Nära i tiden

Igår hade jag ett intressant samtal med en kollega. Han hade grunnat en del på det faktum att mänskor idag blir allt med intresserad av närmat och lokalt producerad mat. Många skulle gärna handla med lokalproducerat men har svårt att hitta varorna i butiken. Han konstaterade med viss förundran att det ju strängt taget inte är så värst länge sedan nästan alla mat var lokalproducerad, faktum är att vi två som bägge är kring de 40 kom ihåg den tiden.

Eftersom Jakobstad är centralorten i mina nejder använder jag den staden som exempel. Ännu i början (och kanske mitten) av åttiotalet dominerade de lokala företagen livsmedelshandeln. S.g.s. all mjölk i samtliga butiker i nejden förpackades av Jakobstads Mjölkcentral och producerades i inom femtio km:s radie från staden. Smöret var lite mer berest eftersom det kom ända från Karleby och osten kom från det fjärran belägna Vörå. Köttet kom från Österbottens Kötts slakteri i Bennäs eller från Snellmans i Jakobstad. Potatis och grönsaker kom till stora delar från odlare i nejden. Många små butiker hade fasta kontakter till vissa bönder som odlade produkter specifikt för den butiken.

Merparten av den mat som konsumerade var vad som idag skulle räknas som närproducerad och detta trots att den köptes i vanliga matvaruaffärer utan nån större eftertanke.

Sen skulle allt bli stort, billigt och centraliserat. Kontakten mellan handlaren och konsumenten blev svagare och kopplingen mellan odlare och konsument obefintlig. Nu rör sig pendeln igen tillbaka, vilket förstås är en god sak. Men som ringaren konstaterade; det är ju faktiskt inte så länge sedan vi skrotade allt det där som vi nu försöker bygga upp igen. Och tänk om nåt litet andelsmejeri med tjugofem leverantörer och hantverksmässig osttillverkning skulle ha överlevt tills idag, katten också vilken marknadsföringstrumf de hade suttit på!

En intressant fråga är hur långt tillbaka pendeln kommer att svänga. Kommer vi att få tillbaka kvartersbutiken med handelsmannen? Kommer vi att få tillbaka gårdar som gör direktleveranser till fasta kunder? Kommer vi att få små mejerier, slakterier och kvarnar som förser närområdet med mat utan att sikta in sig på att erövra världen? Eller har vi kört ner oss så i spåren mot superduperhypermegamarketarna att vi inte kommer loss från dem mer?

Ko-nservativa tjurskallar

I måndags gjorde jag ju vissa ommöbleringar i ladugården. Kalvarna avskiljdes från korna och kalvarna och de yngre kvigorna fick flytta ihop. Det sistnämnda gjordes hel enkelt genom att jag öppnade en passage mellan kvigornas ungdjursavdelning och kalvarnas kalvfålla och räknade med att grupperna då blandas med varandra. Men icke sa Nicke.

Nötkreatur är konservativa flockdjur och det märktes verkligen under den gångna veckan. Passagen jag öppnade är tre och en halv meter bred och omöjlig att missa. Trots detta tillbringade både kvigor och kalvar hela det första dygnet i sina ursprungliga avdelningar! Inte en enda kalv gick in till kvigorna och inte en enda kviga gick in till kalvarna. Bara för att man kan överskrida gränser innebär det ju inte att man måste göra det. Flera var framme vid öppningen, nosade och konstaterade att plankan som normalt stänger öppningen var borta, men inte en enda gick igenom den. Under det andra dygnet började vissa modiga individer göra upptäcktsfärder till Den Andra Sidan, men de återvände till den trygga hemavdelningen rätt snabbt. På torsdag började sedan gränserna suddas ut, men det tog alltså över tre dygn innan de var beredda att ompröva sina traditioner.

