Det spännande bondelivet

Om man tycker det är tråkigt så behöver man inte alls börja med livsfarliga extremidrotter eller gå ut i krig. Det räcker med att bli bonde så får man spänning i livet. Då menar jag inte bara den allmänna oron för vilka nya eländiga byråkratregler som “de” hittar på eller hur inkomsterna kan nollas av ett politiskt beslut. Det finns en hel del spänning i det dagliga arbetet – speciellt nu i skogsarbetet.

Vi håller på att köra ut virke från Atomlinjen (högspänningsledningar från kärnkraftverket i Lovisa). Vår skog finns alldeles invid Ratuöien som är en hög bergsknalle inne i skogen bredvid Tallmosan. Vi har lyckats hitta en väg kring alla stenblock som är utströdda överallt och byggt en bro över ett dike i en sänka. Men det är hela tiden spännande att se om man kommer ut med ett halvt lass eller inte.

Här ser man hur full av stenar som terrängen är.

För ett par veckor sedan körde jag ned traktorn i ett stengryte riktigt grundligt så vi måste lyfta upp bakhjulen med lastarfötterna och rada virke under i flera repriser innan vi kom bort. Efter det har det hela tiden varit nånting som hänt (förutom de vanliga slangbrotten). Senast i förrgår så kom jag hem med en kätting runt bakaxeln. Det finns nämligen flera ställen där stenarna sliter på hjulen från två håll samtidigt och ena låset till kättingen hade gått upp. Efter det vi hade fått på kättingen så satte vi schacklar som låste spännarna till sidokättingarna.

Det går nästan att köra upp ett litet lass nu då vi satt massor av kvistar i de värsta groparna men nära toppen finns det en brant som är nästan omöjlig. Där är berget bart och kättingarna får inget fäste. I går måste jag lasta av halva lasset och köra upp för branten varefter jag lastade på det igen. Det är harm för det tar tid och man vet aldrig vad som går sönder då man försöker köra upp med fart. Att köra långsamt lyckas inte alls.

Inte så stort lass men mera får jag inte upp för berget. Mera snö skulle kanske göra vägen bättre.

Spänningen är inte slut då man fått upp lasset på toppen av Ratuöien för sedan skall lasset köras hem och vägen är så smal att det inte går att mötas där. Möter man en stor stockbil på den vägen så är det bara att rada av hela lasset och backa in vagnen och traktorn i skogen. Att backa uppförsbacke med fullt lass är bara inte möjligt. Och jag är rädd för alla småbilar som ibland ger sej in på den smala skogsvägen. Om de kommer emot i full fart i en nedförsbacke så hinner jag inte bromsa det fulla stocklasset som väger 10 ton. Det är illa då det är solsken för då skall alla turisterna ut till skogen. De fattar inte att det kan vara livsfarligt. Stockbilarna kör inte heller precis långsamt.

 

Februari har åter solnedgångarna i orange. Här vid avlastningsplatsen (platt till all tur).

Men vi har ännu kvar den värsta biten ute på mossen. Dit har vi inte vågat oss med traktor och vagn men med lilla MF165 har vi kunnat köra upp spår som hoppeligen fryser nu då det äntligen blivit kallt. Men kör man ned den stora Zetorn i mossen så vet jag inte hur man skall kunna få upp den … Vi får sätta ett par små stockar på varje lass och köra över lägden i full fart med andan i halsgropen. Då man kommer hem på kvällen så är man alldeles slut av nervspänningen och tycker man kunde ha litet tråkigt liv som omväxling.

Nu är den värsta flyttrumban förbi (nästan) efter det vi flyttade Henrik till det nya huset i Borgå. Jag hoppas verkligen att folk hålls på sin plats i de närmaste 30 åren. Sedan är jag över hundra och nån annan får sköta om flyttandet. Flyttrumban ledde till att jag inte fick paketbilen besiktad förrän sista dagen men nu kan jag köra i ett år till åter. Tyvärr var frambalken genomrostad så den måste svetsas. Det är ingen stor sak för den kan skruvas bort men det var en påminnelse om att den “nya” paketbilen inte är så ny mera: 12 år. Om 5-10 år måste vi säkert skaffa en ny. Allt annat går att reparera men då plåtarna börjar vara genomrostade så måste man ge upp.

