen äter fullt med hål i den första vintern.

Jag har sprutat det mesta men måste vänta en vecka förrän jag kör preparatet mot flyghavre. Vädret var perfekt då jag sprutade mot ogräs men få se nu hur det blir … Söndag kväll kanske går. Men det har kommit 30 mm regn den här veckan så det kan bli klåssått (ungefär lerigt på svenska). I morgon fyller sondottern Lovis tre år och då skall det firas. Men inte har jag råd att enbart fira så vi åker och köper en släpvagn samtidigt. I den skall jag frakta bränsletanken till Ylihärmä för översyn. Jag tröttnade fullständigt på att hämta bränsle i små tunnor i vintras. Hädanefter skall det finnas enbart vinterdiesel i en stor tank.

Småviporna lever ännu farligt vid flyghavresprutandet. Det värsta är att de börjar springa i sprutspåren. Jag måste se var de stora viporna håller till för ungarna är vanligen inte långt därifrån. Och vipor vill jag gärna ha på åkrarna. Småfåglar med för den delen. De håller efter insekterna.

Ojämnt

Vädret är ojämnt och brodden är ojämn detta ovanligt ovanliga år. På 60 år har inte två år varit likadana så hur skall man lära sej vad som är bäst ? I år gick det så att de tidigast sådda åkrarna är sämst och de som är två veckor senare sådda ser betydligt grönare och jämnare ut. Utom för de grannar som sådde redan i april – deras åkrar ser bra ut.

Orsaken är förstås det 60 mm regn som kom genast efter sådden av de första åkrarna. I svackorna finns nästan ingen brodd alls och marken är så hård att det inte syns spår av traktorn nu då jag sprutar. Men den senare sådda brodden är jämn och fin. Fast på de tidigare sådda åkrarna finns det också en massa grönt – ogräs.

Jämför med de två veckor senare sådda åkrarna:

Nästan inget ogräs alls. Det hade lönat sej att vänta med sådden men det krävs mycket starka nerver då grannarna hade sått två veckor tidigare och det utlovades regn. Och helst bör man också ha en förmåga att se in i framtiden …

Fjolårets besprutning mot kvickrot lyckades ganska bra men visst finns det kvar på de värsta åkrarna. I år ser man också stor buskar med baldersbrå som är ett eländigt ogräs eftersom det växer upp så snabbt på våren där det övervintrat. Man måste spruta tidigt med stark dos för att få bort det. Och det är ingen bra idé att ta lätt på baldersbråets bekämpning – det vet alla som försökt tröska en åker med en massa baldersbrå. I år testar jag ett nytt medel, Ally Class, som skall vara effektivt mot baldersbrå. Tidigare har jag kört med MCPA och sen besprutning eftersom vi haft tistlar men de tycks nu ha försvunnit utom på ett par fläckar.

I en dagbok av min farmors kusin finns 1907 en anteckning om hur man rensade tistlar för hand i sädåkern. Alla gröna romantiker är välkomna hit för att uppleva denna gamla odlingsmetod. Jag har dragit upp tistlar för hand i trädgården men är inte speciellt intresserad av att gå igenom 36 hektar med den metoden.

Nu testar jag den nya spårmetoden. Vid sådden lämnade jag 40 cm emellan efter 2:a, 6:e, 10:e, osv. varvet. Nu kör jag sprutan så spåret är mitt framför traktorn och det går mycket bra. Sprutandet blir effektivare och det blir inget dubbelt eller lämnat emellan. Egentligen är det bättre än att lämna spår för hjulen vilka är svårare att följa. Den här korta brodden reser sej snabbt så det blir inte spår efter traktorn alls – speciellt som det nu är så torrt. Jag sprutar sällan annat än mot ogräs en gång på försommaren.

Men jag kunde konstatera att såmaskinens spårmarkering fungerar bra. Jag hade nämligen vid sådden i misstag kopplat på den vilket resulterat i en ganska randig sådd. Till all tur bara på ett litet område. I alla fall tror jag att jag i framtiden håller mej till den här metoden med att lämna emellan 40 cm var fjärde varv. Sprutan är 12,5 meter och såmaskinen 3 meter så det blir en perfekt spårsättning. Förstås skulle 20 cm mellanrum räcka till men det är svårt att köra så precis – speciellt torra år då man har svårt att se såmaskinens markering.

