14 februari, 2011 av Mats

Blått knä

Kalle skrev för nån dag sedan om olyckor i lantbruket. För mej som har kreatur tillför de förstås ytterligare ett spänningmoment på den fronten. Även om jag kommer bra överens med mina djur håller jag ett extra öga på Trisse och vissa mer temperamentsfyllda kor när jag rör mej i ladugården. Trots det finns det ju gånger när olyckshändelsen kommer från ett helt oväntat håll.

Häromkvällen gick jag som vanligt kvällsrond i ladugården för att kolla att allt var ok innan jag gick till sängs. Kalvarna hade lagt sej till ro i sin halmbädd och jag försökte att kryssa mellan dem för att inte väcka dem eller tvinga nån att stiga upp i onödan. Bra tänkt.

Precis när jag passerade en av de lite äldre kvigorna (jag hann inte riktigt se vem det var) fick hon för sig att resa sig upp. När nötkreatur reser sig gungar de framåt med hela kroppen i en rörelse som går förvånansvärt långt framåt och reser sig upp med bakbenen först. Kvigan gungade framåt exakt när jag passerade och lyckades få mitt knä mellan sin panna och väggen. Att avbryta rörelsen gick inte utan hon tryckte helt sonika in knäet mot väggen med hela sin kroppsvikt bakom. ”Usch, så förargligt”, sa jag. Eller kanske det var nåt aningen kraftfullare uttryck som slank över läpparna.

Kvigan ville absolut inget illa och var inte ute för att skada mej. Det var en ren olyckshändelse och hon är inte heller särskilt storvuxen. Trots det är knäet rätt blått och jag går lite som Zeb Macahan (vilket i och för sig är ganska tufft). Man får vara hur förutseende man vill, men alla smällar går inte att förhindra eller förebygga.

6 svar till “Blått knä“

  1. Ems skriver:

    Vad förargeligt 🙂 Men bra att det inte blev värre än ett blått knä. Jag undrar vad för slags olyckor det kan hända när man har djur.. har du någonsin blivt ’jagad’ av nån tjur eller ko som man ser i vissa barnfilmer 🙂

  2. Mats skriver:

    Nej, inte så där som man ser på film där tjuren jagar en längre sträckor. Egentligen skall man försöka läsa djurens signaler och backa innan det blir farligt. Exempelvis stångar en vuxen tjur utan större ansträngning ihjäl en mänska, så de där löptävlingarna är inget att eftersträva. När man tvingas lägga benen på ryggen har man egentligen redan gått för långt. Det närmaste jag varit farliga lägen är kor med nyfödda kalvar som skuffat bort mej, men det har inte varit fråga om nåt egentligt anfall utan mera av en varning.

    Kon Bojan som nämndes i ett tidigt skede av Bondbloggen var en som kunde ha blivit farlig under andra omständigheter, men då var det inte heller nån större fara.

  3. Ika skriver:

    Jag har faktiskt fått springa undan en gång, när jag blev jagad av en kviga som nyss kavlat och som inte alls tyckte att det var okej att jag följde med pappa för att hämta in kalven från hagens bortersta hörn. Jag är uppvuxen med kor omkring mig och har sedan späd ålder fått höra om och om igen att man ska hålla koll på var man har dem och på var de har fötterna, men det här kom helt överraskande. Föräldrarnas kor brukar inte skada folk så här uppenbart illvilligt, utan det handlar mera om att man kommer i vägen för deras rörelser, eller att de inte själv förstår att vi människor inte tål samma lekande som de andra korna.
    I fallet med kvigan som jagade mig hade det inte behövt bli så, men vare sig jag eller pappa väntade oss ett dylikt beteende. Jag minns att jag började backa undan när hon gick till attack, för att jag väntade mig att det skulle räcka att flytta sig lite åt sidan. Det gjorde det ju inte, men tack och lov hann jag inte få värre skador än ett stort antal blåmärken.

    Det handlar ju inte om att kor i sig är farliga eller ”elaka”, utan om att det är stora djur man handskas med och har omkring sig, och stora djur innebär alltid en viss risk.

  4. Mats skriver:

    Tur att det gick bra. De flesta nära-ögat-händelser jag har varit med om har just varit vid kalvningen, de är extra känsliga då. Och som du skriver är det sällan det handlar om djur som skulle vara genuint elaka eller ondskefulla, det handlar oftast om olyckliga omständigheter (även om djur med direkta lynnesfel förstås också förekommer ibland).

    Storleken spelar också viss roll. De äldsta av höstens tjurkalvar börjar väga kring 300 kg och redan en vänskaplig puff och lite glada sparkar från deras sida smäller ganska rejält på smalbenen enligt min mening. 🙂

  5. Glenn Westerlund skriver:

    Zeb Macahan!

  6. Mats skriver:

    Slog nostalgin till? 🙂