"Rosa på bal", kunde man nästan säga. 🙂

En som definitivt upplevt en genomgripande förändring är kvigan Hujeedamej. Hon har varit både yngst och minst i kviggruppen och följaktligen befunnit sig i absoluta bottnen av rangordningen, men efter ommöbleringen är hon plötsligt en av de tre största. Hon har gått från absoluta bottnen till absoluta toppskiktet i en handvändning och hon är inte blyg för att utnyttja situationen. Hon hunsar de mindre kalvarna och låter dem minsann veta vem som bestämmer. Det är ju inte direkt nåt sympatiskt beteende, men helt normalt. Turligt nog är hon inte särskilt storväxt, så det är inga desto kraftigare törnar hon delar ut. Kalvarna har utan vidare fått värre stötar så länge de bodde med de vuxna korna.

Dammsugare & Tofsvipor

Dethär inlägget blir lite som det var för Molpefiskaren, fast tvärtom. Molpefiskaren fick så mycket fisk att renset inte rymdes i en hög, utan han var tvungen att lägga det i två. Dethär är tvärtom, materialet räckte inte till två inlägg, så dom fick smälta ihop till ett.

Det första redskap jag köpte som nybliven bonde var en tvåmotorig industridammsugare. Jag minns det klart för hela den eftermiddagen skällde pappa på mig över inköpet. Det fanns ju sopborstar gormade han. Trots att dammsugaren fått leva ett hårt liv så har den hållit otroligt bra. Den har i sina dagar fått suga allt från byggmaterial, cement, gnagare och möglig säd till olja och vatten och annat elände. Den har varit en trogen kamrat vid torkstädning och tröskrensing. Ibland har innehållet hunnit börja ruttna innan den blivit tömd och ibland har den fått stå ute i regn och snö. Men bara bara hållit. Tyvärr omkom den i en trafikolycka häromveckan, jag råkade köra över den med traktorn, och det klarade den inte. Frid! 

Det blev marsch iväg till Agri-Market (min hovleverantör på dammsugare, jag köpte den förra där också. Ja eller på Hankkija då). Det var bara att konstatera att produktutvecklingen på dammsugare inte riktigt hållit samma fart som på endel övriga saker, vilket känns som en välsignelse, för nu ju den nya också hålla 20 år i bästa fall.

Den gamla dammsugaren var tvåmotorig, så även denna. Den nya innehåller varken dator eller mp3-spelare, inte ens en kamera har jag lyckats hitta, än mindre någon touch-screen så det känns tryggt att ta den i bruk. Tack för det Clean.

Vid övertagandet av uppgiften. Den gamla till vänster

Vårens mest välkomna krabater är f.ö. på inflygning. Hörde att det siktats tofsvipor på Åland, så det är bara en tidsfråga innan dom kommer hit också. Jag kan omöjligen inte sluta hänföras av naturen i fallet tofsvipan. Vad är det som får mina vipor att fälla ner solparasollet och tömma den sista paraplydrinken i södern och bestämma sig för att ge sig av mot Svedjebäcken? Dessa fåglar som verkar vara såna usla flygare och helst vandrar omkring på åkern flyger 5000 km bara för att få tillbringa några månader på en bekant åker i Närpes.

Det är samma sak varje år, oavsett väder och snömängd dimper dom första ner på en åker strax söderom viadukten i Bäckliden. Detta sker sista dagarna i mars, så kappsäcken bör ju vara packad i Marocko nu. 

Sen dröjer det en vecka till så har vi dom här hos oss och man börjar höra det underbara gnället nerifrån åkern på vårkvällarna. När kvällen börjar vara ljus runt halv tio, temperaturen står på plus och det luktar vår, då rycker det i startsnöret kan jag meddela.

Kanske en av dom största upplevelserna naturen bjuder på.

Volymmätning

På tisdagseftermiddagen var det dags att mäta volymen på energiveden som avverkades häromveckan. Priset baseras på antal kubikmeter som levereras och därför måste högen mätas.

