I förrgår kväll lyckades vi få ihop den stora Zetorn (14245) med hjälp av två domkrafter, två taljor och mycket ruggande hit och dit. Problemet var förstås att få axlarna på rätt plats i kopplingen. Ett nytt centreringsdorn hjälpte inte utan den yttre axeln med räfflor krånglade. Den är kort och går till kraftuttaget men är alldeles lös så det hjälpte inte att vrida svänghjulet. Inte heller hjälpte det att vrida kraftuttaget för det är kopplat till axeln med en hydraulisk koppling så man borde starta motorn först. Men till sist lyckades vi genom att turvis släppa efter och spänna ihop vrida den lösa axelstumpen så att räfflorna passade ihop.
Centreringsdornet har också en historia. Jag hade en centreringsmanick för lilla Zetorn (8011) men den har en annorlunda koppling. Som man kan se på axeländan till höger så ska centreringsdornet ha tre hack. Enligt handboken skall de vara 19,95 mm, 32 mm och 47 mm. Det visade sej sedan att det inte stämde utan det måste vara 20, 31 och 43 mm.
En vecka satt jag och väntade på verktyg till fräsen. Enbart en fräs räcker inte till utan man måste också ha verktyg för att spänna fast arbetsstycket och så lämpliga frässtål. Man kan antingen sätta en svarvchuck på fräsen eller så skaffa ett rundmatningsbord för att spänna fast arbetsstycket. Jag hade ingendera men beställde båda för framtida behov. Tur var det för jag fick först rundmatningsbordet och konstaterade att det var ganska svettigt att veva det. Utväxlingen var 90:1 så jag måste veva 90 varv för varje varv som arbetsstycket vreds.
Det viktigaste är att fastspänningen är riktigt stabil. Provstycket ovan är ett gammalt rostigt rör och det blev ingen större precision för det. Det tog tid att skruva fast rundbordet också för de fästen som följde med var 16 mm medan fräsens bord har 14 mm spår – trots att bägge kom från samma tillverkare. Det gick ju att fräsa ned fästena på ena sidan till 14 mm men det visar att man skall vara grymt noggrann och kolla all mått flera gånger. Fast visst får man fel ändå.
På bilden ovan är motspetsen (till höger) ännu inte i bruk. Den förbättrar precisionen betydligt. En 100 mm svarvchuck skall jag koppla till fräsen i stället för den nuvarande pinnfräsen och då roterar arbetsstycket medan skären sitter fast i koordinatbordet. Det borde ge betydligt mindre vevande. Men precisionen torde vara bättre med arbetsstycket inspänt mellan rundmatningsbordet och mothållet.
Att ha ett rostigt rör som lätt kröker sej ger ingen precision som man kan se av bilden ovan. En plan bit som var ordentligt fastspänd gav en betydligt snyggare yta. Det här är en ny teknik för mej så det kommer att ta tid innan jag får bra resultat. Förr körde man med smärgel och filade på fri hand vilket inte heller gav någon större precision.
Fördelen med en fräs och svarvtillsats är att man kan göra helt ny saker. Det går att svarva ned en axel och svarva ut en lagerhållare. Dessutom kan man fräsa kilspår i en axel. Kort sagt så går det att tillverka enklare reservdelar själv. För många år sedan hade jag en mekanisk verkstad att svarva upp ett lager men det kostade lika mycket som hela rundmatningsbordet (närmare 300 euro). Det var till vår gamla tallriksharv som har åtta lager och dem är två ännu osvarvade. Hela tallriksharven kostade i tiderna 5000 mark så det var mycket olönsamt. Problemet var att lagren inte var i standardstorlek.
Det behövs inte många reparationer som jag gör själv innan jag har sparat mer än vad hela fräsen plus verktyg har kostat. Och man behöver inte köra nånstans och inte vänta då man har egna verktyg. Sedan är det en annan sak att man är en klåpare så det tar mera tid för mej.
Nu gäller det ännu att skruva fast hytten och fästjärnen för frontlastaren innan traktorn kan köras ut och tröskan kan tas in och sättas i skick. Jag tog ett varv kring åkrarna och även om det inte blev nån bra skörd så är den inte katastrofalt dålig heller. Besprutningen gick något så när och vetet har växt hyfsat. Men råddet med vårens stödansökningar gjorde att över tio hektar vete blev vall eller mångfaldsåker så det är för liten areal och ingen skörd kan kompensera det.
Det som åter i år har växt alldeles förskräckligt är vallen – eller närmare sagt klövern. Det är en så fin återväxt att man harmar sej över att vi inte mera har kossor. Och det är ju omöjligt att börja med kossor på nytt på grund av alla byråkratkrav.
