3 mars, 2018 av Kalle

Kräftgång och andra dumheter

Man skulle så gärna vilja skriva någonting positivt, och visst, allt det fina som fanns i det lilla lantbruket förr i världen finns väl kvar, snart kommer den första tofsvipan, och den bryr sig inte det minsta om jordbrukets lönsamhet, den kommer oavsett hit och glädjer oss, och mycket annat bra finns förstås kvar, mestadels sånt som inte myndigheterna kan besluta bort, men visst känns mycket krasst illa idag.

En sak som jag reagerade starkt på häromdagen var statistiken om jordbrukarkåren i Finland. För tio år sedan minns jag precis att medelåldern på lantbrukarna var 43 år (lika gammal som jag var då) och hade i medeltal 36 ha åker (precis lika mycket som jag hade då) så det var ju lite lustigt. Mindre lustigt var det att läsa motsvarande statistik i år. Gissa vad medelåldern på jordbrukarna var? Jo, precis, man hänger kvar ännu, 53 år. 53 år är medelåldern på lantbrukare i Finland 2018. Det låter inte bra, men ännu värre är väl det faktum att enda åldersgruppen som ökar är bönder över 65 år. Alltså sådana som egentligen borde njuta av sin intjänade pension och hejvilt blanda sig i vad nästa generation gör för galenskaper. Detta visar förstås brutalt på vad det egentligen är frågan om. Inga ungdomar vill satsa på en bana som lantbrukare. Nån som tycker det är konstigt? Jag gör det inte längre. Tyvärr.

Kollegan Nisse sa eller skrev för något år sedan att vi är den sista generationen idealister som sätter ett högre värde än pengar på vår åkermark. Kan så vara men visst är det synd. Tänk att det bara gått 30 år sedan en av mina gymnasielärare skällde på mig för att jag -som inte behövde bekymra mig om min framtid – väsnades och störde för dom mindre lyckligt lottade i klassen. Och det värsta var ju att hon hade rätt, där och då hade jag bara kunnat ta över våra 19 ha och några hundra höns och allt hade gått av sig själv. Visserligen inte så länge men just då hade det funkat. Nu finns det ju förstås ett ordspråk som säger att om något är för bra för att vara sant är det förmodligen för bra för att vara sant, men ändå, inte vill jag nu påstå att 400 höns skötte sig helt själva, dom skulle nog ha mat två ggr per dag (manuellt) och äggen skulle plockas dagligen (manuellt) och gödseln skulle kärras ut (manuellt) minst en gång per vecka. Således kom nog inte pengarna helt gratis in på kontot men det är inte heller poängen, utan poängen är att det gick att försörja en familj på det som den egna jordlotten gav.

Om vi gör en division och delar ut tillgänglig åkermark i Yttermark idag skulle ingen av de kvarvarande bönderna (cirka 1/3 av det dåvarande antalet) få en jordlott som räcker att leva på. På vilket sätt den utvecklingen gagnar någon, varken samhället eller befolkningen, det blir nog kvar som en fråga utan svar för mig. Sen måste vi förstås minnas att alla branscher som jag har insyn i har gått ungefär samma öde till mötes – det skall vara stort, stort och opersonligt.

Häromdagen kollade jag priser på ett föremål, lokala lilla affären ville ha 1700 euro och megamarketen i Vasa sålde precis samma produkt för 999 euro. Det blir liksom ingenting kvar att välja på hur gärna man än skulle vilja. Och det känns bara så fel att välja bort en bekant försäljare och istället handla av någon som glömt en när affärsdörren smällt igen bakom en. Tyvärr tror jag inte att ungdomarna av idag tänker riktigt såhär.

Bara som kuriositet lägger jag in en bild som jag kom över för några dagar sedan, min barndoms affär -Pått Bodän. Yttermera Ahls filialbutik som låg två kilometer hemifrån. I denna lilla affär med en kundkrets på kanske 300 personer (grovt uppskattat) kunde man handla sgs allt man behövde för att klara uppehället. Ännu på sjuttiotalet fanns det nog en och annan som klarade sitt liv ett helt år utan att besöka annan dagligvaruaffär. Apoteket möjligen undantaget. Tanken svindlar idag när Halpa-Hallis hylla för USB minnen och telefonskal skulle ha kunnat fylla hela Pått-Bodän.