Att mäta en rishög är inte nån vidare exakt vetenskap eftersom högen kan se ut lite hur som helst. Det enda man kan vara helt säker på är att ingen kant är helt rak. Längden på högen går någorlunda bra att mäta, men både bredd och höjd blir lite av en uppskattning. En virkestrave är enklare eftersom träden kapas i jämna längder, men energivirkets längd varierar enormt. Man mäter på flera ställen och försöker bedöma nån sorts medelhöjd och -bredd, men hur man än svänger saken blir det alltid i viss mån en bedömningsfråga vilka mått man kommer fram till. Därför gör det inget om både säljare och köpare är närvarande vid mätningen, även om köparen mycket väl kan göra själva jobbet ensam. Är bägge parter på plats kan man reda ut oklarheter direkt på stället och slipper gräla senare.

I mitt fall  blev högen c. 54 m³, vilket var rätt nära de c.  60 m³ som Tom uppskattade mängden till före avverkningen. Det är förtroendeingivande när yrkesfolk har bra ögonmått. 🙂

Skogsvård: teori och verklighet

Som gammal forskare är man alls inte imponerad av olika teorier. Oftast visar de bara vilken åsikt forskaren råkar ha – av olika orsaker. Sedan gör man försök som – hör och häpna – bekräftar vad man påstått. Jag kan inte påminna mej  fall där forskaren efter försöket konstaterat att hans teori varit felaktig och måste ändras (möjligen ”modifieras” litet :-).

På allmänhetens begäran (Kalle är alltså utnämnd till ”allmänhet” här) skall jag försöka kort beskriva min teori om skogsskötsel. Låt oss kalla den ”kontinuerlig” även om det finns en massa olika namn på ungefär samma sak. Det är egentligen den gamla metod som farsan använde redan för 60 år sedan – han var mycket aktiv inom skogsreviret. Litet nya funderingar står vissa forskare för från SLU – Sveriges Lantbruksuniversitet.

Tanken är helt kort att se till att det finns träd i skogen hela tiden. Det är en metod som mest lämpar sej för självverksamma – och det är jag. Den är mindre lämplig för storskaligt skogsbruk och fungerar inte på alla marker. Det är INTE fråga om att plocka bort de finaste stockträden och lämna kvar skräpet.

I min skog finns det träd av olika ålder och trädslag. Då träden börja bli för stora och skogen för tät så glesar jag ut den genom att ta bort de äldsta och yvigaste men försöker lämna de bästa ungträden kvar. Åtminstone i vår skog kommer det snabbt föryngring där det kommer in ljus. Men man får akta sej för att glesa ut för mycket för då kommer gräset. I Tallmossen hade jag en våldsam förnyelse – den såg ut som en tät grön matta. Naturlig föryngring har fungerat så bra att jag inte behövt plantera.

Då ungskogen är etablerad men inte så stor så hugger jag bort resten av de stora stockträden. Och eftersom jag gör det för hand så kan jag fälla dem ganska snyggt så att de inte förstör ungskogen.  Därefter blir det att städa upp litet för visst stryker det med en del ungträd vid fällningen. Men det blir en förstagallring och så behöver jag ju flisved.

Ungskogen få växa tät ganska länge för jag vill inte ha en massa ludna träd som mest bara duger till flis. Men förrän kronorna börjar skjuta uppåt och bli för små så gallrar jag så jag inte får en massa skrangliga käppar. Snöknäckta toppar är ett problem så jag gallrar vanligen försiktigt flera gånger. Mera flisved. Och så hugger jag in skogen i stock till sist, dvs. lämnar de bästa stockträden. Därefter (om hundra år) så börjar jag på nytt.

Så verkligheten. På grund av arbete i Otnäs så blev det inte riktigt avverkat tillräckligt de senaste 35 åren så nu hugger jag bort överstora granar allt vad jag orkar. Annars blir de bara röta som är ett problem här hos oss. Visst körde vi en hel del slutavverkningar med processor under den tiden men mest små bitar där det inte fanns någon ungskog alls under de stora granarna. Det vi har nu är blandad skog där överståndarna skall bort först.