Här syns den randiga delen med litet för mycket spårmarkeringar. De ljusa fläckarna är hopar av halm som fastnat framför såmaskinen vid sådden. Det var ganska besvärligt på den här mullåkern. Där jag inte harvat alls på våren gick det bättre. Nu håller jag också på att installera nya tandade tallrikar på såmaskinens gödselbillar (som är längst fram) så jag hoppas att de bättre skär igenom halmen i framtiden.

Det har mest varit byggarbete med det brandskadade köket sedan 10 maj. Men jag hoppas rivandet nu är slut så vi kan börja bygga upp det igen. Det har varit långa dagar med 16 timmars arbete. Flera gånger har jag börjat skriva till Bondbloggen men efter att ha somnat över tangentbordet har jag insett att det varit bättre att hasa sej till sängen i stället.

Den närmaste framtiden ser ganska utstakad ut. Det gäller att spruta litet ännu men vissa åkrar är sådda så sent att det blir en paus. Köksarbetet blir nu att få golvet i skick så vi småningom kan börja sätta in köksinredningen. Vi har ett litet reservkök men det är ganska trångt så det blir en lättnad att få flytta tillbaka till stuvun igen. Och ute i verkstaden står en mängd maskiner som väntar på att bli reparerade …

Kvickroten växer för dåligt

Man har alla sorters bekymmer men ett som kan verka underligt är att kvickroten växer för dåligt. Men allting har sin förklaring och just nu håller jag på att spruta mot kvickrot och eftersom medlet verkar genom bladen så borde kvickroten vara frodig och växa så det knakar. Och det gör den inte efter den torra sommaren. Nåja, visst har glyfosatet verkat – åtminstone bättre än i fjol då det inte hade nån inverkan alls.

Så här såg åkern ut vid tröskandet. Det är här som jag hade grödgödslingsvall som aldrig blev ordentligt sprutad mot kvickrot på grund av vädret.

Ganska hemskt eller hur. Men sedan körde jag en stadig blandning glyfosat efter tröskandet och nu är åkern ganska brun.

Det är samma ställe men ur en annan vinkel. De fläckar som ännu hade litet grönt körde jag en gång till med glyfosat. I det stora hela borde sprutandet ha lyckats i år. Det var ganska varmt och vindstilla så allt var bra – utom att kvickroten växte för dåligt.

Vall kommer jag knappast att anlägga mer för den gav en massa problem med ogräs och förfruktsinverkan var diskutabel. Sedan är det fråga om jag skall plöja eller köra med tallriksharv. I fjol hade plöjandet absolut varit fördelaktigt men jag tror jag kör med tallriksharv i alla fall. Det sparar en massa tid och pengar. Med dagens priser skall man absolut inte försöka få stora hektarskördar utan sikta på så små utgifter som möjligt. Det är ju dumt att odla överskott – det bara sänker priserna.

Men tröskeländet börjar var för dåligt. Att skruva med den i en månad då normalt tröskande går på en liten vecka är för mycket. Det är i alla fall en stor utgift och hur kan man vara säker på att en annan tröska håller bättre ?

Nu börjar den här växtperioden vara slut. I fjol var det för vått och i år var det för torrt. Värst var vintern utan tjäle. Om det blir vanligt med sådana vintrar så kanske man måste börja plöja igen för det ger säkrare såbädd. Men det tar nog emot att gå tillbaka …

Nästa skörd

Då har vi kommit igång med andra skörden.Likasom med första skörden blev det att börja lite tidigare än räknat eftersom vi inte fått just något regn alls den senaste tiden. Gräset har förstås lidit av det och nu var det bara att börja ta omkull före det helt och hållet torkar bort.

Blålucernen har däremot igen visat att den klarar av också torra förhållanden tack vare sina långa och djupgående rötter. Bilden nedan är lite missvisande i sina proportioner eftersom det är en av våra dexters som var på rymmen, men nog ser man att lucernen har växt och mår bra.

Även helsädsensilaget har gett en bra skörd.

Trots att mängden foder inte är vad det kunde vara, så får vi lov att komma ihåg att det nog kunde vara betydligt värre. Dessutom blir andra skörden borttagen i så pass god tid att vallarna, med lite hjälp ovanifrån i form av regn, har tid att ta sig och ge en riktigt bra tredje skörd senare i höst.

Knäfall för flyghavren

Det är inte direkt spännande men nödvändigt. Vi sysslar med att plocka flyghavre. Fortfarande. Och för att få syn på eländet måste man stå på knä (utom på de ökenliknande leråkrarna där vetet är så kort att man måste ligga på mage). Bäst är om man kan sikta mot en mörk skog – då syns flyghavrens ax tydligast.