Sen lite annat dumt. Visst kan sex hönor ställa till det för en också bara omständigheterna är rätta och oturen är framme. Det har varit lite av och till med värmen i hönshuset nu under köldknäppen och jag har inte velat ha på värmeblåsaren nattetid pga övernitiskhet med brandsäkerheten så ett besök till hönsen var aktuellt klockan sex på morgonen härom dan. På med värmaren, och sen ut, fast inte. Dörrhaspen hade fallit på av egen tyngd medan jag var därinne så nu var det en överlopps tupp i hönsgården. Haspen -kvälverin – är dimensionerad för att hålla fullstora galtar på insidan så dörren satt där den satt. Problemet förstärktes av att resten av familjen var bortresta så det fanns liksom ingen som visste var jag var. Nu blev det aldrig ett problem eftersom telefonen var med och jag kunde ringa in till farmor på samma gård och be henne kliva ur slafen och göra en utryckning med rullatorn – vilket också lyckades. Slutet gott allting gott, men det var definitivt en lärpenning på att vissa risker inte går att förutse och att telefonens plats är i fickan, inte på hallbordet. Speciellt om man opererar ensam. Faktum är att jag höll på att glömma den inne även denna gång, men kom på andra tankar när jag kom ut på trappan i -30 grader. Fast det var nog mest en fallolycka jag tänkte på då. Att jag skulle bli inburad i hönshuset hade jag inga planer alls på.

 

14 svar till “Kräftgång och andra dumheter“

  1. Jordbrukare 35 år skriver:

    En bidragande orsak till att åldersgruppen bönder över 65 år ökar är att de tog bort åldersgränsen (68) för att få stöd häromåret. Den borde absolut återinföras. Unga bönder som vill satsa och leva på jordbruket borde absolut få tillgång till marken vare sig det är inom familjen eller inte.

  2. per skriver:

    Nytt stödsystem föreslås:

    100% stöd
    Två heltidsmakar och/eller djurgård.

    80%
    En heltidsbonde+ en löntagare.

    60%
    En månskensbonde med lön.

    40%
    Om en av makarna hör över 3500€ i månadslön.

    20%
    Om båda makarna har över 3500€ i månadslön.

    Nu råkar det vara så de med högsta lönen har den högsta makten i bondeleden.

    Skall nu inleda den 31 sådden och är ännu under medelbondeåldern. Mina föräldrar var 54 år när jag tog över. Det var på den gamla goda tiden när det bla såldes 12000st traktorer per år.

  3. Jordbrukare 35 år skriver:

    Stöden har väl ingenting med övriga löneinkomster att göra! Lantbruket är precis lika olönsamt utan stöd oavsett om man har lön vid sidan om eller ej. De som har ett mindre jordbruk och hinner arbeta vid sidan om ska väl för allt i världen inte straffas för det. Själv är jag heltidsbonde.

  4. Christer skriver:

    Håller med jordbrukare 35 år det är svårt att börja kategorisera och få ett rättvist system. Tycker också att de arealbaserade stöden är av ondo då de tenderar att höja arrende- och markpriserna.
    Är egentligen inte nån vän av stöd överhuvudtaget men kan godkänna ersättningar för omak vårt läge, lagstiftning och dylikt åsamkar oss odlare.

  5. per skriver:

    Det är väl heltidsbondefamiljen som straffas hårdast, först kostar det ca 25000€ att driva familjen med momspengar, sedan går det att köpa lite till jordbruket och dra av eventuelt lite moms.
    En månskensodlande löntagare lever på lönen och kan dra av all moms på jordbruket.

    Mitt förslag skulle sänkt jord och arrendepriserna och på såvis höjt lönsamheten åt heltidsbönderna.

    Nu är det väl bara barnbidraget och jordbruksstödet som delas uturskillningslöst obehovsprövat.

    ps hör inte till västerideologerna bara till världsförbättrarna.