 

Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

7 reaktioner till “Det spännande bondelivet”

  1. Hej
    Ser ganska besvärligt ut. Själv skulle jag aldrig våga mig till skogs med ett bakhjulsdrivet ekipage.

  2. Jodu NIsse, lite spänning livar upp! Fick en adrenalinkick i morse när mörkret höll på att ge sig. Var i färd med att fälla en gran. Normalt när man fäller så greppar man stammen med gripklorna och klipper av trädet. När trädet är av lyfter man det i upprätt ställning av stubben och riktar in det med rotatorn i den riktning man vill det skall falla. då man har riktningen trycker man en halv sekund på gripöppningen och låset frigörs och stammen faller varefter man kan börja kvista och kapa. Den här granen lossnade inte när jag försökte lyfta den av stubben. Var ca 20 cm på stubben så det borde ha klippt igenom mer än väl. Försökte vrida loss den med rotatorn och kom i ngt skede att få låset öppnat med granen i fel riktning varvid den jäveln kommer ner rakt mot traktorn. I just det momentet kom en rätt duktig adrenalinkick. Eftersom den var på fallande kunde jag inte svänga undan den med rotatorn utan den bara snurrade runt stammen. Långa sekunder innan den kom ner mellan vindrutan och avgasröret!! En femetta!! Otrolig nog inte en skråma men när jag for hem och skulle blinka vänster hände ingenting. Vänster positionsljus och blinkers fanns inte mer! Iddes inte ens vända och söka för det var bara fastsättningsskruvarna och trådarna kvar. Ringde hovmekanikern och beställde nytt positionsljus innan jag var hemma ens. Feelingen när den kom ner och man inte kunde göra ngt var nog allt annat än Kikki Danielssons “*Bra vibrationer”.
    Har också kommit till den slutsatsen att på stenar, istäckta eller bara, så greppar dubbar med ordentligt utstick bättre än kedjor för att de är så små och vassa så de hittar minsta ojämnhet, likaså på ren kärnis. I djupsnö hjälper de till lite (slår inte is under hjulen ifall det sllirar) men där är kedjor överlägsna liksom när det gäller att skydda däcken från vassa stenar. En kompanjon hade oturen att hamna i diket när han hämtade rundbara och när jag skulle försöka hjälpa till att dra loss ekipaget kom det bara upp snösörja och “rapa” när det slirade så inte är det precis fruset.

  3. Jo, det är besvärligt. Men jag har nästan all vikt på bakhjulen eftersom lastaren sitter fast i traktorn. Jag kan nog styra med framhjulen men de är inte speciellt tungt belastade. Men styrbromsarna behövs då ena bakhjulet skall upp för en sten … Nu har vi lagt kvistar i en matta på körvägen så det går an. I alla fall så blir det att köra slalom mellan stenarna. Tur att man har styrbar vagn.

  4. Vi har satt kvistar i en matta speciellt framför stenar så traktorn behöver inte klättra så mycket – utom på ett par besvärliga ställen. Efter en vecka med -10 grader så har vi ganska bra frusna vägar och i dag körde jag också över mossen. Vi hoppas få ut vriket bakom mossen på en vecka men det går bara att köra riktigt små lass så det tar tid. Snö har vi ganska litet och blid snö skulle förbättra vägen en hel del.

  5. Här har vi nog snö så det nästan tar i under. I går natt mätte grannen upp -23 men snön isolerar så pass bra iaf. Har man en gång kört i den så fryser den nog till och det blir jäkla hoppigt o ojämnt när man ska korsa spår. Nu är det -14 och snöar. Svenska prognosen lovar skitkallt till morgonen och finska mildväder eller på bättre sidan om minus 10…

  6. En lite liknande upplevelse som Micke hade jag en gång för tiotalet år sen. Det sägs ju att man ska lämna död ved i skogen åt insekter, fåglar och diverse svampar. Så jag lämnade en död björk att stå bredvid körstråket den stod ju relativt stadigt tyckte jag. Gallringen gick bra men när jag skulle lasta virket råkade bommen toucha stammen lite lätt varpå den gick av på en 3 meters höjd och resten av björken började falla i riktning mot hytten. Det var inget annat att göra än dra in händerna blunda och hålla andan för jag räknade med lite glassplitter. Eftersom jag har ventilbordet hängandes på utsidan bak på hytten så kör jag kran med att ha bakrutan lite öppen, nu hade jag för en gångs skull turen med mig och stammen nuddade knappt rutan innan den föll ner över dragbommen på släpvagnen. Ingen skada skedd med andra ord men döda trän längs körstråket lämnar jag inte längre.

  7. Jag följer norska, svenska och finländska prognoserna och ibland kan de vara ganska motsägelsefulla. Nu är i alla fall alla överens om att det blir litet varmare och kommer snö. Förra natten fick vi omkring 10 cm och temperaturen steg till -5 grader. Vi kommer att ha kring -8 grader på nätterna och först nästa onsdag skall det bli en plusgrad på dagen. Det är egentligen riktigt fint skogsväder bara man köra upp spåren hela tiden. Det bästa är att det slutat blåsa för den nordan som vi haft har varit verkligt kall.

    Nu hoppas vi få ut virket från mossen inom den här veckan för man vet aldrig hur vädret svänger i framtiden.

Kommentarer är stängda.