Ibland har jag fått frågor kring mitt livsarangemang, dvs varför i hela friden man dras med ett i princip olönsamt jordbruk när man har ett lönearbete. Det har också funnits en och annan som har åsikter om huruvida det ens är moraliskt rätt att göra så. Jag skall berätta om hur det går till när man hamnar i en dylikt situation, för som oftast bestämmer man ju inte själv vad som händer, man får bara liksom följa med.
Jag är som sagt uppfödd på torpet som jag bebor och brukar idag. Som barn kan jag inte minnas att jag någonsin drömde om vad jag skulle bli när jag blev stor. Det var liksom så givet att det var helt onödigt att fundera på det. Jag skulle bli bonde. I något skede skulle jag bli ko-bonde, det var jag helt övertygad om. Sedan upptäckte jag att jag förmodligen var för lat för att bli det. Alltså blev det inte så, jag vet inte ens varifrån tanken dykt upp, vi har inte haft kor i modern tid på hemmanet.
I gymnasiet frågade en gång en lärare av mig vad jag skulle börja studera. Jag svarade väl något uppkäftigt om att det inte var nödvändigt, sedan stämplade jag denna lärare som irriterande. Jag skulle inte “bli” bonde, jag “var” bonde trodde jag, ungefär som kungen ärver sitt jobb, inbillade jag mig. Till saken hör att jag inte har några syskon så den “kampen” var inte heller aktuell.
Någon gång i femtonårsåldern berättade min pappa (som även han lönejobbat) den fruktansvärda hemligheten, nämligen att man inte kan leva på 19 hektar odlingsmark. Jag fattade inget och världen stannade. Var jag också tvungen att utbilda mig till något jag inte ville bli och kanske flytta till någon stad för att få jobb. Hemska tanke, det fick bara inte ske!
Jag vandrade iväg till Vasa Handelsläroverk i brist på andra ideer och där var jag en fruktansvärd elev som visste bättre än alla andra och levde för att irritera lärarna (Förlåt). Redan som 21 åring skaffade jag busskörkort och började mitt första riktiga jobb som bussförare hos Westerlines. Det gick rätt bra att kombinera med jordbruket och där blev jag kvar i tio år. Det egna hemmanet tog jag över i samma veva och 1998 köpte jag grannhemmanet och fick arealen nästan dubblad.
Brandkåren i Närpes behövde i något skede vikarier och jag nappade genast på den fantastiska arbetstiden som man hade som ambulansförare. 1 dygn jobb och 3 dygn ledigt. Detta var drömmen, det gick toppen att kombinera med det jordiska. Jag fixade kompetensen till jobbet och blev småningom fast anställd som brandman/ambulansförare och var nöjd. 2006 blev det sedan solförmörkelse när min arbetstid ändrades till dagjobb 8-16 och lediga helger. Efter det har det mest varit motvind, visst trivs jag på arbetet men att jobba kontorstid och ha ett jordbruk har sina sidor. Det är ett evigt brottande med verkligheten som motståndare. Egentligen är det inte dygnets 24 timmar som är problemet utan att man inte har några lediga vardagar för att få butiks- och motsvarande tjänster utförda. Semestern skall delas mellan sådd och skörd och någon semester som innebär ledigt har jag aldrig.
Så undrar då vän av ordning varför jag inte ger upp jordbruket, och då svarar jag; om man ger upp sin identitet, vad har man kvar då? Jag brukar en mark som mina förfäder brukat sen 1600-talet och i allt jag gör där ser jag mina förfäders jobb. När man jobbar på åkern kan man nästan förnimma närvaron av dom gamla bönderna och känna att dom är stolta över det jag gör. I filmen Lejonkungen finns en scen där Simbas fars röst mullrar ur molnen och säger “Glöm aldrig vem du är” och den devisen försöker jag ha som ledstjärna. Jag är född bonde och det arvet skall jag förvalta så gott jag kan, även och kanske framförallt när det blåser motvind.
Visst trivs jag med nyttan man gör som brandman och visst trivs jag bakom ratten i bussen, men mitt hjärta det är för alltid nergrävt på åkern i Yttermark, och där skall det förbli, så länge det går.
I många år hade jag bestämt att vid 45 års ålder skall jag sluta lönearbetet och bli heltidsbonde, men nu är jag 46 och har fått skjuta upp planerna. Det var min plånbok som bestämde det, inte jag själv! Jag säger som bonden i Sverige som vann på Lotto och fick frågan av en journalist vad han skulle göra nu: “Jag skall fortsätta vara bonde tills pengarna är slut”