  6. Johnny skriver:

    Det är nog svårt att hitta ett rättivist system men jag tycker om dina funderingar per. Någonstans måste diskussionerna börja och en sak leder lätt till en annan. I och för sig så skulle en sänkning av alla stöd på sikt höja lönsamheten i lantbruket. Det skulle direkt sänka jord och arrendepriser. Idag är väl medelgården 45 ha och efter 5 år är den 65 ha dvs arrende andelen kommer att öka och ha allt större inverkan på lönsamheten. En gård som arrenderar 50 ha kunde ha 7500€ högre bokslut med 250€ i arrende istället för 400€. Det blir också en viss omstrukturering av gårdarna i o med att många gårdar avstår från tillskottsmarken som frigörs de kommande 5 åren pga att de anser att skaffa sig mer jobb men sämre lönsamhet är ingen bra ide. Det betyder att de som är villiga att betala ett sånt arrende som ger t.ex. -100 eller -200€ per ha dvs en minusaffär kommer att få betydligt mer. Detta betyder också en viss påverkan i lönsamhetsbokföringen i o med att detta är frågan om större gårdar och arealen är betydande. Det kan t.om bli så att en 50 ha gård har bättre resultat än en 150 ha gård. En sänkning av stöden borde också på sikt höja produktpriserna.

  7. Christer skriver:

    Visst, jag som bedriver odling som är svår att mekanisera hamnar oftast att betala en hel del moms i och med att de största utgifterna består av löner och andelen momsfria stöd är liten. Hade det gått att skaffa en maskin för jobbet så hade jag kunnat dra av momsen. Nu i förra veckan blev det till att punga ut med lite på 10000 i moms som tack för att man sysselsätter lite folk.

  8. Johnny skriver:

    Momsen känns som jobbigast då man hamnar att betala den, speciellt med lite större summor. Å andra sidan ska man få bort 10000€ i moms så ska du väl ut med en investering på 50000€ inkl. Moms så nog är det både Lättare och troligen förnuftigare att betala moms. Själv har jag inte funderat så mycket på momsen och nästan undvikit investeringar. Vill man kan man betala in lite på förköp nån gång. För mig så är nog ammorteringarna det mest belastande och därför tror jag också på att det är vettigt att bli skuldfri så fort som möjligt. Därför sköts mitt tankesätt naturligt. Man eftersträvar ett ganska högt bokslut, inga betydande investeringar, inga jordköp (utom -11 då jag köpte en åker), håller också en sån växtföljd som slitet mindre på maskinerna. Om jag nu skulle köpa en åker t.ex. 10 ha för närmare 150t € så skulle jag troligen ha skulder tills jag blir pensionär. Tycker då att det är bättre att bli skuldfri då man är 50 och förhoppningsvis ha mer pengar att t.ex. resa. Det finns ett annat liv än att vara bonde också, det ger också mer perspektiv.

  9. per skriver:

    Själv kommer jag att få tillbaka 7000€ i moms pga en maskininvestering.

    Christer som är heltidsbonde sysselsätter folk odlar hälsosammare produkter och jobbar sjufalt hårdare får betala 17000€ mera i moms än mig för det uppdraget. Det är nära att jag tar ordet straff i min mun.

    Själv är jag månskensbonde, har att odlas maltkorn som i förlängningen gör en del finländare vilda på gatan som orsakar kostnader som tex Christers moms ersätter i förlängningen.

    Det finns säkert femtusen personer i Finland med feta löner som plockar EU stöd för sina jordbruk och höjer jord och arrende priserna för heltidsbönderna. Plus de här ”herrarna” skapar överskott på produkterna vars odlingskostnader(och kostnad för familjen) inte täcks av produktpriset. Då är det till stor del heltidsbönderna som betalar hela kalaset. Med för lågt produktpris och minimal timlön.

  10. Nisse skriver:

    Det är aldrig så illa att det inte kan bli sämre. Jag är uppväxt efter kriget och halva mitt liv blev allting bättre. Sedan blev allting sämre (utom att det kom optiska fibernät :-).

    Då gubbarna i byn klagade på 70-talet så var det bra att de inte kunde se in i framtiden och fatta HUR illa det skulle bli … Fortfarande ser jag 60-talet med egn butik, egen post, egen skola och en begynnande mekanisering som tog över det tyngsta arbetet som bröt ryggen av många före det.

    Jag hör till gamlingarna som borde ta ledigt men jag har inte det minsta intresse av att åka på pensionärsresor och vad de nu gör.