Sedan går det inte att följa planen så väldigt lätt. I Tallmossen har man inget att göra om marken inte fryser ordentligt. Ibland är det ytterst besvärligt att köra upp de första spåren ifall det kommer snö för tidigt. Då måste lilla Ferguson fram så att man får det första spåret. Därefter kör man hela tiden med allt tyngre utrustning och hoppas att det fryser ordentligt.

Gallringarna sköter jag med den lilla traktorprocessorn som klarar upp till 30-35 cm.  Större träd går också om man först sågar bort en rotstock. Men inte de stora granar jag fällt i år som är 70 cm i diameter och ger fyra 55 dm stockar. Men det är bäst att gallra ett år då det finns litet snö så i år har det inte blivit gallrat alls. Till all tur gallrade jag intensivt tidigare under de snöfattiga åren så det värsta är avklarat. Jag har alltså inte fällhuvud utan sågar omkull allt för hand – det går ganska snabbt. Men man måste fälla tvärs över körstråket och börja bakifrån så att de sista nära processorn blir utanpå. Björkar är besvärliga om de är krokiga för då fastnar de på betten.

Röjning har jag inte behövt bekymra mej om alls – det sköter brorsan om så att man börjar ha svårt att hitta lämpliga ställen åt honom.  Men visst är det bra att ha småskräpet borta då man börjar gallra eller såga ned stora stockträd. Annars är den viktigaste röjningen väl den då man tar bort björkar som börjar störa granarnas tillväxt. I början kan björk vara bra för att skydda små granar och hålla tillbaka gräset. En björk konkurrerar effektivare med gräs än en liten gran. På tomma ytor låter jag allt skräp stå för att hindra gräset.

I verkligheten har jag nu mest överstora granar som måste bort men snart blir det att gallra ett par ytor – men det beror helt på vintern när det blir. Jag har lärt mej att följa vädret – inte planen. Då får man inte så stora problem och mycket mindre arbete. Om man envisas med att arbeta mot naturen så slutar det vanligen bara med att man får ge sej. Eller ställer till onödigt elände.

Var och en borde använda huvudet till att fundera med och inte slaviskt följa det ena eller det andra modet. Min farsa brukade säja att det är bäst att lyssna på skogsteknikerna – och sedan göra tvärtom. Troligen hade han fått nog av teoretiserandet och han var ingen vän av kalhyggesprofessorerna. Han tyckte man skulle göra det som var förnuftigast och strunta i teorierna. Så teoretiker jag är (även om jag sysslat med abstrakt matematisk teori)  så håller jag med honom.

Man borde fråga

I går kväll fick jag igen lära mej om hur märkligt dansen kring vårt matbord kan gå ibland.

I Tyskland hade man för några månader en livsmedelsskandal i.o.m. att man hittade dioxin i griskött.  Inte helt oväntat innebar det att tyskarna åtminstone tillfälligt minskade sin konsumtion av kött, främst griskött, vilket ledde till ett överutbud på marknaden. Slakterierna stod med en stor mängd griskött som man borde bli av med på nåt sätt.

I Finland har vi traditionellt en hög livsmedelssäkerhet och litar på att våra myndigheter ser till att maten i våra butiker är trygg. Följaktligen är Finland ett land dit det varit mycket enkelt att exportera det tyska köttet, eftersom vi inte är vana att fråga om matens ursprung eller hantering.  Den något märkliga kontentan blir att vi just p.g.a. vår tilltro till livsmedelssäkerheten fått äta det kött som tyskar själva inte vill ha.

I ärlighetens namn måste jag medge att jag de gånger jag ätit ute inte ens kommit på tanken att fråga om köttet kommer från Tyskland. Nu vore det förstås fel att överdriva och anta att allt tyskt kött alltid skulle vara dioxinsmittat, så illa är det förstås inte. Men faktum kvarstår; det kött som tyskarna inte själva vågar äta äter vi istället.

Än slank han hit och en slank han dit och än slank han ner i magen…