Då man vandrar över åkrarna med 12 meters mellanrum (sprutspåren) så ser man ganska grundligt hur det växer. Nu kommer skördeprognosen för Bos-Sestu så Matif-börsen i Paris kommer säkert att stiga: På de lättare jordarna ser det ställvis riktigt bra ut men på leran ser det ut som en öken.

Det underliga är att det alldeles bredvid kan se hyfsat ut …Den enda förklaring jag kan komma på är att den täta ytan (ingen tjäle i vintras) gjorde att brodden blev ytterst känslig för regn.

Men vad är det för fel på nästa bild ? Det är förstås en lömsk kuggfråga.

Kvickroten växer bra eftersom bekämpningen misslyckades i fjol men underligt nog har vetet konkurrerat ut de glesare bestånden – bara de värsta fläckarna klarade sej. Och de skall sprutas grymt genast efter skörden i år. På bilden ser man att det inte lönar sej att odla kvickrot.

Jag tänker ladda upp med glyfosat inför hösten och spruta riktigt grundligt. Annars är det slut med veteodlandet. Ny spruta är också på listan för den gamla från 70-talet börjar hicka. Jag har bytt en hel del delar i den redan men nån gång tar det slut också för mej. Men jag klagar inte – 40 år för en maskin går an. Elektronik kommer det knappast att finnas i den nya sprutan. Jag anser att den ännu inte är tillräckligt stabil och billig. Däremot vill jag ha elektrisk (inte elektronisk) fjärrstyrning. Det har jag byggt själv på den nuvarande sprutan och den är nödvändig.

Hydraulisk bom är inte något man behöver. Litet motion måste man ha också så det är bara nyttigt att hoppa ned från traktorn och fälla in och ut bommen. Men i år skulle hydraulisk hiss kunna vara nyttig så ojämn som växtligheten är.

På tal om motion så har knäfallena för flyghavren varit bra för bakbenen efter sittandet på garagetaket. Jag börjar bli riktigt vigulantär (vig) igen …

Juli – semester för en del …

Folk tycker kanske att juli betyder lata dagar och semester men här associerar jag det med mygg, brömsar – och flyghavre. Det är ett relativt modernt gissel som vi första gången upptäckte år 1977. Jag minns att vi satt på ritaket (som vi förnyade) och undrade vad det var för fläck på åkern som såg annorlunda ut. Då visste man ännu inte hur eländigt det skulle bli. I så fall hade man besprutat åkern med något medel som tar kål på all växtlighet.

Men vi försökte många år plocka flyghavre varje sommar. Det värsta var att på den tiden hade vi elektriska ledningar över åkrarna och intressant nog kom det nya fläckar just under ledningarna. Fåglarna spred effektivt flyghavren. Den är så tuff att till och med en bit av en kärna kan gro och ett frö kan ligga upp till tio år i marken och ändå gro …

Så vi förlorade och nu har jag varit tvungen att spruta mot flyghavre. Men det är ett dyrt medel så jag sprutar bara de värsta åkrarna och plockar resten. Nu ser jag att avsaknaden av sprutspår fått mej att lämna emellan så det finns strängar av flyghavre. Som jag tidigare skrev så skall sådd och sprutande organiseras om för att börja fungera igen.

Flyghavre måste bekämpas enligt lag och det är ett stort elände. Först kommer byråkraterna och stiftar lagar och sedan kommer firmorna och plockar stora pengar av oss för vi är så illa tvungna att bekämpa flyghavren. Inte kan jag påstå att jag gillar det inte.

På kvällen är det litet svalare men myggorna upptäckte mej genast. Det fanns en hel del att plocka fastän jag trodde att alla flyghavrefrön hade grott tidigt på grund av regnet i maj. Men icke. Det stack upp nya plantor som säkert inte var uppe då jag sprutade och då verkar inte medlet (det måste finnas blad).

Så det blir att gå flera gånger över åkrarna. Men det är lättare att plocka där vetet är glest för man måste hitta roten och få upp den. Annars sticker det upp nya skott som minsann hinner mogna ännu.

För övrigt är det vedarbete (och flisning) som gäller för att vi skall ha värme i vinter. Vi började bygga nytt vedlider för halva släkten. Det blir ändå kvar ved i skogen som bara ruttnar. Vi orkar inte bränna upp allting som inte går att sälja.

Flyghavreplockandet hör till de minst roliga jobben. Mycket hellre pulsar jag omkring i snö och kyla på vintern.