  11. Kalle skriver:

    Jo, Per, jag har ofta tänkt tanken på det du föreslår trots att jag skulle vara den första som faller på det altaret. I princip håller jag med men ser ändå problem där. Min livshistoria bygger ju på att jag ville göra lite annat före jag stannade hemma om dagarna och skötte bonderiet. Jag planerade att vara löntagare så länge generationsväxlingslånen tyngde. Tyvärr blev det ju bara sämre och sämre med lönsamheten så planen på heltidsbonderi sköts framåt från 30 till 40 till 50 års ålder. Nu har jag gett upp och tror inte att det kommer att ske, men steget från den insikten till att avsluta värvet på hemjorden, det är ljusår långt.

    Problemet med att koppla övriga inkomster till stöden ser jag som att vilka inkomster skall tas i beaktande? Makans inkomster? Kapitalinkomster? Inkomster från entreprenad? Inkomster från tillfälliga säsongarbeten? Skogsinkomster?Det kommer att bli en röra utan dess like som blir allt annat än rättvis.

    Tvärtom skulle ju detta sköta sig själv om lönsamheten skulle bli bättre så skulle många flera till mig likasinnade kunna skapa sig en arbetsplats på landet och vissa kunde kanske till och med vara borta ut arbetslöshetsregistret.

    Någonstans tror jag att lösningen ligger i våra egna händer, men det kräver ett totalt nytänkande. Om det så gäller markanvändning, eko-odling, maskin- eller odlingssamarbeten det återstår att se.

  12. Jordbrukare 35 år skriver:

    Det är fullständigt onödigt att fundera på hur mycket man ”måste” betala i moms eller hur mycket man får tillbaka, det går jämnt ut i slutändan. Man kan inte varken ”vinna” eller förlora på momsen. Ifall man måste betala moms så har man också fått moms via försäljningen och momsandelen är aldrig företagarens egna pengar. Om man hela tiden tänker i momsfria termer så är det där inget problem. Men visst för likviditeten kan det tillfälligt vara ett problem och visst känns det trevligare de gånger man får moms tillbaka men man ska inte tro att man har vunnit något på det.

    Vad gäller arrendepriser och markpriser så ska man inte tro att det är någon myndighet som kommer att vare sig höja eller sänka dem åt oss. Det är vi själva som skapar den nivå som är idag. Väljer man att ge höga anbud så blir priserna höga.

  13. Christer skriver:

    Det är nog som jordbrukare 35 skriver och inte funderar jag desto vidare över momsen annat än att se till så likvida medel finns då den ska betalas. Mest psykologiskt kanske då man funderar om man istället kunnat använda medlen till finansieringen av en maskin som förhoppningsvis fungerar bra och där man inte behövde lusläsa kollektivavtal och räkna semesterdagar, pekkasdagar o.d.. Nå jag har bra personal så jag klagar inte men om man nu hjälper Sipilä & co med arbetslöshetsiffrorna sku det ju va tacksamt med lite uppskattning emellanåt 🙂
    Och visst är det vi själva som sätter arrende och markpriserna och kanske har de med övriga inkomster haft bättre möjligheter att ge bättre bud på tillgänglig tillskottsjord. Här omkring verkar det ändå som om de förhöjda stöden till ekoodlingen är de som mest påverkar prisnivån.

  14. per skriver:

    Entreprenad, skog eller kapitalinkomst skulle inte påverkat på stöden.

    I min by är det ”alla andra” som trissar upp arrenden så ”jag” inte får något för billigt.

    Tycker man läser mer och mer att djurägare misskött sina djur och blir dömda i domstol. Må bra kurser ordnas titt som tätt. Men enligt bondbloggen går absolut inget att ändra. Allt är bra som det är.

    Tiden före EU var det äggkvoter, mjökkvoter och allt var begränsat. Ingen hade sluppit och förstått till att anpassa sig inför EU. Så här med facit på hand hade det nog varit bättre om det hade diskuterats på förhand hur vi skulle anpassat oss. Då var det precis som nu allt var bra. Det tyckte jag också.
    Finlands arktiska jordbruk avgjorde att Sverige inte vågade eller ville ta med oss i gemensamma EU medlemsskapsförhandlingar.